➤ KRÖNIKA I dagarna publicerade SVT ett inslag med text och hemma hos-reportage om 17-åriga Donia Sharif bosatt i invandrardominerade Angered i Göteborg. Hon uppges lida av en utvecklingsstörning, ADHD, autism och epilepsi. I sju år har familjen fått assistansersättning för Donia motsvarande två heltidstjänster men nu dras ersättningen in. Fallet utgör toppen på ett i flera avseenden obekvämt isberg vars delar under vattenytan svenska mainstream-medier och ansvariga politiker medvetet blundar för.

Kostnaderna för assistansersättning skenar och är nu uppe i över 35 miljarder kronor om året. Med alla LSS-relaterade kostnader medtagna är kostnaderna mer än dubbelt så höga, cirka 80 miljarder kronor. Assistansersättning är en extremt dyr bidragsform som slukar en många gånger större andel av den totala bidragsbudgeten än alla andra bidrag i Sverige tillsammans.

Den brant uppåtgående trenden har varit tydlig ända sedan bidragsreformen infördes för 25 år sedan och kostnaden omräknat till dagens penningvärde var drygt 4 miljarder. Få vill dock tala om orsakerna.

Pådrivande för den så kallade LSS-lagen var dåvarande folkpartistiska socialministern Bengt Westerberg. För att driva igenom reformen presenterade han kraftigt underdrivna prognoser om vad den skulle komma att kosta.

Redan första året efter att systemet sjösatts kunde man konstatera att kostnaderna blev betydligt högre än beräknat och sedan dess har de tiofaldigats eller tjugofaldigats beroende på vilka kostnader man räknar in. Uppföljande utredningar, analyser och granskningar om orsakerna saknas och en starkt bidragande orsak till detta är att såväl det politiska etablissemanget som den vänsterliberala mediehegemonin insett att svaren skulle bli alltför obekväma och spela Sverigedemokraterna och ”främlingsfientliga” krafter i händerna.

Tydlig koppling till invandringen

Sanningen är nämligen att ökningen av utgifterna för personlig assistans, i likhet med så många andra vård-, omsorgs- och bidragskostnader, har en tydlig koppling till Sveriges exempellöst expansiva och asylinriktade invandringspolitik. LSS har blivit ett sätt att försörja sig för många låg-eller outbildade invandrare som står långt från arbetsmarknaden och ett enkelt sätt för halv- eller helkriminella migranter att bedra staten på pengar.

Assistansersättningen är en i raden av bidrag och rättigheter till gratis vård i Sverige som fungerat som en tilldragningsfaktor för migranter med sjuka och handikappade familjemedlemmar från länder där motsvarande trygghetssystem är väsentligt mer begränsade eller helt obefintliga. Via djungeltelegrafen är man så långt bort som i Somalia och Afghanistan väl medveten om Sverige som manna- och honungslandet framför andra och är redan innan man anträder sin exdodus på det klara med att detta är förstahandsval för slutdestination.

Den demografiska profilen på invandringen till Sverige får genom dessa tilldragningsfaktorer en slagsida i riktning mot en överrepresentation av vård-, omsorgs- och bidragsbehövande människor från länder där redan den generella hälsostatusen är låg. Redan detta har skapat orimliga påfrestningar på de svenska välfärdssystemen i så väl kostnader för skattebetalarna som resursbrist i spåren av den utifrån kommande anstormningen av behövande.

Svensk välfärd numera en del av bistånd och u-landshjälp

Den svenska offentligfinansierade välfärdens ursprungliga ingenjörer dimensionerade denna som ett slutet nationellt system där debet och kredit gick ihop. Senare generationers globalistiska och multikulturalistiska politiker har genom sin massinvandringspolitik förvandlat stora delar av den svenska välfärden till en del av biståndet och u-hjälpen till tredje världen.

Assistansersättning är i likhet med andra rena ekonomiska bidrag till migranterna det enkla och snabba sättet att kompensera för uppkommen resursbrist i välfärdssystemen när nationsgränserna öppnas på vid gavel gentemot underutvecklade länders behövande. Att bygga ut den institutionella vården och omsorgen och utbilda vård- och omsorgspersonal är betydligt svårare och mer tidsödande än att bara ta in mer skattepengar av den närande delen av befolkningen och pytsa ut dem till den nya importerade underklassen.

Omfattande fusk och kriminalitet

De skenande kostnaderna för assistansersättning beror också på att systemet inbjuder till bidragsfusk och attraherar organiserad kriminalitet. Genom att överdriva eller helt simulera en familjemedlems fysiska eller psykiska handikapp och hitta en läkare – kanske med asylaktivistiska tendenser och/eller större lojalitetskänsla för en migrantgrupp som denne själv tillhör än för det svenska samhället – som är beredd att spela med i fusket skaffar sig många invandrarfamiljer en tryggad utkomst som överstiger vad man kan erhålla i socialbidrag och som i motsats till dessa inte är förenade med besvärliga krav på att stå till arbetsmarknadens förfogande.

Den som söker personlig assistans och den som ska fungera som assistent behöver inte innan ha bott eller arbetat en enda dag i Sverige eller betalat in en krona i skatt för att få ut upp till ett par miljoner i kronor i bidrag om året. Bidraget kan således betalas ut från dag ett till en nyanländ migrant.

Men det är inte bara anhöriga till verkligt eller påhittat sjuka och handikappade som kan få assistansersättning. När det beslutade behovet överstiger 20 timmar i veckan övergår ansvaret från kommunen till staten och då öppnas också dörren för institutionella vårdgivare att ombesörja assistansen.

Det kan ibland vara aktörer som drivs i offentlig regi men påfallande ofta handlar det om privata assistansbolag. Och det är här som det verkligt systematiska och organiserat kriminella dränerandet av assistansersättningen sker.

Assistansbolagen har till stor del ägare med utomvästlig invandrarbakgrund och anställer även i huvudsak utförare med sådan bakgrund. Man vänder sig också företrädesvis till invandrade klienter. I de många och omfattande härvor av assistansbedrägerier som avslöjats i dessa bolag är ofta alla dessa tre kategorier – huvudmän, utförare och brukare – inblandade.

Det är miljardbelopp som försvinner ur de kommunala och statliga kassorna den vägen. Och när brottshärvorna ska utredas och lagföras kostar detta skattebetalarna ännu fler miljarder.

Många frågor lämnas oställda och obesvarade när media halvgranskar

I fallet med 17-åriga Donia Sharif som SVT tar upp är bakgrunden till att assistansersättningen nu dras in oklar. Beslutsansvariga vägrar ”uttala sig om enskilda ärenden” och SVT vill inte gräva djupare eftersom den på förhand bestämda vinkeln för reportaget är att porträttera Donia och hennes föräldrar som utsatta.

Kanske är familjen Sharif en av dem som oförskyllt drabbas när kommun och stat nu tvingas dra i assistansbromsen till följd av de skenande kostnaderna. Men det kan också vara så att familjen tillhör kategorin assistansmigranter som valt att bosätta sig i Sverige för att få bästa ekonomiska utbyte av sin handikappade sjuka och dotter. Det kan heller inte uteslutas att föräldrarna kraftigt genom åren överdrivit Donias assistansbehov och att detta nu avslöjats och bidraget därför dragits in.

En än mer tabubelagd fråga i Sverige – men inte i exempelvis grannlandet Norge – är den som relaterar till kulturellt betingad inavel bland migranter. Vi får inte veta något om huruvida Donia är resultatet av kusingiften i flera led. Men bakom de offentliga kulisserna vet man att det allmänt är ett stort problem med sjukdomar, handikapp och så kallade bokstavsdiagnoser inom de migrantgrupper där man i hög utsträckning gifter sig med nära släktingar.

Det är främst det svenska folket som drabbas av att den svenska välfärden numera erbjuds till alla behövande i hela världen, och assistansersättningen är inget undantag. Den offentliga svenska naiviteten, baserad på en förlegad uppfattning om medborgarnas höga moral, gör det enkelt för fuskare och kriminella att i stor skala vittja välfärdssystemen på pengar, vilket förvärrar situationen ytterligare.

Hur många nya välfärdsmigranter måste Sverige räkna med nu?

Nu har Turkiet åter öppnat slussarna för miljontals välfärdsmigranter att ta sig till Europa. Hur många av dessa som lyckas forcera EU:s yttre gräns återstå att se. Men klart är i varje fall att de som tar sig in inte kommer att stanna i Grekland utan i likhet med tidigare migrantvågor har länder som Sverige som slutmål.

Retoriskt är det idag inte riktigt lika populärt bland makthavarna att svänga sig med ”Mitt Sverige bygger inga murar” och ”Öppna era hjärtan”, men i sak har inga avgörande förändringar skett som garanterar att Sverige inte kan få en ny systemkollaps i mottagandet av migranter som den 2015. De, exempelvis migrationsminister Morgan Johansson (S), som nu ogenerat blåljuger om att Sverige efter 2015 har implementerat EU:s stramaste invandringspolitik när vi i själva verket beviljar uppehållstillstånd på rekordnivåer, går naturligtvis inte att lita på. Detsamma gäller alla de andra politiker som i ena andetaget med anledning av Turkiets agerande säger sig stå bakom principen om att ”hålla gränsen” men i nästa ögonblick fördömer Jimmie Åkessons initiativ att resa ned till sagda gräns för att på plats informera om att Sverige faktiskt är fullt och inte mäktar med fler migranter.

Trots att en förkrossande stor andel av de som anländer till Sverige inte är flyktingar utan ekonomiska migranter kommer många av dem, precis som tidigare, att beviljas asyl och uppehållstillstånd och efter några år ett kravlöst medborgarskap. Det kommer att leda till nya stora påfrestningar på den redan hårt överbelastade svenska välfärden, däribland den för skattebetalarna extremt kostsamma assistansersättningen.

Frågan som (stulen och lätt redigerad från SVT) behöver ställas och besvaras är: Hur mycket assistansinvandring tål Sverige?