På torsdagen anordnade ett nätverk i riksdagen ett antirasistiskt seminarium. Intresset och uppslutningen för sådana event brukar vara stort men den här gången uteblev samtliga riksdagspartier utom SD. Skälet till utevaron var att fokus för seminariet låg på den eskalerande svenskfientliga rasism som seglat upp som ett dominerande inslag i rasismproblematiken i Sverige.

Sverige toppar alla mätningar som världens minst rasistiska land. Men det finns ett undantag och en blind fläck där detta inte stämmer – den svenskfientliga rasismen. Fenomenet har ökat lavinartat på senare tid och tar sig, vid sidan av den mer dolda strukturella svenskdiskrimineringen i samhället, ofta våldsamma uttryck.

Kunskapen finns men tillämpas inte

Redan för 15 år sedan var den svenskfientliga vardagsrasismen ett utbrett fenomen i Sverige. Den beskrevs bland annat i Petra Åkessons forskningsarbete vid Lunds universitet sammanställd i publikationen ”Vi krigar mot svenskarna: unga rånare om hur och varför de begår brott” (2005).

Med undantag för en artikel i DN året efter, var medieintresset svalt. Fokus för medieaktörer, opinionsbildare och de politiska partierna låg på och har sedan dess fortsatt att ligga på att lyfta fram – och enligt kritiker förstora upp – den rasism som är riktad mot invandrare från etniska svenskar.

Att uppmärksamma den svenskfientliga rasismen har upplevts som obekvämt och något som kan underblåsa främlingsfientliga krafter. Narrativet har därför varit att invandrare ska beskrivas antingen som offer för rasism, aldrig som förövare.

Rasistiskt uppmärksamma invandrares rasism

Regissören Ruben Östlund gjorde i sin film Play ett försök att skildra fenomenet men fick på kultursidorna kritik för att ha gjort en rasistisk film, trots att den byggde på autentiska brottsfall. Kritiker gick så långt som till att byta plats på offer och förövare i filmen – de svarta invandrarrånarna var de egentliga offren menade man eftersom de tillhörde en utsatt grupp som inte har råd att köpa dyra saker och därför måste stjäla dem. De vita etniska rånoffren ansågs så privilegierade att det inte var synd om dem när de blev rånade på sina märkeskläder.

Trots vetskapen om att rasism är ett väsentligt större problem och inslag i kulturen i de länder där en dominerande andel av invandrare i Sverige har sitt ursprung har rasistiska strömningar i invandrargrupper i stor utsträckning kunnat segla under radarn i den offentliga debatten i Sverige.

Judehat och förnedringsrån

Resultatet har blivit att den utan att bjudas motstånd kunnat växa sig starkare. Ett exempel på detta är den tilltagande antisemitismen i städer som Malmö som idag har ett mycket stor demografiskt inslag av invandrare från den muslimska världen där judehat är en djupt rotad och integrerad del av religionen och kulturen.

Ett annat exempel är de så kallade förnedringsrånen som är en förlängning och förgrovning av den typ av brott som ingår i invandrargängens ”krig mot svenskarna”. Man nöjer sig inte längre med att bara utse etniska svenskar till rånoffer.

Offren ska numera också förnedras på olika utstuderade sätt. Det handlar om sådant som att de tvingas ned och kyssa rånarnas skor, inte sällan med en pistol intryckt i munnen, eller att de blir urinerade på, vanligen i kombination med verbala nedsättande och svenskfientligt rasistiska tillmälen.

Utsatta svenska ungdomar berättade

Under torsdagens antirasistiska seminarium i riksdagen, som sju av åtta riksdagspartier underlät att besöka, fick svenska ungdomar berätta om sina upplevelser av att ha utsatts för brutal svenskfientlig rasism.

Unga killar vittnade om hur deras liv förändrats totalt efter att han förnedringsrånats av invandrargäng. De berättade om rädsla, ångest och psykiska trauman, hur tryggheten och rörelsefriheten kringskurits, hur man måst flytta till annan ort och byta namn för att komma undan. Detta vid sidan av de fysiska våld de utsatts för och de tillhörigheter de blivit rånade på.

Ungdomarna vittnade också om den avsaknad av stöttning från samhället de upplevt efter att ha utsatts för förnedringsrån och svenskfientlig rasism och den besvikelse man känt över detta.

Ett sammandrag av seminariet kan ses nedan.

”En skymf mot offren” att övriga partier uteblev

I inslaget intervjuas även SD-riksdagsledamoten Tobias Andersson som tagit initiativ till nätverket mot svenskfientlighet. Han menar att fenomenet måste upp på den politiska dagordningen och pekar bland annat på att exempelvis skrivningar om hatbrottsmotiv som ska ge strängare straff inte träffar gärningspersonerna när hatet är riktat mot svenskar.

Tobias Andersson kallar det ”en skymf mot offren” att övriga riksdagspartiet inte deltog i seminariet. Utevaron från seminariet och ointresset för frågan hos de övriga partierna menar Andersson beror på att motsatsen indirekt skullevara ett erkännande av att man ”kapitalt har misslyckats med invandringen och integrationen i Sverige”.

Sverigedemokratiske riksdagsledamoten och tidigare riksdagens vice talman Björn Söder som talade vid seminariet uttrycker på fredagen även han kritik mot att övriga partier uteblev och därmed signalerar att de inte tar det allvarliga och växande problemet på allvar.

Också från Sverigedemokraternas officiella partikonto på Twitter uppmärksammades att endast SD dök upp, tillsammans med en uppmaning om att den svenskfientliga rasismen måste stoppas.

pweioperhjkhkwer