KRÖNIKA ”Sverige är tack och lov en stabil demokrati. Hade motsvarande hänt i ett annat land – kanske någon yngre demokrati som Polen eller Ungern – skulle omedelbar oro vara befogad gällande landets utveckling.”

Så avrundar opinionsjournalisten Per Gudmundson ett ledarstick på Bulletin där han kritiskt kommenterar att han tillsammans med tidigare skriftställarkollegan Ivar Arpi och M-profilen Hanif Bali brunsmetats av staten, regeringen och det statskontrollerade universitetsväsendet som rasist och högerextremist och stämplats som ett hot mot demokratin.

Den ironiska tonen i citatet ovan tycks, att döma av kommentarerna på Gudmundsons text, ha gått somliga förbi. Möjligen var han för subtil i sin känga till de många politiker- och medieröster i Sverige som aldrig försitter ett tillfälle att ondgöra sig över sakernas tillstånd i Ungern och Polen men inte ser att det i flera avseenden är värre beställt med respekten för demokrati, pressfrihet och politisk opposition här hemma.

Invandringspolitiskt propagandaorgan

Delmi – namnet en sammandragning av ”Delegationen för migrationsstudier” – är ett statligt (propaganda)organ som sorterar under Justitiedepartementet. Det inrättades för snart tio år sedan av regeringen Reinfeldt med syfte att leverera byråkratisk ammunition till stöd för dennes migrationsuppgörelse med Miljöpartiet.

Överenskommelsen träffades för att reta gallfeber på Sverigedemokraterna och obstinat visa att deras intåg i rikspolitiken minsann bara leder till en motoffensiv där svensk migrationspolitik blir än mer liberal än tidigare. Reinfeldt hade också en agenda att slå sönder det socialdemokratiska offentligfinansierade välfärdssamhället genom att överbelasta systemen med invandring – något som hans företrädare på partiledarposten, Bo Lundgren, senare har vittnat om.

Det mer vänsterorienterade Miljöpartiet var då som nu naivt övertygade om att Sverige inte bara klarar av utan också stärks av att ha gränserna på vid gavel mot tredje världen. Nu sitter partiet som bekant i regering med Socialdemokraterna och med samma naiva syn på migration som tidigare. Tidigare språkröret Åsa Romsons tårar, när partiet efter 2015 års ayslkollaps tvingades gå med på att strama åt regelverket en aning, är berömda.

Idag styrs på Regeringskansliet inhysta Delmi av S-märkte Joakim Palme. Han är professor i statskunskap vid Uppsala universitet där han också undervisar i ”politisk ekonomi och välfärdspolitik”. Tidigare hade han en liknande tjänst vid Stockholms universitet. För att ringa in Palmes ideologiska hemvist kan det också vara bra att känna till att han inledde sin akademiska bana på 1970-talet – alltså långt före murens fall och Sovjets kollaps – med att läsa ryska och öststatskunskap.

Regeringar har kommit och gått medan Delmis uppdrag att ”tillhandahålla underlag för hur den framtida migrationspolitiken kan utformas” har bestått. Deklarationen är medvetet bedrägligt neutralt formulerad för att dölja att den politiska oväld som ska prägla en myndighets verksamhet här lyser med sin frånvaro. Det ”underlag” som Delmi levererar till beslutsfattarna är massinvandringspropaganda nödtorftigt förklädd till akademiska forskningsrapporter.

Ledarskribenter rasister och demokratihot

Den nyligen släppta ”Policy Brief 2021:8” där Delmi stämplar Svenska Dagbladets och Göteborgs-Postens ledarsidor i allmänhet och dåvarande SvD-ledarskribenterna Ivar Arpi och Per Gudmundson i synnerhet som hot mot demokratin är inget undantag. Den är en sammanfattning av forskningsprojektet ”Interaktiv rasism på internet, i pressen och politiken: Diskurser om invandring och flyktingar i tider av kris” beställt av Vetenskapsrådet för 3,3 miljoner skattekronor från Stockholms universitet och där genomfört av ett team lett av Mattias Ekman, docent i medie- och kommunikationsvetenskap.

Ekman säger sig med projektet vilja ”skapa förståelse för hur samtida rasistiska och främlingsfientliga föreställningar formas och sprids i den svenska offentligheten”. När ”rasistiska” och ”främlingsfientliga” sammanförs på det här sättet vet man att det bara tittas med ena ögat. Den rasism och fientlighet som förekommer hos invandrargrupper mot varandra, mot etniska svenskar och andra med vit hudfärg exkluderas, liksom identitetspolitiskt rasidentitära rörelser som Black Lives Matter och till dessa kopplade akademiker sysselsatta med ”kritiska vithetsstudier”.

Trots strösslandet med signalord som ”forskning” och ”vetenskap” har Ekmans alster inte mycket gemensamt med det objektiva kunskaps- och sanningsökande vi traditionellt förknippar med dessa begrepp. En mer rättvisande titel för Ekman kunde också vara aktivist. Det handlar i stället om ytterligare en i raden av vänsterpolitiska partsinlagor av det slags som det producerats tusentals av på svenska universitet och högskolor alltsedan 68-vänstern inledde ”den långa marschen genom institutionerna”.

Ekmans utgångspunkt är att medborgarnas ökade intresse för invandringspolitiken och tilltagande negativa inställning till densamma så som den ser ut idag kan tillskrivas ”populistiska och nationalistiskt högerextrema partiers och aktörers strategier”. Det är alltså inte samhällskonsekvenserna av de senaste decenniernas misskötta invandringspolitik som gett upphov till motståndet. I stället hävdas detta vara konstruerat av rasistiska och främlingsfientliga krafter som lyckats snärja och vilseleda allt större skaror väljare.

Projektet intresserar sig dock inte särskilt mycket för dessa partier och aktörer. Varken Sverigedemokraterna eller de ledande alternativmedierna nämns i Delmis policy brief. Det beror sannolikt inte på att man tycker att Hanif Bali är en större rasist än Jimmie Åkesson, att Ivar Arpi är mer främlingsfientlig än undertecknad eller att SvD är en mer högerextrem tidning än Samnytt. Förklaringen att vi förbigås med tystnad är i stället att våra själar betraktas som räddningslöst förlorade till ondskan och utgörande den kritiska massan i det svarta hål som man nu vill hindra att fler politiker, journalister och väljare sugs in i.

Utmed händelsehorisonten till detta hål kretsar enligt Ekman på partifronten Moderaterna och bland medierna Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten. Detta tillsammans med de stora sociala mediejättarna eftersom de är alldeles för dåliga på att ”ta sitt ansvar”, nyspråk för att censurera konservativa och invandringskritiska röster. Att IT-jättarna redan har makten att tysta till och med USA:s president när folket väljer ”fel” räcker tydligen inte.

De utpekade aktörernas begynnande legitimering av massinvandringskritikernas problemformuleringar måste nu enligt Delmi kvävas i sin linda, som det något obehagliga talesättet lyder. I annat fall kommer de ”högerpopulistiska” och ”rasistiska” krafterna att flytta fram sina positioner ytterligare och vinna ännu fler sympatisörer och demokratin och det civiliserade samhället att gå under.

Resonemang som detta om att inskränka det fria ordet, den fria pressen och den demokratiska opinionsbildningen kan i förstone framstå som lite overkliga för den som ännu inte insett att vi lever i en demokratur. Men det blir begripligt när man förstått att det bottnar i avsaknad av respekt för väljarnas förmåga att tänka och ett synsätt på dem som en fårskock som ska vallas till rätt bås på valdagen för att ge en skenbar demokratisk legitimitet åt etablissemangets fortsatta maktinnehav.

Har rätt i sak

I sak har Ekman förstås rätt. SvD, GP, Arpi, Gudmundson och Bali är exempel på aktörer som idag säger samma saker som alternativmedia sagt i de tio femton år de funnits och SD ännu längre. Att Arpi, Gudmundson och Bali nu blir stämplade som rasistiska demokratihot i en av regeringen beställd statlig rapport som framställts av det likaså statligt kontrollerade universitetsväsendet säger förvisso en del om hälsotillståndet för den svenska demokratin men är samtidigt en mild västanfläkt jämfört med vad de tvingats utstå som krattat manegen åt dessa skriftställare. ”Det är inte varje dag man blir utsedd till ett slags folkfiende av en statlig instans” konstaterar Arpi i sin kommentar till det inträffade. Nej, detta brukar företrädesvis drabba andra. Men välkommen i klubben.

Ekman har också rätt i att dessa aktörers senkomna intåg på arenan bidrar till att normalisera och legitimera den massinvandringskritiska debatten. Det är emellertid inte något dåligt utan tvärtom ett lock som borde ha lyfts av för längesedan. Om så skett hade Sverige kunnat undvika att hamna i den prekära situation vi är idag med skenande gängkriminalitet, en skola i förfall, överbelastade välfärdssystem och kommuner i konkursmässig ekonomisk kris. Vi kunde ha sluppit det tvivelaktiga nöjet att framhållas som ett varnande skräckexempel i omvärlden.

Rätt får Ekman även ges i att demokratin, så som han och hans vänsterliberala meningsfränder de senaste decennierna kommit att definiera den, är hotad. Men inte heller det är något negativt. Det betyder bara att konservatismen åter kan komma att inkluderas i demokratibegreppet, att det sätts punkt för cancel-kultur och deplattformering av vänsterliberalismens kritiker och ett stopp för den samhällsskadliga utomvästliga massinvandring som på allvar hotar demokratin med sin klanröstning och sina teokratiska, misogyna, antisemitiska, homofoba och på andra sätt med västerländsk demokrati inkompatibla värderingar. Det betyder att vårt av vanstyre sargade Sverige kan få en chans att läka sina sår.

Även kulturpolitiken…

För att sluta där vi började, med en jämförelse av Sverige med Ungern och Polen, kan det vara intressant att nämna den svidande kritik som statens kulturpolitik får i en färsk rapport från Myndigheten för kulturanalys. Den vänsterpolitiska styrning av kulturen som etablerats i Sverige liknas vid Maos kulturrevolution i kommunist-Kina. Förre kulturministern Alice Bah Kuhnke (MP) hade till och med en väggbonad på sitt arbetsrum i Regeringskansliet med texten ”Visst behöver vi en kulturrevolution”. Borgerliga regeringar har låtit kulturvänstern hållas.

För att kunna verka som kulturutövare i Sverige tvingas du acceptera att bli en propagandamegafon för i bästa fall vänsterliberala men ofta också postmodernt vänsterradikala idéer. Konkret handlar det om att statliga institutioner som Kulturrådet och Filminstitutet villkorar ekonomiskt stöd för kulturprojekt med att kulturskaparen på ett folkuppfostrande sätt lyfter fram sådant som genus, etnisk mångfald, antirasism och hbtq. De senaste åren har det även larmats om hur muséer i Sverige tvingas förändra sina verksamheter med målsättningen att fostra besökarna att tänka och tycka politiskt korrekt.

Den svenska kulturscenen är i sig själv extremt vänstervriden. Att som artist ställa upp för Vänsterpartiet är mer regel än undantag men när Linda Bengtzing gjorde det för Centern och Wille Crafoord för Moderaterna möttes det av hård kritik från kulturetablissemanget, för att inte tala om den totala utfrysning som tidigare Boppers-sångaren Peter Jezewski utsattes för efter att ha uppträtt på Sverigedemokraternas sommarfestival.

Man behöver bara slå upp valfri kultursida på valfri dag i veckan för att förvissa sig om hur brant åt vänster det svenska kulturetablissemanget lutar. Det krävs sannerligen ingen statlig politisk styrning för att genom kulturen få ut vänsterperspektivet till folket. Den konstnärliga friheten i Sverige skulle vara mer betjänt av en statlig kulturpolitik som stöttade de idag nedtryckta, tystade och diskriminerade konservativa kulturutövarna.

…och kriminalpolitiken

Vänsterperspektivet är också påtagligt i svensk kriminalpolitik, med bland annat korta strafftider, en uppsjö av straffrabatter, ett synsätt på brottslingar som offer för socioekonomiska och andra ursäktande omständigheter – alltsammans under ett paraply som benämns ”kriminalvården” för att understryka diskursen att en brottsling är en person som råkat ut för sjukdom eller skada, inte någon med eget ansvar för sina handlingar som ska straffas för sina illgärningar. I de flesta domstolar är det också fler personer utsedda av de politiska partierna än oväldiga domare som dömer.

De tjattrande klasserna i Sverige har ett extremt högt tonläge i sin kritik mot Ungern och Polen där man menar att politisk styrning hotar journalistiken, kulturen och rättsväsendet – de tre områden som berörs ovan. ”Tack och lov” då, som Per Gudmundson syrligt konstaterar, att Sverige är en så stabil demokrati att vi inte behöver oro oss för dylikt här. För inte kan det väl handla om att se grandet i den andres öga men inte bjälken i ens eget?

Lyssna gärna på senaste avsnittet av podden Personligt På Begäran, där jag och författaren/skribenten Håkan Johansson tar ett brett grepp på vad kristendomen betytt för vårt samhälle historiskt och idag. Välj mellan YouTube, Spotify och SoundCloud.

Tycker du om det vi gör?

Donera då en slant till tidningen. Utan ditt stöd kan vi inte fortsätta att granska etablissemanget.

Du kan swisha 123 083 3350, fylla i formuläret nedan eller klicka här för övriga alternativ.