Author: John Gustavsson

➤ KRÖNIKA  I takt med att ISIS tappar territorium så återvänder allt fler ISIS-krigare till Sverige. Att ISIS håller på att tappa greppet om Mellanöstern är givetvis positivt, men man kan samtidigt inte bortse från att detta innebär att de flesta som åkte dit från bland annat Sverige för att slåss för kalifatet, nu är på väg tillbaka.

Vad samhället bör göra i detta läge beror på vem du frågar, där en grupp antingen inte vill släppa in dem eller omedelbart fängsla dem och råka tappa bort nyckeln, medan en annan grupp tror på riktade rehabiliteringsåtgärder för att hjälpa dessa stackare ur sitt ”utanförskap”.

Det första problemet med den andra gruppens resonemang, är att utanförskapet nästan alltid beror på personerna själva. Konceptet ”personligt ansvar” är visserligen främmande för identitetsvänstern, så jag ska försöka förklara detta i enkla ordalag:

Alla som kommer till Sverige erbjuds mat, boende, och utbildning i svenska utan krav på motprestationer. När man väl lärt sig svenska kan man läsa in skolan helt gratis, och sedan kan man till och med läsa på universitet inte bara gratis utan med CSN-stöd.

Att svenskar ibland glömmer bort hur bra vi ändå har det är en sak, men att dessa människor som ”flytt för sina liv” inte tacksamt tar emot alla dessa gyllene möjligheter är i det närmaste oförklarligt.

När det gäller ’flyktingar’ så har kunden inte alltid rätt. Att staten inte lyckats få dem att acceptera alla dessa resurser som ger dem en väg in i vårt samhälle är inte vårt fel, och vi har ingen skyldighet att erbjuda dem ännu bättre åtgärder så att de ska acceptera dem. Ett företag vars kunder ratar deras produkter måste såklart rätta sig efter deras önskemål, men svenska staten är inget företag och ’flyktingarna’ är inga kunder.

Men det verkliga hålet i argumentet är att det inte är vårt fruktansvärda utanförskap som skapat terroristerna. Låt oss jämföra antalet ISIS-krigare och antalet muslimer i Sverige med några andra länder (siffror från Wikipedia och Pew Research):

Belgien: 640 ISIS-krigare, 638 000 muslimer = 997 muslimer per ISIS-krigare.
Sverige: 300 ISIS-krigare, 800 000 muslimer = 2667 muslimer per ISIS-krigare.
Storbritannien: 1100 ISIS-krigare, 3 112 992 muslimer = 2832 muslimer per ISIS-krigare.
Frankrike: 1800 ISIS-krigare, 5 914 000 muslimer = 3285 muslimer per ISIS-krigare.
Polen: 7 ISIS-krigare, 35 000 muslimer = 5000 muslimer per ISIS-krigare.
Tyskland: 760 ISIS-krigare, 4 650 000 muslimer = 6120 muslimer per ISIS-krigare.
Ukraina: 50 ISIS-krigare, 500 000 muslimer = 10 000 muslimer per ISIS-krigare.
Kanada: 115 ISIS-krigare, 1 153 677 muslimer = 10 032 muslimer per ISIS-krigare.
USA: 250 ISIS-krigare, 3 300 000 muslimer = 13200 muslimer per ISIS-krigare.
Japan: 9 ISIS-krigare, 185 000 muslimer = 20 555 muslimer per ISIS-krigare.
Israel: 60 ISIS-krigare, 1 287 000 muslimer = 21 450 muslimer per ISIS-krigare.
Kina: 600 ISIS-krigare, 21 667 000 muslimer = 36 112 muslimer per ISIS-krigare.
Sydkorea: 1 ISIS-krigare, 100 000 muslimer = 100 000 muslimer per ISIS-krigare.

Vän av ordning kommer såklart att påpeka att vi i varje fall talar om minst tusen muslimer för varje som går med i ISIS. Detta är sant, men tyvärr är det fler än så som sympatiserar och hjälper andra att ta sig ner till fronten.

Dessa siffror är självklart något osäkra – vi vet vare sig exakt hur många muslimer det finns i varje land, eller hur många som gått med i ISIS (särskilt Sveriges siffra tror jag är en rejäl underskattning!). Vi kan ändå se en generell trend här: Utanförskap har inget att göra med terrorism!

Eller vill Sjuklövern kanske hävda att muslimers utanförskap är mindre i Israel? Muslimer där verkar ju mindre måna om att gå med i ISIS. Kina och Japan är inte heller kända som några multikulturella toleranta paradis direkt, varför strömmar inte deras muslimska minoriteter till ISIS? Vi snackar ju faktiskt om två av världens kanske mest intoleranta, homogena länder (varav ett av dem har en historia av allmänt förtryck av religiösa)! Det borde ju vara perfekt bränsle för både inhemsk muslimsk terrorism och för ISIS-rekrytering – om man nu köper ”utanförskaps”-förklaringen.

”Den stora satan” USA, landet som ligger bakom alla hemska imperialistiska krig i Mellanöstern (obs sarkasm) och som bevisligen har en hel del ’islamofobi’, har… en femtedel så många ISIS-krigare som Sverige per muslim! Hur går det till?

Nu kanske någon anmärker att muslimer i de länderna kanske är fattigare än i Sverige. Men faktum är att en enkel biljett till Mellanöstern inte kostar särskilt mycket, och om det nu fanns en massa ISIS-fanatiker i dessa länder som inte haft råd att åka till ”fronten” så tycker man logiskt att de i stället borde utfört terrordåd på hemmaplan.

Intressant nog sker det förhållandevis få terrordåd i länder där terrorister inte bemöts med saft och bullar! Man skulle nästan kunna få för sig att homogena, trygga nationella identiteter (som ger en väl utstakad väg för invandrare till assimilering), patriotism och en tuff försvars- och kriminalpolitik faktiskt kan fungera bättre som medel för att kväva extremism och terorrism än förtur i bostadskön.

Men detta är kanske en alltför obekväm slutsats för vårt naiva fosterland? Vi får se i september.

➤ KRÖNIKA  I princip alla är överens om att kommunernas ekonomiska läge är dystert. Ännu dystrare är prognoserna över de kommande 10-20 åren, som är läsning som kan få en nationalekonom att ligga sömnlös.

Massinvandringen skadar kommunernas ekonomi betydligt mer än statens, då kommunerna är de som i längden måste stå för försörjningsstöd och skolplatser medan staten mest står för de tidiga kostnaderna (flyktingförläggningarna etc). Allt detta var egentligen förutsägbart, och därför är det märkligt att det tillåtits ske – borde inte staten från första början planerat att avlasta kommunerna? Jo kanske, om inte för det faktum att vare sig vänstern eller högern har något emot att kommunerna går i konkurs.

Om vi börjar med vänstern, så kan vi ju konstatera att de aldrig varit några varma anhängare av lokalt självstyre. Ju mer som centraliseras och sköts av ’experter’, desto bättre. Vänsterns inofficiella motto skulle kunna vara ”All makt åt Stockholm, vår befriare”. Och just därför är kommuner i konkurs inte nödvändigtvis något dåligt: Självklart måste staten erbjuda någon form av ”bailout” om så sker, för annars finns ju risk för en dominoeffekt som höjer lånekostnaden för alla kommuner och staten med, men det betyder ju inte att denna bailout måste vara villkorslös – tvärtom!

Betänk att en liten glesbygdskommun som Sollefteå skulle gå i konkurs, och att Sverige när så sker styrs av en vänsterregering. Kommunen ringer finansdepartementet för att ansöka om nödhjälp, och får höra att ”Självklart hjälper vi er… om ni går med på att ta emot ytterligare 1000 flyktingar, inför genusvetenskap som obligatoriskt ämne i skolorna och tvingar alla kommunalanställda att bära fittmössor under arbetstid”.

Absurt? Visst, men sen när har det stoppat vänstern? Nu var det här såklart extrema exempel, men helt klart är att vänstern skulle kräva att kunna direktstyra stora delar av den kommunala verksamheten med ursäkten att kommunerna ju visat sig inkompetenta – annars hade de ju inte behövt statligt stöd! Att konkurserna främst beror på en ansvarslös invandringspolitik samt i mindre utsträckning en nästan lika inkompetent glesbygdspolitik behöver man ju inte tala högt om.

Nu kanske ni tror att kommunpolitikerna skulle protestera. Visst, de kan protestera, men vad ska de göra egentligen? Om en kommun går i konkurs så kan de inte låna mer pengar, vilket gör att de måste balansera budgeten över en natt, vilket i sin tur skulle innebära mer extrema nedskärningar i välfärden än någon kommun haft sen den Stora Depressionen! I praktiken skulle invånarna aldrig gå med på detta, och efter någon dag med massdemonstrationer så skulle kommunen garanterat ge med sig och skriva under Versailles-fördraget från Stockholm.

Vidare skulle en konkurs av detta slag vara välkommet för många kommunpolitiker till vänster. Många vänsterpolitiker ute i kommunerna har säkerligen drömt om att genomföra många av de saker som Stockholm nu skulle tvinga dem att genomföra. Att föreslå obligatoriska fittmössor under arbetstid vore såklart politiskt självmord för en kommunpolitiker, men om Stockholm tvingar en så kan man ju slå ut med armarna och säga ”Vi kan inget göra, dom där attans Stockholmarna kräver det här annars låter dom oss gå i konkurs”.

Men högern då? Högern är ju inte fullt så besatta i att centralisera all makt till Stockholm. För att förstå varför högern inte heller vill ändra kursen utan hellre föreslår nya skattesänkningar även i kommuner som Örebro där den kommunala skulden dubblats på mindre än 5 år så måste man förstå chockdoktrinen, ett begrepp som introducerades av vänsterförfattaren Naomi Klein. Nu är jag absolut inget fan av Klein, men det är tydligt att Sveriges höger inspirerats av henne.

Chockdoktrinen innebär kort sagt att högerregeringar utnyttjar alla former av kriser – exempelvis lågkonjunkturer men även icke-ekonomiska sådana – som en ursäkt för att framför allt skära ner på välfärden. Dessa åtgärder marknadsförs som nödvändiga och tillfälliga, men självklart kommer välfärden aldrig tillbaka även efter att chocken är över. Konkursmässiga kommuner vore en perfekt ”chock” som skulle ge en ursäkt för högern att skära ner på välfärdsstaten i dessa kommuner i en aldrig tidigare skådad skala!

Detta är också en av de huvudsakliga anledningarna till varför högern stöder massinvandringen: Den ökade belastningen på välfärdsstaten och arbetsmarknaden är en perfekt ursäkt för att skära ner på välfärden till vanliga svenskar samt underminera fackföreningarna genom införande av ”enkla jobb” som inte omfattas av kollektivavtalen. Precis vad högern velat göra hela tiden med andra ord!

Precis som med invandringen så faller det på Sverigedemokraterna att ensamt driva denna fråga. Sverigedemokraterna bör utkräva löften av alla andra partier att om en kommun går i konkurs på grund av invandringsrelaterade kostnader så ska regeringen inte ställa några motkrav i utbyte mot nödhjälp. Om de andra partierna vägrar lova detta, ja, då vet alla vad de har planerat! Tack för att ni läste, vi ses i kommentarsfältet!

➤ KRÖNIKA  Sverige har en våldtäktsepidemi, så mycket är alla som har ögonen öppna överens om (de övriga skyller på ”ökad anmälningsfrekvens”). Väldigt få våldtäktsmän döms, domarna är ofta milda, och få utländska våldtäktsmän utvisas. Allt detta vet de flesta redan. Vad färre har tänkt på, är att våldtäktsoffer inte sällan förlorar rätten till socialbidrag.

Hur går det till? Socialbidrag baseras på inkomst och tillgängliga medel. Något förenklat kan man säga att om du har endera så har du inte rätt till socialbidrag.

Betänk nu följande situation: En tjej som går på socialbidrag, och kanske av den anledningen bor i en av de ”sämre” (och ofta mer ”multikulturella”) delarna av stan, blir våldtagen. Lyckligtvis så finns bevis, kanske till och med vittnen som är villiga att träda fram, och våldtäktsmannen blir dömd till fängelse och skadestånd på 100 000. Dessutom finns tillgångar tillgängliga som kan beslagtas, så skadeståndet är lätt att betala ut. Snacka om att ha tur i oturen… eller?

Problemet är att dessa 100 000 nu räknas som sparade pengar, som tjejen först måste spendera innan hon kan få socialbidrag. Och det är inte så att hon bara kan blåsa pengarna på en vecka, utan de måste portioneras ut och räcka så länge som socialen anser att de ska räcka – vilket kan vara mycket subjektivt! Eventuella extra utgifter (exempelvis terapi) måste bokföras och motiveras, och alla som någonsin haft med socialtjänsten att göra vet att deras bedömningar kan vara mycket subjektiva och opålitliga! Detta skadestånd kan alltså innebära att offret blir utan socialbidrag i över ett år, och egentligen aldrig får någon upprättelse.

Detta gäller såklart andra brott också. Särskilt illa är det när brottslingen endast döms till skadestånd och inte har några tillgångar: Du som socialbidragstagande offer får i praktiken ingen inkomstökning som ”plåster på såren” och brottslingen behöver inte betala något skadestånd eftersom staten tar hand om det. Vilket incitament skapar detta för brottslingen att inte göra om det? Och varför ska du ens anmäla brottet, du får ju ändå ingen egentlig upprättelse? Detta gäller inte minst brott som är svåra att bevisa och där rättegången i sig självt kan vara traumatisk för offret (som sexuella övergrepp).

Ja, socialbidrag är ett ”sista skyddsnät” och inget man ska ansöka om lättvindigt, men skulle det verkligen kosta vår nation så mycket att visa lite barmhärtighet mot de som utsatts för brott? Vad spelar det för roll om ett våldtäktsoffer får behålla pengarna och fixa terapi, åka på semester eller vad hon nu vill? Skulle det verkligen leda till en så kraftig försämring av incitamentet att arbeta? Som ekonom har jag väldigt svårt att se det!

Kommuner har idag stor självbestämmanderätt över reglerna kring socialbidrag, vilket är helt i sin ordning, och vissa kommuner är ”snällare” mot brottsoffer än andra. Här krävs dock nationella bindande riktlinjer, precis som redan finns när det gäller exempelvis stipendium och illikvida tillgångar (ingendera räknas med vid bedömningen).

Ingen som blivit utsatt för brott, särskilt så grova brott som våldtäkt, ska behöva gå utan upprättelse och skadestånd som ”plåster på såren”. Det är vi som samhälle som skapat brottsvågen genom en ansvarslös invandrings- och kriminalpolitik, och vi har en plikt gentemot brottsoffren att se till att de kan återhämta sig snabbast möjligt. Sverigedemokraterna borde driva denna fråga i alla kommuner inför höstens val! Ingen kommun (OK, kanske Malmö) har så många brottsoffer att detta skulle innebära någon större utgift, men genom att undanta skadestånd från behovsprövningen så kommer upprättelse för brottsoffer inte längre att vara en klassfråga. Och det är definitivt värt att kämpa för!

➤ KRÖNIKA  Vad innebär ”Djävulens advokat”? Ursprungligen var detta en officiell position i kyrkan, en person som i en enig församling skulle argumentera emot det församlingen var enig om, bara så att båda positioner skulle representeras (även den icke-kyrkliga, djävulska positionen!). I vardagstal syftar termen dock på att argumentera för en position man inte själv håller, bara för debattens skull. I denna krönika tänker jag förklara varför det är så viktigt att vi som är Sverigedemokrater kan vara ”djävulsadvokater” om vi vill vinna valet i september. Men först lite bakgrund:

Många universitet har idag debattklubbar, inklusive National University of Ireland, Maynooth där jag doktorerar. Debattklubben anordnar debatter varje vecka, och skickar också iväg debattörer till tävlingar på andra universitet. I en debattävling så tävlar man vanligtvis i tvåmannalag, och tävlingen är upplagd så att man inte får reda på vad ämnet är eller vilken sida man ska debattera för förrän 15 minuter före debatten ska börja.

Alltså: 15 minuter före debatten får man reda på att motionen är typ ”Irland bör legalisera dödshjälp” och att man ska vara på motståndarsidan. Man har en kvart på sig att tänka ut argument emot dödshjälp, bestämma vem i laget som ska tala först och hur man ska ”synka” sina argument, samt försöka lista ut vilka argument den andra sidan kommer att använda så att man är beredd på att besvara dem. Behöver jag säga att detta är en utmaning?

Fördelen med det här formatet är att man ofta tvingas argumentera emot sin egen position – alltså vara en djävulens advokat. Jag kanske är för dödshjälp, men jag måste ändå under 15 minuter sätta mig in i dödshjälpsmotståndarnas skor och se på frågan från deras perspektiv – annars kommer jag inte vinna debatten! Oftast leder detta till att man, även om man inte ändrar åsikt, får en ökad förståelse för den andra sidan – man tvingas helt enkelt sätta sig in i deras tankesätt och ”gå en mil i deras skor”.

Men vad har detta med valrörelsen att göra?

En stor anledning till att Sverigedemokraterna kunnat växa så snabbt är att sjuklöverns representanter är helt värdelösa debattörer. Deras största brist är att de helt och hållet saknar förmåga att sätta sig in i SD:s argument och världsbild. Eller kanske vågar de inte, för att om de faktiskt tillät sig göra det, så skulle de behöva inse att argumenten mot invandring är ganska starka och inte bara kan avfärdas som rasism. Detta skulle rasera deras världsbild, som de är väldigt rädda om.

När Sjuklöverns partier mött vanliga Sverigedemokratiska väljare på gator och torg så har de huvudsakligen försökt övertyga dessa genom att förklara att rasism är vidrigt. De har helt enkelt vägrat förstå att någon kan rösta SD och hålla med om att rasism är vidrigt. De försöker även övertyga SD:s anhängare genom att säga att invandringen historiskt varit bra för Sverige och att de flesta invandrare bidrar positivt till samhället (vilket stämmer). Men inget av detta adresserar ju något av de argument som faktiskt får människor att rösta SD! Sverigedemokraternas väljare känner inte igen sig i den beskrivning av dem själva som sjuklövern ger, och känner inte att sjuklövern egentligen besvarar någonting de säger. Och därför fortsätter de lojalt att rösta på SD.

Till skillnad från jag själv och mina vänner i debattklubben, så har sjuklöverns politiker och aktivister aldrig tvingat sig själva att argumentera för vår sida. Även om man inte tävlar i debatt så är det en nyttig intellektuell övning, i synnerhet för politiker och aktivister.

Faran jag upplever nu är att alltför många Sverigedemokrater börjar tappa den här förmågan. Många Sverigedemokrater kan helt enkelt inte förstå hur någon kan rösta på något annat parti, och varje dag de sitter och läser alternativ media så blir de mer och mer övertygade om att alla som inte håller med dem är dumma i huvudet, eller kanske rent av landsförrädare. Till slut drabbas de av samma problem som sjuklövern, där de inte kan relatera till vad deras meningsmotståndare säger och börjar tro på nidbilder som de själva målat upp.

Precis som du inte blir övertygad av att bli kallad rasist, så kommer du inte övertyga andra genom att kalla dem landsförrädare. Varför röstar man på Socialdemokraterna? Om du inte kan svara på den frågan, så kan du inte heller övertyga en socialdemokrat att gå över till SD. Du må tycka att Socialdemokraterna är värdelösa (jag håller med!), men det spelar ingen roll. Du måste kunna motståndarnas argument så pass väl att du faktiskt skulle kunna hålla ett tal där du sakligt argumenterade för dem som en ”djävulens advokat”, annars är dina chanser att vinna nya anhängare åt den Sverigevänliga rörelsen minimala.

Och just därför är det viktigt att vi som är Sverigedemokrater läser gammelmedia. Jag förstår att detta är att svära i kyrkan, och jag föreslår självklart inte att vi inte ska läsa alternativ media, men faktum är att de som inte ännu är övertygade Sverigedemokrater får sin information nästan uteslutande från gammelmedia. Att bara läsa sajter som aldrig säger emot ens övertygelser må vara bekvämt, men det kommer leda till att vi blir lika dåliga på att förstå våra meningsmotståndares världsbild som de är på att förstå vår.

Slutligen, en uppgift: Kom på minst tre välutvecklade (inte sarkastiska!) argument för invandring/mångkultur. Du har 15 minuter på dig med start nu. Skriv svar i kommentarsfältet. Och om ni vill höra mig debattera EU-utträde, alkoholpolitik, Irländsk återförening, äktenskapsförord eller kanske politisk aktivism så är det bara att klicka på länkarna (alla tal är sju minuter långa och helt improviserade). Vi ses i kommentarsfältet!

➤ KRÖNIKA Igår tillkännagav Donald Trump att han avser införa nya tullar på stål och aluminium (25 % och 10 % respektive) för att hjälpa den amerikanska stål/aluminiumindustrin. Alla som kan grundläggande ekonomi vet ju dock att tullar är själva definitionen av ekonomisk inkompetens. Tullar är nämligen inte en skatt på Kina utan en skatt på amerikanska konsumenter.

Det är egentligen ganska enkelt att förstå varför tullar är dåliga: Om jag kan producera 10 enheter kläder eller 20 enheter mat på en dag, och du kan producera 10 enheter mat eller 20 enheter kläder på en dag, så är det bäst att jag fokuserar helt på att fixa mat och du fokuserar på att sy kläder, och sedan byter vi så att vi båda får 10 av varje. Det är mer än både jag och du skulle fått om vi båda spenderat hälften av tiden på att tillverka kläder/mat (då hade jag fått 10 enheter mat och 5 enheter kläder istället för 10 av varje).

Detta gäller även länder. Vi i Sverige skulle kunna producera våra egna vattenmeloner, men det skulle bli otroligt dyrt för oss eftersom vi skulle behöva enorma växthus för att göra det, så det är bättre att vi överlåter odlandet av vattenmeloner till varmare länder som kan odla dem lika bra och till lägre pris.

Om vi säger att vi i Sverige var fast beslutna om att vattenmeloner ska odlas här och inte i Spanien så skulle vi såklart kunna införa tullar på vattenmeloner från Spanien och andra varma länder så att deras bönder fick betala höga avgifter för att sälja på den svenska marknaden, vilket skulle göra att svenska vattenmeloner inte längre kostade mer. Men vad är det egentligen som händer i det här exemplet – vem är det som drabbas?

Jo, vanliga svenska medborgare som äter vattenmeloner. Om man till exempel måste betala 25 kronor tull per vattenmelon så höjs ju priset såklart med 25 kronor; skatten betalas alltså i praktiken av svenska konsumenter, inte av Spanska bönder. Eller också väljer de utländska bönderna att helt enkelt inte sälja vattenmeloner till Sverige, vilket gör att vi bara kommer ha kvar våra egna, superdyra vattenmeloner.

Återigen är det konsumenterna som drabbas – i synnerhet de fattiga som är mer känsliga för prisökningar och nu kanske inte längre har råd att unna sig vattenmeloner. Tullar gör ju inte våra vattenmeloner billigare utan bara andra länders dyrare. Och om kunderna måste betala mer för vattenmeloner så tvingas de spendera mindre på andra varor, vilket gör att alla företag som inte odlar vattenmeloner drabbas och tvingas avskeda folk. Arbetslösheten lär alltså knappast sjunka totalt.

De enda som gynnas  i det här scenariot är de svenska vattenmelon-bönderna. Det är själva grejen med tullar: Producenter gynnas, konsumenter missgynnas, men konsumenter missgynnas alltid mer än producenter gynnas. Den lilla grupp som arbetar med att odla vattenmeloner gynnas; den stora gruppen konsumenter betalar priset. Självklart vore detta absurd politik; om Svenska vattenmelon-bönder inte kan konkurrera med de utländska så bör de odla något annat som vi kan producera mer effektivt, eller helt enkelt omutbilda sig till en annan industri. Detta kan tyckas hårt, men i längden kan inte staten rimligtvis förväntas hålla ineffektiva industrier över ytan på bekostnad av den stora massan konsumenter.

Byt ut ”Sverige” mot ”USA”, ”vattenmeloner” mot ”stål och aluminium” och ”Spanien och andra varma länder” mot ”Länder USA importerar stål från” så förstår ni varför Trumps tullar är en katastrofal idé!

Nu kommer någon säkert hävda att Kina ”fuskar” och med konstgjorda medel gör sitt stål och aluminium billigare än det amerikanska. Ja, Kina har subventioner, det är så sant – men detta leder ju bara till att vanliga amerikanska konsumenter får billigare stål och aluminium. Alltså billigare hus, bilar, datorer, aluminiumburkar, cyklar, bestick, staket, skruvar och tusentals andra produkter!

Som om det inte var nog så gäller dessa tullar alla andra länder, alltså inte bara Kina utan även länder som Kanada, Japan och Sydkorea som ju alltid varit viktiga allierade till USA, och dessa länder säljer dessutom betydligt mer stål till USA än Kina gör och drabbas därför hårdare. Faktum är att bara 1 % av USAs importerade stål kommer från Kina!

Ännu mer absurda blir tullarna om man förstår att frihandel inte är anledningen till att industrijobben minskar! Hela 85 % av de jobb som förlorats inom industrierna har förlorats till automatisering, vilket innebär att arbetskraften ersatts av robotar. Automatisering innebär också att även om Trump inför tullar, så kommer de jobb han ”räddar” bara räddas högst tillfälligt då dessa arbetare så småningom automatiseras bort. Dessutom kommer många jobb förloras i alla industrier som använder stål och förädlar det till färdiga produkter – faktum är att industrierna föll mest av alla på börsen igår efter det här beskedet.

Och nu har jag inte ens berört risken för handelskrig när andra länder slår tillbaks med sina egna tullar mot amerikanska produkter. Kom ihåg att USA inte bara importerar utan också exporterar varor och tjänster till Kina till ett totalt värde av 130 miljarder dollar. Detta motsvarar miljontals jobb som riskeras vid ett handelskrig. För att inte tala om exporten till Japan värd 68 miljarder; Sydkorea (48 miljarder) och värst av allt Kanada med 282 miljarder! Om dessa länder vill hämnas för att Trump inför tullar på deras metall så har dom alltså all möjlighet att göra det. I slutändan så får vanliga amerikanska familjer, som röstade på Trump i tron att de äntligen skulle få en ledare som brydde sig om dem, betala priset för tullarna i form av högre priser och sämre utbud.

Kära Trump-anhängare… var det verkligen det här ni ville? Vi ses i kommentarsfältet.

➤ KRÖNIKA  I november förra året gjorde sig företagsledaren Leif Östling berömd genom sin frispråkiga frågeställning ”vad fan får jag?”. Debatten rasade, inte minst på sociala media, och kontroversen ledde till att Östling fick avgå som ordförande för Svenskt Näringsliv. Många, inte minst Sverigevänner, menade att frågan var helt befogad – vad får man egentligen för all den skatt man betalar in? Andra påpekade att man ju inte ska betala skatt av rent egenintresse utan av plikt mot nationen och omtanke mot de svagare.

Själv kan jag förstå båda sidor av debatten. Det är provocerande när en höginkomsttagare verkar betrakta skattemedel som någon sorts investering han nödvändigtvis måste få avkastning på, men samtidigt så är det inget tvivel om att skattemedel missköts i Sverige (inte minst inom migrationsområdet).

Även om jag i sak håller med vänstern om att Östling har en moralisk plikt att betala skatt till Sverige, så måste jag säga att det är väldigt komiskt att höra dessa mångkulturalister komma med det argumentet. Enligt deras egen ideologi så är ju nationer irrelevanta, så om Östling säger att han är Maltes eller Liechtensteinare så är han ju det och bör således betala (en minimal summa) skatt åt de länderna. Att hans pass säger att han är svensk och att han inte talar något av de ländernas språk har ju ingen betydelse, vi krävde ju inget sånt av ’flyktingarna’ som blev svenskar så fort de steg på tunnelbanan!

Samtidigt så lyckades Östling – antagligen omedvetet – sätta fingret på ett stort problem i Sverige: Folk vet inte vad de får för skatten. Alldeles för många människor, även de som är helt beroende av skattemedel och använder allmänna resurser i överflöd, tänker inte särskilt mycket på det.  De tjänster staten tillhandahåller är ju ”gratis”. Denna mentalitet leder också till att folk slösar med offentliga resurser eftersom det ju ”ändå inte kostar någonting”.

Med det i åtanke vill jag föreslå ett nytt system: Varje gång du utnyttjar offentliga resurser, så får du en räkning. Inte en räkning du måste betala, men en räkning ändå. Efter exempelvis en knäoperation så kan du få en räkning som ser ut ungefär så här:

Kostnad: 200 000 kronor
Betalt av skattebetalarna: 200 000 kronor
Att betala: 0 kronor

I vissa fall, som med tandvård, så skulle du såklart behöva bära en del av kostnaden själv (”Att betala”-beloppet är då inte 0), men även då är det viktigt att komma ihåg att skattebetalarna subventionerar. Hur många som legat på sjukhus förstår att bara ett dygn på intensivvården kostar 40 000 kronor, och inte de 100 kronor eller så man betalar i patientavgift?

Detta bör även tillämpas inom skolor. Lagom till att läsåret börjar borde varje förälder få en påminnelse om att deras lilla ögonsten faktiskt kostar kommunen 70 000 kronor (eller mer) per år. Äger du bil, så bör du få veta hur mycket en genomsnittlig bil kostar staten i form av underhåll som vägarna behöver (jag har tyvärr inte denna siffra), och så vidare.

Även offentliga hemsidor kan tillämpa denna princip. ”Vårt telefonnummer är XXX XXX XXXX, var medveten om att ditt samtal kostar skattebetalarna 10 kronor i minuten. Du kan också mejla oss genom att använda formuläret nedan, varje mejl kostar skattebetalarna 25 kronor”.

Detta är inte för att ”skambelägga” de som behöver använda offentliga resurser, utan bara för att påminna folk i allmänhet om att skatten faktiskt går till något och att man därför ska vara försiktig med hur mycket man utnyttjar offentliga resurser (åk inte till akuten i onödan!) – slöseri med offentliga resurser går i längden ut över en själv som skattebetalare. Detta skulle också helt klart förbättra skattemoralen, för nog känns det lite mer fel att fuska på deklarationen efter att man just blivit påmind om att man just fick 10 000 skattekronor i subvention för den där rotfyllningen?

Utöver detta bör alla människor samtidigt som de får sina deklarationer också få en redogörelse för hur deras pengar har spenderats. För att göra ett enkelt räkneexempel: Om du betalat in 100 000 i skatt (till staten) under året så bör du få veta hur många tusenlappar som spenderats på olika områden (och ja, migration bör vara ett separat område), exempelvis att ungefär 3500 gick till EU-medlemsavgiften, cirka 8000 till arbetslöshetsersättning och andra arbetsmarknadsåtgärder samt cirka 9500 till barnbidrag, föräldraförsäkring och liknande bidrag.

Nu är det såklart svårt att räkna ut exakt hur mycket skatt man betalat till staten då även de som inte tjänar tillräckligt för att betala statlig inkomstskatt likväl betalar moms och dylikt, men här får man använda sig av ett genomsnitt. Ungefärliga siffror är bättre än inga siffror alls. Och självklart bör även kommunerna göra liknande redogörelser för hur den kommunala skatten använts.

Genom att skicka sådana redogörelser till alla skattebetalare så blir det lättare att få folk att reagera på slöseri och misskötsel. ”Kommunen spenderade 200 miljoner på ’ensamkommande flyktingbarn’” låter helt enkelt inte lika allvarligt som ”Kommunen spenderade 3000 kronor av dina pengar på ’ensamkommande flyktingbarn’”. Den senare formuleringen kan få folk att börja tänka på vad de själva hade kunnat använda de där 3000 kronorna på, och de flesta kan nog komma på något ändamål som vore bättre än barn som inte är barn! Vi ses i kommentarsfältet.

➤ KRÖNIKA  Att Sverigedemokraterna har ”bruna rötter” och använder en retorik som för tankarna till 1930-talet vet alla som någonsin läst DN Kultur. Detta är dels missvisande, men framförallt så är det ett tydligt fall av ”guilt by association”, ett klassiskt argumentationsfel genom vilket socialdemokraterna lika gärna skulle kunna kopplas till kommunismens brott.

Guilt by association är bäst förklarat genom exempel. Antag att någon skulle argumentera att ”Hitler var vegetarian, Hitler begick folkmord, därför stöder vegetarianer folkmord” – vad är problemet med argumentet? Jo, att bara för att Hitler var ond och vegetarian så innebär det inte att det var hans vegetarianism som gjorde honom ond (en överväldigande majoritet av vegetarianer mördar faktiskt inte judar!), eller att alla vegetarianer stöder hans gärningar. Hitlers vegetarianism vare sig orsakade eller orsakades av hans ondska.

Samma sak gäller vår ”bruna retorik”: Sverigedemokraterna pratar om farorna med invandring, invandrad brottslighet, kulturkrockar och behovet av en gemensam nationell identitet. Allt detta har vi gemensamt med Hitler, så långt har Sjuklövern rätt. Men; det var inte detta som gjorde Hitler ond! Hitlers ondska kom från en total respektlöshet och förakt för demokratin, för andra etniska gruppers mänskliga rättigheter och för andra länders rätt till självständighet.

Sverigedemokraterna å andra sidan har aldrig motsatt sig eller talat illa om demokratin; tvärtom är Sverigedemokraterna i princip ensamma om att vilja stoppa den demokratifientliga grundlagsändringen som majoriteten i Riksdagen håller på att kuppa igenom. Sverigedemokraterna har inte heller någon ”SA”-grupp som saboterar de andra partiernas möten och aktiviteter eller slår sönder politiska motståndares hem och butiker. Den beskrivningen passar intressant nog bättre in på AFA och andra extrema vänstergrupper.

Vi i SD är inte heller intresserade av människors hudfärg och skallform; vi respekterar allas mänskliga rättigheter och för oss är kulturell identitet det enda viktiga. Och till skillnad från hudfärg, så kan människor faktiskt själva välja påverka vilken kultur de har! Slutligen angående territoriell integritet så kan vi ju konstatera att de flesta SD-medlemmar är så anti-imperialistiska att de inte ens stöder NATO-medlemskap.

Och precis som de flesta vegetarianer inte begår folkmord, så är SD:s retorik inte heller något som utmärker totalitära partier. Faktum är att SD:s retorik är väldigt lik andra konservativa partier, inte minst historiskt. Fosterlandskärlek och kulturell assimilering har varit viktiga koncept för i princip alla konservativa partier historiskt, utan att det resulterat i varesig folkmord eller världskrig.

Mer intressant blir det dock om vi tillämpar samma tänkande på Socialdemokraterna, ett parti som ända sedan det grundades talat om arbetarnas rättigheter och ekonomisk jämlikhet. Vet ni vilka fler som använt sån retorik? Joseph Stalin och Mao Zedong! Helt klart måste Socialdemokraterna alltså vara en enbart på utsidan mjukare version av kommunisterna men med samma slutgiltiga mål och destruktiva potential. Eller?

Nej, såklart inte! Socialdemokratin är fundamentalt annorlunda från kommunismen och innehåller inte de element som gjort kommunismen till världshistoriens dödligaste ideologi – till skillnad från kommunister så tror inte socialdemokrater på våldsamma revolutioner följda av ”proletariatets diktatur”. Socialdemokrater vill inte ”krossa kapitalet” och förstatliga all industri utan nöjer sig med att reglera kapitalet och hålla vissa samhällsfunktioner (sjukvård etc) offentliga.

Därmed undviker man den mass-svält som alltid resulterar när staten som i kommunistiska länder försöker göra saker som den privata sektorn alltid passat bäst för; typ sköta om detaljhandeln och jordbruket! Att Socialdemokraterna och kommunisterna har vissa retoriska likheter och delar vissa grundläggande åsikter (typ, ”ekonomisk ojämlikhet är dåligt”) innebär inte att de på något sätt är identiska. Precis som med SD och nazisterna, alltså.

Även de där ”bruna rötterna” är något vi har gemensamt med Socialdemokraterna. Nu tänker jag inte på Rasbiologiska institutet, utan på Vänsterpartiet. Vet ni hur Vänsterpartiet bildades? Inom Socialdemokraterna hade det sedan partiet grundades funnits en kommunistisk falang som förespråkade väpnad revolution istället för parlamentarism. Denna falang tolererades länge av ledarskapet, men 1917 blev konflikten för djup, och den grupp som idag heter Vänsterpartiet uteslöts. Därefter höll Socialdemokraterna rent åt vänster och förde en nästan lika hård linje mot kommunisterna som mot kapitalisterna.

Sverigedemokraterna hade också en extremistfalang under sina tidiga år, men till slut gick det inte att hålla ihop de mentalt sunda socialkonservativa kulturella nationalisterna med de paranoida antisemiterna och etnonationalisterna. Dessa uteslöts, och precis som de kommunister som uteslöts ur Socialdemokraterna bildade de sina egna utbrytarpartier (Hembygdspartiet, Nationaldemokraterna etc).

Även den gröna folkrörelsen hade (har?) en extremistfalang. 1985, bara tre år efter att Miljöpartiet grundades, så bröt sig en ekofascistisk falang ur partiet och bildade Ekologiska partiet efter att MP vägrat gå med på att förbjuda ränta. Extremistiska influenser och infiltrering är helt enkelt en typisk barnsjukdom många folkrörelser drabbas av och inget man bör döma rörelsen för.

Skillnaden mellan Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna är att medan vi fortfarande gör allt vi kan för att hålla huset rent från extremister, så har Socialdemokraterna sedan 1968 tillåtit marxister att sakta men säkert smyga sig tillbaks in i partiet, vilket visat sig inte minst i partiets identitetspolitik och stöd för massinvandringen. I Sverigedemokraterna blir man med all rätt utesluten om man förnekar Förintelsen; I Socialdemokraterna är man välkommen även om man slätar över och förminskar kommunismens brott. Frågan är när Socialdemokraterna istället för att tjafsa om våra ”bruna rötter” tänker börja behandla Göran Greider och Åsa Linderborg som vi behandlade Martin Strid och hela gamla SDU?

Slutligen så vill Sverigedemokraterna förbjuda Nordiska Motståndsrörelsen som är det närmaste Sverige har till ett nazistiskt ”SA”, medan Socialdemokraterna ignorerar och ursäktar extremvänstern och det våld de riktar mot människor som av en ren tillfällighet råkar vara Socialdemokraternas politiska motståndare. I rest my case.

Vi ses i kommentarsfältet!

➤ KRÖNIKA  Skattesänkningar för rika är alltid kontroversiellt. Så kontroversiellt att alla skattesänkningar för rika måste av politiker formuleras och marknadsföras som om de vore skattesänkningar för medelklassen. Vissa inom högern menar något förenklat att skattesänkningar till de rika leder till en ”trickle-down”-effekt där välståndet sprids neråt, medan vänstern insisterar på att skattesänkningar för de rika endast gynnar de rika. Båda har, som vanligt, helt fel.

Till att börja med så bör det sägas att ”Trickle-down economics” är ett öknamn; ingen har någonsin förespråkat något som heter trickle-down economics. Den korrekta termen är ”supply-side economics” och förespråkades av bland andra Ronald Reagan och Margaret Thatcher. Men ja, låga skatter för höginkomsttagare (och låga vinstskatter) är en viktig ingrediens i denna filosofi vilket har gjort dem båda till hatobjekt för vänstern än idag.

Vänsterns främsta argument mot skattesänkningar för höginkomsttagare är att de inte stimulerar efterfrågan i ekonomin: Om du ger en miljonär en extra tusenlapp så hamnar den på sparkontot, men om du ger en extra tusenlapp till en låginkomsttagare så kommer han däremot sätta sprätt på den i det lokala köpcentrumet, vilket stimulerar ekonomin. Företagen får sälja mer och måste anställa fler, vilket skapar en god cirkel.

Att sänka skatten för höginkomsttagare framstår alltså som att kasta pengar i sjön. Och visst, det är absurt att tro att de rika skulle dela med sig av ren välgörenhet – men det finns faktiskt ändå en trickle-down effekt! Ja, du läste rätt: Att sänka skatterna för höginkomsttagare kan faktiskt göra vanliga människor rikare.

Inte minst så sker detta genom riskkapitalism. Vanliga människor köper visserligen aktier och fonder, men riskkapitalism är i princip helt och hållet förbehållet rika. Det är rätt logiskt – som en vanlig Svensson har du inte råd att satsa alla dina sparpengar på ett otroligt riskfyllt projekt, det vore fullkomligt oförsvarligt. Och även om du gjorde det, så är de flesta högriskinvesteringar så pass dyra att dina sparpengar inte skulle räcka.

Oftast hör vi om riskkapitalister i välfärdssektorn och på grund av detta har de fått ett dåligt rykte, men riskkapitalister agerar främst inom IT/teknologi, energi och medicin. Kanske har du kommit på en affärsidé, en ny social media-plattform som du tror kan konkurrera ut Facebook? Banken har ingen aning vad din idé är värd så de lär vara rätt tveksamma till att låna ut några större summor (och du lär behöva rätt stora summor!).

Om du inte redan råkar vara multimiljonär är du med andra ord körd, oavsett hur bra din idé är… om det inte vore för riskkapitalisten som specialiserar sig på IT! Denna superrika investerare jämnar ut spelplanen och gör att fattiga människor med fantastiska affärsidéer kan förverkliga dem, vilket såklart alla tjänar på.

När Reagan och Thatcher sänkte skatterna för de rika och avreglerade ekonomin så ledde detta till en mycket kraftig ökning i riskkapital. Dessa pengar blev till investeringar i högriskprojekt och till synes galna affärsidéer som ledde till att världen fick se uppfinningar och inte minst teknologi som vi aldrig fått se annars för att ingen ”vanlig” investerare hade tagit i de projekten med tång.

Dessa nya uppfinningar gynnar först och främst vanliga människor, och i allra störst utsträckning fattiga. Case in point: Internet. Nu är internet som teknologi ursprungligen utvecklat av främst USA:s militär, men internet som vi känner det idag är världens mest lyckade riskkapitalinvestering: I princip alla internetjättar (Amazon, Myspace, Google, eBay, Facebook, Paypal osv.) har från internets allra tidigaste dagar varit finansierade av riskkapitalister som vågade tänka stort och chansa på att det här ”inter-nätet” faktiskt skulle bli något mer än bara en fluga som de flesta trodde. De vågade chansa just för att de var superrika och hade råd att förlora pengarna de satsade (trots att det rörde sig om enorma summor för gemene man).

Utan Reagan och Thatchers skattesänkningar och avregleringar hade internet sannolikt kvävts i sin linda eller kraftigt försenats då ingen hade slängt in de pengar som behövdes för att få det i rullning. Som ett resultat av detta så har även en låginkomsttagare tillgång till mer information för någon hundralapp i månaden (och helt gratis där det finns wifi) än man kan få genom 100 högskoleutbildningar. Snacka om ”trickle-down”!

Löneutvecklingen har varit seg i flera årtionden (och det började före Reagan), men vänsterns världsbild där levnadsstandarden inte gått upp för genomsnittslöntagaren medan de rika fyllt sina pengabingar i 35 år är ändå helt felaktig. Dessutom så har den totala arbetsersättningen (lön + arbetsförmåner) ökat stadigt trots alla dessa hemska skattesänkningar.

Tyvärr går många i tokhögern för långt med detta resonemang, och menar istället att det alltid är en bra idé att sänka marginalskatterna. Särskilt i USA finns många ’konservativa’ som menar att skattesänkningar betalar för sig själva! Detta är en ren och skär myt, en teoretisk konstruktion som är intressant för ekonomer som mig i akademin men som sällan eller aldrig manifesterar sig i verkligheten.

Enkelt sammanfattat kan man säga att ju lägre skattetryck man har relativt till resten av världen, desto mindre tjänar man på att sänka skatterna ytterligare. Detta gäller även för individuella skatter. Visst kan man göra ideologiska argument för skattesänkningar ändå, men att som i USA sänka marginalskatterna när man redan har ett av de lägsta skattetrycken i världen kombinerat med en stor statsskuld och budgetunderskott känns som en felprioritering. Ekonomisk politik måste alltid anpassas efter rådande omständigheter!

Skattesänkningar för de rika är således inte alltid en bra idé, men ämnet förtjänar en mer seriös och nyanserad diskussion än någon i vänstern är intresserad av att ha. Tack för att ni läste, vi ses i kommentarsfältet!

➤ KRÖNIKA  Ända sedan Sverigedemokraterna grundades har partiet anklagats för rasism från ett etablissemang som stoltserat med antirasism och tolerans. Faktum är att den rasism som de säger sig vilja stå upp mot i princip redan är död i Sverige, med undantag för något hundratal nötter i den politiska marginalen. Den rasism som fortfarande utgör ett problem är de låga förväntningarnas rasism, och den kommer uteslutande från det ”antirasistiska” etablissemanget.

De låga förväntningarnas rasism, eller ”Racism of low expectations”, innebär att man förväntar sig mindre från vissa raser och etniska grupper än från andra, och därför förespråkar positiv särbehandling av dessa. Lite grann som vi positivt särbehandlar de som lider av förståndshandikapp så ska människor av arabiskt och afrikanskt ursprung särbehandlas – de vet ju inte bättre.

Detta blir inte minst tydligt när etablissemanget påminner oss alla om att svenskar ju en gång var invandrare i Amerika. Detta är i och för sig helt korrekt – ungefär en miljon av oss utvandrade med start ungefär i 1800-talets mitt. Men; de som utvandrade till Amerika fick ingen hjälp överhuvudtaget. De betalade resan själv, och väl på plats fanns ingen välkomstkommitté, inte ens någon tolk. Inga startbidrag, socialbidrag, eller ens soppkök! Här var det, som man säger på engelska, ”swim or sink” som gällde.

Detta gjorde också att många avstod på att utvandra – och tur var väl det! Hade USA behandlat invandrarna som Sverige gör idag hade Sverige antagligen blivit folktomt!

Av någon anledning tror inte Sveriges etablissemang att dagens invandrare klarar av det. Varför, kan man fråga sig? Bara för att man har en lite mörkare hudfärg betyder väl inte det att man inte kan klara av det en miljon svenskar fixade redan för över 100 år sedan, nämligen att assimilera sig i ett nytt land?

Ännu tydligare blir det när terrorism förs på tal. ”Dom bara hämnas för allt det västvärlden har gjort mot dom – korstågen till exempel”. Om jag skulle ge mig på en dansk med motiveringen att hans folk mördade mina ledare i Stockholms blodbad, skulle någon då tycka att jag hade ett vattentätt försvar? Sjuklövern tror uppenbarligen att förmågan att sätta historien i sitt sammanhang och inte kämpa gårdagens strider idag är genetisk och sitter i den vita hudfärgen.

Sexuella brott är ett annat bra exempel. I Sverige har vi länge sedan lämnat bakom oss idén att ”pojkar är pojkar” är en bra ursäkt för sexuella övergrepp – att hävda att män inte kan rå för det utan bara måste våldta så fort man ser en bit hud anses idag med rätta helt absurt. Om du inte kommer från Mellanöstern alltså. ”Pojkar är pojkar” gäller inte längre, men ”araber är araber” är en vattentät ursäkt! Likt gårdagens rasbiologer tycks Socialdemokraterna och gänget tro att arabernas skallform, näsor och antagligen kindben också ger dem otygliga lustar som gör att de inte kan förväntas lägga band på sig när de möts av en obeslöjad kafir-flicka.

När man lyssnar på Sjuklöverns ursäkter för invandrarnas brottslighet och antisociala beteenden skulle man ärligt talat kunna tro att de förläst sig på (den fullkomligt vederlagda) bell curve-teorin om rasernas olika intelligens.

Det värsta med de låga förväntningarnas rasism är hur smittosam den är. Vi vet sedan länge att låga förväntningar kan påverka en persons självkänsla och uppfattning om sin egen förmåga. Om ingen någonsin trott att du klarar av något, så kommer du antagligen inte att tro det själv. Detta gäller även grupper: När förväntningarna sätts så fruktansvärt lågt på invandrare, så kommer även de som kanske från början var vanliga, hederliga människor snart att tro att de verkligen inte kan bättre än Sjuklövern tror – att de faktiskt inte kan kontrollera sina impulser, sin ilska, sin sexuella upphetsning och så vidare. Vilket intressant nog också är väldigt likt hur ’vanliga’ rasister brukar utmåla mörkhyade människor!

Det enda andra alternativet är att Sjuklövern visst tror att invandrare är kapabla till samma självkontroll och intellekt som svenskar, men istället anser att endast svenskar kan avkrävas ansvar för sina handlingar då de gamla svenskarna är lägre stående än ”nysvenskarna”. Detta är isåfall omvänd rasism, grundad i ett hat mot sitt eget folk, kultur och historia. Jag vet inte helt säkert vilken typ av rasism som Sjuklövern grundar sin politik i – men en sak är säkert: Det är dom och inte vi som är rasisterna i det här landet. Vi ses i kommentarsfältet!

➤ KRÖNIKA På senare tid har flera röster höjts för att pensionsåldern bör höjas. Självaste Fredrik Reinfeldt har förespråkat denna åtgärd, som han antagligen anser nödvändig för att vi inte längre tar emot lika många ”pensionsräddare” som vi gjorde under hans statsministerskap. På den andra sidan finns de som menar att vi har ett löfte att uppfylla till våra pensionärer och de som snart ska bli pensionärer, och att en höjning av pensionsåldern vore att bryta detta löfte. Båda sidor har fel.

Till att börja med så finns det ingen anledning till att vare sig pensionsåldern eller pensionerna ska vara heligare än något annat välfärdssystem. ”Men jag har betalat in till min pension hela livet” – ja, och du har också betalat in till socialbidrag, a-kassa, sjukförsäkring, barnbidrag, studiebidrag, bostadsbidrag och så vidare, men nivåerna och villkoren för att få alla dessa bidrag ändras hela tiden utifrån vad som är rimligt givet budgetförutsättningarna.

Sverigedemokraterna brukar hävda att bristen på pensionspengar beror på invandringen. Detta är såklart till stor del sant då invandringen innebär en stor börda för välfärdssystemet, men ultimat så beror våra dåliga pensioner på att vårt system är byggt med den outtalade grundtanken att varje kvinna ska föda 2,1 eller fler barn, men de senaste 40 åren så har så inte varit fallet. Det säger sig självt att ett system som utgår ifrån att fler barn föds än vad som egentligen föds, förr eller senare kommer få finansiella problem.

Som ni kan se från den här grafen så minskade födslotalen i Sverige först när abortlagstiftningen liberaliserades på 1960-talet, för att sedan gå ner ytterligare när aborterna blev helt fria 1975. Just abortfrågan är såklart komplicerad, men man kan ju konstatera att vi betalade att pris för den ”friheten”.

Hela tanken att invandring från länder med höga födslotal ska rädda pensionssystemet är dock såklart absurd. Det kan nämligen utfalla sig på ett av två vis: Antingen så assimilerar sig invandrarna in i den svenska kulturen och samhället, och i sådant fall så kommer de inte längre att skaffa fler barn än andra svenskar. Eller så kommer de att forma ett parallellsamhälle där de visserligen fortsätter skaffa fler barn, men dessa barn växer upp till att bli arbetslösa och ofta kriminella och bidrar alltså inte ett öre till pensionssystemet.

Med det sagt, vad kan vi göra?

Först och främst så måste vi höja pensionsåldern – för vissa! Det är absolut inte realistiskt att tro att exempelvis undersköterskor ska kunna slita tills de är 70 – att, som vissa vill, höja pensionsåldern för de med slitsamma jobb skulle knappast spara pengar då deras kroppar skulle slitas ut ännu mer och kräva ökade sjukvårdskostnader. Människor som jobbar i kontor och liknande där ingen fysisk ansträngning krävs bör dock som utgångspunkt inte kunna gå i pension före de är minst 70 år (kanske äldre). Undantag kan såklart göras om medicinska skäl finns. Däremot kan pensionsåldern gärna sänkas för de som jobbar i yrken där man faktiskt sliter i sitt anletes svett.

Tillåt högre insättningar i premiepensionssystemet. I dagsläget så går 2,5 % av lönen till premiepensionen. Med tanke på att pensionsprognoserna för de som arbetar nu är en ganska trist läsning, varför inte låta den som vill spara mer än 2,5 % till premiepensionen? 2,5 % bör vara ett minimum, inte ett maximum. Standardbeloppet bör dessutom höjas till 5 %, och den som vill kan antingen gå ner till som lägst 2,5 % eller spara en ännu högre procent.

Minska antalet pensionsfonder – men tillåt fler val. Idag finns över 800 PPM-fonder. Beteendeekonomisk forskning (och sunt förnuft!) har visat att när människor ställs inför val med hundratals möjligheter, så slutar det oftast med att de inte väljer alls (och kör med standardalternativet) eller väljer slumpmässigt då de inte har tid eller kapacitet att utvärdera varje alternativ.

Det är bra med valfrihet, men vem behöver 800 alternativ?! Är vi verkligen så mycket mindre ”fria” om vi bara fick välja bland de 20-40 bästa fonderna (av de nuvarande 800) istället? Detta skulle garanterat öka andelen som faktiskt gör ett aktivt, välinformerat pensionsval. Samtidigt finns det ingen egentlig anledning att man som idag bara ska få välja 5 fonder. Den som investerar i fler fonder får ju bättre riskspridning och löper därför mindre risk att förlora pengar.

Tillåt den som vill att få pensionen i en klumpsumma postumt. Vissa människor behöver inte den statliga pensionen då de har tillräckligt med besparingar för att leva resten av livet. Den som vill bör därför kunna välja att istället för att ta ut pensionen medan de lever få en klumpsumma utbetald efter döden till sin partner, barn och andra arvingar i enlighet med testamentet. Denna klumpsumma skulle då vara i ungefär samma storlek som om personen ifråga tagit ut sin pension. På det här viset kan vi skjuta upp en del av pensionskostnaderna vilket ger oss mer flexibilitet och längre tid att hitta mer permanenta lösningar.

Gör efterlevandeskydd till standard. I dagens system måste du teckna ett efterlevandeskydd när du först tar ut din pension om du vill att din partner ska ärva din premiepension. De flesta vet antingen inte om detta, eller så glömmer de bort det när de först ansöker om premiepensionen (och det går inte att ändra efteråt!). Resultatet blir att många, framförallt kvinnor, slutar sina dagar som fattigpensionärer efter att deras makar gått bort.

Ett snabbt och enkelt sätt att minska antalet fattigpensionärer vore att göra efterlevandeskyddet automatiskt, så att det träder i kraft utan att något pappersarbete måste fyllas i. Detta vore också ett mer logiskt system då man nog kan anta att de allra flesta inte vill lämna sina partners i fattigdom efter ens egen bortgång!

Man kunde önska att vi bara kunde slänga några miljarder på pensionsproblematiken och ha det ur världen. Så är dock inte fallet. Att säkra morgondagens pensioner handlar om att sakta men säkert vända skutan åt rätt håll genom en rad olika reformer, som de jag föreslagit ovan. Vad tror ni? Vi hörs i kommentarsfältet.