➤ KRÖNIKA Det är EU-val på söndag och återigen ställs man inför dillemmat vilket parti man ska rösta på. För min egen del har nog valet aldrig varit så svårt som nu. Det blir nämligen allt svårare att lägga sin röst på Sverigedemokraterna. Anledningen till detta är knappast den senaste skandalen om tafs… eller jo, kanske, men inte direkt.

Själva tafsandet är varken något stort eller chockerande på något sätt. Inte heller gammelmedias försök att påverka valet genom att utnyttja denna historia. Att Expressen eller någon annan skulle dra fram en joker ur rockärmen en vecka före valet och mobilisera resten av gammelmedia mot SD är ett välkänt mönster och någonting man borde vara förberedd på.

Det som var nytt är Sverigedemokraternas krishantering. Ja, det är den berömda filmen, där offret för Peter Lundgrens tafsattack fick sitta tillsammans med honom och tvunget förklara hur bra relationen med Lundgren har blivit, som jag syftar på. I sin utformning var filmen någonting mitt emellan Islamiska statens videoklipp där ett offer som snart ska halshuggas med en kniv mot strupen erkänner sin påstådda skuld och arthouse-filmer av Lars von Trier där nästan smärtsamt långa pauser och stela repliker utgör berättelsens huvudfåra.

Om något borde Bjälkö rasa mot medierna som gör hennes privata liv till en nationell angelägenhet samt kräva att lämna henne i fred – det är trots allt upp till kvinnan själv att tolka och värdera ett påstått övergrepp mot henne. Men istället blev det:

– Jaa… så… hur går vi vidare nu då?

– Det har varit långa dagar och jag är väldigt hungrig. Jag tycker att du följer med och så äter vi lite… Tycker jag…

– Och så hoppas vi på att det blir bättre dag… Imorgon…

– Jaa.. det hoppas vi med…

– Då gör vi så…

Just det där med mat är någonting som man återkommande ser i SDs kampanj i EU-valet i år. Den omstridde Peter Lundgren hoppade av flera EU-debatter i veckan just med hänvisning till att han behöver ”mat och sömn”. Det känns väl smått motstridigt att prioritera mat och sömn när Sveriges framtid står på spel om man ska tro Sverigedemokraterna, men okej, vi ”går vidare nu då”.

Att döma av reaktionerna på sociala medier var det uppenbart för varje tänkande människa att filmen aldrig borde publiceras. Man behöver inte arbeta på en kommunikationsavdelning för att inse att den skulle göra exakt det motsatta sitt uttalade syfte och lägga upp bollen för en fortsättning av gammelmedias hysteri. Och så blev det också.

Min personliga motivering för att rösta för SD i alla dessa år har varit att Sverige är i ett skriande behov av vuxna människor i politiken: välnärda söndercurlade broilers från ungdomsförbund måste bort om man vill ha en chans att ställa landet tillbaka på rätt köl. Men ingen vuxen människa på SD har satt ned foten för att stoppa filmens publicering eller de självmål som följde efter.

Tydligen har det formats en toxisk ekokammare inom partiet, där man hellre gratulerar varandra med framgångar och ser till att det blir god stämning än gör sitt jobb. Då infinner sig oundvikligen frågan – hur blir det om detta parti ska få makten?

Nu med facit i hand tror jag att SD har insett att det var ett felaktigt beslut att skicka ”verklighetens folk” till Bryssel 2014. Jag är den sista att försvara en professionell politikerklass, men här finns det en annan aspekt att tänka på. När en proffspolitiker kan falla tillbaka på konsultuppdrag, styrelseposter osv.. från en högt betald tjänst som EU-parlamentariker – vad ska en fd undersköterska i äldrevården göra? Och vad är hon beredd att ta till för att stanna kvar där hon är? Vad är en fd lastbilsförare kapabel att göra?

Under den här veckan har vi beskådat en fullständig kollaps av SDs valkampanj – inte minst tack vare den klumpiga och oskickliga krishanteringen. Den stora frågan är dock om det finns något annat parti att rösta för, och tragiken består nog i att det inte gör det.

Det är viktigt att komma ihåg att Sverigedemokraterna är mycket mer än Kristina Winberg, Peter Lundgren eller SDs kommunikationsavdelning. Det är många engagerade och begåvade människor, inklusive de nya namnen på partiets EU-lista, – som måste få en chans att göra skillnad i Bryssel. Sverigedemokraterna är Sveriges enda oppositionsparti med tyngd.

Så trots allt bör man kanske rösta för SD igen – inte så mycket för att de är ett bra parti att lägga sin röst på, men för att alla andra är ännu sämre.