➤ KRÖNIKA Svenskar har ett antal nationaldrag som är högst besvärande. Vi är konflikträdda, vi är undfallande mot aktuella auktoriteter – de som inte är före detta auktoriteter. Vi är också lättkränkta och rädda för att trassla in oss. En fråga som ”Har du slutat att slå din fru? Ja eller nej?” är svår att besvara kort och övertygande.

Denna artikel föreslår ett träningspass för den som passar in på beskrivningen ovan. Jag föreslår att svensken tränar på ett negativt, men mer lätthanterligt ord som nepotism, innan vi övergår till anklagelser som rasism. En anklagelse om nepotism kan bekräftas och sedan vändas mot motparten. Om den personen slentrianmässigt avfärdar nepotism som dåligt ligger han illa till för anklagelser för att vara en usel person utan känsloband och lojalitet till sin avkomma.

Det som komplicerar är allt självförnekande godhetsprat. Man är god om man inte tänker på sig själv, vilket sträcks ut till att nära och kära inte bör värderas högre än avlägsna och okända. Hyllade filosofiska skolor som Kants kategoriska imperativ och utilitaristiska kalkyler ger inget företräde för nära och kära. Intersektionell moral är mer kluven, om du hör till en prioriterad minoritet skall du prioritera den, men om du inte hör till en uslingsklassad grupp bör du diskriminera mot din egen grupp. Annat beteende strider mot rådande värdegrund.

Steg1 är att stå emot denna liturgi och tala om dina preferenser. Dom är inte bara dina, utan bra universella preferenser och om din kritiker saknar sådan preferens för sin avkomma så gå till angrepp och låt denne känna sig som både en skurk och en hycklare. Du köper inte en cykel för att sedan fundera över vilken mottagare som ger störst tillskott till den globala nyttokalkylen. Du börjar med att titta på din knattes önskelista, finns det ingen cykel, men en kälke, så köper du en kälke och inte någon cykel. Nepotist? – javisst.

Steg 2 blir att nyansera utan att retirera. Dömer du en klassmatch i fotboll så blåser du inte varje gång din knatte blir av med bollen, utan du söker döma rättvist. Du gör både knatten och dig själv en otjänst genom att vara partisk. Vårt samhälle är i hög grad en meritokrati så dina barn bör bara stödjas och hjälpas, men inte gynnas otillbörligt av dig som förälder. Men det är mycket du kan göra som förälder, inklusive att inte ställa till onödiga problem.

Att stå upp för nepotism underlättas av att du redan har rätt känslor. Du måste bara övertyga dig om att stå upp för dina genuina preferenser och inte delta i gängse hycklandet; hypotetiskt och ogenomtänkt. ”Tänk så mycket bättre det skulle vara om vi alla älskade alla barnen”. Varje barn vill prioriteras av sina föräldrar inte som en matematisk komponent av ett stort kollektiv.

Försvaret för prioriterad och avgränsad lojalitet blir mycket svårare för en kategori som ”svenskar”. Vi har inte samma övertygelse utan det blir mer konstruerade resonemang. Samhället är som ett försäkringsbolag där bara den som betalar premien har ett försäkringsskydd. Det finns ett samhällskontrakt mellan medborgarna och ledarna. De skall som goda förmyndare styra, om inte enligt våra åsikter, så åtminstone enligt våra intressen.

Mot denna rationalitet opponerar sig inte sällan emotionella kvinnor. Alla som gjort prioriteringslistor vet hur snabbt det viktiga överges för det som är akut men obetydligt.

Både analys och prioritering kräver en analytisk förmåga som många personer saknar. De som fått förtroendepositioner i Sverige tonar ofta ner sin ansvarsförmåga för att betona sin emotionella vanlighet. Vi har ett problem som följer av att många politiker agerar som nidbilden på väljarna. De negligerar obehagliga eller svårlösta problem och väljer att uttala sig om icke-problem.

En stor del av Sveriges problem bottnar i att det finns en preferens för juvenila politiker som ser ungdomlig okunnighet som en potentiell charm. Med jämna mellanrum tvingas vi notera att det saknas vuxna i rummet.

Men kombinationen av ärlighet och rationalitet är det som är vägen framåt. Denna debatt är nästan död då etablissemanget kör hårt på exkommunikation av hädiska ansatser som att kritisera de svenska lösningarna. Alla ändringsförslag skadar den Sverigebild som etablissemanget värnar om mer än något annat. Sverige beskriver inte sig själv som ett konstant samhälle utan som ett samhälle på väg, men alla rörelser är på väg åt det håll man redan styr mot. Man kan förändra men att byta rörelseriktning är svårt utan att skapa kaos i den styrande klassen.

Efter träning på nepotism är du redo för Steg 3: att ta dig an ett tomt pseudoord som rasism. Det är naturligtvis starkt laddat men innehållsmässigt tomt eller motstridigt. Då är riposten inte ”javisst” utan: ”om jag är rasistisk så är jag det i mindre grad än vad du är rasistisk”. Motanklagelsen retar men klargör vad som bör kallas rasism.

Det antirasistiska alternativet till ”Black Lives Matter” är naturligtvis ”All Lives Matter”; (Hillary Clinton lanserade det, men vek sedan ner sig). Om man vill påstå att svarta är speciellt utsatta kan man kalla rörelsen ”Also Black Lives Matter”, men då måste man ha argument för att polisvåld drabbar svarta mer än vita och att vita poliser är mer aggressiva mot misstänkta svarta än att svarta poliser är aggressiva mot vita.

Fakta talar mot detta. Det enda signifikanta rasistiska beteende hos poliser som hittades i amerikanska data var att svarta poliser sköt fler obeväpnade misstänkta vita personer, än vita poliser sköt obeväpnade misstänkta svarta personer. Men missvisande anekdotiska medieberättelser spär på ett hat mot ordningsmakten som generellt finns i kriminella kretsar, och svart hat mot vita.

I USA liksom i Sverige finns en destruktiv journalistkår som inte söker finna sanningen utan ser som sin uppgift att ta sig an alla rättshaverister med ”goda” värderingar. Svenska journalister ser som sin uppgift att desinformera om invandrare och kriminalitet. Det pixlas och anonymiseras om invandrarvåld medan svenska gärningsmän hängs ut med bild redan vid misstanke.

Med förnedringsrån, sprängningar och skjutningar tränger sig en sannare bild fram. Men i Brås statistik (Brå Rapport 2019:13) så begås 93 procent av alla hatbrott utav svenskar mot invandrare, 4 procent av minoriteter mot andra minoriteter och 3 procent av invandrare mot svenskar. Sådant dravel pumpas ut och vi svenskar förväntas känna skuld för våra fiktiva övergrepp och inte notera de reella hatbrott vi utsätts för.

Det går inte att få tyst på dessa anklagelser. Det gäller därför att lansera motanklagelser. Får vi en anklagelse om en anekdot, svara då med två motriktade. Vägra att sätta dig på den anklagades bänk. Svara alltid ”j´accuse”.

Du bör släppa antagandet att din motståndare är felinformerad, men vill väl. Anta bara att han vill så väl som hans inlägg visar. Tycks han inte vilja väl har du ingenting för att själv ensidigt vilja väl. Du bör snarast se det som en duell i vilken du inte kan vinna över motståndaren till din sida, men du kan vinna publiken. Detta genom att framstå som genomtänkt och ärlig medan motståndaren framstår som den översittare han faktiskt är.

I de flesta frågor saknar motståndarna bra argument och de vet om det. Men de har en positionell fördel i att de försvarar den officiella ”sanningen”, de kan avgöra vad som får sägas och vad som är tabu. De sätter regler för etiketten. De kan ”våga vägra debatten”.

Vår åsikt anses inte bara vara ett angrepp på den andres åsikter utan också ett angrepp på den andres person. Hans angrepp på vår person ses inte som detta, utan bara som hans åsikt. Det är sådana regler som vi dissidenter måste sätta oss över och ändra på.

En kontroversiell person får vara beredd på ifrågasättanden och smutskastning. Men vår motpart är en mer kontroversiell person än vi själva, mer självgod, mer okunnig, fler avsiktliga missförstånd, mer blåljugande. Han utsätts ofta för en mild behandling medan vi angrips hårt. Det missförhållandet bör vi ändra på. En hyfsad samtalston kan inte bygga på att vi är försonliga medan vår motpart tillåts vara odräglig.