➤ KRÖNIKA Fransoserna ska ha all heder för att de är ett handlingens folk, benägna att agera mot upplevda oegentligheter. Men vän av ordning kan undra hur de arga fransmännen på gatan själva har tänkt få kontroll över de offentliga finanserna om de nödvändigtvis ska jobba 35 timmar i veckan och gå i pension innan 60, samtidigt som de vägrar acceptera såväl nedskärningar som skattehöjningar. “Allt åt alla!” är den enklaste parollen att demonstrera under. Men den minst realistiska.

Som svensk och därmed del av ett folk som mestadels passivt ser på när nationens politiska och mediala elit förstör vårt land är det lätt att inspireras av fransmännens handlingsförmåga som just nu manifesteras genom de “Gula västarna” och deras demonstrationer. Fransoserna ska ha all heder för att de är ett handlingens folk, benägna att agera mot upplevda oegentligheter.

Ett folk som ger respons på maktens handlingar ställer krav på densamma och försvårar framväxten av korrumperade, och inom elitens korridorer allomfattande, “etablissemang” (att Frankrike ändå har ett etablissemang som är svårt att byta ut beror på deras valsystem).

Men ska man demonstrera och ställa ultimatum så är det viktigt att ha en genomtänkt agenda, annars riskerar det bli mycket väsen för ingenting. När brandröken har lagt sig på Paris avenyer så kommer verkligheten obönhörligen tillbaka, Gula västarnas agenda kommer att synas och plus och minus måste gå ihop.

Låt oss leka med tanken att Gula västarnas mest förekommande krav blir verklighet. Vad har då Frankrike att vänta?

Låt oss börja med det bästa på kravlistan: Gula västarna menar att Frankrike har en skyldighet att hjälp och försörja flyktingar, men att fokus på denna hjälp ska vara i närområden till där flyktingströmmarna uppstår. Vidare vill man att de asylsökanden som får avslag på sin asylansökan ska utvisas ur landet. Detta är givetvis ett litet men viktigt och bra steg i rätt riktning när det kommer till att få kontroll över Frankrikes förödande demografiska utveckling.

Men i sin helhet skulle listan kräva enormt ökade statliga inkomster för att kunna förverkligas. För ett land som redan har världens näst högsta skattetryck är detta ett halvt steg till 100% skatt, dvs kommunism. Här är några av de värsta exemplen på Gula västarnas krav:

Krav: Förbjud industriföretag från att flytta ut produktion från Frankrike.
Detta skulle mer eller mindre ta död på nyinvesteringar i industrin – en industri som redan är sargad av Frankrikes svårighet att konkurrera med produktivitet, inte minst pga den 35 timmar korta arbetsveckan. Alternativet som kvarstår riskerar bli att staten intervenerar än mer för att hålla industrin igång – därmed vore ännu ett steg mot att “folket ska äga produktionsmedlen” (för att fulcitera Marx).

Krav: Mer progressiv inkomstskatt och lagstadgad högstalön om 15 000 euro.
Låter kanske solidariskt, men i praktiken gör det att de allra mest åtråvärda hjärnorna på arbetsmarknaden, som dessutom redan idag betalar världens högsta marginalskatter på arbete till den franska staten, kommer att lämna Frankrike. Framöver blir det ännu svårare att locka till sig ny spetskompetens.

Krav: Sluta betala räntan på statsskulden
Frankrikes statsskuld är gigantisk. Skulle man sluta betala ränta till sina långivare – bl a svenska pensionärer genom pensionsfonderna – så väntar diplomatisk kris, slut på krediter när utfallande obligationer inte kan återfinansieras och sannolikt utestängning ur EMU. Därefter lär hyperinflation komma som ett brev på posten, vilket gör utlandsskulden enormt mycket dyrare och ett Venezuela-scenario är ett faktum.

Krav: Pension vid 60, för kroppsarbetare 55.
För ett folk som jobbar 35 timmar i veckan och lever allt längre skulle en pensionsålder på 55-60 gräva ett gigantiskt hål i statsfinanserna. Men det är klart, kan man låna utan att betala ränta så finns det ju inga gränser för vad staten kan bekosta…

Sedan 1970-talet har den franska statsskulden ökat från 15% av BNP till nu nästan 100%. Det franska skattetrycket är redan näst högst i den utvecklade världen (efter Danmark) och varje gång någon form av åtstramningar av de offentliga utgifterna aviseras så går fransmännen man ur huse och gör kaos.

Vän av ordning kan så klart börja undra hur de arga fransmännen på gatan själva har tänkt få kontroll över de offentliga finanserna om de nödvändigtvis ska jobba 35 timmar i veckan och gå i pension innan 60, samtidigt som de vägrar acceptera såväl nedskärningar som skattehöjningar.

“Allt åt alla!” är den enklaste parollen att demonstrera under. Men den minst realistiska.