Uppsala – från idyllisk studentstad till skjutningarnas Mecka

➤ KRÖNIKA Korpen Bataki för Nils Holgersson till Uppsala och sätter han ner honom på ett tak. Så frågar korpen pojken vem han tror det är som styr i staden. Där finns ett slott, men kungen bor inte här. Där finns en mäktig katedral och en ärkebiskop bor visserligen här, men det är inte kyrkan som styr. ”Jo, det är lärdomen, som bor och regerar i den här staden”, säger Bataki. ”Och de stora byggnaderna, som du ser på alla håll, är resta åt honom och hans folk.”

Vad Selma Lagerlöf ville säga med att lärdomen regerar i staden är att det är universitet och den lärda världen som gör Uppsala till Uppsala. Den är dess signum. Fråga vilken svensk som helst vad de tänker på när de hör namnet ”Uppsala” och de kommer att säga ”Uppsala universitet”.

Men detta är Uppsala före den ansvarslösa massinvandringen och mångkulturalismen. Det Nya Uppsala som nu växer fram har ett annat signum. Det är nu staden där det skjuts mest i Sverige. Fler än i både Stockholm och Malmö sett till antalet invånare. Och de som skjuter är inte fulla studenter som firar sina första föräldrafria år med lite pang pang. De är heller inte utbytesstudenter från Frankrike, Tyskland och Italien. De som skjuter på varandra har bakgrund i Afrika och Mellanöstern.

I ett stort uppslag i Upsala Nya Tidning i december förra året intervjuas Obaida Alramahi. Han är född i Sverige till palestinska föräldrar och djupt religiös muslim. Artikeln illustreras med en bild av Obaida på den muslimska griftegården i Uppsala. Där vilar flera av offren för gängvåldet.

Det säger oss att de döda var muslimer, åtminstone kulturella muslimer, sannolikt med invandrarbakgrund. Obaida berättar han varit med och gett islamiska begravningar åt offer för skjutningar. Han säger också:

”När jag var ung och en person dödades i Uppsala var det något som vi pratade om i flera år. När det händer idag blir det snabbt tyst, det har blivit vanligt att någon skjuts att folk verkar glömma det direkt.”

Obaida, som en tid fungerat som en ”ungdomspastor” i moskén, är medveten om att gängen som skjuter på varandra består av män med muslimsk identitet och invandrarbakgrund. Jag och Obaida är ungefär lika gamla. Vi är faktiskt bekanta. Jag har träffat honom flera gånger i Uppsalamoskén på den tiden jag var muslim. Han är uppvuxen i Gottsunda:

”Han har vuxit upp i Gottsunda och är i högsta grad medveten om att en del ungdomar i utsatta bostadsområden löper risk att hamna i kriminalitet. Han vill inte hymla med att flera har invandrarbakgrund och menar att det gör större skada att tysta ner saken.”

Kenneth Ågren, chef för polisens avdelning grova brott i Uppsala, är i tidningen fPlus öppen med vilken bakgrund gängmedlemmarna har:

”De etablerade gängen består oftast av andra och tredje generationens invandrare som inte har fått möjlighet att integreras ordentligt i svenska samhället.”

Jag håller dock inte med om att de inte fått möjlighet. De har haft alla möjligheter.

Mina föräldrar har läst vid universitetet, men jag växte inte upp i det akademiska Uppsala. Staden har traditionellt varit uppdelad i två delar, väster och öster om Fyrisån. Väster om ån är känd som den akademiska staden. Jag tillbringade min barndom på Kvarngärdet, ett nybyggt kvarter från 60-talet. Det ligger nära centrum, men som kändes långt bort. Vi talade inte i dessa termer då på 80-talet, men nu skulle man kanske beskriva det som ett ”vitt arbetarkvarter”. Majoriteten av invånarna var ”gammelsvenskar” med vanliga jobb. De mångkulturella inslagen bestod av greker, juggar och sydamerikaner. Mest greker. Men de utgjorde en minoritet i alla sammanhang och det svenska språket dominerade överallt.

Under hela min uppväxt sköts det inte ett enda skott i Kvarngärdet. Vi barn kände oss trygga och på somrarna rände vi mellan gårdarna. Mammorna ropade från fönstren – på svenska – när det var dags att komma upp och äta. Men det var då, numera skjuts det hej vilt. Kvarngärdet är på väg att bli ett nytt Gottsunda. Där, i Gottsunda, bodde jag som vuxen i tretton år. Nu läser jag om hur en lägenhet i Kvarngärdet besköts förra veckan. Skotten gick genom fönstret till sovrummet hos en småbarnsfamilj. Jag läser om rädda människor som desperat vill komma därifrån. Sådant som vi såg på film om gangsters i Amerika är nu verklighet för de unga i Kvarngärdet.

Jag vill inte idealisera 80-talets Kvarngärdet. Det fanns stök, fylla, knark och ångest även då. Men det var tryggare i förhållande till dagens situation. På den tiden var invandringen rimlig och anpassning till den svenska kulturen var möjlig. Så är det inte längre. I stället byggs det upp samhällen i samhället som känner liten eller ingen samhörighet med oss andra. När det inte finns samhörighet, en känsla av ett vi, minskar respekten för den svenska lagen. Man kan uppleva det som svenskarnas lagar som man inte behöver bry sig om. Svenskarna är inte vi.

I Uppsala styr ett vänsterliberalt etablissemang som främjat ansvarslös massinvandring och mångkulturalism i godhetens namn. Det är en vänster med brett stöd bland akademiker och i den ”gammelsvenska” medelklassen i stadens bättre kvarter. De som bor långt borta från massinvandringens negativa effekter är också de som är mest positiva till den. Det akademiska Uppsala, den västra sidan så att säga, har röstat för en politik som förslummat och försämrat för den östra sidan. Det är dem som inte har råd att bo i villor som fått leva med våld, knark, islamisk fundamentalism och en ökad känsla av hemlöshet i sitt eget land. De som vill bort från våldet i Kvarngärdet och Gottsunda kan inte söka asyl för att bosätta sig i de lugna, trygga och ”gemmelsvenska” kvarteren.

Kommunstyrelsens socialdemokratiske ordförande Erik Pelling vädjar nu om hjälp från rikspolisen för att stävja det invandrarrelaterade gängvåldet: ”Vi har ett djupt problematiskt läge i Uppsala och vi har haft det i flera år”, säger han till Expressen.

Pelling hör dock till dem som sjungit invandringens och mångkulturens lov under alla år. Han har haft samma linje som sitt parti Socialdemokraterna som ju gått från att vara arbetarnas parti till att vara ett invandringsparti där fortsatt massinvandring från Afrika och Mellanöstern prioriteras framför de svenska medborgarnas trygghet och välfärd. År 2015 sa Pelling till UNT: ”Jag håller inte med om att mottagandet av flyktingar inte fungerar, det är en bild som SD jobbar hårt för att förmedla. Vi har en bra integration, även om den går att förbättra.”

Nu säger han att effekterna av detta ”flyktingmottagande” ska bort från Gottsunda:

”Gottsunda är en bra stadsdel, men det handlar om en grupp kriminella som tagit stadsdelen i besittning. De måste bort härifrån”, säger han. Med en ansvarsfull och rimlig invandringspolitik hade gängen inte funnits i Gottsunda. De hade inte funnits i Sverige.

En av utmaningarna för polisen i Uppsala består i att människor i de utsatta stadsdelarna inte vågar vittna, menar Pelling:

”Det finns en tystnadskultur och rädsla. Det är unga män med stort våldskapital som skrämmer människor till tystnad. Det är fullständigt oacceptabelt. Vi har inte plats för den här typen av beteende i samhället.”

Ja, det är så det ser ut i länder som Somalia, Irak och Afghanistan varifrån invandrarna kommer. Det är svaga stater som varit krigshärjade i decennier. Det är länder som är genomsyrade av rasism och klanfejder, islamisk extremism och låg utbildningsnivå. Med massinvandringen från dessa länder sprider sig dessa beteenden hit. Sverige blir mer som invandrarnas hemländer. Det är inte svårare än så.

Jihadisten i Ängelholm ville följa i profetens fotspår

➤ KRÖNIKA Varför gör jihadisterna som de gör? För att de är fattiga? För att de är offer för så kallad ”islamofobi”? För att de vill hämnas på väst för kolonialismen?

Den 22 oktober 2017 attackerades en krog i Ängelholm av en ung jihadist. I ett reportage i Kvällsposten kallas han ”Adnan”. Han förklarar sitt motiv för tidningen:

”Jag såg IS-klipp, livet där inne i Islamiska staten. Och jag såg hur andra länder attackerar muslimer, kvinnor och barn och gamla. Det fick mig att må dåligt”, säger Adnan.

Han började dras till ”det riktiga islam”:

”Under ramadan insåg jag att jag måste börja följa haditherna (berättelser om profeten Muhammeds ord och gärningar som innehåller förbud och plikter inom islam). Jag började läsa mycket och kolla på Youtube-klipp om IS. Sakta men säkert kom jag till det riktiga islam.”

Den blivande jihadisten ville också ”göra något” för muslimerna:

”Det var då jag började tänka att jag som är i Europa borde göra något för muslimerna.”

Citaten säger mycket om jihadisternas tänkande. Adnan mår dåligt av att se muslimer bli attackerade. Men han mår inte dåligt av att se icke-muslimer slaktade av jihadister. Han säger att han ville bli ihjälskjuten under sin jihadattack för att kunna dö som martyr, ”shahid”. Enligt islamisk tro kommer martyrer till paradiset. Där får de förlusta sig med jungfrur med stora bröst.

Adnan nämner att hans religiösa hängivenhet ökade under ramadan. Han kände då att han ville lära sig mer om Muhammeds liv, så att han kunde följa i profetens fotspår. Enligt de berättelser vi har om Muhammed, och som hålls för sanna av mainstreammuslimer, så genomförde profeten flera krigståg och plundringar under just denna månad. Jihad är ju inte bara ett krig vilket som helst utan ett heligt krig. Jihad är en god gärning och under fastan ska man göra mer gott.

Den näst största masskjutningen i USA:s moderna historia, en jihadistisk attack, inträffade under månaden ramadan. Den 12 juni 2016 gick Omar Mateen in på ett nattklubb i Orlando, Florida, och sköt ihjäl 49 människor. Ytterligare 53 människor skadades. Omar kallade sig själv ”mujahid”, en helig krigare, och ”Guds soldat”, och hade svurit trohet till Islamiska Statens ledare, kalifen Abu Bakr al-Baghdadi.

Jihadisten i Ängelholm såg sig inte som en skurk, utan liksom Omar Mateen, såg han sig som en ”mujahid”, en Guds soldat som slåss mot ondskan. Adnan attackerade en krog, Omar en nattklubb. Krogar och nattklubbar används ofta i de islamiska extremisternas propaganda som symboler för västvärldens dekadens.

De som försvarar islam säger att Islamiska Staten inte har något med islam att göra. De dödar ju människor och islam betyder fred… Enligt detta sätt att resonera skulle Muhammed, islams grundare, inte ha något med islam att göra eftersom han dödade människor. ”Jo, men jihadisterna dödar muslimer, därför kan de inte själva vara muslimer”, svarar vissa av islams försvarare. Då har de inte läst Koranen som innehåller uppmaningar till krig mot ”falska muslimer”, som på arabiska kallas ”munafiqin”. Det finns till och med en berättelse om att Muhammed brände ner en moské som ska ha varit ett tillhåll för dessa.

Jihadisten i Ängelholm kom till Sverige som flykting. Ordet flykting används i den svenska debatten nästan som en synonym till en god människa som man, om man själv är god, ska tycka synd om. Men man måste alltid fråga sig: varför flyr de? Vi har fått hit islamister som flyr för att de tillhör rörelser som vill upprätta islamistiska diktaturer. De är visserligen flyktingar, för regimerna i deras hemländer förföljer dem, men vill vi verkligen ha dem här? De kan, liksom Adnan, utgöra hot mot vår säkerhet.

Nu är Adnan dömd till utvisning, men man kan inte skicka hem honom eftersom man är mån om hans säkerhet. Han stannar i Sverige och fortsätter ta emot bidrag. Den svenska regeringen, som borde ha som främsta mål att ta hand om vårt land, använder våra skattepengar för att ta hand om andra länders medborgare. Dessutom på bekostnad av vår säkerhet.

Den amerikanske jihadisten Omar Mateens far hade invandrat från Afghanistan. När han intervjuades efter attacken sade fadern till NBC News att sonens attack inte hade något med religion att göra och att han befann sig i samma chocktillstånd som resten av USA. Strax därpå kom det dock fram videoklipp där fadern uttryckte stöd för talibanerna.

När Adnan intervjuas i Expressen i juni 2018 får han frågan om hur han kände när han ser hur jihadister halshugger människor. Han svarar:

”De här sakerna finns i vår religion. Det är inget IS hittade på. Det finns i Koranen tydligt. I böckerna. Gud sa: ’hugg deras huvuden.’”

Adnan har helt rätt i att halshuggning finns i de islamiska texterna. Det är ingen slump att alla som har anslutit sig till Islamiska Staten och svurit trohet till kalifen är muslimer. Det är folk som liksom Adnan tror att de följer i Muhammeds fotspår. Innan Adnan attackerade krogen brukade han gå till moskén i Ängelholm. Där umgicks han med en annan muslim med liknande tankar. Omar Mateen som attackerade klubben i Orlando gick till moskén tre till fyra gånger i veckan. Om jihadisternas tankar och handlingar inte har något med islam att göra, varför går de så ofta till moskén, som är en islamisk böneplats?

Kalifen är död, men drömmen om en islamisk stat lever vidare. Egentligen är det inte IS eller någon annan terrorgrupp som inspirerar sådana här attacker, utan det är snarare så att terrorgrupperna själva är inspirerade av tankar och värderingar som finns i den islamiska religionen.

Inte en oriental med bruna ögon, utan en orientalist med blå

➤ KRÖNIKA Med ”orientalism” menade litteraturhistorikern Edward Said föreställningar om ett Orienten som egentligen inte finns: europeiska orientalisters bild av Orienten snarare än Orienten. Dock har det funnits orientalister som inte bara hittat på saker, utan i minst lika hög grad eller högre, samlat viktiga kunskaper om det verkliga Orienten.

Så har det förstås funnits orientalister i betydelsen konstnärer och författare, vilka har diktat bilder och berättelser. Vissa har varit välvilliga, andra illasinnade. Said har fått kritik för att han i sin bok Orientalism från 1978 tenderar att blanda ihop dessa två typer av orientalister, det vill säga vetenskapsmannen och diktaren, och valt att betona det illasinnade stråket. Man skulle, om man vill vara lite elak, kunna parafrasera honom genom att säga att hans bok handlar om en bild av orientalister snarare än orientalisterna.

Som poet har jag faktiskt prövat på att dikta orientalistiskt. Min första diktsamling, som jag gav ut som nittonåring 1995, hade titeln Orientalisk sejd. Det hela är lite lustigt. På grund av mitt arabiska namn blev jag tagen för oriental då jag egentligen var en svensk, orientalistisk poet.

I recensionen i Bibliotekstjänsts katalog kunde man läsa:

”Mohamed Omar debuterar här med diktsamlingen Orientalisk sejd. Omar inleder sin bok med ett citat från den sufiske mystikern Ibn al-Arabi. Orientalisk sejd är liksom titeln antyder, en samling dikter vars bildspråk och motiv anspelar starkt på arabisk poesi. Det är ett tunt häfte, ca 30 dikter, som kan karaktäriseras som ett slags korta reflexioner. Här finns en tät stämning som kan fånga läsaren, en biblisk, arkaisk atmosfär.”

När jag skrev min diktsamling hade jag inte läst arabisk poesi, varken på arabiska eller i svensk översättning. Jag kunde ingen arabiska alls vid tiden för utgivningen. Numera, efter några års självstudier, kan jag lite grann. Men långt ifrån tillräckligt för att kunna läsa poesi.

Jag hade heller aldrig besökt Orienten, varken Arabien eller Persien. Ändå skrev recensenten att ”den orientaliska miljöfärgningen känns äkta”. Ett gott betyg! Det var för att jag aldrig hade varit på de platser jag diktade om som jag kallade samlingen ”sejd”, som ju är ett fornnordiskt ord som betyder ungefär ”anderesa”.

Sommaren 1996 infördes några av mina dikter i kulturtidskriften Hjärnstorm. En av dikterna nämnde ”beduiner”. Numret recenserades av Björn Gunnarsson i Göteborgs-Posten. Han skrev så här:

”Vad är en svensk poet? En svensk poet kan till exempel heta Mohamed Omar och likna beduiner vid ’förköttsligad vind /…/ en bris/som en gång klätts i människohud’.

Den svenska poesin är inte längre enbart sommarnattsljus och blåklintsögd. Tack och lov. Nyligen debuterade palestinskan Rawia Morra med livskraftiga lyrismer som bar doft av arabisk poetisk tradition och samtidigt fungerade utmärkt väl på svenska.

Nu publicerar tidskriften Hjärnstorm dikter av Mohamed Omar, som även tidigare skymtat i olika tidskrifters debutantpresentationer. Precis som Rawia Morra formulerar han kulturresenärens (att emigrantens och klassresenärens erfarenheter speglar varandra borde erkännas oftare, exempelvis i analoga begrepp) position i pregnanta bilder.”

Tio år senare, på bokmässan i Göteborg år 2006, råkade jag Björn Gunnarsson. Jag gick fram och hälsade och påminde honom om att han skrivit om mig. Jo, det mindes han. Vi småpratade en stund. Sedan påpekade jag att jag visserligen hade ett arabiskt namn, men att mina ögon var blå… Jag hade heller inga erfarenheter av att vara emigrant. Han hade alltså låtit sig luras. Jag var orientalist, inte oriental!

Vad kan man lära sig av detta? Jag tror att jag eftersom jag hette Mohamed blev jag föremål för positiv särbehandling av kultursverige. Jag tror att jag hade haft betydligt svårare att göra mig ett namn som poet om mitt namn varit Karl eller Gustaf. Det gällde då, det gäller idag.

Myten om den fredliga mångkulturen i Andalusien

➤ KRÖNIKA När jag håller föredrag händer det att någon räcker upp handen och säger: ”Men, muslimer, judar och kristna levde ju i fred och harmoni i Andalusien!”. Senast det skedde var i en baptistkyrka. För det första har jag aldrig påstått att muslimer och judar och kristna inte kan leva i fred. Det jag pratar om är problemen i den islamiska läran och hur massinvandring från islamvärlden förändrar Europa. Det finns fina och hyggliga människor i alla religioner och kulturer.

Myten om guldåldern i det islamiska Spanien, Andalusien, är vida spridd. I teveserien Game of Thrones finns till exempel ett rike som heter Dorne, beläget i den sydligaste delen av Westeros. Författaren George R. R. Martin har flera gånger nämnt att Dornes landskap och kultur är inspirerat av Andalusien.

I kungariket Dorne sitter man ute på sina verandor och dricker vin. Där finns starka lidelser, erotiska utsvävningar och självständiga kvinnor med lystna blickar. Det är en vanlig fantasibild av Andalusien, ett libertinskt samhälle där livet kretsade kring vin, kvinnor och sång. En guldålder av tolerans, vetenskaplig utveckling och filosofisk spekulation. Kristna, judar och muslimer levde i fred varandra, i den så omtalade ”convivencian”.

I en krönika i Aftonbladet den 21 oktober 2017 menar Anders Lindberg att svenska folket vet för lite om islam. ”Festligt hur lite vi vet om islam” lyder rubriken. Sedan ägnar han hela artikeln till att visa hur lite han själv vet om islam. Men det är inte festligt, snarare sorgligt, eftersom han själv är omedveten om hur lite han vet.

I ett stycke framställer han den islamiska erövringen av Spanien, som skedde genom jihad eller heligt krig, som att muslimer ”korsade Gibraltar sund”:

”I början av 700-talet korsade muslimerna Gibraltar sund och etablerade sig i Europa.” Lindberg berättar att han har läst en ny bok om islam, ”I Visdomens hus”, skriven av en vänsterakademiker och en muslimsk akademiker, Ronny Ambjörnsson och Mohammad Fazlhashemi. I den boken har hans egna vänsterfördomar hittat näring.

Lindberg, och andra som tjusas av drömbilden av Andalusien, borde i stället läsa den amerikanske forskaren Dario Fernandez-Moreras bok ”The Myth of the Andalusian Paradise” som kom ut 2016. Med mängder av bevis slår Fernandez-Morera hål på myten om det mångkulturella paradiset i det islamiskt styrda Spanien. Historien förvrängs för att passa dagens politiska agendor.

Det tog åtta hundra år för spanjorerna att ta tillbaka sitt land. Detta krig kallas reconquistan, återerövringen, Granada, det sista islamiska fästet, kapitulerade år 1492 för Isabella, drottning av Kastilien, och hennes make Ferdinand. Dessa var inte särskilt toleranta, det erkänner jag. Det katolska Spanien var judefientligt.

Men vänstern undviker helst att tala om judeförföljelser i det islamiska Spanien. Som till exempel i Cordoba år 1013 och Granada 1066 där tusentals judar massakrerades. Knappast uttryck för fredlig samlevnad.

Andalusien, förklarar Fernandez-Morera, var ett slavsamhälle där kristna levde under förnedrande förhållanden. Efter den islamiska erövringen blev landet ett centrum för handel med sexslavar. Vissa av flickorna var barn som såldes till harem för att utnyttjas. Men det handlades även med små pojkar. Sexslavarnas pris berodde på deras ålder och utseende.

Vita slavinnor, särskilt blonda, var mest eftertraktade och kostade mest. De togs från kristna, europeiska områden genom piraträder, och från de kristna delarna av Spanien. Slavhandlarna brukade behandla icke-vita slavar med särskilda krämer för att deras hy skulle bli ljusare så att de kunde ta mer betalt för dem. Och håret blonderades.

I en berättelse om profeten Muhammed frågade han en av sina följeslagare, Jadd bin Qays: ”Vill du ha de gula döttrarna?” Med detta ord, på arabiska ”Banu al-Asfar” menade han de blonda flickorna i det östromerska riket. Det var Muhammeds sätt att locka honom att ansluta sig till jihad mot de kristna grekerna. Som lön skulle han få sexslavar i detta liv, och om han stupade, 72 jungfrur i paradiset.

Profeten Muhammed, som den afroamerikanske ledaren Malcolm X ironiskt nog hade som förebild, köpte en gång en arabisk slav till priset av två svarta slavar. De svarta var alltså värda mindre. Muhammed hade flera svarta slavar som han utnyttjade som bland annat bärare. Han kallade svarta människor ”russinhuvuden”.

Den afroamerikanske ledaren Malcolm X konverterade till islam eftersom han tyckte att kristendomen var en ”vit” religion och för att han gav de vita européerna skulden för slaveriet. Men Muhammed var inte mycket mörkare än Jesus. Om man får tro de islamiska källorna så hade Muhammed ljus hy. I en text talas det om att profeten hade ”ett vitt, vackert ansikte”. Han var alltså en vit slavägare!

Den islamiska slavhandeln är något som behöver uppmärksammas mer. Den 9 oktober 2015 proklamerade Feministiskt Initiativ att man ville göra dagen till en ”nationell minnesdag till minnet av offren för den transatlantiska slavhandeln”.

Det var nämligen den 9 oktober 1847 som Sverige avskaffade slavhandeln. Varför man bara ska minnas den transatlantiska slavhandeln och inte den islamiska framgår inte. FI publicerade även en affisch med Victoria Kawesa, då ”antirasistisk talesperson” i partiet, och texten: ”Glöm inte Sveriges roll i slavhandeln!”

Svenskarnas roll i slavhandeln var dock i högre grad som slavar än som slavhandlare. Om det kan man till exempel läsa i tidskriften Forskning & Framsteg den 8 april 2015: ”Här såldes svenska sjömän som slavar”.

Det var muslimska sjörövare, den tidens jihadister, som härjade på Medelhavet. De kapade skepp och tog kristna européer som slavar. Kvinnorna kunde bli sexslavar och låsas in i harem.

Boken The Myth of the Andalusian Paradise är pedagogiskt upplagd. Först redovisar han olika förskönande uttalanden om harmonin, mångkulturen, den fredliga samexistensen i Andalusien för att sedan vederlägga alltihop med fakta. Först propagandabilden, sedan verkligheten.

Det första Fernández-Morera konstaterar är att den muslimska erövringen av Spanien var just en erövring och ingen ”migrationsvåg” eller ”expansion” som vissa vill ha det till. I muslimernas egna skildringar av erövringen beskrivs den som en del av jihad, det heliga kriget, som profeten Muhammed påbjöd för att utbreda islam.

Nu för tiden sägs det av många akademiker, journalister och politiker att ordet jihad i första hand syftar på en personlig inre andlig kamp för att så emot sin lust och bli en bättre muslim, men Fernández-Morera visar att i islamiska texter så betyder ordet krig. Det var framför allt så muslimerna förstod det.

I Spanien kunde de kristna behålla sin tro om de underkastade sig Muhammeds lagar. Muslimerna skulle, som de står i Koranen, strida mot de kristna ”tills de villigt giva skatt och ödmjuka sig” (9:29). De som vägrade massakrerades och förslavades, kvinnorna togs som sexslavar. Islamisering var dock det långsiktiga målet: man förstörde kyrkor, byggde moskéer och missionerade ivrigt. I tidens islamiska texter beskrivs kristna föraktfullt som ”avgudadyrkare” och till och med som ”grisar”. Korset sågs som så vederstyggligt att det måste brytas innan guldet kunde delas ut som byte till jihadkrigarna.

I traditionell islam, förklarar Fernández-Morera, gör man inte skillnad på sekulär och religiös lag och i det islamiskt styrda Spanien gällde islamisk lag. Religionens lagar var statens lagar och domarna var muslimska präster, det vill säga lärda och fromma muslimska män. Detta skiljer islam från den västerländska, kristna traditionen:

”Medieval Islam did not have anything comparable to the political separation between spiritual power and secular power in medieval Europe”.

De nordvästra delarna av Spanien förblev dock spanska och kristna. Hit kom också de kristna som flydde det islamiska styret och härifrån började återerövringen, reconquistan, som steg för steg skulle besegra islam och vinna tillbaka hela Spanien för den kristna tron.

Men bidrog inte de muslimska erövrarna till en kulturell blomstring i Spanien? Se på den vackra arkitekturen! Arkitekturen var inget som muslimerna kom med, tvärtom lärde sig att bygga vackert av de kristna som redan fanns där. De beundrade moskéerna var omgjorda kyrkor eller byggdes av material från förstörda kyrkor. Hästskobågen som brukar förknippas med Andalusien, var ingen muslimsk uppfinning utan kopierades från befintliga byggnader. När muslimerna kom, visar Fernández-Morera, krossades en blomstrande gotisk och spansk-romersk kultur.

En sverigevänlig kultur för unga

➤ KRÖNIKA Förr fanns det en populär litteratur som var till för att göra svenska barn och ungdomar intresserade av – och kanske till och med stolta över – sin historia.

Det fanns en författare som Carl Georg Starbäck (1828-1885), som faktiskt var en av Sveriges populäraste på sin tid, som skrev spännande berättelser om Engelbrekt Engelbrektsson och Nils Bosson Sture i samma romantiska anda som Walter Scott skrev om England på Rickard Lejonhjärtas tid. Vi har även Carl August Cederborg (1849-1933) som skrev äventyrsfyllda, historiska romaner om drabanter under trettioåriga kriget, karoliner och snapphanar.

En annan författare som är värd att nämna är Jon Olof Åberg (1843-1898) som skrev spännande historiska romaner på ett enkelt språk. Några av hans böcker har titlar som Karl XII:s värja, Storm, Strid och frid: tre småländingars äfventyr under trettioåriga kriget och Vålnaden på Stegeholm: berättelse från Engelbrekts befrielsekrig.

Journalisten Nils Hydén (1870-1943) skrev, inspirerad av både Alexandre Dumas och Walter Scott, romanen Gula brigadens hjältar (1899-1900) som lästes av många pojkar – och säkert en del flickor också – på sin tid. Gula brigaden var en av Gustaf II Adolfs mera kända brigader under trettioåriga kriget. År 1944 gavs den ut i en ny illustrerad upplaga som Pojkarnas Julbok.

Den mest erkände författaren som skrev i denna genre är förmodligen finlandssvenske Zacharias Topelius (1818-1898) med sin Fältskärns berättelser, som berättar Sveriges historia från 1631 till 1772 ur adelsfamiljen Bertelskölds perspektiv.

Den här genren är inte lika levande idag. I stället för att ingjuta stolthet i de unga berättar man för dem att de ska skämmas, att den svenska, och den västerländska kulturen i allmänhet, är rutten. Särskilt pojkar ska känna skuld för att deras förfäder var rasister och imperialister. Däremot gäller inte samma regler för icke-västerländska kulturer. Vänstern, som dominerar kulturen i hela västvärlden, gör allt för att förhärliga icke-västerländska kulturer, detta trots att dessa varit väldigt duktiga på rasism, förtryck och imperialism.

På vänstersajten Politism skrev Mohammed Ryback (19/2 2015) att även Sverige behöver en ”Black History Month”. I USA har man en hel månad då man förhärligar den svarta historien. Vi borde ha en sådan månad i Sverige också, menar Ryback, så att svarta och andra minoriteter får känna stolthet över sina ”stora ledare”.

Jag föreslår i stället ett ”Swedish History Year”, alltså att vi under årets alla månader ska uppmärksamma vår gemensamma svenska historia. Detta som motvikt mot den destruktiva kulturen som finns bland en del ungdomar som ser allt svenskt som töntigt.

Vad är svenska värderingar? För många intellektuella är det en knepig fråga. På landets kultursidor vet man varken in eller ut. Men för många av våra unga verkar det ganska enkelt. ”Svennighet” är att tala korrekt svenska, vara duktig i skolan, leva laglydigt och klä sig vårdat. ”Babbighet” är tala med brytning, ”rinkebysvenska”, begå brott, langa droger och ha taskig kvinnosyn. Svennighet är töntigt, medan babbighet är coolt.

Frågan är om det går att göra ”svennighet” till någonting coolt. För många invandrarfamiljer är förtvivlade över att deras ungdomar anammar den ”babbiga” ungdomskulturen istället för kulturen från hemlandet eller vår gemensamma svenska kultur. För det är sådana värderingar vi behöver om Sverige ska fungera bra. Tänk om vi kunde få fler unga att se upp till karolinerna i stället för värstingar? Eller svenska vetenskapsmän, tänkare och uppfinnare som berikat världen.

Både de som har helsvenskt ursprung och de med invandrarbakgrund behöver känna till vår gemensamma historia. Jag blev hoppfull när jag upptäckte den nya serietidningen om Karl Kämpe. Han är en karolin som efter slaget vid Poltava år 1709 ger sig ut på äventyr i Europa för att bekämpa ondskan. Det är en berättelse som förenar realism med övernaturliga inslag – i den här världen finns det både änglar och demoner: ”Om ondskan inte skall segra måste goda och rättfärdiga människor ta upp kampen. Rättfärdiga människor som Karl Kämpe”.

Serietidningarna om Karl Kämpe innehåller traditionella och hyggliga ”pojkäventyr”. De är väl tecknade, men manusen är tyvärr något tunna. Dessutom är det för tidigt att säga om Karl Kämpe, liksom många andra serier, kommer att anpassa sig till det auktoritära vänsteretablissemangets krav på att pressa in vänsterpolitik. Det brukar inte lämna någon del av kulturen i fred och många författare, konstnärer och musiker har svårt att stå emot.

Förutom serietidningarna finns det också ett antal prosaberättelser om Karl Kämpe, som manusförfattaren Jörgen Karlsson tänker sätta ihop till en novellsamling. Karlsson säger så här om sin ambition:

”Karl Kämpe är alltså mitt försök att skapa en svensk hjälte i samma stil som Robert E. Howards Conan Barbaren eller mer rättvisande Solomon Kane. Andra författare som jag har hämtat stor inspiration från är Joe Abercrombie, Peter Englund, Conan Doyle, J.R.R. Tolkien och i viss mån H.P. Lovecraft. Den svenska heroisk fantasy-genren är förbluffande liten och detta är mitt försök att skapa intresse för en till stora delar bortglömd och negligerad stormaktstid.”

Robert E. Howard, J.R.R. Tolkien och H.P. Lovecraft var skickliga författare som skrev underhållande och långlivade berättelser. Politiskt stod de till höger. Eftersom Karl Kämpe är egenfinansierad genom Kickstarter, så är författaren inte beroende av något vänstervridet eller ängsligt förlag. Men man bör som konservativ, sverigevän eller nationellt sinnad ändå avvakta med att stödja Karl Kämpe-projektet tills man är helt säker på att det inte kommer att anpassa sig till vänsteretablissemangets politiska korrekthet.

Ska man som 1800-talsförfattarna på sin tid nå barn och ungdomar så är dock serietidningar kanske inte rätt medium. Det är mest vuxna som håller på med serier nuförtiden, vilket alla vet som har besökt en seriemässa eller en seriebutik. Att många unga ändå känner till figurer som Batman och Spiderman beror nog mer på filmerna än på serietidningarna. Vill man nå unga är det snarare datorspel man ska satsa på. Men det kostar förstås att utveckla spel.

Men i framtiden, om vi skulle få en sverigevänligare kulturpolitik, skulle man kunna lägga skattepengar på sådana projekt, till exempel att utveckla datorspel för att stimulera intresse för svensk historia. Ett exempel på ett populärt historiskt datorspel är Assassin’s Creed där man spelar i olika epoker, som under korstågen under medeltiden, i renässansens Italien och i Amerika under självständighetskriget. Samma koncept, men där man spelar en svensk figur som Karl Kämpe under stora nordiska kriget, skulle kunna få stor betydelse.

Heidenstams novellsamling Karolinerna kom ut i två delar 1897 och 1898. När han skrev novellerna hade han inte tillgång till de stora karolinska brevsamlingarna; han hade bara sin kunskap om perioden och sin intuition och inbillning att lita till. Men enligt Alf Åberg, som skrev förordet till en utgåva av Karolinerna, kom Heidenstam ganska nära verkligheten i sin skildring av soldaternas hemlängtan, drömmen om Sverige. De längtar efter fru och barn och den fattiga, rödmålade gården.

I novellen ”Fredrikshall” får vi möta en utmattad armé, ansträngd till det yttersta, som belägrar Fredrikstens fästning i hopp om att ta Norge. ”Det var en här av bleka femtonåringar, av halvvuxna barn, som vid sina vapen stod i drivan”, skriver Heidenstam.

Heidenstams krigsskildring känns modern; soldaterna är individer. I Karolinerna är det inte bara herrarnas historia som berättas utan även de enkla soldaternas. Och de är psykologiskt komplicerade, med tvivel och ångest, inte ensidigt gossekäcka som i Fänrik Ståhls sägner. Och även kungen är en människa, svår att begripa sig på som verkliga människor är.

Novellsamlingen såldes i enorma upplagor och lästes i skolan under många år. Idag är det en bortglömd bok som få unga känner till. Jag tycker man ska läsa den för att den levandegör en tragisk och viktig period i vår historia. Soldaterna hemlängtan är rörande och kan få en och annan modern läsare att bli tacksam över det vi moderna svenskar har. Man kan behöva påminnas om knappheten för att bättre uppskatta rikedomen.

Det finns en tanke som förs fram i Karolinerna som känns angelägen i vår tid. Det är tanken om nationen som allas gemensamma hem. Hemmet är större än huset där du bor. I berättelsen ”Fångarna i Tobolsk” har löjtnant Leijon ett nattligt samtal med vännen Kraemer: ”Hemmet, ser du, det är något som begynner med ett litet frö och slutar som ett stort träd. Det begynner med barnkammaren, så växer det och blir flera rum och ett helt hus, en hel bygd, ett helt land.”

Ser man nationen, hela nationen, som sitt hem blir man sannolikt en god medborgare. En som vårdar och bygger, inte en som förstör. Det är en känsla som jag är säker på att man kan ha även om man inte är född här. Med egen vilja och uppmuntran och stöd från omgivningen. Som det heter i Heidenstams dikt ”Medborgarsång” där han talar om alla svenskars lika rätt, ”både arma och rika”, och avslutar med ”vi vilja blifva ett enda folk, och vi äro och bli det vi vilja”

Nytt islamiskt parti hotar yttrandefriheten

➤ KRÖNIKA Ett nytt parti har bildats i Sverige, Nyans heter det. Man inriktar sig framför allt på att nå muslimska väljare och vill komma in i riksdagen valet 2022. Initiativtagare till partiet är politikern Mikail Yüksel, som tidigare uteslutits ur Centerpartiet för samröre med den turkiska högerextrema organisationen Grå vargarna.

Yüksel har pekat ut tre frågor som centrala för hans parti: islamofobi, integration och bostadsbrist. Han anser att Sveriges muslimer blir utsatta för fysiska och verbala angrepp av rasistisk karaktär varje dag. Vad menar han?

Om muslimer blir angripna på grund av sin religion, så har väl detta inget med rasism att göra. Det är självklart förkastligt att behandla någon människa illa, men att till exempel förolämpa någon för hans eller hennes religiösa tro är inte rasism.

Yüksel vill alltså bekämpa islamofobi. Hur ska han ha det? Om förolämpningar mot någons religion är rasism, varför behövs då islamofobin? Man tänker att angrepp mot någons etniska tillhörighet eller hudfärg skulle klassas som rasism och angrepp mot någons religiösa tro skulle  klassas som islamofobi. Men för Yüksel är det tydligen både rasistiskt och islamofobiskt att angripa en muslims tro. Och säkert haram också…

Förresten, vad innebär det att “angripa” någons tro? Ska man inte få göra sig lustig över profeten Muhammed? Inte göra karikatyrer? En sådan hädelselag ser jag som ett angrepp mot den västerländska yttrandefriheten, vår humortradition och det mänskliga förnuftet. Vi som inte tror att Muhammed var en profet måste ha rätt att säga vår mening, även på ett respektlöst sätt. Om muslimer ska ha rätt att förkunna sitt budskap, måste vi ateister ha rätt att förkunna vårt. Muslimska missionärer vill gärna tala om fördelarna med ett islamiskt liv, vi vill tala om fördelarna med ett icke-islamiskt liv med all glädje som vi menar att det innebär.

Yüksel presenterade sitt parti på Aftonbladets debattsida, där han förklarade att det nya partiet ska låta ”logik och beprövad erfarenhet” gå före ideologi. Jo, den så kallade profeten Muhammed var ju logiken personifierad. Jag vet inte om jag vågar citera denna berättelse. Risken finns att jag blir anklagad för islamofobi. Men den finns alltså i islams egna texter, de texter som religionen bygger på.

Nå, jag tar risken. Muhammed sade: Om en fluga hamnar i din kopp, så tryck ner den helt och hållet, för flugans ena vinge innehåller gift, den andra botemedel. Logiskt, eller hur? Giftet och botemedel på samma gång. Det blir plus minus noll om man trycker ner hela flugan i sin tryck. Låter du den vara så finns risken att den bara doppat sin ena vinge, då kan du bli förgiftad. Vad skulle vi ta oss till utan Muhammeds visdom?

Yüksel säger vidare att Nyans ska vara en röst för det mångkulturella samhället och för dem som bor i förorterna. Partiet, hävdar han, är ett parti för minoriteter. En minoritet i de mångkulturella förorterna han förbigår med tystnad är “gammelsvenskarna”, det vill säga folk med typiskt nordiskt utseende som identifierar sig som svenskar. Att dessa, särskilt ungdomar, kan känna sig utsatta och sårbara i orter som Rinkeby och Rosengård bryr sig inte Yüksel om, vilket gör att hans tal om att värna de som bor i förorterna klingar ihåligt.

Många människor med invandrarbakgrund som bor i förorterna tycker faktiskt att islamiseringen är ett problem. De känner sig nedvärderade för att de inte har en fundamentalistisk livsstil. Det händer att barn blir retade i skolan för att de äter fläsk.

Vi som har lämnat islam är utsatta för både hat och hot. På min YouTube-kanal lade jag den 12 augusti 2018 upp en video med rubriken ”Gör som jag, lämna islam!”. Klippet har fått en hel del kommentarer. Kommentatorerna har svårt att hålla sig till god ton. Jag blir kallad ”din hund” av någon som kallar sig Mariam.

I vissa kommentarer uttrycks en rasism mot svenskar, en typ av rasism som får väldigt lite uppmärksamhet i mainstreammedia. En kommentator skriver:

”Lyssna din mamma är en svensk hora och därför blev det som det blev, man ska inte beblanda sig med svenskar, män som kvinnor. Ni är smuts.”

Och en annan:

”Din mamma ska lämna islam din lilla svennebanan du ser ut som gris när du pratar om islam så mitt råd är gå lärt i islam innan du sitter här och att du inte vet nåt.”

I den här kommentaren hittar man inte bara en nedvärderande syn på svenskar som tyvärr förekommer inom vissa grupper med invandrarbakgrund, utan också en idé om att svenskar och andra inte bör ”beblandas”.

Jag skulle tro att mångkulturens införande i Sverige och den efterföljande massinvandringen från Afrika och Mellanöstern inte har lett till mindre rasism, utan till mer. För det har flyttat hit människor från länder som är betydligt mer rasistiska än vårt. Jag tror det är ytterst osannolikt att Yüksel eller andra företrädare för hans “antirasistiska” parti kommer att ta upp detta.

Yüksel blev som sagt utesluten ur Centerpartiet för samröre med en högerextrem, turkisk organisation. Vem vill han se som partiledare för sitt parti? Jo, Mehmet Kaplan, ministern som fick avgå för bland annat sitt samröre med turkiska fascister och islamister. Som om inte detta vore nog vill Yüksel gärna att den före detta miljöpartistiske politikern Yasri Khan jobbar för hans parti. Khan som diggar Erdogan. En sak förenar dessa tre män – turkisk islamism.

I ett seminarium på S:ta Katharinastiftelsen den 25 februari 2016 hyllade Khan den muslimske teologen Abdulah bin Bayyah och framställde honom som sund och måttfull. Han glömde dock att nämna att samme bin Bayyah år 2004 stödde en fatwa som föreskrev att det var en plikt för varje muslim att med vapen i hand strida mot amerikanerna i Irak.

På sin hemsida skriver Abdullah bin Bayyah att jihad kan betyda flera saker, bland annat ett rättfärdigt krig för Guds sak, alltså heligt krig. Men det är också jihad och något gott när en islamisk stat slår ner protester med våld, konstaterar han. Bin Bayyah vill också kriminalisera hädelse mot islam i hela världen.

Khans förebild vill alltså avskaffa vår västerländska yttrandefrihet som lett till så många framsteg för vår civilisation.

Behöver vi vara oroliga? Självklart är det oroande när krafter som hotar vår yttrandefrihet mobiliserar politiskt. Dock tror jag inte partiet kommer att kunna samla landets muslimer, det är en alldeles för splittrad grupp, både etniskt och religiöst. Det positiva med detta partis bildande är att det kommer att splittra och försvaga vänstern då det slåss om samma väljare.

Kalifornien – framtidsstaten

➤ KRÖNIKA I filmen Die Hard från 1988 befinner sig polisen John McClane (Bruce Willis) på en julfest på sin ex-frus arbetsplats i Los Angeles. En man kommer fram till John och hälsar på honom med en kindpuss. John studsar, och med avsmak i minen säger han: ”Jesus! Fuckin’ California”.

Kalifornien var sedan länge känt för att vara liberalt på fler än ett sätt. Kindpussar var tydligen för liberalt för en hårdkokt snut från New York. Det var här studentrevolten mot Vietnamkriget började. Det var här hippierörelsen hade sitt Mecka.

Idag har Kalifornien utvecklats till ett fäste för Demokraterna, som gör vad de kan för att obstruera Trumps reformer inom invandringspolitiken. Att någon som Ronald Reagan skulle bli guvernör i Kalifornien igen ser jag som osannolikt.

Demokraternas dominans kan förklaras med massinvandringen till delstaten från Latinamerika. De nya kalifornierna röstar hellre vänster än höger. Kalifornien har parallellt med den politiska förändringen genomgått en dramatisk demografisk förändring. Idag utgör vita, det vill säga europeiskättade kalifornier, en minoritet om ca 36 procent.

Tittar man på gamla filmklassiker som utspelar sig i Kalifornien, till exempel Sunset Boulevard från 1950 och Rebel Without a Cause med från 1955, är det som en helt annan värld. Man kan komplettera upplevelsen genom att titta på autentiska foton och filmklipp. Massinvandringen har gjort att Kalifornien allt mer liknar Mexiko på andra sidan gränsen.

I filmen Rebel Without a Cause går Jim (James Dean) på high school – scenerna är inspelade på Santa Monica High School. Då var det en i stort sett helvit skola, det är också så den skildras i filmen. Idag är de vita eleverna i minoritet.

Även i filmer från 80-talet skildras Kalifornien fortfarande som en huvudsakligen vit miljö. I den kända tonårsfilmen Fast Times at Ridgemont High från 1982 förekommer till exempel bara en svart rollfigur i hela ensemblen – och ingen latino. I filmen Less Than Zero från 1987, som utspelar sig i Los Angeles, ser det likadant ut: alla huvudpersoner vita. Robert Downey jr gör rollen som en ung kille som knarkar ner sig och till slut dör av en överdos.

Varför bry sig om hur det går för Kalifornien? Kalifornien är den folkrikaste delstaten i USA och den tredje största till ytan, ja, men framför allt är det ett centrum för den amerikanska underhållningsindustrin, Hollywood, med stor global påverkan. Här finns medieföretag som Disney och Time Warner och IT-företag som Apple, Google och Facebook.

År 1980 var 66,6 procent av invånarna i Kalifornien vita, år 2018 hade andelen sjunkit till 36,8 procent. Vita eller europeiskättade är alltså numera i minoritet i delstaten. Och den förändringen har gått ganska fort. Idag skulle det vara omöjligt att göra en film som utspelar sig i Kalifornien utan att ta hänsyn till den nya demografiska verkligheten. Samma demografiska förändring pågår över hela USA och det dröjer nog inte många decennier innan vita är i minoritet i hela landet från att ha utgjort en tydlig majoritet. År 1960 var andelen vita i USA ungefär 90 procent, idag ungefär 60 procent.

I den dystopiska science fiction-filmen Blade Runner från 1982 skildras Los Angeles som en mörk och hemsk metropol. Det är också en mångkulturell stad med stora asiatiska inslag. Så kommer det nog inte att se ut i verkligheten. Visst kommer Los Angeles att vara mångkulturellt, men det är snarare latinamerikansk och inte kinesisk eller japansk kultur som kommer att dominera. I Blade Runner har de som kan flytt från jorden till kolonier i rymden. I verklighetens USA flyttar medel- och överklassen från Kalifornien till andra stater. Miljoner har flyttat de senaste trettio åren och blivit ersatta av invandrare från Latinamerika.

Hillary Clinton fick knappt tre miljoner fler röster än Trump i presidentvalet 2016 och merparten av dem härrörde från Kalifornien. Massinvandringen från Latinamerika gör att Demokraterna kommer att kunna behålla sitt grepp om makten under en överskådlig framtid.

Den konservative debattören Tucker Carlson på Fox News varnade förra året för att Kalifornien, till stor del på grund av massinvandringen, håller på att förvandlas från ett västerländskt samhälle till ett u-land. Så här sa han:

”The overwhelming majority have come from Latin America. And a lot of them are awesome people, and smart, and add a lot, and even the super poor ones, I think a lot of them are really great people. But the truth is, if you import millions of really poor people with no education, it doesn’t mean they are bad people, but maybe your state gets a lot more like the countries they left.”

En fjärdedel av befolkningen i dagens Kalifornien lever under fattigdomsgränsen, ytterligare en femtedel befinner sig nära gränsen. En tredjedel av USA:s alla socialbidragstagare lever i Kalifornien. Delstaten har vidare det högsta antalet hemlösa i USA. Tyfus och hepatit A härjar i städerna. Hepatit A orsakas av ett virus som sprids främst via förorenat vatten. Sophögarna växer på trottoarerna.

Risken är att hela USA, om inget händer, kommer att gå samma väg som Kalifornien. Man skulle kunna kalla den framtidsstaten – här kan man se hela nationens framtid. På samma sätt som Malmö i Sverige i framtidsstaden i den meningen att den visar oss hur hela Sverige kommer att bli om den negativa utvecklingen tillåts fortsätta. Även här röstar man vänster i invandrartäta områden – så ju fler invandrare som kommer från tredje världen, desto fler röster får vänstern som ser till att den ansvarslösa invandringspolitiken kan fortsätta.

I journalisten Lars Åbergs bok från 2017, Framtidsstaden Malmö – om Sverige imorgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då?, visar han hur massinvandringen och mångkulturalismen har förvandlat en svensk stad. Åberg intervjuar en socialsekreterare som säger: ”Resten av Malmö håller på att bli som Rosengård.” Ja, och resten av Sverige håller på att bli som Malmö. Det är Sverige som förändras och blir mer likt invandrarnas hemländer i Afrika och Mellanöstern på samma sätt som Kalifornien allt mer liknar Mexiko.

I Malmö kan vi se Sveriges framtid, i Kalifornien USA:s framtid. Och USA:s framtid kan bli hela västvärldens framtid.

Islamiska dogmer sätts före västerländsk kultur

➤ KRÖNIKA Två bilder som säger något om vårt tillstånd har nyligen fått stor spridning på nätet. Den ena bilden är tagen i Sverige och visar hur vår utrikesminister Margot Wallström bugar för Irans utrikesminister Javad Zarif.

Under Javad Zarif var på Sverigebesök 20-21 augusti blev han uppvaktad av vår så kallade ”feministiska regering”, som inte tycktes bry sig nämnvärt om kvinnoförtrycket i den Islamiska republiken Iran.

På bilden ser man Zarif och Wallström imitera någon slags av ”österländsk hälsning” à la Dalai Lama som varken är svensk eller islamisk. Jag har varit i Iran och känner många iranier – det där är inte en typisk iransk hälsning. Jag har också varit muslim i många år och det där är inte en islamisk hälsning. För att använda vänsterns språkbruk så gör sig bägge skyldiga till ”kulturell appropiering”.

När en svensk delegation besökte Iran i februari 2017 satte kvinnorna på sig sjalar. På bilderna från besöket kunde man se hur kvinnorna i den svenska delegationen, bland andra Sveriges handelsminister Ann Linde, paraderade framför Irans mullapresident Hassan Rouhani täckta i islamiska huvuddukar.

Då var vi gäster hos dem, nu är de gäster hos oss. I båda fallen gäller att vi ska anpassa oss. När vi är hos dem gör vi som dem, när de är hos oss, gör vi som dem. Det rimliga hade varit om Wallström hade sagt till Javad Zarif att nu är ni i Sverige, här tar vi i hand. Men icke. ”Iranier hälsar tyvärr inte på kvinnor i hand”, sa Wallström till Expressen. Det är rent nys, som både Hanif Bali och Tino Sanandaji, två kända svenska debattörer med iransk bakgrund, har förklarat.

På Facebook påminde Sanandaji om när shahen, Irans kung, tog drottning Elizabeth i handen vid ett statsbesök år 1959, gick hand med hand med Sveriges drottning Louise år 1960 i Stockholm och skakade hand med Tage Erlanders fru Aina när paret tidigare samma år besökt Iran.

Den andra bilden jag vill ta upp togs i vårt grannland Norge och visar kronprins Haakon vid ett besök i en moské utanför Oslo. Han sträcker fram handen för att hälsa. En av de muslimska kvinnorna vägrar att ta emot hans hand. Kronprinsen visar dem respekt, men får ingen respekt tillbaka.

Kronprinsen, Norges blivande kung, blir här avklädd sitt ämbete och reducerad till sitt kön. Han ses inte som en företrädare för den norska nationen utan bara som en man. Enligt de traditionella sharialagarna får en man inte vidröra en kvinna han inte är nära släkt med. Det som skulle vara ett värdigt möte blir gjort till något annat, ja, sexualiserat, genom kvinnans respektlösa uppförande.

Hur kommer det sig att vägran att ta en utsträckt hand provocerar. Är det illvilja eller rentav så kallad islamofobi? Nja, det kanske helt enkelt beror på att man faktiskt förstår vad denna vägran betyder, nämligen att man sätter sina fundamentalistiska, islamiska dogmer före de generösa västerländska värdländernas kultur. Man upplever det som fräckt och okänsligt.

När västvärlden har visat så stor generositet genom att ta emot invandrare från de misslyckade länderna i islamvärlden och gjort så mycket för att de ska ha det bra tycker man att det minsta muslimska invandrare kan göra är att ta en utsträckt hand i stället för att medvetet såra den som bara uppför sig som man ska i sitt eget hemland och inte har några som helst sexuella avsikter.

När NRK talar med 27-åriga Zeliha Acar som inte ville ta i kronprinsens hand förklarar hon just detta, att hennes tro är viktigare än norsk kultur:

”Jag måste förhålla mig till det jag tycker är rätt. Detta är är en tro jag har haft länge, om jag hade tagit kronprinsen i hand där, så skulle jag ha avstått från ett av de värden jag håller fast vid.”

Västerländska ledare vill gärna ta vara på varje tillfälle att visa sin respekt för islam. Men motsvarande iver att visa respekt för västerländsk kultur ser man inte från den andra sidan. Vi förstår inte att våra eftergifter, som vi tror ska tolkas som välvilja och respekt, i många fall leder till motsatsen: ett ökat förakt mot väst och en stärkt uppfattning om att väst är på nedgång.

En osund underdånighet

➤ KRÖNIKA  Efter många år som muslim lämnade jag religionen och blev ateist. Det var inget lätt beslut, för jag hade en muslimsk familj och jag visste att mitt avfall skulle leda till splittring. Men jag kände att jag verkligen hade gjort allt för att rädda min tro, men misslyckats. Ju mer jag ansträngde mig för att svara på kritikernas frågor, desto mer tvivlade jag.

Dessutom hade jag en nära vän som började ifrågasätta allt mer. I början var vi försiktiga, men steg för steg blev våra diskussioner allt mer öppet kritiska tills vi båda insåg att besvärjelsen var bruten: vi var inte troende.

Både jag och min vän hade under lång tid kritiserat salafismen, en puritansk strömning inom sunnitisk islam. Mer och mer insåg vi att salafisterna i mångt och mycket hade rätt. De hade stöd i Koranen och i andra viktiga grundtexter. Det gick inte att förneka att stening, hädelselagar, slaveri och andra hemskheter fanns där. Profeten Muhammed gjorde saker som inte gick att försvara – som att låta halshugga poeter som dristade sig till att håna honom.

I den svenske orientalisten Tor Andraes Muhammedbiografi från 1930 återberättas en mindre smickrande episod ur profetens liv. En poet vid namn Ka’b ibn Al-Ashraf hade ”särskilt ådragit sig profetens bittra hat”. Orsaken var att poeten diktade satiriska verser. ”Muhammed”, konstaterar biografen, ”var som hans landsmän i allmänhet synnerligen känslig för den poetiska satiren. Förolämpningar av sådan art glömde han icke lätt.”

Andrae redogör sedan för hur det gick till när profeten Muhammed skickade sina män för att mörda Ka’b. De lockade ut poeten ur hans hus med hjälp av list: de påstod sig vara missnöjda med Muhammeds styre. När Ka’b kom ut halshögg de honom under ropet ”Allahu akbar!” Muhammed var mycket nöjd.

Jag identifierade mig med poeten, inte med profeten.

Det är en gammal bok, men dess bäst före datum har knappast gått ut. Jag har märkt att man ofta finner tydligare och ärligare skildringar av islam i gamla böcker än i nya. Det kanske beror på att man då inte behövde ta hänsyn till vår tids politiska korrekthet. Islam fanns långt borta och man kunde vara saklig.

Om vi människor är mer moraliska än Muhammed, vad ska vi då ha honom till? Det är ju meningen att han ska våra måttstocken för ett bra beteende, inte att vi ska döma honom med vår måttstock. Då har vi inget behov av någon profet som kommer med en himmelsk bok. Det var sådana tankar som gjorde det allt svårare att försvara att jag var muslim.

Jag började också längta efter ett vanligt svenskt liv, sådant som många av oss tar för givet. Att få äta fläsk och kunna ta en öl. Att fira midsommar, lucia och jul. Livet som muslim kändes tomt. Och utan någon tro var ju allt meningslöst. Ramadan blev en plåga. I Sverige på vintern ska man fasta nästan dygnet runt. Det var uppenbart att Muhammed, när han bestämde reglerna för fastan, inte visste om att det fanns ett land som Sverige uppe i norr där vinternätterna var långa.

Men som sagt, att välja ateismen hade sitt pris. Jag är inte lika trygg. Som före detta muslim måste man se sig över axeln, särskilt när man befinner sig i stadsdelar med många muslimer. I tretton år bodde jag i Gottsunda utanför Uppsala. Numera undviker jag området. Jag vet hur extrema vissa unga muslimer kan vara. Jag har ju suttit i källarmoskén i Gottsunda och lyssnat på dem. Jag blev hatad redan då jag var muslim eftersom jag ifrågasatte saker, till exempel stening. Hur hatad är jag då inte som ateist!

När jag läser om att den liberale debattören Fredrik Segerfeldt konverterat till islam och kallar sig Karim blir jag smått provocerad. Det som provocerar mig är att allt liksom är på lek. Han säger det själv – han konverterar bara ”på pappret” för att kunna gifta sig med en marockansk kvinna. Han är egentligen fortfarande ateist.

Är man ateist, så kan man inte samtidigt vara muslim. Det säger sig självt. En ateist tror inte på någon gud medan en muslim tror att det finns en gud som sänt Muhammed till mänskligheten med Koranen. En annan sak som provocerar mig är detta att det nästan alltid är icke-muslimerna som ska anpassa sig till muslimernas krav och visa respekt för muslimernas känslor.

Imamer kan predika i Svenska kyrkan, fast de har en helt annan tro. Detta samtidigt som samma kyrkor inte skulle låta kristna med klassisk tro predika. För deras tro är ”exkluderande” eller ”intolerant”. Det är något osunt med denna underdånighet. När jag var muslim fick jag massor av inbjudningar till att prata i kyrkor och delta på konferenser. Nu när jag är kritisk, och dessutom sverigevän, är de inte lika entusiastiska. Jag får faktiskt inga inbjudningar alls.

Tänk om en icke-muslim skulle säga, vill du gifta dig med mig måste du lämna islam. Han hade förmodligen uppfattats som inskränkt, intolerant och kanske till och med ”islamofobisk”. Det är ju det inre som räknas, inte vilken religion man tillhör, resonerar många svenskar. Men Segerfeldt kan inte säga till de marockanska myndigheterna att han visserligen är ”kafir”, det vill säga otrogen, men ändå en hygglig man, som kommer att bli en god make och far. Det fungerar inte så.

Han kallar konverteringen ”en praktisk omständighet” och ”formalitet”. Alltså inget att bry sig så mycket om. Det betyder inget. Men jag tycker att det betyder mycket. Att kalla sig något man inte är låter som hyckleri – och det är respektlöst mot alla ex-muslimer som offrat så mycket för att vara sanna mot sig själva och andra människor. Och att gå med dessa krav är att, om än så litet, att befästa det ojämlika förhållandet mellan islam och icke-muslimer.

Men Segerfeldt befäster även detta förhållande på ett annat sätt. Han kan säga att frikyrkliga håller på med ”mumbo-jumbo” och ”hokus pokus”, men mig veterligen aldrig sagt något liknande om islam. För en ateist och sekulärist borde ju islam utgöra ett betydligt större problem än kristendomen. Det är till exempel mycket vanligare att muslimer stödjer hädelselagar än att kristna gör det. Men Segerfeldt verkar inte vara bekymrad över detta. Han är i stället för ”fri invandring” som vi vet – vi har facit i hand – betyder mer islamisk fundamentalism och fler områden som Gottsunda, Rinkeby och Rosengård.

Våldtäktsvåg i Uppsala – vi som varnar är problemet

➤ KRÖNIKA Flera våldtäkter har ägt rum i Uppsala. En kvinna blev överfallen på Sysslomansgatan mitt i studentkvarteren. Den 5 augusti länkade jag till en artikel om våldtäkterna i Aftonbladet och skrev så här på Facebook:

Uppsala har förändrats. Vem hade kunnat tro att en kvinna kunde bli överfallen på Sysslomansgatan? Där går jag nästan varje dag. Som en mardröm.

Våldtäktsöverfallet på Sysslomansgatan berörde mig eftersom jag rör mig där i stort sett dagligen. Jag har alltid tänkt mig området som tryggt, även på natten när folk är fulla och roar sig. Det känns oerhört konstigt, ja, som en mardröm, att tänka sig ett överfall här bland vanliga, glada människor.

Två dagar senare, den 7 augusti, skriver Matilda Andersson, nyhetschef på Upsala Nya Tidning, en krönika under rubriken ”Spä inte på oron efter överfallen”. Hon hänvisar till mitt inlägg på Facebook utan att nämna mitt namn.

Uppsala har förändrats”. Jag citerar inledningen på ett facebookinlägg som just nu delas raskt. Inläggsförfattaren frågar sig förfärat vem som kunnat tro att ett överfall skulle kunna ske på Sysslomansgatan. Jag hade kunnat tro det.

Matilda vill ge sken av ett överfall på Sysslomansgatan bara är business as usual:

Att ett överfall skett på Sysslomansgatan förvånar tydligen alarmerande facebookförfattare. Själv har jag tyvärr trott att överfall kan ske överallt och hela tiden. Det har jag gjort ända sedan jag började röra mig ute nattetid. Nycklar i handen, låtsasprat i telefonen, snabba steg. Om rädslan är befogad – ja, vem kan svara på det?

Hon menar att våldtäkter har skett förr och kommer att hända igen: ”För så trasig ser verkligheten ut”.

Jag vet att våldtäkter alltid har skett. Det som är nytt är omfattningen. Så här trasig har inte den svenska verkligheten alltid varit. Det är trasigare nu. Uppsala är trasigare nu. Det är konstigt och overkligt och skrämmande att en kvinna blir överfallen på Sysslomansgatan mitt i studentvimlet. Det är inget jag vill vänja mig vid.

Uppsala var fram tills ganska nyligen en idyllisk och trygg studentstad. När jag växte upp rapporterades det inte om överfall och våldtäkter mot kvinnor i denna omfattning.

Matilda förklarar att det ökade antalet polisanmälda sexualbrott beror på att fler anmäler. Hon råder sedan kvinnor att ”välja upplysta vägar, att helst ta sällskap med en vän, att inte åka taxi med oseriösa bolag”.

Man ska med andra ord tiga och anpassa sig till dagens trasiga verklighet. Om man påpekar att det inte alltid sett ut så här, inte alltid varit lika trasigt, ja, då spär man på oron. Det är sådana som jag som är problemet i Matildas värld. Hon varnar för de som varnar.

Vi vet att män med invandrarbakgrund är överrepresenterade i sexualbrottsstatistiken och vi vet att vi har haft – och fortfarande har – en stor invandring från kvinnoförtryckande länder. Men i Matildas värld tycks det vara tabu att uppmärksamma dessa samband.

Men vad händer om kvinnorna bara tiger och anpassar sig, som Matilda vill att de ska göra? Jo, vårt samhälle blir mer likt de segregerade samhällen som många invandrare kommer ifrån. I länder som Irak, Somalia och Afghanistan är det otänkbart att en lättklädd kvinna rör sig ensam på stan på natten.

Vårt land förändras som en konsekvens av den ansvarslösa och oerhört stora invandringen från länder med en helt annan kultur. Jag känner mig allt mindre hemma i min hemstad Uppsala och vet att jag delar denna känsla med många svenskar i andra städer runtom i landet.

Natten till måndagen den 5 augusti, samma dag som jag skrev mitt Facebookinlägg, ska en ung tjej ha blivit våldtagen i Stadsträdgården i Uppsala. En ”19-årig” afghansk man har begärts häktad.