Rättsrötan i Sverige

➤ KRÖNIKA  Det svenska politiska och juridiska systemet lider av en rad problem. Det finns en djup oförmåga att ta tag i centrala problem som kräver hårda tag mot hårda personer. Samhällets representanter är mer inriktade till hårda tag mot små problem och mjuka personer. Man hoppas att denna aktivitet skall ge ett intryck av handlingskraft och förmåga, men det kan snarast beskrivas som ”pseudopolitik” eller ”omriktat beteende”.

Jag skall exemplifiera med passivitet från myndigheterna när situationen istället kräver aktivitet. Därefter handlingskraft som inte fyller en samhällsfunktion, utan blir meningslösa myndighetsövergrepp mot enskilda personer.

I många länder hamnar IS-återvändare i fängelse även om de inte begått ett direkt brott mot krigskonventionerna. I Sverige blir de inte ens förhörda. De utgör en påtaglig risk för det svenska samhället som myndigheterna ignorerar. Ännu har ingen ”IS-resenär” dömts och en prognos är att endast två personer som filmat när de utfört en avrättning kommer att få något straff.

Sedan länge utreds en rad personer som flytt till Sverige och nu anklagas för en rad terrorbrott innan de tog sig hit. Dessa utredningar går långsamt och intrycket är att Sverige hellre friar än fäller. Däremot fördömer man olika krigsbrott i allmänhet som en kompensation för inaktivitet.

Det finns också en rad brott i Sverige som behandlas på ett minst sagt märkligt sätt. I princip har riksdagen bestämt att grova brott skall leda till utvisning. Men i praktiken blir det ofta ingen utvisning eller också bara för ett antal år efter vilken brottslingen är välkommen tillbaka.

Vanliga svenskar lär knappast välkomna dem på våra gator, men en rättsapparat som har andra prioriteringar än att skydda den svenska befolkningen. Endast en femtedel av de som fälls för våldtäkt utvisas, och dessutom ofta bara en tillfällig utvisning.

Omfattningen av våldtäkter är så omfattande att det är berättigat att ifrågasätta om vi fortfarande har kvinnofrid i Sverige. 1975 hade vi 421 våldtäkter och 2017 var det 7 840, en ökning med drygt 1600 procent. Lägger man till ett estimerat mörkertal så stiger antalet brottsoffer radikalt till en halv miljon för den lite vidare brottskategorin sexualbrott.

Siffror från NTU (nationella trygghetsundersökningar) vederlägger den vanliga smitningslögnen: antalet våldtäkter har kanske inte ökat, utan bara anmälningsbenägenheten. Enligt NTU-undersökningen blev 34,4 % kvinnor i årderspannet 16–24 utsatta för sexualbrott under året 2017, men 2007 var det bara 2,2 procent. Men systemet klarar inte ens att utvisa de fällda våldtäktsmännen.

De stora antalet skjutningar är ett annat problem som borde föranleda aktivitet. 306 skjutningar med 45 döda under 2018 visar på en polismakt som sitter på läktaren. De terrorister som planerade ett massmord på Jyllands-Posten dömdes till 12 år och släpptes nyligen ut efter att ha suttit inne i 8 år.

Detta frigivande var inte på grund av exemplariskt beteende och avståndstagande från terrorism, utan de bedöms fortfarande vara potentiella risker. De fick en tredjedel rabatt som standardrutin utan goda skäl. Vad är tanken bakom en sådan slapp rutin?

Det finns en tendens att sila mygg och svälja kameler, nu från oförmågan med kameler till överaktiviteten vad gäller mygg. I en analys av polisens arbete noterades att det var flest poliser i tjänst på onsdagseftermiddagar och många nykterhetskontroller gjordes vid lunchdags.

”Pinnjakt” brukar anges som skäl för sådana aktivitetsscheman. Men det är inte bara polisen som beter sig ansvarslöst, utan även domare och lagstiftare.

Till de mer löjeväckande nyheterna hör ”oaktsam våldtäkt” som infördes sommaren 2018. Det är ingen riktig våldtäkt, men skall kallas så av hänsyn till den kvinna som framför klagomålet. Ord står mot ord, men ändå skall rättsapparaten ge sig in i sådana situationer som innebär en hög nivå rent godtycke.

Man får väl se den som en efterdyning till #metoo-hysterin och den märkliga processen mot Julian Assange. I det senare fallet ansåg inte de två berörda kvinnorna att de varit utsatta för våldtäkt, men den nitiska åklagaren påtog sig en roll som hämndlysten aktivist.

Det finns många sådana aktivistiska karriärister i rättsväsendet som vill sola sig i rampljuset genom att missbruka lag för vad de ser som ett gott syfte.

En annan överaktivitet riktade sig mot ”Kulturprofilen”. Om man söker beskriva vem som riskerar att lynchas av en primitiv rättvisa så är han ett skolexempel. Pressen har redan dömt ut honom som människa, men frågan är om man kan hitta ett konkret brott att fälla honom för. Rättssystemet, först tingsrätt och sedan hovrätt, hävdade att de lyckas hitta ett brott.

När jag gick i mellanstadiet berättades en historia som innehöll ett slags budskap. ”En kvinna berättar att först våldtog han mig, sedan drack vi kaffe och såg på TV, efter det våldtog han mig igen.” Budskapet var att kvinnor kan ha en motsägelsefull självbild som både är pryd och frigjord vilket gör det svårt att vara insiktsfull och ärlig.

Den anonyma kvinnan i kulturprofilen-målet berättar egentligen precis en sådan historia, dessutom först sju år efter händelserna. Normalt friar man hellre än fäller och i detta fall är målsägandes historia extremt svag.

Men den anklagade är redan misstänkt. Han är kanske oskyldig i detta fall, men nog inte i alla andra så det blir i stort rätt, även om det konkret är fel. Det är som att hänga en boskapstjuv som inte nödvändigtvis stulit de kor han anklagas för, men alla vet vilken skum figur han är. Häng honom högt, androm till varnagel.

Den märkliga kombinationen av juridisk handlingsförlamning och överaktivitet visar på Djupa Statens vilja att reducera demokratin. Det juridiska skrået vill hjälpa till genom att justera lagarna på egen hand.

Det skapar regelmässigt problem också i andra länder. Förr låg det mycket i att se militären som ett hot mot en skranglig demokrati. Idag blir det alltmer det juridiska systemet som tror sig kunna agera genom stöd av övernationella avtal och diverse målsättningsparagrafer. Beslut anses redan finnas på papper, så nu gäller det tolkning och verkställande vilket ses som uppgifter vilka ligger på det egna bordet.

Inom kretsen finns det många som ser möjligheter att ”ligga före” och genomföra morgondagens beslut redan idag. Den Djupa Staten är överens om vad som skall göras, men politikerna visar ibland spärrar inför att formellt ignorera demokratin och väljarkåren.

Ett annat övertramp av den Djupa Staten var när 261 personer i regeringskansliet skrev en märklig reservation mot svensk demokrati. De ville ha en utfästelse att tjänstemännens egenkomponerade värdegrund gäller oberoende av regering. En sorts konstitution av och för byråkratin skulle införas för att skydda dem från sina uppdragsgivare.

Den verkställande handen vill ha beslutanderätt över samhället av ungefär samma skäl som den dömande handen. De har en viss kompetens som maktbas, men framförallt anser de sig moraliskt överlägsna de vanliga medborgarna. Denna lite bisarra skrivelse blev allmänt kritiserad, men är likväl mycket talande för den anda av omfattande självgodhet och otålighet mot det tröga folket som ogillar samhällsutvecklingen.

Tjänstemän gör inget uppror mot politikerna, utan visar en otålighet över att de kolleger i den Djupa Staten som sitter i politiska församlingar inte ger myndigheterna fria händer; etablissemanget är ju överens om det mesta.

Tjänstemännen förstår att det demokratiska skådespelet kräver lite tuppfäktning, men anser inte att detta bör störa det pågående förändringsarbetet för att göra Sverige till en välintegrerad del av en multikulturell värld.

I väljarkåren anser 44% att Sverige är på fel väg och bara 25 % att Sverige är på rätt väg (Inizio 2017). Men i maktens ekokammare råder entusiasm och självgodhet trots att rättsrötan eliminerar rättssamhället.

Rättsrötan i Sverige

➤ KRÖNIKA Rättsapparaten i Sverige gnisslar och hackar. Polisen utgör en påfallande svag länk, efter en dåligt genomförd organisatorisk förändring, i vilken ett stort antal mellanchefer försvann för att de var poliser snarare än lydiga tjänstemän. Denna utrensning genomfördes trots massivt missnöje inom polisen, men under relativt svaga protester.

Polisen är för demoraliserad för att kunna protestera kraftfullt och nu är de än mer kuvade. Det skall bli fler poliser, men detta tar tid och utbildning på Södertörn fokuserar knappast på den mest centrala kompetensen. Samtidigt som fler utbildas slutar ett stort antal poliser som misstror polisledningen. De har fått nog.

Men även nästa steg i rättsapparaten är problematisk; både domstolar och lagstiftare har mycket att skämmas för. Lagstiftarna anser att deras jobb är att sända signaler så de anser att om de diskuterar eller planerar en marginell straffskärpning så har de gjort en insats.

Men det handlar om att komma bort från vårdideologin, redan namnet termen ”kriminalvård” visar på fel fokus.

Jurister har tyvärr inte bara en viss kompetens utan också ett vested interest – ett egenintresse – som grupp. Oklara regler och möjligheter att överklaga ger goda försörjningsmöjligheter för jurister i olika positioner.

USA med sitt krångliga system och en högsta domstol som också fungerar som en lagstiftande instans genom kreativa omtolkningar av konstitutionen ses av många jurister som ett föredöme. Nu har vi en EU-rätt som leder såväl till anpassning av lagar som till ny praxis.

Svenska lagstiftare visar en total oförmåga att agera mot de allt yngre kriminella som lockas in i verksamheten av äldre kriminella. Rättsväsendets ungdomsrabatter är ett starkt incitament. Nu börjar politikerna yrvaket diskutera strängare straff för gängkriminella.

Ett försvar för senfärdigheten är att rättsväsendet skall förädlas långsamt med eftertanke. Detta gäller dock inte alls för politiska älsklingsprojekt. Det senaste tillskottet är den nya överenskommelsen mellan S och MP om gymnasieamnestin.

Dessa officiellt fd barn utan asylskäl skall efter sina två år i utbildning inom sex månader skaffa ett varaktigt jobb i Sverige eller åka hem enligt tidigare beslut. Att jobbsökandet nu utsträcks till 12 månader är inte så upprörande, men kravet på varaktig självförsörjning har sänkts från två år till ett och lönen kan kompletteras med olika typer av bidrag och utbildningar.

Hela kravet för förmånen är bortplockat; svenska skattebetalare skulle investera två års utbildning och sedan skulle förmånstagarna sugas upp i svenskt eller utländskt arbetsliv; deras tid som belastning för skattebetalarna skulle vara begränsad.

Nu blev det som kritikerna misstänkt hela tiden. Dessa symboliska ”flyktingbarn” skall omhändertas permanent för att några ”batikhäxor” vill ha det så. En person som tar sig in i Sverige kan stanna utan några andra skäl än att han beskrev sig själv som under 18 år. Detta kan dessutom vara en lögn.

Den svenska rätten är följsam och har en märklig förmåga att gynna bedragare och brottslingar samt missgynna brottsoffer. Myndigheterna är betydligt mer njugga med att ge en ny identitet till personer som hotats och misshandlats än till en kriminell person som vill börja om med en obelastad identitet.

Det civila samhället har tidigare bekämpat kriminalitet med uppbåd och medborgargarden. Detta har senare ersatts med en fungerande statsmakt med polis, domstolar och fängelser. Men om de inte klarar av jobbet så får medborgarna agera själva.

Detta ses som en trygg grund för demokrati i många länder, men inte i Sverige. Det mest brottsliga en person kan göra är att ta lagen i egna händer, det som också kallas ”att visa civilkurage”.

I Stockholm lanserar tunnelbanan nu en ersättningsprodukt ”kollektivkurage” Den uppmanar resenären att kontakta SL:s Trygghetscental, men i övrigt inte göra någonting konkret för att hjälpa. Rubrikens uppmaning är ”Visa kollektivkurage. Titta bort”.

Svensken är extremt lydig och följsam samt lockas av att förlita sig på staten som räddande ängel. Denna statsindividualism skall nu drivas på ett steg till.

Man skulle förvänta sig att en feministisk regering skulle rycka ut med blåljus till invandrarkvinnor som är hedersförtryckta eller svenska kvinnor som blir våldtagna. Men det är inga prioriterade brott, utan många fall med goda möjligheter till bevisning blir nedlagda. Polisen prioriterar istället gänguppgörelser som slutar i tystnad och därför borde lagts ner rätt omgående.

Polisen prioriterar, enligt fegisprincipen, fall som överordnade vill att det läggs ner många timmar på.

I Sverige har man en rad regler som hjälper brottslingar och stjälper polisen. Den åtalade skall naturligtvis veta vad för brott han anklagas för men det finns ingen anledning att polisen måste lägga alla kort på bordet medan brottslingen kan rita in sin berättelse utan att kollidera med polisens bevis. Den åtalade kan också dra ett streck över tidigare vittnesmål och lansera en ny berättelse under rättegången utan att belastas av tidigare utsagor.

Lagstiftarna är trötta kämpar som tröskar fram i samma hjulspår. För ett antal år sedan gick man från halvtidsfrigivning till att två tredjedelar måste avtjänas. Detta sågs som ett stort steg och vissa partier lockas därför till en återställare.

Frågan är dock varför man inte tog ett steg till? För att slippa en tredjedel av straffet borde brottslingen krävts på en motprestation som att ha klarat av en yrkesutbildning eller åtminstone skött sig väl. Incitament är en beprövad metod som ofta fungerar väl.

Den fungerande vården av kriminella tycks dock kopplad till ålder; unga arga män blir med tiden mindre arga äldre män. Den poängen drivs väl av kriminologen Fredrik Kärrholm som återlanserar inkapacitering efter många års landsförvisning som inhumant.

Svenska myndigheter satsar på att bli sedda som snälla och medgörliga utom när det gäller politisk opposition, då är det repression som lockar.

Det står varje svensk fritt att älska eller hata vår ledare Stefan Löfven. Att hota är ett etablerat brott, men så har vi en modern hybrid ”hat och hot”. Är det en öppen preferens eller något som kan tänjas på så att det blir ett brott? Genom övergången till hot så blir hatet ett brott. Eller blir ett hot mot en politiker att rösta på ett annat parti brottsligt om det finns lite hat med i bilden?

Polisen skall prioritera hatbrott fast det inte ens är ett brott utan en försvårande omständighet, det är motsatsen till förmildrande omständighet. Men båda kräver att ett riktigt brott har begåtts.

I realiteten blir hatbrott huvudsakligen årlig statistik från Brottsförebyggande Rådet. De sammanfattar det på ett sätt som skulle kunna uppfattas som ett makabert skämt, men det är det inte. 2018 så var 4 procent av ”hatbrotten” en minoritet mot annan minoritet, 3 procent var mot svenskar och 93 procent var svenskt hat mot minoriteter.

Många polisdistrikt har speciella hatbrottsenheter mot detta ickebrott. Dessa personer borde kanske kasta ett getöga på kriminalitet i Sverige som utreds i kontoret bredvid. Våldtäkter, förnedringsrån, kan det finnas lite hat i dem? Riktigt hat?

Man kan tro att brottet ”Hets mot folkgrupp” är kopplat till någon sorts hot. Men det är inget hot utan brottet är att ”uttrycka ringaktning”. Det är något som våra politiker gör varje arbetsdag mot konkurrerande politiker och partier. Men dessa grupper av personer kallas inte ”folkgrupper”, sådana får man inte missakta.

Vi i Sverige anser oss ha yttrandefrihet men om ”storfinansen” eller ”fackföreningsrörelsen” skulle bli kallade folkgrupp så blir diskussionen i riksdagen en serie lagbrott. Att säga att det bara finns två kön blir snart ett angrepp på de femtioelva grupperingar som menar att de är en egen folkgrupp som skall erkännas, inte ringaktas, enligt lagen.

Vi har ett rättssystem som varken är robust mot dåliga idéer eller öppet för korrigeringar för att hantera nya problem som följer av en massinvandring med människor från främmande kulturer.

Är du för nepotism?

➤ KRÖNIKA Svenskar har ett antal nationaldrag som är högst besvärande. Vi är konflikträdda, vi är undfallande mot aktuella auktoriteter – de som inte är före detta auktoriteter. Vi är också lättkränkta och rädda för att trassla in oss. En fråga som ”Har du slutat att slå din fru? Ja eller nej?” är svår att besvara kort och övertygande.

Denna artikel föreslår ett träningspass för den som passar in på beskrivningen ovan. Jag föreslår att svensken tränar på ett negativt, men mer lätthanterligt ord som nepotism, innan vi övergår till anklagelser som rasism. En anklagelse om nepotism kan bekräftas och sedan vändas mot motparten. Om den personen slentrianmässigt avfärdar nepotism som dåligt ligger han illa till för anklagelser för att vara en usel person utan känsloband och lojalitet till sin avkomma.

Det som komplicerar är allt självförnekande godhetsprat. Man är god om man inte tänker på sig själv, vilket sträcks ut till att nära och kära inte bör värderas högre än avlägsna och okända. Hyllade filosofiska skolor som Kants kategoriska imperativ och utilitaristiska kalkyler ger inget företräde för nära och kära. Intersektionell moral är mer kluven, om du hör till en prioriterad minoritet skall du prioritera den, men om du inte hör till en uslingsklassad grupp bör du diskriminera mot din egen grupp. Annat beteende strider mot rådande värdegrund.

Steg1 är att stå emot denna liturgi och tala om dina preferenser. Dom är inte bara dina, utan bra universella preferenser och om din kritiker saknar sådan preferens för sin avkomma så gå till angrepp och låt denne känna sig som både en skurk och en hycklare. Du köper inte en cykel för att sedan fundera över vilken mottagare som ger störst tillskott till den globala nyttokalkylen. Du börjar med att titta på din knattes önskelista, finns det ingen cykel, men en kälke, så köper du en kälke och inte någon cykel. Nepotist? – javisst.

Steg 2 blir att nyansera utan att retirera. Dömer du en klassmatch i fotboll så blåser du inte varje gång din knatte blir av med bollen, utan du söker döma rättvist. Du gör både knatten och dig själv en otjänst genom att vara partisk. Vårt samhälle är i hög grad en meritokrati så dina barn bör bara stödjas och hjälpas, men inte gynnas otillbörligt av dig som förälder. Men det är mycket du kan göra som förälder, inklusive att inte ställa till onödiga problem.

Att stå upp för nepotism underlättas av att du redan har rätt känslor. Du måste bara övertyga dig om att stå upp för dina genuina preferenser och inte delta i gängse hycklandet; hypotetiskt och ogenomtänkt. ”Tänk så mycket bättre det skulle vara om vi alla älskade alla barnen”. Varje barn vill prioriteras av sina föräldrar inte som en matematisk komponent av ett stort kollektiv.

Försvaret för prioriterad och avgränsad lojalitet blir mycket svårare för en kategori som ”svenskar”. Vi har inte samma övertygelse utan det blir mer konstruerade resonemang. Samhället är som ett försäkringsbolag där bara den som betalar premien har ett försäkringsskydd. Det finns ett samhällskontrakt mellan medborgarna och ledarna. De skall som goda förmyndare styra, om inte enligt våra åsikter, så åtminstone enligt våra intressen.

Mot denna rationalitet opponerar sig inte sällan emotionella kvinnor. Alla som gjort prioriteringslistor vet hur snabbt det viktiga överges för det som är akut men obetydligt.

Både analys och prioritering kräver en analytisk förmåga som många personer saknar. De som fått förtroendepositioner i Sverige tonar ofta ner sin ansvarsförmåga för att betona sin emotionella vanlighet. Vi har ett problem som följer av att många politiker agerar som nidbilden på väljarna. De negligerar obehagliga eller svårlösta problem och väljer att uttala sig om icke-problem.

En stor del av Sveriges problem bottnar i att det finns en preferens för juvenila politiker som ser ungdomlig okunnighet som en potentiell charm. Med jämna mellanrum tvingas vi notera att det saknas vuxna i rummet.

Men kombinationen av ärlighet och rationalitet är det som är vägen framåt. Denna debatt är nästan död då etablissemanget kör hårt på exkommunikation av hädiska ansatser som att kritisera de svenska lösningarna. Alla ändringsförslag skadar den Sverigebild som etablissemanget värnar om mer än något annat. Sverige beskriver inte sig själv som ett konstant samhälle utan som ett samhälle på väg, men alla rörelser är på väg åt det håll man redan styr mot. Man kan förändra men att byta rörelseriktning är svårt utan att skapa kaos i den styrande klassen.

Efter träning på nepotism är du redo för Steg 3: att ta dig an ett tomt pseudoord som rasism. Det är naturligtvis starkt laddat men innehållsmässigt tomt eller motstridigt. Då är riposten inte ”javisst” utan: ”om jag är rasistisk så är jag det i mindre grad än vad du är rasistisk”. Motanklagelsen retar men klargör vad som bör kallas rasism.

Det antirasistiska alternativet till ”Black Lives Matter” är naturligtvis ”All Lives Matter”; (Hillary Clinton lanserade det, men vek sedan ner sig). Om man vill påstå att svarta är speciellt utsatta kan man kalla rörelsen ”Also Black Lives Matter”, men då måste man ha argument för att polisvåld drabbar svarta mer än vita och att vita poliser är mer aggressiva mot misstänkta svarta än att svarta poliser är aggressiva mot vita.

Fakta talar mot detta. Det enda signifikanta rasistiska beteende hos poliser som hittades i amerikanska data var att svarta poliser sköt fler obeväpnade misstänkta vita personer, än vita poliser sköt obeväpnade misstänkta svarta personer. Men missvisande anekdotiska medieberättelser spär på ett hat mot ordningsmakten som generellt finns i kriminella kretsar, och svart hat mot vita.

I USA liksom i Sverige finns en destruktiv journalistkår som inte söker finna sanningen utan ser som sin uppgift att ta sig an alla rättshaverister med ”goda” värderingar. Svenska journalister ser som sin uppgift att desinformera om invandrare och kriminalitet. Det pixlas och anonymiseras om invandrarvåld medan svenska gärningsmän hängs ut med bild redan vid misstanke.

Med förnedringsrån, sprängningar och skjutningar tränger sig en sannare bild fram. Men i Brås statistik (Brå Rapport 2019:13) så begås 93 procent av alla hatbrott utav svenskar mot invandrare, 4 procent av minoriteter mot andra minoriteter och 3 procent av invandrare mot svenskar. Sådant dravel pumpas ut och vi svenskar förväntas känna skuld för våra fiktiva övergrepp och inte notera de reella hatbrott vi utsätts för.

Det går inte att få tyst på dessa anklagelser. Det gäller därför att lansera motanklagelser. Får vi en anklagelse om en anekdot, svara då med två motriktade. Vägra att sätta dig på den anklagades bänk. Svara alltid ”j´accuse”.

Du bör släppa antagandet att din motståndare är felinformerad, men vill väl. Anta bara att han vill så väl som hans inlägg visar. Tycks han inte vilja väl har du ingenting för att själv ensidigt vilja väl. Du bör snarast se det som en duell i vilken du inte kan vinna över motståndaren till din sida, men du kan vinna publiken. Detta genom att framstå som genomtänkt och ärlig medan motståndaren framstår som den översittare han faktiskt är.

I de flesta frågor saknar motståndarna bra argument och de vet om det. Men de har en positionell fördel i att de försvarar den officiella ”sanningen”, de kan avgöra vad som får sägas och vad som är tabu. De sätter regler för etiketten. De kan ”våga vägra debatten”.

Vår åsikt anses inte bara vara ett angrepp på den andres åsikter utan också ett angrepp på den andres person. Hans angrepp på vår person ses inte som detta, utan bara som hans åsikt. Det är sådana regler som vi dissidenter måste sätta oss över och ändra på.

En kontroversiell person får vara beredd på ifrågasättanden och smutskastning. Men vår motpart är en mer kontroversiell person än vi själva, mer självgod, mer okunnig, fler avsiktliga missförstånd, mer blåljugande. Han utsätts ofta för en mild behandling medan vi angrips hårt. Det missförhållandet bör vi ändra på. En hyfsad samtalston kan inte bygga på att vi är försonliga medan vår motpart tillåts vara odräglig.

Det skeva kulturkriget

➤ KRÖNIKA Sakfråga eller personfråga är en gammal etisk fråga. Det traditionella svaret är att man bör fokusera på sakfrågan. Det har ansetts fel att fokusera på motståndaren som en person med onda avsikter, eller kanske steget värre, en ond människa. Det ansågs fel att ignorera sakfrågan och gå till personangrepp. Sådana påhopp, ad hominem, ansågs vara överträdelser som allmänt fördömdes. Inte så idag.

I vår tid diskuterar etablissemanget sällan eller aldrig sakfrågor av betydelse. All kraft läggs på symbolfrågor, med indirekt och svag relevans, samt på personangrepp. I land efter land har s.k. populistiska partier dömts ut som sammanslutningar av onda människor när de söker diskutera centrala frågor. Vi lever i en avkristnad tid men det betyder inte att religiöst tänkande är på reträtt.

Den politiska konflikten får alltmer starka religiösa och moralistiska inslag. Valet står mellan det goda och det onda; mellan de goda som idogt godhetssignalerar och de onda som är burdusa och ohyfsade.

De självutnämnda goda tycker sig vara givna vinnare trots oväntade nederlag. De drabbades av segrar för både Brexit och Trump. I Sverige förlorar de i stort sett varje sakfråga. Massinvandringen är inte ett felbeslut utan en hel serie misstag men fortgår ändå helt utan positiva argument; den har blivit en svensk tradition som man inte kan bryta.

Byråkratin ser nya politiska signaler som propaganda för att lura folket och ingenting som leder till en förändring av politiken. Showen fortsätter som förut. Regeringskonstellationen driver igenom gymnasieamnestin för ensamkommande flyktingbarn som i realiteten varken är barn eller flyktingar och ej heller studiemotiverade eller kvalificerade för gymnasiestudier. Svenskarna betalar. Varför fortsätter den destruktiva parodin?

Men etablissemanget behöver inte vinna slagen för att hålla emot trots alla nederlag. De förklarar att de goda segrar även när de ser ut att ha förlorat. De verkliga vinnarna har vädjat till ”fördomar”, använt förbjudna ord, missat att de goda diskrimineras trots att det är de själva som utgör inkvisitionsdomstolen.

Det finns tusen orsaker till att de synbara segrarna diskvalificerats av de goda domarna. Utmanarna har varit för lite kritiska mot både Trump och mot Putin och alltför kritisk mot den svenska coronastrategin. Om det finns en sådan? Man söker flockimmunitet, men detta är ändå inte en del av strategin utan är exkluderad på ett inkluderande sätt. Sverige påstås ha rätt som vanligt. För det som verkar helt tokigt finns extra anledning att än intensivare försvara ”Sverigebilden”.

Svenska partier protesterade mot att ge bort 390 miljarder euro i bidrag istället för i lån. Att gå med på något sådant bör bedömas som att acceptera en stöld eller ett bedrägeri. Sverige accepterade, men detta kommer att revideras till att Sverige hade rätt i sak och sedan gjorde man rätt igen genom att inte använda sitt veto utan vika ner sig. Sverige har en ”samarbetsregering”, något man kan kalla varje vek vasallregering.

Ibland säger en desillusionerad kritiker att etablissemanget för en usel politik, men deras retorik är suverän. Hur skall man kunna segra mot en suverän retorik? Men retoriken är inte suverän, den är endast en rörig sallad med fin-ord och en annan sallad med ful-ord. Men orden hänger inte ihop, utan det saknas resonemang för att ful-orden leder fel och fin-orden leder rätt.

Det finns ingen imponerande retorik bara banala värdeladdade ord som staplas på varandra. Rasismteorier och genusteorier är som modereportage: i år gäller ”gult är fult och grönt är skönt”, men det kan lika gärna bli tvärtom imorgon. Ibland skall man bortse från ras och kön, men ibland skall det sättas i fokus.

Problemformuleringsprivilegiet ligger hos samma grupp och de kan utan motivering skifta budskap. Det konstanta är vilka grupper man vill gynna och vilka man vill missgynna. En så ljusskydd motståndare är svår att diskutera emot, men inte för att det är starkt utan för att det är ett tunt hopkok.

Att normaliseras är därför närmast att ge upp sitt motstånd för att få sitta med längst ner på bordet. Oppositionen borde ignorera den svenska normaliteten och göra det som ”de normkritiska” låtsas göra, men inte gör: kritisera etablissemangets normer.

Det är när man låtsas följa koder och instruktioner som omotiverat kan ändras som man hamnar i permanent underläge. Domaren kan egenmäktigt lyfta fram en regel och sedan fördöma ett normbrott. Har man inte ignorerat en minoritet så har man uppmärksammat dem på fel sätt, genom ”appropriering” eller ”exotisering”.

Enda sättet att komma ut ur detta är att hylla modernistiska värderingar som förnuft, kausalitet och sanning samt dumpa det postmoderna hyckleriet i närmaste sopstation. Deras retorik imponerar lika lite som deras teorier.

Deras känslomässiga taskspeleri är lika skevt. För hederliga människor tar det emot att deklarera sin personliga moraliska perfektion. En sanningsenlig realism sätter gränser för egen PR, men en lägre grad av självbedrägeri och hyckleri räcker för att etablera en moralisk överlägsenhet mot PK-predikanterna.

Skrävlare och hycklare vinner alltid förträfflighetsdebatten om alla utsagor ses som sanningar. Få av kritikerna tror det, men många tror att man måste låtsas göra detta för att inte punktera debatten och skapa polarisering. Men vad debatten behöver mer än något annat är en polarisering med skarpa åsikter och åsiktsskillnader.

Vi bör alltid bemöta seriösa invändningar med en vårdad debatt. Men vi måste sluta behandla avsiktliga missförstånd och smutskastning som ärliga åsikter. Våra motståndare är nidingar och rätt reaktion är oftast hånfulla kommentarer och löje. Varför skall inte dårskap behandlas som dårskap?

Det finns en farlig idé om att det är vi som skall hålla igen för att undvika en konfrontativ debatt. Jag anser tvärtom att ansvaret skall läggas på den sida som har det mediala överläget. När de någon gång intresseras av seriös debatt skall vi respondera så, men allmänna påhopp skall avfärdas bryskt. De är ouppfostrade och skall situationen förbättras så måste de uppfostras.

Det kommer inte att ske med lätthet, men de har ett problem med verkligheten. Skall de undvika att bli idiotförklarade av allmänheten måste de komma närmare den. De måste också bemöta våra argument som ligger mer i linje med verkligheten.

Just nu finns en löjlig debatt om att hålla god ton och söka samförstånd. Det försvagar oss och stärker fienden. De flesta kommer till slutsatsen att deras narrativ är mer välbekant och positivt än vårt aggressiva missnöje mot ett samhälle på glid.

Men skall vi sätta Sverige på rätt kurs behövs en radikal förändring och mandat för detta kan inte fås genom en mjuk revisionism utan kräver hård kritik mot gällande regler samt mot de nuvarande beslutsfattarnas vanskötsel av landet.

Vi måste undvika att förlamas av splittring utan prioritera energin mot huvudmotståndarna. Angripa fienderna hårt, men allierade med tokiga åsikter välvilligt och konstruktivt. Här är etablissemanget ett föredöme, de håller en gemensam mobbningsfront mot oss fast deras olika grupper hyser idéer som konkurrerar.

En postmodern debatt handlar om att få sitt narrativ att bli det dominerande narrativet. Om man ignorerar verkligheten så vinner våra motståndare då de är medialt kvantitativt överlägsna. Men tar man med verkligheten har vi goda möjligheter.

En majoritet har uppfattningen att Sverige är på fel väg, men har mer vaga uppfattningar om vad som tarvas för att få landet på rätt väg. Vi kan vinna kulturkriget men bara genom att vara konsekventa. Tror man på verklighetens kraft och sagornas förgänglighet har vi goda möjligheter att vinna kulturkriget.

”Liberal demokrati” betyder alltmer auktoritär liberalism

➤ KRÖNIKA En majoritet av svenskarna anser att utvecklingen i Sverige är ”på fel väg”. Hur blev det så illa? Mitt svar är att många faller för ”De små stegens tyranni”.

Vill man vara gruppledare måste man leda gruppen enligt samma riktlinjer som andra grupper leds. Det bli alltmer för lokala ledare att följa centrala direktiv, och dessa är ofta inget annat än instämmande beslut som bekräftar tidigare val.

En stor grupp småledare går enligt sin programmering och förväntar sig att man fortsätter på inslagen väg vare sig det går bra eller dåligt. Alla beslut som tas är fortsatta steg på en väg som inte löser problem, men ger mer tid för misslyckade politiker att sitta kvar vid köttgrytorna.

Det finns ingen konspiration, men det finns många svagsinta med stort självförtroende. Men de är inte demokrater eller ideologer utan de värnar om sina godhetspoäng och position i nomenklaturan – eller hoppas på att få en plats i framtiden.

De är alla opportunister. Med ett vått finger i luften söker man hitta den dominerande åsikten bland funktionärerna. De kollektiva besluten riskerar därför att bli en upprepning av tidigare fel, more of the same.

Migrationen är ett talande exempel. Efter invandringsrekordet 2015 lät det som socialdemokratin tänkt om. Löfvens ursäkt, ”Vi har varit naiva”, sågs som en kursändring; löften gavs om en stramare invandring inför valet 2018, men av detta blev dock ingenting. Tvärtom utlovade januariavtalet 2019 en än mer generös invandringspolitik med nya flyktingskäl som ”klimatflykting”. Centern och Miljöpartiet hade inte tagit nya intryck.

Politiker är alla inskolade i flyktingsnyft och extrasnyft för personer som inte är flyktingar, men ändå kan få stanna i Sverige. Miljöpartiet blir allt mindre ett miljöparti och Centern glider bort från borgerligheten. Partiernas representanter blir allt mindre lika sina väljare och alltmer lika sina tröga kolleger.

Ingen tror på allvar att invandringen är ett ekonomiskt lyft och inte ett tungt sänke för Sverige. Men man tror – med rätta – att de tröga kommer att tänka på samma sätt också imorgon. Det gäller att vara lojal med nomenklaturan om man själv vill åtnjuta dess stöd. Trots att denna tro på multikultur har havererat kan dess anhängare enas om att det är extra viktigt att fortsätta att tro trots alla motgångar.

Antalet uppehållstillstånd per år: 2015 (det naiva året) 115 000, 2016 blev det 151 000, 2017 utfärdades 130 000, 2018 blev det 133 000 och 2019 utfärdades 120 000. Det finns ett starkt stigberoende. Funktionärer som följt en viss linje fortsätter med det. De rådande visionerna tycks svaga och motsägelsefulla, men funktionärerna litar på andra funktionärers fantasilöshet. Euron stöttas med nya lån till Grekland. Och underskotten i Malmö fylls med pengar från övriga Sverige. Showen fortsätter.

Den sovjetiska nomenklaturan kunde enas om att det primärt fanns två mål för politiken: 1) att ”bevara kommunistpartiets ledande roll” och 2) ”försvara socialismens landvinningar”. I dagens Sverige är nummer ett att ”asylrätten skall bevaras” och att massinvandringen skall fortsätta.

Historien får utvisa om denna nomenklatura blir mer framgångsrik, men man kan förvänta sig samma istadighet som kollegerna i Sovjet visade. De dåliga resultaten har dock en annan sida på myntet. Det kommer att krävas muskler och envishet om projektet skall lyckas trots svårigheter. Nyckelordet är repression och lojalitet. Om folket misstycker är det desto viktigare att funktionärer i system står starka och enade.

”Liberal demokrati” betyder alltmer auktoritär liberalism. Doktriner och rättigheter som liberalen Jeremy Bentham med rätta beskrev som ”nonsens på styltor” blir allt mer centrala, medan demokrati avvecklas och reduceras till en retorisk utsmycknad.

Förr var demokrati en överideologi och man kunde vara liberal, socialdemokrat eller konservativ. Nu är funktionärerna för ”liberal demokrati”, vilket är ett opassande namn då utvecklingen går i auktoritär riktning.

För att hålla misstron mot invandring och andra etablissemangprojekt under kontroll behövs en stark censur. I hela Västeuropa pågår denna utveckling, så den svenska eliten ser sig inte som antidemokratiska värstingar. I Sverige finns lagen ”Hets mot folkgrupp” som expanderar, men också en ”privatiserad” censur genom i olika plattformar.

Opportunistiska plattformar har redan klara program för nationell anpassning till regimernas önskemål. De kan ”deplattformera” vissa skribenter samt styra de sökande på nätet till mer regimvänlig läsning, de utför en censur åt regimen utan att ha ett formellt uppdrag. Regimen kan också backa undan och säga att det inte finns något legalt förbud, men att enskilda företag har frihet att ha de uppföranderegler de vill. Yttrandefriheten är under attack i hela västerlandet.

I det multikulturella samhället ökar uppsplittringen genom immigrantimport, men också genom fragmentisering. Många ambitiösa demagoger söker och finner grupper som kan anses ”underprivilegierade” och därför i behov av pengar och annat stöd. Det stöd som är lättast att utverka är ett förbud mot ord som demagogen hävdar är stötande. Vi får alla höra att vi måste vara mer lyhörda för de svagas sensibilitet.

Dessa nya uppföranderegler har en tydlig tendens. De är till för att gynna vissa grupper och missgynna andra. Allt tal om hänsyn är ren lögn, utan syftet är klart även om man inte vill erkänna det. Vi får en icke-intellektuell samhällsförändring som smygs in. Det är inte en kamp mellan argument utan en propagandakamp mellan berättelser. Vi får en tyngdpunktsförskjutning från fakta, kausalitet och rationalitet mot deklarerade känslor som kräver att tas på allvar.

Märkligt är hur anpassliga företagsvärlden är. Det amerikanska fotbollslaget Washington Redskins tog nyligen bort ”Redskins”. Flera undersökningar visar att de flesta native americans inte blir sårade av det namnet. Många tycker tvärtom att det är tufft och hedrande samt i linje med att andra lag kallar sig Vikings, Steelers och Cowboys. Men deras gillande spelar ingen roll, då massor med vita blir kränkta å indianernas vägnar.

Alla vill vara sensibla och okunniga i överkant. I över 90 porcent av fallen där svarta amerikaner skjuts ihjäl är också gärningsmannen svart; risken är sex gånger högre än för andra grupper. Men bara 15 obeväpnade svarta sköts av polisen under ett år. Inte ens de fallen är klara övergrepp utan det förekom ofta andra tillhyggen.

Det enda rasistiska som framkom vid en seriös empirisk analys är att svarta poliser är mer skjutglada än vita poliser och att de svarta sköt dubbelt så många obeväpnade vita som obeväpnade svarta misstänkta. Slutsatsen för den som är orolig över rasism är att den som är vit skall vara extra försiktig med svarta poliser. Den främsta slutsatsen är att kriminalitet och våldskultur bland svarta är det stora problemet. Det behövs därför mer polisinsatser, inte idiotiska förslag som att ta bort anslag till polisen.

Den nya tidsandan är självgod och auktoritär. De som ser det nya ljuset har dåliga argument, men anser att detta inte spelar någon roll. Om man intagit kommandohöjderna så kan man hävda att ”makt ger rätt”. I sann postmodernistisk anda kan man hävda att det är den regel som alltid gäller.

Om demokratin inte kan värja sig så förtjänar den sotdöden. Vi får nya ideal som tar avstånd från vit hy, män och heterosexualitet i namn av antirasism, jämställd feminism och sexuell öppenhet. Man menar inte öppenhet utan en klädsam självspäkning för att västerlandets framgångar ger andra civilisationer mindervärdighetskomplex.

I den moderna tiden gällde det att vara rationell, kunna fakta och vinna argumentation. I den postmoderna världen gäller det att predika högst och om möjligt förbjuda ifrågasättanden. Man står för ”de utsatta” och de anses inte orka höra mer kritik än all den som utgjutits mot dem under årtusenden.

Det råder en kamp mellan berättelser. Den liberala demokratin verkar bedriva eftergiftspolitik – eller så håller de med demokratins fiender. De satsar i alla fall maktens resurser på att tysta dem som protesterar mot de nya stolligheterna liksom liberalernas egna tokigheter.

Det auktoritära är nog den komponent i det postmoderna som lockar mest. Dagens auktoritära liberaler hävdar: ”låt oss som vet bäst bestämma”, och så kräver de ”tyst i klassen”.

Rasism – fobi för ett tabu

➤ KRÖNIKA Vi lever i en ointellektuell tid där ord i mindre grad har ett distinkt innehåll än starka emotionella valörer. En positiv eller en negativ åsikt byggs genom att bunta ihop en samling begrepp som betonar att det utvalda fenomenet är bra eller usligt.

Det är lättare att peka ut det usliga. Få personer har något beaktansvärt att säga om den hotande klimatkatastrofen så man fokuserar på hur onda de människor är som ställer sig skeptiska till klimathotstron. Man diskuterar inte vad som är rasism och vad som är dåligt med detta, utan linjen är att allt som kallas rasism är dåligt utan behov av argument.

I det moderna samhället finns det välbetalda advokater för de flesta särintressen. Vi har människor som representerar fackanslutna, handikappade och elitidrottare. Deras tro och uppdrag korresponderar. Att vi får svarta personer som kliver fram och hävdar att det är synd om den svarta gruppen och att de själva är lämpliga representanter som kan framhäva detta överraskar inte. Men denna faktor borde inte vara annorlunda än representanter för ensamma mödrar och taxichaufförer. Men det finns också en villighet hos andra än svarta att instämma i klagomål om rasism.

Vi får en rasism som expanderar. Redan uppfattningen att det finns raser kan anses vara rasism. Antirasisterna lägger mer vikt vid själva rasbegreppet än de utpekade rasisterna gör, men de kallas ändå inte för rasister. Det finns en ”kulturrasism” som lämnat biologin bakom sig för att se rasism i alla möjliga företeelser som dömer något som bättre eller sämre än annat; rasismen finns överallt, trots att raser inte finns.

Att känna skuld för rasism eller låtsas känna sig skyldig till detta stöds av en sekulariserad skuldkultur med kristna rötter. I vissa situationer är det ett bra sätt att avveckla en konflikt. Logiken i en konflikt är för en eskalering; ett svar på en anklagelse bli lätt en ny motanklagelse som i sin tur kräver en kraftfull motanklagelse.

Ett gräl, mellan vänner eller gifta kan tonas ner och övergå till försoning genom ömsesidiga skuldpåtaganden; parterna backar ifrån en konflikt med ömsesidiga egalitära reträtter; jag tar på mig skuld och räknar med att du också gör det, tills konflikten är mer eller mindre nedtonad.

Men detta fungerar bara om båda spelar enligt samma försonande strategi. En mindre civiliserad strategi är att offensivt anklaga. Subjektivt uppfattar många en konflikt så att den som är mest arg och anklagande är den som har rätt.

Sådana konflikter eskalerar emotionellt och blir svåra att lösa för parterna själva, men det finns ofta en hierarkisk struktur som kan lösa konflikten. Den högre i rang anses ha rätt att skälla ut den lägre som därför retirerar och lovar bot och bättring.

När hierarkin inte är tydlig kör båda parter hårt och söker ett emotionellt övertag. Om jag kan visa att jag är mer arg över en krock än den andre bilföraren, så kan han framstå som den skyldige för den polis som ingriper.

Anklagelsekulturen följer principen att alla erkännanden kan användas mot dig så man erkänner ingen skuld alls, utan söker etablera bästa möjliga berättelse i egen favör. En person från en skuldkultur försvagar sin position i en strävan efter en nedtrappning och en kompromiss. Det fungerar om motparten också är en del av skuldkulturen, men inte om denne hör till en anklagelsekultur och uppfattar reträtten som svaghet.

Rasism-tabu drivs av de som ser anklagelsen som effektiv för den egna offensiven och noterar motpartens svårighet att stå emot. Det finns ett starkt etnomasochistiskt drag som är svårt att beskriva som annat än en förvirrad svaghet. Man vänder andra kinden till för att framstå som god eller man stöder den aggressive i hans anklagelser för att visa sig vara en god människa som står på såväl verkliga som fiktiva offers sida.

En inte oviktig komponent är att de skuldtyngda trots sina bekännelser om fel ändå är en klass bättre ”de skamlösa”. Den vite skamkännande göder rasism-anklagelserna genom sina erkännanden, men känner sig som en bättre människa än ”den skamlöse” personen som ser rasismanklagelsen som ett bedrägligt skådespeleri.

Det finns mycket att känna skam och skuld för. Att avskriva rasism som normal främlingsförsiktighet anses vara en synd. Det går inte ens att friskriva sig själv från dolt och omedvetet rasistiskt beteende. De ängsliga förfasar sig över sina egna spontana reaktioner som kan tydas som rasistiska reaktionsmönster.

Om man i ett experiment låter personer bedöma en bild som snäll eller hotfull så tar det lite längre tid att klassa en svart man med en blomsterbukett än om det är en vit man som håller buketten. En svart man med pistol går snabbare att uppfatta än en vit man med pistol. Om man är vit amerikan är detta fullt rimligt, men man skall ändå förfasa sig.

Jag har inte stött på någon undersökning av andra personer än vita. Det anses förmodligen som rasism att undersöka om andra medborgare än vita har rasmässiga stereotyper.

De flesta etniska konflikter har en sorts högre moral som skiljedomare. Det är skillnad mellan övergrepp och övergrepp; folkmord är värre än en massaker osv. Subjektivt känns motpartens åtgärder som övergrepp och den egna sidans våld som rimlig vedergällning, men det går ändå att lägga på ett objektivt raster då båda sidor vill vinna sympati hos opartiska åskådare.

Rasism-begreppet är sällsynt destruktivt då vissa grupper utses till offer och andra till förövare per definition. Det är en närmast religiös distinktion mellan guds anhängare och djävulens. Vem behöver bry sig om detaljer i konflikten? Att sätta kättaren på bålet är ju en välgärning som möjligen, genom ånger, kan rädda en annars förtappad själ.

USA är ett föredöme i vissa frågor men ett skräckexempel i andra, inte minst i oförmågan att ens diskutera rasproblem på ett sekulariserat sätt. Rörelsen ”Black Lives Matter” har skapat många upplopp med dödsfall, och den reguljära pressen mäktar inte ställa rätt frågor utan ägnar sig åt sympatireportage.

De undersökningar som söker mäta förekomsten av onödigt dödligt polisvåld kommer till slutsatsen att svarta poliser skjuter fler obeväpnade brottsmisstänkta personer än vita poliser. De svarta poliserna har dessutom en rasistisk bias, de skjuter dubbelt så många misstänkta, men obeväpnade vita, som vita poliser skjuter misstänkta, men obeväpnade svarta.

Fler svarta hamnar i fängelse än den svarta andelen i befolkningen, men den korrelerar väl med andelen brott av svarta. Många halvoffentliga institutioner sprider missförstånd och mörklägger.

Det är värt att uppmärksamma och kritisera Anti-Defamation League som nyligen fördömde några nya ”hatsymboler”: ”13/52” och ”13/90” skall avfärdas och förkastas. Siffrorna har dykt upp i debatten om kriminalitet och etnicitet. Svarta är 13 procent av USA befolkning, men de står för 52 procent av morden och utövar 90 procent av våldet mot en annan etnisk grupp än den egna. Man kan dock inte åtgärda ett problem genom att förneka dess existens.

Vi har samma ”problemlösning genom mörkläggning” i Sverige som i USA. Myndigheterna tror att om man förnekar invandrarkriminaliteten mot svenskar så finns inte det problemet. Tanken är att stereotyperna skapar verkligheten istället för att spegla den. Därför måste all spegling av verkligheten förnekas genom att kritikern anklagas för rasism. Överbrottsligheten hos vissa grupper finns inte, och om den finns är det inte deras fel utan vårt.

Rasism-tabut är inget försvar mot ett felaktigt tänkande utan ett destruktiv skuldpåtagande. Det blir också ett skapande av en skev konfliktlinje. Alla ickekriminella borde kunna ha en gemensam front mot den relativt lilla gruppen kriminella. Nu påstås alla svarta/invandrare indirekt kränkta av misstankar och en självgod vit elitgrupp tar sig rätten att ta den hotade vita befolkningen i upptuktelse för att hysa en förment rasism.

SD:s strategival

➤ KRÖNIKA SD har två centrala konfliktfronter att förhålla sig till – Massinvandringen och Kulturkriget – samt två strategier. Den ena är ”Kompisstrategin”, vi och M/KD är nära kompisar, och den andra är strategin ”Vi är Samarbetspartiet”. När vi inte kan få igenom det bästa förslaget, vårt eget, så stöder vi alltid det näst bästa. Vi är inte det sura destruktiva partiet, utan det konstruktiva samarbetspartiet.

Massinvandringen är naturligtvis partiets signum vilket nog alla är överens om. Men reformeringen kan drivas modest, kompisstrategin, eller radikalt, samarbetsstrategin. Partiet lockas att göra det modest. Psykologin bakom är att andra partier är som tonåringar; de vill se likadana ut och tycka samma sak för att vara ett gäng. Även om SD känner sig mer vuxna än så är det klart att människor i de andra partierna längtar tillbaka till samsynen från Maud Olofssons dagar. Man grillade korv, och samsades i badtunnor.

SD har under en tid legat på en modest invandringskritik för att vänta in ett uppvaknande hos M och KD. Samtidigt har man börjat ett försiktigt kulturkrig, dvs en bredare kritik av regeringen. Talet om ”ett konservativt block” som tar upp kampen mot bland annat kriminaliteten är ett smart drag.

Moderaterna är nog ett parti som snarare är liberalt än konservativt, men det är också ett maktparti och då måste man hitta alternativ till den rådande vänsterliberalismen. Att locka över Moderaterna från liberalism till konservatism är ett djärvt drag och frågan är om det kan lyckas. För en utomstående tycks moderater ideologiskt väldigt liberala, men temperamentet är kanske annorlunda. Folk flyttar hellre visionen bakåt, än till en framtid då Sverige blivit post-svenskt.

Under SD:s landsdagar ökade partiet på radikaliteten något i migrationsfrågan. Det var klokt för ett annorlunda parti har inte råd att förlora sin USP, unique selling proposition.

Mobbningen mot SD har uppnått en effekt. Många väljare har nog uppfattningen att det finns fler problemmänniskor i SD än i andra partier. Med detta menas inte att de är problematiska på riktigt, utan att människor i ens bekantskapskrets kan se dem så och man får då minuspoäng för att ”umgås i dåligt sällskap”.

I en del undersökningar finns ett glapp mellan att rösta på SD och att tycka om partiet. De måste därför kompensera lite lägre konvenanspoäng med fler kompetenspoäng. SD:s politik framstår som allt bättre, men SD är fortfarande det parti som väljarna tycker sämst om; det ogillas av över 50 %.

Vid landsdagarna valde man att skruva ner kulturkriget. Det överraskade och förefaller inte helt genomtänkt. Det finns några frågor i kulturkriget som kan avvecklas, men andra som kan växlas upp till högre växel. En ”nedärvd essens” är svårsåld. Vanligt folk kopplar nog snarast ordet essens till något som man häller i hembränt för att få vodka eller OP. Om man har skrivelser i partiprogrammet bör det vara skrivet så att alla partimedlemmar kan återge tanken med egna ord. Essensen blir en alltför mystisk ande i flaskan.

Att flytta abortgränsen från 12 veckor till 18 har mycket liten praktisk betydelse då i stort sett alla aborter görs under de första 12 veckorna. Partiet hade istället kunnat acceptera 12 veckor, men ålagt någon myndighet att bevaka hur abortfrågan påverkas av sjukvårdens framsteg. Man kan argumentera för att gränsen mellan livsdugliga och icke livsdugliga foster påverkas och grundprincipen är att abort är väsensskilt från kejsarsnitt. Abortfrågan ligger utanför åsiktskorridoren vilket också drabbade KD.

Men den tunga frågan i kulturkriget är statsmaktens gynnande av PK-kulturen. I en normal demokrati finns en skillnad mellan vanliga och ovanliga åsikter. Alla kan framföras, men de vanliga åsikterna ses som de mest normala. I olika former av åsiktsdiktaturer finns regimåsikter vilka anses normala och har företräde och dissidentåsikter vilka ses som avvikelser även om de stöds av en majoritet. Det råder en överordnad moralism. Det finns goda människor som har regimriktiga åsikter och det finns onda människorna som bör förstå att de skall hålla tyst och om de inte gör det så kommer de att sägas till på skarpen.

SD och andra oppositionella lider av denna självgoda och löjliga von oben attityd. Att acceptera den är att acceptera ett underläge så här gäller det att bita ifrån. Självgoda besserwissers skall inte kunna få mobba andra till tystnad. Det enda som hjälper är att göra det otrevligt för besserwissern genom att gå emot och håna självgoda åsiktsregler; det skall kosta att flyta ovanpå och trycka ned andra.

I andra länder vet allmänheten att det finns en offentlig lögn. I Sverige är den offentliga lögnen att det inte finns en offentlig lögn, vilket gör opposition svårare. Landsdagarna blev förlorat tillfälle för SD att ge sig på statstelevisionen, en svuren fiende med obegränsade resurser. En modest linje valdes så att Moderaterna och KD förefaller mer radikala i sin syn på public service.

Humor är ett bra sätt att säga något som är förbjudet och göra det tillgängligt för reaktion och reflektion. Vissa människor saknar egen humor och accepterar humorförbud. En SD-representant föreslog en ”självmordspistol”, pipan var riktad mot skytten, som present till invandrare som vill skjuta andra. Kanske inte en effektiv brottsbekämpning, men riktigt kul inte minst i juletid. En ängslig person inom SD varslade om uteslutning och SvD:s podd ”Ledarsidan” var enig i att surt grimasera över detta presentförslag: det ansågs över anständighetens gräns, vilket illustrerar hur domesticerad denna oppositionstidning är.

Själv har jag föreslagit en radikal linje i båda sakfrågorna. SD slipper tappa stringens genom jämkningar och samarbetspartier slipper SD:s basilusker.  SD kommer inte att få bättre press och TV genom följsamhet, utan mobbningen kommer fortsätta tills väljarna blir förbannade.

För Löfven uppstod en motkraft efter Agendaintervjun. Folk vill höra att ”vi har varit naiva” ersätts med något konstruktivt. Det är för sent att skylla på Moderaterna. De är i högsta grad skyldiga, men det är inte Löfven som skall ta upp det för då tolkas det, helt korrekt, som att han skyller ifrån sig. Ansvarsfrågan, vem är den skyldige till eländet, kommer i andra hand när den akuta frågan är hur saker och ting skall rättas till.

Optimalt för SD är att vara hård i sakfrågorna, men mjuk i samarbetsfrågorna. Det kostar föga då alla samarbetspartners är livrädda för att stödja en SD-linje. SD skall stödja näst bästa förslag utan att begära något ytterligare för det finns ändå ett indirekt hot.

Om de flesta oppositionella väljare tycker att SD är bra, men KD och M för mesiga, så glider de över till SD. Det enda sättet att motverka detta för de partierna är att själva bli tuffare; SD behöver inte hota, deras existens är ett hot. SD behöver inte heller spela att de tycker som M/KD och är kompisar. Istället skyddar de ängsliga moderater bättre genom att betona att de är mer restriktiva, varför M inte lägger fram ett SD-förslag utan ett eget obesmittat förslag. SD kommer inte att komma med i regeringen 2022, men kan få stort inflytande som väljarmagnet då de andra partierna alltid eftersträvar ett liv efter nästa val.

Vi fick kompisstrategins fördelar och nackdelar illustrerade nu i december. Ett halvår efter sommarlunchen för Busch Thor och Åkesson i Almedalen bjuder Kristersson på en kopp kaffe. Den var utan så mycket som en finsk pinne och det publicerades inga bilder från det mötet. Hur lång tid kommer att gå innan han kan tänka sig samma badtunna?

Åkesson får mer resultat genom att hålla distans så att Kristersson kan fortsätta med en långsam frigörelse från Pappa Reinfeldt, en process som redan Batra försiktigt började tramsa med. Moderaterna deklarerar att samtala inte är som att samverka, som inte är att samregera som inte är att ha samma fina värderingar. Moderaterna vill till makten, lita på det, men misstro att de är vuxna människor som står på egna ben. Men med trevande barnsteg kommer de att söka sig till maktens godisbuffé.

Fake news i praktik och retorik

➤ KRÖNIKA Det finns ett ordstäv från Mellanöstern: ”Lögnen hinner ta sig runt hela jorden medan sanningen fortfarande letar efter sina sandaler”. Larmklockorna ljuder om Fake News från onda krafter. En aktuell fejkanklagad nyhet, om möjligheter och tabun kring kannibalism, har blåsts upp i Sverige och sedan basunerats ut över världen.

Först från Fria Tider och Samhällsnytt, sedan till Ryssland, och därefter till amerikanska Breitbart News. Svenska Cannibal-gate har blivit global. Bland de som påstår att Cannibal-gate är en fake news finns tre slagskämpar: i mellanvikt Sydsvenskan, i tungvikt ”EUvsDisinfo” och i flugvikt HelaHälsingland. Men frågan är vad som är sant och vad som är fejkat?

Den som står i centrum är Magnus Söderlund professor i marknadsföring som höll ett föredrag om tabun mot att äta insekter och människor istället för kor och grisar. Föredragets namn var ”Kan du tänka dig att äta människokött?”. En rimlig hypotes är att föredraget handlade om det som rubriken anger, men kritikerna var övertygade om att budskapet förvrängts till något väsensskilt.

Heidi Avellan i Sydsvenskan beskriver förvrängningen: ”Epoch Times påstod att en svensk forskare förespråkar människokött för att möta matbrist som följd av klimatförändringar. Nästa steg är att ryska Sputnik News hävdar att en svensk professor på allvar diskuterar tanken att äta upp folk för att rädda klimatet.” Andra kritiker instämmer i anklagelsen för fake news, men ger snarast argument för att Söderlund hade de avsikter som han tillskrevs.

”EUvsDisinfo” citerar Söderlund. Han noterar en vanlig motvilja mot att äta människokött och fortsätter: ”But if it comes to a situation where we have to really leave no stone unturned concerning various issues of climate and sustainability, it is important to raise this issue”. Efter det citatet är väl fallet löst: Han har ställt frågan om kannibalism kan bidra till att rädda klimatet.

Men EU:s granskare flipfloppar och kallar det för en factoid, vilken definieras som ”an invented fact believed to be true because it appears in print”. Men den factoiden står ju i deras egen text. Kan man verkligen avfärda sin egen artikel som factoid?

Tidningen HelaHälsingland basunerar ut ”Oksanen: så spreds lögnen om människoköttet och klimatet”. Läsaren ställer sig frågan om journalisten Oksanen har rätt, eller om det är han som ljuger. Oksanen nämner att Aftonbladet, Nyheter 24, TV4 och SR P1 också tagit upp föredraget och kommenterat. Oksanen skriver ”Dålig journalistik gör alltså saken ännu värre”.

Jag vill absolut inte försvara de här publikationerna mot anklagelsen för dålig journalistik, men störs av hur illa Oksanen hanterar sanningsfrågan. Han besvarar istället själv frågan i föredragets titel: ”nej det kan du förstås inte och det är vad professor Söderlund egentligen konstaterar”. Egentligen? Alla förstår att det finns tabun om människokött, men i ett sekulariserat samhälle kan tabun diskuteras. Söderberg berättade att 8 % kan tänka sig att äta människokött, ett högre antal än de som kan tänka sig äta katter. Han tycks diskutera tabun och preferenser.

Oksanen citerar Breitbart News: ”Swedish behavioral scientist has suggested that people after they die could be a means of combatting climate change”. Det är ju helt korrekt återgivet. Hur kan det då uppfattas som en lögn?  Återhållsamheten i citatet är slående, ingenting om att människor kommer att kidnappas, slaktas och säljas som köttfärs.

Alla har naturligtvis rätt att anse att ett tabu är bra eller dåligt. Många stöder tabut, andra är emot. Men de här tre kritikerna vill inte diskutera detta tabu och därför lanserar de lögnen att föredragshållaren ”egentligen” inte vill diskutera det heller. Det är en riktigt dålig lögn som de motsäger i sina egna artiklar. De vill inte diskutera frågan och då utser de den högst egenmäktigt till fake news.

För alla som tänker till så är det uppenbart att de är de som fejkar och säger att en debatt de inte gillar inte ens finns. Det är dummare och mer lögnaktigt än hur en normal journalist skriver så jag känner mig manad att gräva lite till för att förstå denna lögn som fenomen. Varför skjuter de sig själva i foten?

Jag hittar en ledtråd när jag ser SVT:s reklamfilm om sig själva ”En höna av en fjäder”. Den hittas i en nedklippt och analyserad version i humorprogrammet Svenska Nyheter. Tidningen Resumé intervjuar beställaren Christer Mellstrand. En av märkligheterna i filmen är att Putin sett en skämtsnutt på nätet om en morfar som får en fjäder i halsen. Mr Kreml ringer själv en agent som beordrar en kampanj om en hönsepidemi i Sverige.

Jag trodde att reklamaren bara vill personifiera med ett känt ansikte, men det visade sig vara en märklig verklighetsuppfattning: ”Det är inte frågan om ett land utan den politiken [Putins] är i sällskap med många andra världsledare”. Boris Johnson och Donald Trump som figurerar i filmen anses rimligtvis också vara inblandade skurkar. Brittiska media, The Sun och BBC, får lite förvrängningar av sina namn, men hamnar också på de anklagades bänk.

Vad händer och varför? Nyckelmeningen är ”Sverigebilden är under attack”. Nu förstår jag att det inte alls handlar om sanning och lögn. Det handlar om att påverka varumärket negativt eller positivt. För en reklamare är sanningar och lögner som stärker varumärket positiva, medan sanningar som skadar varumärket är ännu mer negativa än lögner då de är svårare att motverka.

I samhällsvetenskapen pratar vi om narrativ i plural, men marknadsföraren skriver om narrativ i singularis. Eftersom det finns ett centralt varumärke så slås olika narrativ ihop till ett. Resumé noterar: ”Det är vissa krafter ni adresserar”. Mellstrand svarar att ”Krafterna är en del av narrativet”.

SVT kan inte gärna beskrivas som svensk statstelevision på samma sätt som man kan prata om rysk statstelevision. Företaget kallas istället diffust i intervjun för ”det fria ordet” och ”saklig journalistik”.  När det svenska varumärket angrips så drar reklambyrån i strid för att vinna kampen om narrativet. ”Vi är alla en del av narrativet där saklig journalistik är ett ankare”. Är ni med på fikonspråket?

Sanning och lögn är inte centrala utan frågan är vad som gynnar respektive skadar det svenska etablissemangets Sverigebild. Det handlar inte om Sverige som verklighet, utan på samma sätt som för ett företag med problem är den centrala uppgiften för reklambyrån att skydda varumärket. En diskussion om möjlig svensk kannibalism skadar Sverigebilden. Därför kallas den fake och lögn, vilket inte betyder att den verkligen är fake eller lögn, utan att den skadar varumärket. Dåliga nyheter är till för att förnekas, dementeras eller spinnas.

Grupperna journalister och reklamare har fusionerat, alla är kommunikatörer, bilden av verkligheten är viktigare än verkligheten. Sanningen anses vara relativ. Det gör att man inte bryr sig om att ljuga skickligt för det indikerar att man granskas och kan kritiseras. Triumfen är när man, som under Moskvarättegångarna på 30-talet, kan framföra orimliga anklagelser, som domstolen sedan förklarar vara sanningar. Sanningar är det som står i Pravda, tidningen som har namnet Sanning. Sverige kopierar. ”Hets mot folkgrupp” är bara en etikett på en lag mot yttrandefrihet som har givits en helt missvisande rubrik. Den som ”uttalar missaktning” kan fällas för brott, utan att det förekommer någon hets i ordets normala betydelse.

Fake news lanserades som ”anti-liberal fake news” inför det senaste presidentvalet i USA av Obama. Från början var det tänkt att betoningen låg på anti-liberal, men fokus har nu blivit på fake. Termen blev öppen. Även högern kan synda, men i praktiken är det etablissemanget som oftast ertappas. Om alternativmedia i Sverige skulle vara lika likgiltiga för sant och falskt så skulle de förlora sina läsare och tittare. De som ljuger obesvärat är de som vet att de har den offentliga lögnen på sin sida.

SVT söker påverka ”narrativet” med en reklamfilm om fejk som själv är fake. Men blir inte detta dubbelfake i alla fall ett genuint, äkta fake?

Gränsfall – sevärd pjäs om hyckleri

➤ KRÖNIKA Med låga förväntningar gick jag för att se pjäsen ”Gränsfall” på teater Playhouse i Stockholm. jag förväntade mig att få se en pjäs om goda människor som inte riktigt lyckas leva upp till sin höga fina moral.

Centralgestalten, spelad av Jessika Liedberg, sysslar med att främja ökad diversitet vid ett amerikanskt gymnasium. Ett liknande jobb som Michelle Obama hade på ett sjukhus i Chicago. Skillnaden är att presidentfrun jobbar med att främja sin egen grupp, medan den vita amerikanskan jobbar mot sin egen grupp. Hon är stolt över att ha ökat gruppen icke-vita till 20 procent. Hennes man, skolans rektor, är ännu stoltare och firar den sjunkande andelen för vita med champagne.

Problemet som slår ner är att den duktige sonen som går i skolans avgångsklass inte kommer in på Yale University, medan bästa väninnans son, som de känner väl, kommer in. Familjen anser att han är en svagare elev än sonen, men han har ett trumfkort. Hans mamma är vit, men hans pappa är en svart lärare.

Mamman till mulattpojken blir djupt förorättad av tanken att hennes son skulle kryssat i att han var svart och fått en fördel av det. Huvudpersonen menar att det är självklart att han kryssat i detta och hennes jobb sedan decennier är ju att vara positiv till de eleverna som har minoritetsstatus.

Sonen spelas väldigt skickligt av unge Linus Nilsson. Riktigt, riktigt bra med stor hetta men ändå förmåga att växla ner. Problemet för de progressiva föräldrarna är att nu medför den etniska masochism, som de är så stolta över, påtagliga nackdelar för deras egen son.

Fadern är den som envist står för de progressiva värderingarna och det är en roll som är svårt att spela riktigt övertygande, blod är tjockare än vatten. Modern söker balansera sin yrkesroll med sonens indignation över orättvisan. Kan han i vredesmod fatta ett självdestruktivt beslut? Situationens allvar skapar konflikt med den progressiva värdegrunden.

Den centrala frågan i pjäsen är hyckleriet. Men inte i den milda formen att man inte alltid lyckas leva upp till sina moraliska ambitioner. Utan i den hårda formen att idealen inte är genuina ideal utan visioner som inte kostar något, utan snarast är en ren anpassning till samhällets uppskattade föreställningar. Föräldraparets idealism är av den typen som inte kostar utan betalar sig. Men nu blir det problem.

Föräldrarna är inne på linjen att var och en söker gynna sig själv och sina närmaste – det är ju självklart. Men i den större världen behöver dock meritokratin justeras, och bland progressiva så anses det tjusigt att erbjuda platser, önskade och förtjänade av vita, till icke-vita som meritokratiskt inte förtjänar dem. Men justeringar för ”diversitet” ger progressiva poäng till de som är för detta.

Sonen påtalar att pappan är duktig på att bjuda på platser vid bord som han själv inte sitter vid, men han och andra har inte ens funderat på att flytta på den egna baken för att ge plats åt andra. Den uppgiften överlåter han nu åt sonen.

Väninnan inser nog att hennes son favoriserats, men lägger in en ny bricka i spelet. De två väninnornas män var båda en gång unga lärare, den vite blev rektor, men den svarte förblev lärare. Det var inget som nämndes i den vita familjen, men ansågs problematiskt i den andra.

Den frågan belystes inte, men den är både möjlig och relevant; dock en diskutabel grund för kompensation i nästa generation. Varje generation har sin konkurrens om status och resurser och det är rimligt att de unga kan räkna med sina föräldrars stöd.

Vita amerikaner och svenskar är inte så mycket för solidaritet, att stödja sin egen grupp, utan i den moderna medelklassen är man mer för välgörenhet. Ju längre bort mottagaren för ens omtanke finns desto godare är givaren.

Denna altruism ses om rimlig tills man blandar in de riktigt nära och kära. Då blir det svårt och sårigt. Pjäsen beskrivs som en komedi och den bjuder på en hel del goda skratt, men mest av allt lyckas den behandla ett kontroversiellt ämne på ett spänstigt sätt.

Det är inte ett globalt problem, men ett västerländskt. Den är satt i en amerikansk miljö och alla i publikan har knappast en klar bild av vad en utbildning vid Yale innebär för karriären, men det går ändå lätt att transformera pjäsen till svenska förhållanden.

Amerikaner har väldigt svårt att säga något tänkvärt om ras och rasism, utan ämnet är minerat med tabun och i Sverige är det nästan lika illa. Men så kommer en frejdig amerikansk pjäs på svenska som reverserar alla dessa välgrundade negativa förväntningar. Det är bara att gratulera.

Riktiga rötter – en kritik av Sverigedemokraternas anpassningslinje

➤ KRÖNIKA Vi har alla hört anklagelserna mot Sverigedemokraterna att ”de har bruna rötter”. De påstås ha ett mörkare förflutet än något annat parti. SD verkar anse det omöjligt att bemöta detta effektivt utan hoppas att frågan kommer att dö om man undviker polemik.

Sverigedemokraternas övergripande strategi tycks vara att framställa sig som så lika de andra partierna, främst Moderaterna, att mobbningen skall avbrytas och SD uppfattas som ett vanligt riksdagsparti. Partiet har hoppats på att ”nolltolerans mot extremism” skulle göra det salongsfähigt. Den här artikeln ifrågasätter det produktiva med denna anpassningslinje.

Invandringspolitiken i Sverige har inte lagts om, men retoriken om invandring har förändrats. Många personer anser att SD vunnit den frågan och den svenska politiken ”post–2015” nu ligger mycket nära oppositionspartiets. Men denna normalisering av SD:s politik har inte avslutat mobbningen, utan bara flyttat mobbningen från politiken till rötterna.

SD förblir ett pariaparti, även för Moderaterna som brukar ha maktambitioner, men nu är paralyserade av en svag och initiativlös ledare. Det är tabu att sluta hetsa, så SD:s tystnad leder inte till att denna kritik ebbar ut. Jag anser därför att SD måste ta tag i ”rotfrågan” trots att den är perifer och i huvudsak bygger på myter.

Ett bra förslag från Åkesson är att ge en statsvetare i uppdrag göra en uttömmande utredning, men det har varit svårt att hitta någon hugad person. Om personen avviker från den dominerande berättelsen kommer personen ha punkterat sin karriär och bli föremål för en separat mobbningskampanj. Förslaget kräver dessvärre en mer pluralistisk och sanningsintresserad kultur än vad Sverige har idag.

Istället för att vänta på en utredning som blir resultatlös eller inte alls blir av, kan SD lägga fram fakta i målet och presentera en berättelse som är mer övertygande än den gängse i regimmedia. Det är naturligtvis så att kunskapen om historien finns inom SD, men den kan självfallet inte berättas utan risk att dränkas i motpropaganda.

SD inser risken, men jag anser att man måste ta den. Som Georg Orwell skriver: ”Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden. Den som kontrollerar nutiden, kontrollerar det förflutna”. SD behöver en annan och sannare historia om rötterna för att influera framtiden.

Jag har ingen intern kunskap, men som jag förstår det bildades SD huvudsakligen av personer som tidigare varit verksamma i organisationen BSS – Bevara Sverige Svenskt. Efter att ha försökt med att få igång en öppen debatt under åren 1979 till 1988 tog de steget till att bilda ett eget parti.

Gruppens vedermödor beskrivs väl av dess ledare Leif Zeilon i boken BSS – ett försök att väcka debatt. Men inget befintligt parti var öppet för en diskussion och en omprövning av den heligförklarade politik som fördes. Aktivisterna behövde ta steget från opinionsgrupp till parti.

I Danmark startade en liknande organisation ”Den danske föreningen” 1989. De tyckte inte heller att de lyckades påverka befintliga partistrukturer och åsikter. 1995 tog de danska aktivisterna steget och bildade Dansk Folkeparti. Den danska utvecklingen låg då lite efter den svenska, men Dansk Folkparti blev därefter på ett helt annat sätt ett parti som bemöttes med argument istället för mobbning. Danmark är i en helt annan utsträckning än Sverige ett pluralistiskt land.

Kanske tror SD att man genom ”öppen svenskhet” och ”köttbullenationalism” går fria, men ingen går fri från en fientlig kampanj i desperat egenintresse. Alla politiker förstår att sakpolitiskt har populismen ett övertag, men en svaghet ligger i att dagens makthavare skriver historien – en om rysliga rötter istället för riktiga rötter.

Men rötter kan gå längre ner. Nationalismens idé är att en etnisk gemenskap utgör förutsättningen för att inte åsiktsskillnader skall splittra landet. Boken ”Vad är en nation” av Ernest Renan (1882) lyfte fram ett antal viktiga faktorer som kan vara gemensamma för medborgarna: historia, utseende, språk, religion, framtid.

Det finns alltid ett antal splittrande faktorer som klass och politik vilka kan leda till konflikt. Frågan är om de gemensamma faktorerna gör att vi kan upprätthålla en gemenskap som är åsiktsmässig pluralistisk, men ändå inte leder till delning av landet.

Renan hävdar att ”En nation är ett dagligen upprepat folkbeslut”. Kan landet hålla ihop? Om de gemensamma banden håller så fungerar nationalstaten, men risken finns att den ersätts med en diktatur eller med upplösning. Den nationalistiska modellen hävdar att etnisk homogenitet är en central tillgång.

Inför valet 2018 släppte Sverigedemokratiska organisationen en dokumentärfilm som kritiserade socialdemokratin ”Ett folk, ett parti – Socialdemokraternas historia”. Budskapet är att det finns andra partier som har betydligt starkare rötter i 30-talet förkastade tänkande. Jag tvivlar på att detta var ett klokt drag. Man pekar inte bara ut socialdemokratin som anhängare till förbjudna tankar, man förstärker också hur vämjeliga dessa tankar är.

Den hysteriska anti-biologismen skruvas därmed upp lite till. Socialdemokraternas svar blir: vi var lite på fel spår då, men det var också de andra partierna. Skillnaden till SD är att det partiet sägs fortfarande vara på detta fula och felaktiga spår. Om skallmätningar leder till folkmord så gäller det att slå larm på högsta volym.

SD borde inte fokusera på att hävda att Socialdemokraterna var på villovägar på 30-talet, utan att de är galna idag med klimathysteri, angrepp på yttrandefrihet, könsförnekande, tokfeminism och ointresse för det egna folkets intressen och åsikter. SD:s budskap är att de etablerade partierna har tappat en i grunden förnuftig och konstruktiv nationalistisk syn och därför skapas möjligheten för SD att fullfölja det nationalistiska projektet.

De andra partiernas sviker folkhemmets rötter, men inte SD. Ronald Reagan kommenterade att han blev president i USA för det Republikanska partiet. ”Jag övergav inte det Demokratiska partiet. Det var det Demokratiska partiet som övergav mig”. De etablerade partierna har övergivit nationalstaten, men inte väljarna. SD:s rötter går till 1800-talet inte till 1930-talet.

Den naturliga angreppspunkten är inte skallmätningar utan de totalitära idéer om en ny människa som passar in i det nya samhället som politikerna vill skapa. Vi bör inte haka upp oss på det otidsenliga i vissa formuleringar utan sätta gårdagens raka hederlighet i kontrast mot vår tids snirkliga hyckleri.

SD:s problem är att tidsandan har skapat ett problemformuleringsprivilegium samt ett etikettprivilegium. Att ställa de viktiga politiska frågorna försvåras när enfaldiga media försvarar åsiktskorridorens fördomsfulla murar.

Jag blir allt mer övertygad om att det inte går att smyga fram mellan förbudsskyltarna utan att man öppet måste ignorera dem. Det går inte att låtsas att man respekterar det fjompiga och fjolliga. Tredje riket finns ej mer, utan föll 1945. Förra århundradets stora brott var kommunismen som fortfarande har styrka och muterar fram nya modeller. Vad är Agenda 2030 om inte ett utkast på en ny Gosplan?

Detta vansinne har pågått länge och BSS och SD är sunda reaktioner mot detta. Detta bör framhållas, istället för att också SD spiller krut på att fördöma det rasbiologiska institutet i Uppsala. Hotet i dagens värld är inte att tyska germaner ersätter polacker, judar eller svenskar. Det är helt andra etniciteter som hotar andra folk och stater. Islam har varit ett hot mot väst under mer än 1000 år och bedriver nu en invasion utan vapen.

SD bör ha en enkel agenda: ett pragmatisk agerande kombineras med ett långsiktigt agiterande. Partiet stöttar de förslag som går i rätt riktning, men söker inte hota sig fram; det bästa skall inte göras till det godas fiende.

Men partiet måste ständigt tala om att de vill gå längre; enighet och tystnad är en dålig kombination. Etablissemanget kommer fortsätta med demoniseringen, men detta blir allt mer verkningslöst. Alltfler medborgare inser att etablissemangets svek mot demokratin är ett så mycket grövre brott än SD:s svek mot föreskriven PK-etikett.