DEBATT • Symboler är inte bara ytliga tecken – de är bärarna i vår historia och vår stolthet. De väcker både lojalitet och ilska, för i deras tystnad ryms allt det som ord ofta misslyckas att uttrycka. Men när makten väljer att tolka symboler efter sin egen agenda, blir det farligt – då förlorar vi inte bara förståelsen, utan också rättvisan.

När skådespelaren tillika programledaren Dragomir Mrsic lyfte tre fingrar i en bild på sociala medier – en gest djupt rotad i den serbisk-ortodoxa tron – tog det bara några timmar innan ett svenskt mediedrev av välbekant sort rullade igång.

Dragomir Mrsic bild på sociala medier. Faksimil Instagram

“Kontroversiell gest”, skrevs det. “Nationalistiskt laddad”, varnade experterna. Och bilden? Den togs bort.

Som om tre fingrar i luften vore farligare än 500 000 fascistsympatisörer som fyller en stadion i EU-landet Kroatien, sjungandes slagord från ett nazikollaborerande förflutet. Den togs bort av Dragomir Mrsic, som ville undvika missförstånd och potentiella kontroverser. Men ska det verkligen krävas att symboler och historia suddas ut bara för att de inte passar in i det rådande narrativet?

Det är inte moral vi bevittnar. Det är moralteater. Det är inte tolerans – det är selektiv tolerans. Ett skådespel där symbolers betydelse aldrig avgörs av vad de uttrycker, utan av vem som håller upp dem. En värld där rätt att bli förstådd inte gäller alla – bara de med rätt flagga, rätt historia och rätt plats i västs politiska manus.

Tre fingrar: Mer än en gest

Tre-finger-tecknet är ingen nyimporterad provokation från krigsrubrikernas 90-tal. Det är lika gammalt som kyrkan själv. Fadern, Sonen och den Helige Ande. En välsignelse. Ett dop. En bön. Det är samma gest som gjorts i generationer av troende serber – i glädje och i sorg, i kamp och i kyrka. Den är inte bara en andlig handling utan också en historisk markör, använd sedan 1800-talet i Serbiens kamp för självständighet från Osmanska rikets 500-åriga ockupation. Den har varit en symbol för frihet, motstånd och nationell stolthet – långt innan 90-talets brutala balkankrig.

Takovo-upproret – serber som samlas till uppror mot Osmanska riket. Foto: Paja Jovanovic PD-US

Vi talar om en gest som är patriotisk, inte nationalistisk. Låt oss även slå fast en viktig distinktion: Patriotism handlar om kärlek och stolthet till sitt land utan att förakta andra. Nationalism är en exkluderande ideologi som ofta bygger på överlägsenhet och splittring. När serbiska tre fingrar stämplas som “hot”, medan andra symboler med lika tung historia ignoreras, avslöjas en tydlig dubbelmoral i hur vi bedömer patriotism beroende på vem som uttrycker den.

Men invänder någon: “Tre fingrar användes ju under Balkankrigen!” Visst – men samma kan sägas om den bosniska liljan, som utan protest pryder den bosniska flaggan än idag. Den albanska dubbelörnen, som användes under 90-talet, hyllas öppet på fotbollsarenor utan minsta ifrågasättande – trots att den görs av en kvinna vars “lands” suveränitet vilar på ett de facto-erkännande snarare än ett de jure. Religiösa symboler har under århundraden prytt militära fanor i krig – ska vi då förbjuda kristna kors, muslimska månar eller Davidsstjärnor? Ska varje krig som utkämpats i religionens namn bannlysa själva religionen?

Men när den serbiska gesten lämnar sin sakrala kontext och kliver in i ett svenskt kommentarsfält, förvandlas den till ett potentiellt hot. Som om historien själv blev farlig, bara för att den tillhör fel folk. Vad som i en serbisk hand är tro, blir i svenska medier till nationalism. Vad som är stolthet blir misstänkt. Rötter blir rötmånad.

Det spelar ingen roll vad fingrarna betyder. Det spelar roll vems fingrar som lyfts.

Albansk örn – inga problem

När Kosovare Asllani, stjärna i det svenska fotbollslandslaget, formar den albanska dubbelhövdade örnen efter ett mål – sker det ingen debatt. Inga fördömanden. Ingen “expert” som dyker upp i TV och påminner om att örnen är en symbol för albansk nationalism, ofta använd i laddade etniska konflikter på Balkan.

The SvFF has said that Kosovare Asllani shouldn't do the Albanian eagle when she celebrates her goals.

If we know her good enough, that's not going to be a good move for you guys, SvFF! pic.twitter.com/vtY5scvLBR
— 🇸🇪 (@SwedeStats) October 30, 2018

Tvärtom. Då kallas det “en hyllning till hennes bakgrund”. Det är precis samma sak som Mrsic gjorde – men Asllani hyllar rätt bakgrund. Den västvänliga. Den som får plats i det toleranta narrativet. Där blir nationalism till kultur, medan andras kultur stämplas som nationalism.

Det är inte bara dubbla måttstockar. Det är ett moraliskt lutande plan – där vissa får rötter, medan andra bara tillåts vissna.

EU:s tystnad inför fascistisk allsång

Och medan tre fingrar i Sverige väcker skandalrubriker, pågår något långt mer verkligt i Kroatien. Där fyller artisten Marko Thompson Perković arenor med tiotusentals fans som sjunger “Za dom – spremni” – ett slagord från den fascistiska Ustaša-regimen. Regimen stöddes av Nazityskland, tränades av SS-soldater och använde uniformer, symboler och hälsningar som starkt påminde om de nazistiska. Regimen var ansvarig för några av de mest brutala folkmorden under andra världskriget.

Och låt oss tala klarspråk: det handlar inte om någon diffus symbolik – det handlar om Jasenovac. Ett av historiens mest brutala koncentrationsläger, kallat “Balkans Auschwitz”, där hundratusentals serber mördades med knivar, klubbor och slaktverktyg. Inte som oavsiktlig skada i ett krig – utan som systematisk etnisk rensning. Barn svalt ihjäl. Präster halshöggs. Människor kastades levande i floden. Och i dagens Kroatien? Där ges det ut böcker som förnekar Jasenovac, monument rivs, och sånger skrivs som glorifierar bödlarna. Allt detta tyst tolererat – för att det passar den nya berättelsen.

Artisten Marko “Thompson” Perković Foto: Roberta F. CC BY-SA 3.0 / Faksimil Soundcloud

500 000 människor, en halv miljon, står tillsammans i euforisk allsång för en regim som byggde koncentrationsläger för att utrota serber, judar och romer. Och detta sker i ett EU-land – med tyst välsignelse. Ingen utrikesminister som manar till eftertanke. Ingen artikel i Aftonbladets kulturdel om “fascismens normalisering”. Ingen storm. Inget moralpanik.

Men när Dragomir Mrsic lyfter tre fingrar i ett Instagraminlägg? Då skälver hela den svenska offentligheten.

Kosovo – där symbolpolitik möter verklig förföljelse

Och medan medielogiken jagar handgester, pågår en verklig tragedi i Kosovo. Där stängs serbiska skolor. Där beslagtas serbiska apotek, kommunhus, barnomsorg och försörjning av albansk polis. Serbiska varor förbjuds – trots att FN:s resolution 1244 tydligt slår fast att Serbien har territoriell suveränitet över Kosovo tills en slutlig uppgörelse nås.

Kloster vandaliseras. Munkar hotas. Serbiska barn skjuts under julhögtider. Och i väst? Tystnad. Bekväm, diplomatisk tystnad. Det som skulle väcka ramaskri om det skedde mot någon annan minoritet, reduceras här till en fotnot – en “komplexitet” i en konflikt väst redan bestämt sig för vem som är hjälte och vem som är skurk.

Genrebild. Serbiska klostret Visoki Dečani I Kosovo. Foto: Sadko CC BY-SA 4.0

Rättsligt skydd, social domstol

Det finns ingen lag i Sverige som förbjuder tre fingrar i luften. Varken grundlag, straffrätt eller förordning. Tvärtom – yttrandefriheten, religionsfriheten och rätten till politisk symbolik är tydligt skyddade i svensk rätt.

Men det räcker inte längre att något är lagligt. I dagens klimat krävs att det också är socialt accepterat, politiskt gångbart, medialt filtrerat. Vi lever i en tid där det fria ordet inte längre mäts i lagrum – utan i “rätt känsla”.

Och den som har fel känsla? Den raderas, hånas, stängs ute. Inte av staten – men av en offentlighet som hellre formar fiender än söker förståelse.

Det handlar inte om fingrar – det handlar om rättigheter

Den här debatten rör inte en handgest. Den rör något mycket större: vem som får äga sin historia. Vem som får vara stolt. Vem som får uttrycka sin identitet – utan att korsfästas i moralens namn.

Det rör sig om en ideologisk snedvridning där vissa folks symboler skyddas som kulturarv, medan andras demoniseras som hot. Där vi predikar mångfald – men endast för de som inte stör vårt narrativ. Där toleransen blivit ett selektivt filter: du får vara stolt, så länge du inte är fel sorts stolt.

Svensk media har inte bara valt sida — de har byggt en mur. En mur av tystnad kring det som stör deras narrativ och ett öronbedövande dån mot det som hotar deras förutfattade meningar. När fascistsånger ekar i Kroatien, och serbiska barn blir måltavlor, är det en yrvaken gäspning eller fullständig tystnad. Men när tre fingrar lyfts — en bön, en symbol för tro och identitet — då drar drevet igång med hätska ord och skuldbeläggning.

Vad säger detta om vårt medielandskap? Att det är mindre intresserat av sanningen än av att upprätthålla sin egen politiska kartbok, där vissa historier får tala, medan andra tystas och förvrängs. En censur som inte baseras på lag eller fakta, utan på en ideologisk kompass som pekar åt ett håll, där vissa röster får rullas ut på röda mattan, medan andra knuffas ut i skuggan.

Tre fingrar i luften är inte farliga. Det verkliga hotet är ett samhälle som förlorat förmågan att skilja på stolthet och hot, tro och terrorism, historia och hat. När symboler bara får existera om de är politiskt godkända, när yttrandefrihet vägs i opinionssiffror och lojalitet till rätt sida av historien blir villkoret – då försvarar vi inte längre mångfald. Vi bygger kontroll.

Serbiska tennisstjärnan Novak Djokovic gör, den i Sverige nästintill förbjudna, gesten. Faksimil Youtube

Svensk media väljer inte bara vilka bilder som får synas – de avgör vilka röster som får höras. Fascistsånger och högerextrema symboler normaliseras i Europas hjärta utan motstånd, medan en bönande handgest, en uttrycksfull symbol för identitet, får utstå häxjakt.

Det här är inget annat än ett system av dubbelmoral och selektiv rättvisa. Där vissa får fira sin historia och visa sin stolthet, medan andra reduceras till syndabockar, tystas och misstänkliggörs.

Om ingen annan säger det, då gör jag det. Och vi kommer höja rösten tills hyckleriet får sin slutgiltiga dom.

Så den verkliga frågan är inte vad tre fingrar betyder. Frågan är: hur många fingrar måste peka på hyckleriet innan någon vågar se det?

Tijana Ivkovic
Opinionsbildare

Missa inte Tijanas tidigare debattartiklar på Samnytt:

Nato inte självklart för den som upplevt dess bombningar
Sanningen bristvara i rapporteringen om Serbien och Kosovo
Fler perspektiv på Balkankrigen behövs i historieskrivningen
FN:s Srebrenica-resolution gör allt annat än att främja försoning
Tyst i västmedia när serbiska barn skjuts i Kosovo
Fler perspektiv behövs på kriget i forna Jugoslavien
Svartmålning och brist på objektivitet präglar medias rapportering om Serbien

Poliskvinna hade kärleksrelationer med kriminella: “Vill vara lydig”