Exempel på gallrad amulettring/Lena Holmquist. Foto: Arkeologerna/SU

Arkeolog ska utreda varför delar av Sveriges kulturarv skrotas: ”Danskarna skakar på huvudet”

Föremål från järnåldern och vikingatiden som grävs fram i Sverige skickas till skroten. Det har fått arkeologen Lena Holmquist att reagera. Under våren inleder hon ett projekt där hon ska utreda hur Sveriges kulturarv hanteras. – Vi i Sverige värnar inte om vårt kulturarv! säger hon till Samhällsnytt.

För ett drygt år sedan slog Johan Runer, arkeolog vid Stockholms länsmuseum, larm om att många fynd slängs i samband med utgrävningar. Han skrev en debattartikel i tidskriften Populär arkeologi som skakat om hela branschen.

Bland annat uppmärksammade han att ett flertal amulettringar som påträffats i samband med utgrävningar i Molnby i Vallentuna skickats till skroten för metallåtervinning. Amulettringar är ett smycke i järn som var vanligt under vendel- och vikingatiden.

– Efter det har det blivit en debatt om det. Det var hela mitt syfte, att det skulle bli en debatt om det, och det tycker jag att jag lyckats åstadkomma. För min del känns det bättre nu, säger han till Samhällsnytt.

– Att man slänger saker som är förhistoriska. Där måste man vara väldigt restriktiv. Det är ett jävla ansvar. Där gäller det verkligen att tänka till vad man håller på med och inse att man har ett stort ansvar inför framtiden.

Danskarna skakar på huvudet

Johan Runer får medhåll från arkeologen Lena Holmquist, docent och universitets­lektor i laborativ arkeologi på Stockholms universitet som arbetat i flera decennier med arkeologiska utgrävningar. Hon har specialiserat sig på vikingatiden med inriktning på vikingatida städer. Sedan 1980-talet och framåt har hon lett utgrävningar av vikingastaden Birka.

– Vi är ganska speciella. Vi i Sverige värnar inte om vårt kulturarv! säger hon till Samhällsnytt.

– Jag var på en vikingakonferens i Danmark i somras och då frågade jag; ”hur mycket slänger ni från grävningarna?” Då tittade de på mig och skakade på huvudet. En kompis sade till mig att jag inte får ställa sådana frågor och danskarna berättade att de sparar allt.

Enligt Holmquist är fenomenet med att skicka forntida föremål till skroten, eller gallring som det kallas på fackspråk, en utveckling som kommit successivt i Sverige.

– Jag arbetar med konservering. När jag började med konservering då sparade man alla föremål från exempelvis ett järnåldersgravfält. Idag kommer bara en liten del av det in, säger hon och fortsätter:

– Det här har kommit smygande och blivit mer och mer för man tycker att det är höga konserverings­kostnader.

”En konkurrensnackdel”

Lena Holmquist berättar att en konservator kostar mellan 600 och 700 kronor i timmen och arbetstakten kan ibland ligga på omkring två föremål om dagen. Det innebär att prislappen för att bevara ett enda föremål från exempelvis järnåldern kan bli flera tusen kronor.

I regel är det privata arkeologi­konsulter som i en offentlig upphandling lämnar anbud på utgrävningarna och de som bjuder lägst får kontrakten. Anbudsgivarna får i sina offerter uppskatta hur många fynd de kommer göra vid utgrävningen.

– Det är en fråga om konkurrens mellan firmorna, säger Holmquist.

Hur menar du då?

– Om ett företag skriver i sitt anbud att de bara kommer hitta fem föremål och att det kommer kosta femtusen men ett annat skriver att de kommer hitta tio föremål så det kommer kosta tiotusen då tar man det som är billigast.

Enligt Holmquist missgynnas företag som strävar efter att hitta och bevara så många arkeologiska fynd som möjligt eftersom de då behöver mer pengar för det arbetet.

– Det blir en konkurrensnackdel, förklarar hon.

Lena Holmqvist säger också att konserverings­kostnaderna egentligen ska ligga utanför anbudsprocessen. Hon har nyligen beviljats pengar för att undersöka varför föremål som grävs fram av arkeologer skickas till skroten.

– Vi vet inte vad som händer där. Det ska jag försöka ta reda på, säger hon.

– Jag kommer ha ett projekt nu som handlar om gallring av arkeologiska fynd. Vi ska undersöka hur det ligger till med det här.

”Det är skattepengar”

Arkeologikonsult AB är ett av de företag som är verksamt inom arkeologi­branschen. Johan Blidmo äger företaget och han berättar för Samhällsnytt att det till syvende och sist handlar om pengar:

– Vi gallrar inte för något eget vinstintresse. Utan finns det en viss summa pengar för konservering, så måste man göra prioriteringar, säger han.

– Samhälls­ekonomiskt ska ju de här fynden hanteras, lagras och finnas till för allmänheten. Men det kostar ju även pengar för allmänheten. Det är skattepengar.

Arkeologikonsult var det företag som arbetade med utgrävningen i Molnby. Blidmo påpekar dock att hans företag inte var inblandat i att skrota de omtalade amulettringarna. Det var något som gjordes av Arkeologerna, en statlig konsultfirma som är en del av Statens historiska museer.

Det är länsstyrelserna som är tillsyns­myndigheter för landets fornlämningar. I uppdraget ingår bland annat att fornlämningarna ska skyddas och vårdas. Enligt Lena Holmquist är det länsstyrelserna som bestämmer hur mycket som ska sparas från en utgrävning eftersom det är de som bestämmer hur stor budget utgrävningarna ska få.

Jan Dunér på länsstyrelsen i Stockholm ansvarar för bland annat fornlämningar och arkeologi. Han bekräftar det Holmquist berättar.

– Länsstyrelsen är beslutande när det gäller inriktning för arkeologiska undersökningar, vilken budget de får och så, säger han till Samhällsnytt.

– Det ingår i undersökningen att det finns en budget för konservering av föremål. Men sedan urvalet av vad som konserveras, det åligger det undersökande företaget. Det är inget som vi beslutar om.

Arkeologiska fynd är inte i ”mint condition”

Att länsstyrelsen många gånger överlåter åt privata aktörer att avgöra vilka forntida fynd som ska bevaras och vilka som ska skrotas tycker Dunér inte är något märkligt.

– Alla företag som tilldelas uppdrag av länsstyrelserna är beprövade arkeologiska företag, så det är inget konstigt med det. Sedan är Arkeologerna inget privat företag, de tillhör numera Statens historiska museer och tidigare tillhörde de Riksantikvarie­ämbetet, så det är statligt ägt.

Kan du förstå att det är många arkeologer som reagerar och förfäras när amulettringar gallras?

– Jag kan förstå att folk reagerar på det, visst, men jag tror att i den här debatten finns det en missuppfattning. Det är väldigt få som gett sig in i debatten som faktiskt vet hur sådana här fynd ser ut och vilket skick de är i. Det är alltid fråga om mycket korroderade föremål. Det är inte saker som är i mint condition.

Lena Holmquist är en expert på området? Hon har lett utgrävningar i Birka och har konservering som specialitet, hon är en av de mest högljudda kritikerna?

– Nej, men det är så att, som alla arkeologer känner till, så gallras det alltid i fyndmaterialet efter arkeologiska undersökningar. Det är inget nytt med det, så har det alltid gjorts.

Hon är av en annan uppfattning. Hon säger att det är något som tilltagit mer och mer senaste åren?

– Då är inte jag av den uppfattningen. Det tror jag är ett missförstånd.

Även Anund berättar att de fynd som gallrades vid utgrävningen i Molnby var sådana som hittades under förundersökningen, innan själva utgrävningen. Ett relativt stort antal fynd gjordes då eftersom arkeologerna använde sig av metalldetektor. Men vad som gallrades och varför är inte en fråga han svarar på.

– Varför det gjordes? Du ska egentligen ringa och prata med Arkeologerna vid Statens historiska museer. Det var de som gjorde den förundersökningen och det var de som hade fått det uppdraget av oss. Vad som gallrades är deras beslut.

”Inte ekonomiskt försvarbart”

Vi ringer upp Arkeologerna där Johan Anund är regionchef för Stockholms historiska museers utgrävningar i Mälardals­regionen. Återigen får vi veta att det är för dyrt att ta vara på alla de fynd som görs under en utgrävning.

– Det hade inte varit ekonomiskt försvarbart att konservera allting, säger han.

Anund berättar att Arkeologernas uppdrag under utgrävningen i Molnby var att blotta de forntida lagren så att en så kallad slutundersökning skulle kunna göras. I samband med det hittades många forntida föremål i jorden över fornlämningen som under århundradenas lopp av olika anledningar flyttats från sina ursprungliga platser.

– Nästan alla föremål som vi hittade kom från omrörda lager och förstörda kontexter. I ett sådant fall har föremålen mycket mindre värde än om man hittar dem i orörda sammanhang. Det gjorde att en större andel föremål kasserades än genomsnittligt, säger Anund.

Inger Holmquist är emellertid av en annan uppfattning. Hon delar inte uppfattningen att forntida föremål blir ointressanta för att de inte påträffas i sin ursprungliga kontext.

– Jag tror inte att hon riktigt är insatt i den här undersökningens förutsättningar. Hon är lite part målet eftersom hon sysslar med konservering, säger Anund.

– Hon har stor erfarenhet, men jag har också jobbat med det här sedan 80-talet. Hon har jobbat i universitets­arkeologin och då är det lite andra förutsättningar än i exploaterings­arkeologin. Vi gör undersökningar inför byggen i samhället och då är det andra premisser än om man gör en liten forsknings­undersökning i universitetets regi. Det är mycket mer reglerat och styrt i vår verksamhet. När vi får ett uppdrag av länsstyrelsen så slås en konserverings­budget fast och den får man hålla sig till. Då måste man göra prioriteringar.

”Självskrivet att man inte kan spara allt”

Arkeologen Johan Runer, som var den som 2016 slog larm om att föremål som hittas vid utgrävningar slängs, säger till Samhällsnytt att han har full förståelse för att det görs prioriteringar och att allt som hittas vid en utgrävning inte kan sparas:

– Vi har fått ett förändrat fornlämnings­begrepp där allt som är äldre än 1850 ska betraktas som fornlämning. Då är det klart att om man gräver på en bondgård så kommer man hitta väldigt mycket saker, och det är självskrivet att man inte kan spara allt. Det jag ville sätta fingret på är att jag vill ha till en debatt om vad vi slänger och varför vi slänger, säger han.

– Man måste vara jävligt medveten om vad man gör. Det man slänger kan man inte få tillbaka. Det blir en kunskaps­förlust. Man måste ha en ansvars­känsla när man gör saker så man är införstådd med vad man pysslar med.


Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.