➤ DEBATT Nu när bara några veckor återstår till valet i Sverige är det kanske på tiden att syna de åtta partierna som för närvarande sitter i Riksdagen i sömmarna. Då socialdemokratin har dominerat svensk politik under större delen av nittonhundratalet och i stort sett grundlagt den välfärdsstat vi har idag, måste alla partier som vill locka till sig några som helst väljare förhålla sig till detta faktum.

Vad jag menar är att alla partier numera mer eller mindre är socialdemokrater, fast dock i olika tidsåldrar.

Om vi tar det kronologiskt så är KD sossarna på femtiotalet. En tid då sekulariseringen inte riktigt tagit fart och kristendomslärans sanningsanspråk var den stora  kulturdebatten. Detta genom Ingmar Hedenius bok Tro och Vetande, där han profant nog ifrågasatte Guds existens.

En sån sak var väldigt kontroversiellt i dåtidens Sverige, då skolbarnen dagligen sjöng psalmer på morgonsamlingen och kristendomsundervisning var obligatorisk och ledde fram till konfirmationen, som nästan alla ungdomar genomgick. Skilsmässor var ovanliga och mannen arbetade och försörjde kärnfamiljen.

Socialdemokratin på sextiotalet är dagens SD. En tid då statsminister Tage Erlander prisade Sveriges homogena befolkning som tack vare det var förskonade från etniska konflikter. När den enda invandringen till Sverige bestod av europeiska arbetare som assimilerades direkt, parat med en och annan amerikansk vapenvägrare som flytt från Vietnamkriget.

På den tiden toppade Sverige även ligan för högst levnadsstandard i världen och svensk exportindustri gick på högvarv. Nationalismen  frodades, den svenska modellen hyllades internationellt och kulturberikningen skedde genom influenser från hela världen utan att hela världen för den skull var tvungen att flytta hit.

Sjuttiotalets socialdemokrati är dagens Vänsterparti. Epoken då skattehöjningar var lösningen på alla samhällsproblem. Progressiva marginalskatter på över 90 procent, höjda arbetsgivaravgifter, höjd moms, höjd fastighetsskatt och förmögenhetsskatt, med andra ord ett eldorado för dagens V som tror på en aldrig sinande ymnighetskälla av skatteintäkter.

1976 tröttnade svenska folket på höjda skatter och röstade för första gången på drygt fyrtio år fram en borgerlig regering. En konsekvens som dagens Vänsterparti borde begrunda och även försöka förstå, är att enligt Laffer-kurvan så ökar till slut inte skatteintäkterna även om skattekvoten höjs.

Moderaterna är åttiotalets sossar, med finansminister Feldts skattesänkningar och devalveringen av kronan som gynnade svensk export och näringslivet åtminstone temporärt. Valaffischen från 1985 med en kostymklädd yuppie i en öppen sportbil klappandes en dalmatiner fullständigt bara skriker Moderaterna, men har överrubriken “Jag röster på Socialdemokraterna”.

Den 21 november samma år sker den så kallade “Novemberrevolutionen”, som får ekonomin att skena. Riksbankens beslut om att ta bort lånetaket för banker, bostadsinstitut och finansbolag ställer till med en lånefest som slutar med en finanskris 1990. Feldts avreglering av kreditmarknaden ger upphov till spekulation i fastigheter och högriskaktier samt mångdubblade direktörslöner med vidlyftiga fallskärmsavtal.

Annie Lööfs Centerparti är nittiotalets socialdemokrater. Av den gamla centern, som var sprungen ur bondeförbundet, finns numera ingenting kvar utan politiken påminner om sossarna i mitten på nittiotalet, då SAP ofta samarbetade med just centern för att få igenom sina förslag. Invandringen sätter också fart och peakar 1994 med över 80 000 flyktingar från framför allt balkanländerna.

Att Sverige på den tiden faktiskt klarade av ett sådant stort inflöde berodde på att bostäder fanns och att de forna jugoslaverna var lätta att integrera samt att invandringen året efter sjönk drastiskt. Centern tror att det ska gå lika lätt idag med den utomeuropeiska invandringen, vilket gör att partiet är för en generös invandringspolitik.

Liberalerna som hänger på gärsgårn och kanske inte klarar fyraprocentsspärren i år, drömmer sig kanske tillbaka till sin senaste storhetstid i början av tvåtusentalet då man fick över 13 procent vid valet 2002. Mycket tack vare Uppdrag Gransknings valstugereportage där sossar, men framför allt moderater avslöjades som hycklare.

Folkpartiet klarade sig hyfsat helskinnade undan granskningen och trots att de var invandringsliberala hade man ett förslag om “språkkrav” för beviljande om medborgarskap, vilket kanske även det var en orsak till framgångarna. I brist på annat utnämner jag enväldigt liberalerna till 2000-talet socialdemokrater.

Kvar har vi Miljöpartiet som får bli 2010-talets socialdemokrater. Att helt odemokratiskt (partiet fick runt 7 % väljarstöd) tilldelas makten att faktiskt diktera Sveriges migrationspolitik tycker många var en smärre katastrof. Först genom att “deala” med skensossarna, det nya arbetarpartiet, Reinfeldts och spinndoktorn Schlingmanns skapelse, nya Moderaterna.

Sedan genom att byta fot och stödja regeringen Löfven och bädda för Sveriges värsta flyktingkris i modern tid. Tydligen har svenska folket upptäckt opportunismen hos partiet som helt tappat sitt väljarstöd. Mp tycks ha övergett sin forna hjärtefråga miljön till förmån för en politik som helst vill ha ett gränslöst Sverige med fri invandring.

Där har ni alla våra mer eller mindre socialdemokratiska partier. Så hur ni än röstar i höst lägger ni egentligen en röst på någon typ av samma sak, måhända lite differentierad men huvudsakligen inte. Tyvärr för KD och SD går klockan inte att vrida tillbaka till 50- eller 60-talet, Sverige idag är ett mångkulturellt samhälle, både med sekulära etniska svenskar och religiösa muslimer, vare sig man vill det eller ej. Vissa verkar tycka att det är bra och vissa inte.

Dessvärre får motståndarna till den i deras tycke påtvingade mångkulturen ofta löpa gatlopp för sina åsikter och stämplas allt som oftast som främlingsfientliga rasister, vilket inte stämmer, då Sverige är ett av världens minst rasistiska länder enligt WVS (World Value Survey). Sluta med smutskastningen och låt bäste man eller kvinna vinna i höst, det blir ändå bara någon typ av socialdemokratisk politik.

Håkan Johansson