Queers och islamkritiker har något gemensamt

➤ KRÖNIKA I år innehöll Prideparaden ett nytt inslag: Queers mot islamofobi. På deras Facebooksida kan man läsa att det är ett nyskapat nätverk som samlar ”hbtqi-personer och allierade mot islamofobi och fascism”.

Man skulle kunna tolka detta som att så kallad ”islamofobi” har något med fascism att göra. För det första är det svårt att förstå vad de menar med ”islamofobi”. Om de menar islamkritik, så bedrivs denna av massor av människor som inte har någon koppling till fascism. Det är människor, inte sällan med muslimsk bakgrund, som menar att islams läror inte överensstämmer med förnuft, moral och vetenskap.

Den största ”fascistiska” rörelsen i världen idag, som är mest totalitär och hotar demokrati, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, är islamismen. Denna rörelse bygger på islamiska texter. Islamismens seriösa kritiker vet detta. När man ska kritisera islamismen kan man inte undvika att beröra texter som är heliga inom islam. Det är alltså oerhört svårt att inta ståndpunkten: ”Jag är kritisk till islamismen, men inte till islam”. Islamismen bygger på idén att Gud ensam har rätt att stifta lagar. Denna idé kommer från Koranen, islams heliga bok, och profeten Muhammeds undervisning.

I så gott som alla islamiska länder har homosexuella det svårare än i väst. Att det är så beror på den syn man har på homosexuella i dessa länder, en syn som till stor del beror på vad islams texter säger om homosexualitet. De troende tar dessa texter på stort allvar. Undersökningar visar att det är stora skillnader i värderingar mellan västvärlden och islamvärlden. Och nu när en bit av islamvärlden har kommit till oss genom invandringen, kan man se denna spricka även här i Sverige. Det är betydligt lättare att ha en Prideparad på Södermalm än i Rinkeby.

Jag var muslim i tjugo år och besökte många moskéer runtom i Sverige. Jag har också besökt moskéer i olika länder Mellanöstern och Afrika. Det är i stort sett samma budskap som predikas i alla moskéer, oavsett om du befinner dig i Stockholm eller Mogadishu. Ingenstans hittar du någon ”queervänlig” förkunnelse. Inte i Mogadishu och inte i Stockholm.

Jag har numera lämnat islam och är ateist. Mitt avfall beror till stor del på att jag kunde ta del av den kritik som finns. Vänsterns nitiska kamp mot så kallad ”islamofobi” riskerar att tysta och undertrycka sådan kritik. Man gör sig indirekt till de muslimska fanatikernas allierade när man jagar hädare och fritänkare genom att stämpla dem som ”islamofober”.

Fobi betyder skräck. Många troende muslimer lider av skräck för helvetet. De tror att om de inte följer Koranens bud så kommer de att bli stekta i en evig eld. Islamkritiken kan hjälpa dem att övervinna denna skräck. Islamkritik är alltså snarare än en fobi, botemedlet mot fobi. Förnuft och vetenskap kan befria människor från fobier, irrationella rädslor, och ge dem ro i själen och klarhet i tanken.

Den stora invandringen från islamvärlden till Sverige kommer sannolikt – även om självklart inte alla muslimer tänker likadant – att leda till en otryggare miljö för homosexuella i Sverige. Detsamma gäller för oss som lämnat islam och är kritiska till religionens läror. Det finns exempel på hur människor som lämnat islam blivit förföljda och misshandlade – i västvärlden. I många islamiska länder är det ju livsfarligt att kritisera Koranen och profeten Muhammed, en kritik som är nödvändig om dessa samhällen ska kunna göra framsteg.

För inte vill väl dessa queers mot islamofobi att islamvärlden ska vara kvar i sin efterblivenhet? Vill de missunna människorna i islamvärlden att leva i fria samhällen? Skulle de själva vilja ha det som i Somalia eller i Pakistan? Nej, tänkte väl det. Då ska de heller inte bekämpa muslimernas intellektuella utveckling.

Det finns queers med alla möjliga politiska uppfattningar, liksom det finns islamkritiker av alla sorter. Men alla queers och islamkritiker har åtminstone en sak gemensamt: de är hotade av islamiseringen.

Sång till solen

➤ KRÖNIKA Hettan har slagit till och vissa som lider av klimatångest ser det som en bekräftelse av barnprofeten Greta Thunbergs visioner om världens undergång. Det gäller dock att hålla huvudet kallt.

Greta talade nyligen i Victor Hugo-salen i nationalförsamlingen i Paris. Det finns en dikt av Hugo som i svensk översättning heter ”Armodets barn”. De två första verserna lyder:

Tag vara på de små! Fast ringa vorden
den allra minste är af Gud ändå.
Och barnen voro, förr’n de skänktes jorden,
små ljus helt visst i himmelns blå.

Vår värld ej skrämmer bort dem, hur hon larmar,
ty Gud har själf dem gifvit oss till tröst.
De småle: det är Han, som sig förbarmar.
De jollra, och du hör Hans röst.

När barnen jollrar, hör du Guds röst. Hugo tänkte väl inte göra barn till profeter i bokstavlig mening, som Gretas anhängare har gjort. Dikten handlar snarare om att vi föräldrar, tyngda av den vuxnes alla problem, får ro och tröst, när vi betraktar våra små änglalika barns leenden.

Ro och tröst är fjärran från Gretas budskap: hennes ”joller” är ämnat att framkalla skräck.

Hur som helst, när nu många klagar över värmen, så kan det vara lämpligt att påminna om nordbornas kärlek till solen. Den kärleken går långt tillbaka: på våra hällristningar från bronsåldern kan man se många hjul som kan tolkas som solsymboler. På den tiden var det mycket varmare än idag. Det var en lysande tid: både bronsen och solen lyste med en härlig glans.

På 500-talet berättar den östromerske historikern Prokopios om det märkliga landet Thule, det vill säga den skandinaviska halvön. Vid sommarsolståndet gick solen inte ned under 40 dagar, och vid vintersolståndet inte upp under lika lång tid. När Thulefolket varit utan sol i 35 dagar, brukade de skicka spejare upp på fjällens toppar för att se efter, om solen snart skulle återvända. När solen hade setts, uppstod stor glädje och årets största fest firades: en ljus solfest i vintermörkret.

Trots att denna händelse ägde rum varje år, var enligt Prokopios nordborna rädda för att solen inte skulle komma tillbaka och ett evigt mörker skulle lägga sig över världen. Den romerske historikern avslutar sin korta rapport med orden: sådana är thuliternas seder.

Vår största fest, julen, var från början sannolikt en fest för att fira solens återfödelse vid vintersolståndet. Den svenske 1600-talsskalden Samuel Columbus menade att ordet jul hängde ihop med ordet hjul eftersom solen vänder om, det vill säga kommer tillbaka, och dagarna nu börjar bli längre.

På 1670-talet skrev Columbus: ”Ock weestu eij hwarför Wij Swänske kalla Juul, Därför at Werldens Lius då wänder om sijn Hiuul”.

På modern svenska: ”Vet du inte varför vi svenskar säger jul? Därför att världens ljus då vänder sitt hjul.”

Som bekant är veckans första dag uppkallad efter solen och förr talade man om söndagsbarn såsom särskilt lyckligt lottade. I Nordisk familjebok kan man läsa:

Enligt den forngermanska, ännu mångenstädes fortlefvande, tron äro söndagsbarn (d. v. s. på en söndag födda människor) skapade till lycka och tros framför andra ega skarpt förstånd, spådomsgåfva och läkeförmåga samt förmågan att se andar.

Jag vet inte på vilken veckodag Greta är född, men i stället för att se andar, så ser hon koldioxid i luften med blotta ögat. Detta enligt föräldrarnas, Malena Ernman och Svante Thunbergs självbiografiska bok Scener ur hjärtat:

Greta tillhörde det lilla fåtal som kunde se våra koldioxider med blotta ögat. Hon såg hur växthusgaserna strömmade ut från våra skorstenar, svävade uppåt med vindarna och förvandlade atmosfären till en gigantisk osynlig soptipp.

Arma barn! Jag kommer att tänka på titeln till en av Victor Hugos kändaste romaner: Les Misérables eller Samhällets olycksbarn.

Nej, i stället för skräck, känn glädje över det vackra vädret och sjöng en sång till solen. ”Dig jag sjunger en sång, Du högtstrålande sol!”, så inledde Esaias Tegnér sin dikt ”Sång till solen”.

Vänstern vill bara krossa statyer av vita män

➤ KRÖNIKA  I början av 2017 gick ett rykte om att Donald Trump tagit bort bysten av Martin Luther King Jr. från Vita huset. Nu hade vänstern fått sitt bevis för den nye presidentens vit makt-agenda! Men ryktet visade sig bara vara fake news som spreds av Time Magazine.

Trump var noga med att betyga sin vördnad för den svarte medborgarrättshjälten i en tweet: ”Jag firar Martin Luther King-dagen och allt det fantastiska han stod för”, skrev han.

Dock, mot bakgrund av det vi nu vet om den svarte pastorns vandel, kanske det inte hade varit helt fel att plocka bort bysten ur det Ovala rummet. Det har länge varit känt att King levde ett utsvävande liv med många otrohetsaffärer. Men nya uppgifter FBI:s arkiv visar att han också uppmuntrat och varit delaktig i våldtäkt.

King tittade på, skrattade och gav råd medan en annan pastor våldtog en kvinna på ett hotell i Washington. FBI avlyssnade King under många år. Historikern David Garrow har fått tillgång till uppgifterna. Han skrev en biografi över King 1987 och fick Pulitzerpriset för den.

Garrow hittade också uppgifter som visar att det kan ha funnits en antivit underton i Kings förhållande till kvinnor. I april 1964 befinner sig pastorn i Las Vegas. Han ringer en vän och säger:

”Ta ditt arsle och kom hit, för jag har en vacker vit brud här.”

Ett av världens mest kända tal, ”I Have a Dream”-talet, hölls av King vid en demonstration i Washington den 28 augusti 1963. Det har visat sig att stora delar av talet var plagierat från andra tal. Även hans doktorsavhandling i teologi vid Bostonuniversitetet innehöll plagiat.

I USA har vänstern kampanjat aggressivt för att förstöra statyer av vita män som den förknippar med en felaktig värdegrund. Den svenska vänstern har hängt på trenden och den 17 augusti 2017 argumenterade Expressen-krönikören Jens Liljestrand för att man borde ta ner statyerna av Karl XII.

Det är alldeles för tyst, tycker han, ”kring alla monument över de blodbesudlade massmördare och diktatorer som står staty runtom i Sveriges städer”. Han avslutar med en inlindad uppmaning om att någon ska ta det första spadtaget:

”Beror det på ointresse, bristande historiekunskaper, svensk konflikträdsla – eller är det bara en fråga om vem ska ta första spadtaget?”

Redan den 28 juni 2015, när Islamiska Staten krossade statyer i Syrien och Irak, agiterade Emma Dominguez i en krönika i vänstertidningen ETC under rubriken ”Jag hoppas att alla statyer krossas”.

Det handlar förstås inte om ”alla” statyer, utan om statyer av vita män. Emma Dominguez berättar om en semester i Barcelona där hon fick se en staty av den store upptäcktsresaren Columbus. Synen gjorde att hon fick ”ont i magen”. Hon tycks dock inte ha någonting emot statyer av kommunistdiktatorer. Hon nämner dem inte åtminstone.

I National Mall i Washington finns ett minnesmärke tillägnat medborgarrättskämpen King. Kommer vänstern kräva att det förstörs nu när man vet att pastorn hade fel värdegrund? Jag tror inte det. I min hemstad Uppsala finns ett monument i åminnelse av King och platsen som det står på kallas Martin Luther Kings plan. Monumentet heter ”Befrielsen” och föreställer två händer som bryter upp ett galler.

Jag skulle bli oerhört förvånad om jag fick läsa en krönika där Jens Liljestrand – som ju brinner för den feministiska saken – argumenterar för att monumentet i Uppsala förstörs och Martin Luther Kings plan byter namn. Vänstergrunden står över värdegrunden.

Islamisk missionsrörelse vill bygga ny moské i Uppsala

➤ KRÖNIKA Min hemstad Uppsala har förändrats mycket under min livstid. Området Gottsunda är kanske förlorat. Jag har svårt att se hur man ska kunna vända på utvecklingen. Jag bodde där i tretton år och det blev bara sämre, aldrig bättre, trots politikernas vackra ord.

Risken är att området Stenhagen förfaller på samma sätt. Tisdagen den 25 juni i år sköts det mot tre lägenheter i Stenhagen. Fem män har gripits, misstänkta för skjutningen. Alla fem har invandrarbakgrund. Det är så gängkriminaliteten ser ut idag.

Och samtidigt som politikerna pratar om integration, så tänker de tillåta en ny moské i det alltmer mångkulturella Stenhagen. Jag tror inte att moskén kommer att göra området bättre, snarare tvärtom. Även om imamen skulle predika mot knark och gäng, så kommer moskén att bidra till segregationen, utanförskapet och känslan av att inte tillhöra det svenska samhället.

Dessutom underminerar ofta imamerna respekten för svensk lag genom att sitt prat om sharia som den enda lagen som gäller för muslimer. Svensk lag följer man bara för att man måste, men sharia har högre status.

Jag känner till flera av männen som ligger bakom den nya moskén. De är aktiva i en islamisk missionsrörelse som heter Tablighi Jamaat.

Tablighi Jamaat grundades i Indien på 1920-talet för att rena muslimer från påverkan från den indiska, hinduiska kulturen. Den spreds sedan till hela världen och räknar idag cirka femtio miljoner medlemmar. För att få unga muslimer att rensa bort varje spår av icke-islamisk kultur tar man dem med på resor i tre eller 40 dagar. Man sover tillsammans i moskén och följer ett program som innehåller bön, koranläsning, predikan och ”turer”. Turen går ut på att gå runt närområdet, knacka dörr hos muslimer och kalla dem till moskén.

Man menar att de unga männen kommer att färgas av miljön under resan och förvandlas från vanemuslimer eller slarviga muslimer till medvetna och strikta muslimer. Tablighi Jamaat anser att varje medlem någon gång under sitt liv bör företa en resa om tre månader till rörelsens center i Pakistan, Indien och Bangladesh.

En av de ledande företrädarna för Tablighi Jamaat i Uppsala heter Akmal Hyder och kommer ursprungligen från Bangladesh. Han är professor vid Högskolan i Gävle. I juni 2014 var han med och arrangerade en stor missionskonferens i Norrköping. Han blev då intervjuad av en kvinnlig journalist för Arbetarbladet. Hyder vägrade att ta hennes utsträckta hand. Kvinnor var förbjudna att delta på konferensen. ”Islam skiljer mellan kvinnor och män. Vi blandar inte”, sade Hyder till Arbetarbladet.

Rörelsen uppmanar alltså inte som talibanerna direkt till väpnad jihad, men förhärligar i sina predikningar och i sina studiecirklar profeten Muhammeds krig och erövringar. Dessa härtåg ses som förebildliga för rörelsens missionsresor.

Tablighi-rörelsen har växt fram ur den så kallade Deobandi-skolan i Indien. Det finns en annan mera känd rörelse som också växt fram ur denna skola: talibanerna. Tablighi och talibanerna delar ett gemensamt ursprung och en gemensam lära, men de skiljer sig åt i metod. Tablighierna vill bygga den ideala, islamiska staten genom mission, talibanerna genom jihad. Steget kan vara kort mellan de två rörelserna: John Walker Lindh, en amerikansk konvertit till islam, reste med Tablighi Jamaat till Pakistan 1998. Han anslöt sig senare till talibanerna.

En av de tre jihadisterna som attackerade London den 3 juni 2017, Youssef Zaghba, hade varit engagerad i Tablighi Jamaat. Även jihadisterna som genomförde attacken den 7 juli 2005 i Londons tunnelbana var engagerade som missionärer i rörelsen. Vi vet också att jihadisten som mejade ner folk på en julfest i San Bernardino i USA den 2 december 2015 brukade gå till en Tablighi-moské.

Redan 2005 konstaterade den konservativa, amerikanska tankesmedjan Middle East Forum att:

“For a majority of young Muslim extremists, joining Tablighi Jamaat is the first step on the road to extremism.”

I Frankrike fungerar organisationen som en inkörsport för islamiska extremister, noterade man på tankesmedjan:

“Perhaps 80 per cent of the Islamist extremists in France come from Tablighi ranks, prompting French intelligence officers to call Tablighi Jamaat the ‘antechamber of fundamentalism’.”

En skillnad mellan Tablighi Jamaat och jihadistgrupperna är alltså att tablighierna vill bygga den islamiska staten nerifrån och upp genom att islamisera individerna medan jihadistgrupperna vill bygga den islamiska staten uppifrån och ner genom väpnad revolution. Tablighi Jamaat menar att när muslimerna har blivit riktiga muslimer kommer Gud att ge dem seger och styret över världen.

Under min tid som muslim har jag haft mycket kontakt med folk som är engagerade i rörelsen. Den absoluta majoriteten är fredliga människor. Men dessa fredliga människor kan, vare sig de är medvetna om det eller inte, fungera som inkörsport till våldsamma grupper och rörelser.

Det finns tyvärr en tolerans mot salafistisk extremism inom Tablighi Jamaat. Det såg vi i fallet med Gävleimamen Abo Raad. På Facebook hyllade han terrorgruppen Islamiska Statens offensiv sommaren 2014. Abo Raad har predikat i Uppsalamoskén vid ett flertal tillfällen. Han har också hållit i studiecirklar för ungdomar.

Tablighi-folket har inte reagerat mot detta. De har, och det har jag själv sett, suttit med och lyssnat på Abo Raads predikningar. När Upsala Nya Tidning kontaktade Uppsalamoskén för att höra hur de tänkte kring att Abo Raad predikade i deras moské så blev svaret att de inte såg några problem med det. Abo Raad är har nu satts i förvar av säkerhetspolisen eftersom man bedömer att han är ett hot mot rikets säkerhet.

Den 19 september i år kommer plan- och byggnadsnämnden i Uppsala kommun att ta beslut om bygglov för den nya Stenhagenmoskén. Om moskén blir verklighet kommer den att bidra till segregeringen och utanförskapet i Uppsala, underminera respekten för svensk lag och svensk kultur och sannolikt även göra unga män mottagliga för ännu mer extrema grupper och rörelser.

Reinfeldts öppna hjärta ömmar inte för oss

➤ KRÖNIKA Sommar i Gottsunda utanför Uppsala betyder att värstingarna kan ägna sig åt stök på heltid. Skolorna stängda och man behöver inte gå dit för att äta gratis lunch. Och stöket blir bara värre för varje år som går. Nu har skjutningarna blivit en del av Gottsundasommaren. När Upsala Nya Tidning intervjuar Gottsundabor efter den senaste skjutningen den 19 juni är det flera som inte vill synas på bild. Man är rädd för att bli en måltavla för gängen.

Den rädslan är inte obefogad. Polisen kommer och går, gängen består. Man lever med värstingarna varje dag. På samma gata, i samma hus. De vet vem du är. De känner förmodligen dina barn, som växt upp på samma gård och kanske gått i samma skola. Kanske har din son som går på högstadiet redan sprungit något ärende åt värstingarna. Kanske har han förvarat en knarkväska i sitt rum och fått några tusen för det. Kanske går han klädd i dyra märkeskläder fast han inte jobbar.

Upsala Nya Tidning pratar med Nasir Mohamedige som tycker att Gottsunda är otryggt och vill flytta därifrån: ”Det här är värre än när jag bodde i Malmö”, säger Nasir.

”Där såg jag aldrig brinnande bilar. Det händer mycket i Gottsunda. Jag och min fru har en ettårig dotter, vi är oroliga. Det känns inte tryggt här.”

Skjutningen onsdagskvällen den 19 juni ägde rum på Gottsunda centrum. Enligt polisens signalement hade båda gärningsmännen luvtröjor, typiska ”förortsuniformer” alltså. Men man fick inte veta något om deras utseende. Vilka är värstingarna? Jag har bott i Gottsunda i tretton år, så jag vet att Ali och Muhammed är vanligare namn i gängen än Kalle och Pelle. Det finns en anledning till att ordet ”utsatta områden” i de flestas hjärnor översätts till ”invandrarområden”.

Till och med värdegrundsängsliga Dagens Nyheter, den politiska korrekthetens väktare, vågade i en artikel den 20 maj 2017, ”Vanligt med utländsk bakgrund bland unga män som skjuter”, berätta att unga män från Mellanöstern och Nordafrika ligger bakom nästan alla mord och mordförsök med skjutvapen.

Röster inifrån de muslimska invandrargrupperna bekräftar denna bild. I ett stort uppslag i Upsala Nya Tidning den 19 december 2018 intervjuas Obaida Alramahi. Han är född i Sverige till palestinska föräldrar och djupt religiös muslim. Artikeln illustreras med en bild av Obaida på den muslimska griftegården i Uppsala. Där vilar flera av offren för gängvåldet. Det säger oss att de var muslimer, åtminstone kulturella muslimer, sannolikt med invandrarbakgrund. Obaida berättar att han varit med och gett islamiska begravningar åt offer för skjutningar. Han säger också:

”När jag var ung och en person dödades i Uppsala var det något som vi pratade om i flera år. När det händer idag blir det snabbt tyst, det har blivit så vanligt att någon skjuts att folk verkar glömma det direkt.”

Jag och Obaida är ungefär lika gamla. Vi är faktiskt bekanta. Jag har träffat honom flera gånger i Uppsalamoskén på den tiden jag var muslim. Han hade rollen som ”ungdomsimam”, predikant och talare på Palestinademonstrationer. Obaidas beskrivning är helt riktig. När vi var unga så var invandringen mycket mindre. Ju mer invandringen har ökat från Mellanöstern och Afrika, desto mer gängvåld har vi fått. På den tiden var det lättare för invandrare och barn till invandrare att assimileras eftersom majoritetskulturen dominerade överallt. Problemet fann även då med en destruktiv ”blatteidentitet”, men det var mindre.

Upsala Nya Tidning skriver så här om Obaida och hans funderingar kring invandring och kriminalitet:

”Han har vuxit upp i Gottsunda och är i högsta grad medveten om att en del ungdomar i utsatta bostadsområden löper risk att hamna i kriminalitet. Han vill inte hymla med att flera har invandrarbakgrund och menar att det gör större skada att tysta ner saken.”

Jag tror dock inte på Obaidas metod, ett stävja gängvåldet genom att få in de unga männen i en islamisk gemenskap. Där fortsätter utanförskapet i en annan form – och där får de också religiösa anledningar att känna sig som främlingar i den svenska kulturen och underkänna svensk lag. Här finns dessutom en risk att kriminaliteten och våldet fortsätter i ”ett gott syfte”, som jihad mot västvärlden och för att upprätta en islamisk stat.

En annan ung muslimsk predikant, Anas Khalifa, gjorde ett liknande medgivande. I en av hans föreläsningar på YouTube, ”Varför ger Allah oss inte seger?”, säger han: ”Vi har muslimer som skjuter varandra på grund av knark”, och att 90 procent av alla gängmedlemmar i Sverige har muslimsk bakgrund. Han tycker också att de unga muslimska männen i stället för att skjuta varandra i det han kallar ”kaosliv” borde börja arbeta för att upprätta en islamisk stat.

Malmöimamen Salahuddin Barakat gjorde 2016 ett liknande uttalande. Han, liksom Obaida och Anas Khalifa, såg och erkände problemet. I ett inlägg på sociala medier skrev Barakat:

”Tyvärr är det muslimska ungdomar som både står för våldet och de som drabbas främst av det. En efter en faller de!”

Barakat berättar att han själv är uppväxt i ett av de utsatta områdena i Malmö och känner många av de inblandade i gängvåldet. I en intervju med SVT Nyheter Skåne berättar han varför han uppmanar unga muslimer att sluta döda varandra.

”De är muslimer och känner sig som muslimer. De har en respekt för religionen i grund och botten, även om de inte följer den. För många är religionen en väg ut ur kriminaliteten.”

De här tre rösterna inifrån är ärligare och rakare än många politiker och journalister. Men frågan som de inte vidrör är invandringen. Och den är avgörande.

Samtidigt som Nasir Mohamedige och många andra Gottsundabor kämpar för att ta sig ur de områden som den ansvarslösa invandringspolitiken har skapat, läser jag att Fredrik Reinfeldt köpt en villa för sex miljoner kronor i Skärgården. Han hyllar det nya mångkulturella Sverige, men i verkligheten tycks han föredra något som liknar Det Gamla Sverige. Politiker som hyllar Rinkebyn vill hellre bo i Bullerbyn.

Emil Khodagholi, ökänd för att ha livesänt en gruppvåldtäkt på Facebook, kom från Gottsunda. Han tittade in i kameran och sa: ”Lyssna! Jag ska fucka ur ikväll, jag svär på min mamma jag ska göra kaos nu här.”

Ja, Gottsunda har ”fuckat ur”. Vi som inte har råd att flytta till den gammelsvenska idyllen i Skärgården får leva med det kaos som de godhjärtade politikerna har skapat åt oss. Det är våra barn som växer upp med droger, gängvåld, stökiga skolor och rinkebysvenska. Reinfeldts öppna hjärta ömmar inte för oss.

Vi har mycket att tacka de vita männen för

➤ KRÖNIKA  För Annie Lööf är det okej att raljera över ”vita män som gått livets hårda skola”, men nåde den som skulle tala mindre respektfullt om vänsterregeringens väljare i de berikade förorterna. Den 15 maj i år skulle Centerpartiet hålla ett afrofobi-seminarium i riksdagen. Sveriges Unga Muslimers ordförande Rashid Musa skulle ha medverkat.

Seminariet blev inte av, men dessa två saker säger ändå något om vilken slags parti Centerpartiet har blivit. I förordet till sin bok Döda vita män (2010) skriver den kvicke kolumnisten Johan Hakelius om en tendens i samtiden att skylla i stort sett allt ont på döda vita män:

”Bakom allt förskräckligt här i världen, från folkmord till uppfällda toasitsar, finns en vit man som ofta är död. I de fall han inte är död borde han vara det.”

Verkligheten är förstås mer komplicerad än så. Hakelius fortsätter:

”Min erfarenhet är tvärtom att få människor är så intressanta som döda vita män. Vi har en hel del att klandra dem för, men vi har också mycket att tacka dem för.”

Rashid Musa, som skulle ha medverkat på Centerpartiets seminarium om afrofobi, drar gärna in ”vita” och ”svarta” i debatter som handlar om helt andra saker: religion och religiös fundamentalism.

Han tycks göra sitt bästa för att få ”muslim” att glida ihop med ”svart”, och kritiker av islam, och till med kritiker av islamisk fundamentalism, att glida ihop med ”vita som inte gillar svarta”. Syftet är förstås att röra ihop islam- och islamismkritik med rasism.

Därför nämner han aldrig svarta eller muslimska kritiker av islamisk fundamentalism. En svart muslimsk, progressiv tänkare som sudanesen Mahmoud Mohammed Taha, avrättad av Nimeirys islamistiska regim 1985, stör bilden. Diktatorn Gaafar Nimeiry var dessutom allierad med Muslimska brödraskapet, en islamistisk organisation som Musa har uttryckt sympatier för.

Den 26 augusti 2015 vidarebefordrade Rashid Musa en bild på Twitter. Bilden föreställde en skulptur som återlämnats till Benin (nuvarande Benin City i Nigeria) av Mark Walker, barnbarn till Herbert Walker, som i sin tur hade fört den till Storbritannien år 1897. Musa kommenterar:

”Hans förfäder plundrade Benin på bronsstaty och nu lämnar han tillbaka det. Fler vita borde ta till sig detta!”

”De vita” borde ta till sig? Mark Walker är inte en individ. Han är bara ”en vit man”, barnbarn till en ”död vit man” som varit elak mot ”de svarta”. Tänk om man i stället skulle tala om Bill Cosby som ”den svarte mannen som förgriper sig på kvinnor”. Vad har andra ”vita” att göra med Herbert Walkers gärningar 1897? Är inte detta att kollektivt skuldbelägga människor bara på grund av deras hudfärg?

Rashid Musa har somaliskt ursprung. Det ironiska i sammanhanget är att somalier genom historien har bedrivit heliga krig i islams namn mot sina grannfolk. De har både plundrat och tagit slavar. Slaveriet var ända fram till 1900-talet en helt normal företeelse i Somalia. Om detta har inte Musa sagt ett knyst. På 1500-talet invaderade Ahmad Gurey, ledare för det somaliska Adalsultanatet, det kristna Etiopien och förstörde bland annat Maria av Sions kyrka.

Jag har ännu inte hört talas om syndamedvetna och ångerfulla somalier som återbördat föremål som stulits från grannfolk i någon av alla dessa jihadkrig. Det kan visserligen bero på att statyer av muslimer traditionellt har ansetts som ”avgudabilder” och därför förstörts. Det finns så att säga inget intressant att lämna tillbaka även om man skulle vilja.

Jag har dock inte sett något tecken på en sådan vilja, jämförbar med västvärldens, att göra upp med sin historia. Tvärtom hyllas den store kyrkoförstöraren Ahmad Gurey som en hjälte. Och detta handlar inte bara om Somalia. Muslimska erövrare har genom historien lagt otaliga tempel och skulpturer i ruiner. Gamla kulturländer som Persien, Bysans och Indien utsattes för stor förödelse. Jag har inte sett Musa uttrycka någon sorg över detta. Jag har inte hört honom tala om dagens muslimer som skyldiga till sina förfäders ogärningar och kräva dem på gottgörelse.

Än idag krossas statyer av muslimska bildstormare. Många muslimer förfasar sig över förstörelsen av statyer i Irak och Syrien, både antika och moderna. Dock inte Rashid Musa. Något säger mig att Musa egentligen kanske inte bryr sig så mycket om den där skulpturen från Benin utan bara ser detta som ett tillfälle plocka ”antirasistiska poäng” och svartmåla västvärlden.

Det är sant att engelsmännen gjorde sig skyldiga till övergrepp i Benin. Men allt var inte frid och fröjd före deras ankomst. Där fanns både slaveri och förskräckliga människooffer. Två onda ting som ”de vita” avskaffade. Som Johan Hakelius mycket riktigt konstaterar i sin bok: ”Vi har en hel del att klandra dem för, men vi har också mycket att tacka dem för.”

En del föremål förstördes vid den brittiska straffexpeditionen 1897, men andra fördes bort och placerades på British Museum i London där de studerades – och beundrades. Afrikas historia har till stor del skrivits av ”vita” historiker.

När ramadan krockar med Sveriges nationaldag

➤ KRÖNIKA Just nu pågår ramadan, en månad då det är en plikt för muslimer att fasta från soluppgång till solnedgång. Med fasta menar islam att man avstår från både mat och dryck. De islamiska högtiderna följer månkalendern och flyttar därför från år till år. Förra året började ramadan den 15 maj och slutade den 14 juni. I år började ramadan den 5 maj och kommer att sluta den 5 eller 6 juni. Festen som avslutar ramadan kallas eid och varar i tre dagar.

Det här innebär att eid, muslimernas fest, i år kommer att krocka med Sveriges nationaldag. Nu måste man göra ett val: ska man fira nationaldagen eller eid? För de religiösa muslimerna, som går ofta till moskén och ber sina böner, är valet enkelt: islam kommer alltid först. Det kunde jag se förra året då jag var på ett kommunalt nationaldagsfirande i en park Uppsala – det var inte enda kvinna med hijab där, vilket säger något om graden av muslimsk närvaro.

Jag tror det beror på att många muslimer fastade och att man då särskilt ska undvika musik och platser där män och kvinnor blandas, särskilt om kvinnorna visar delar av sin kropp, alltså är sommarklädda. Tidigare år, när det inte varit ramadan, har jag sett åtminstone några kvinnor med hijab och deras barn i parken.

Men inte bara troende muslimer prioriterar ramadan och eid framför vår nationaldag. År 2017 flyttade Svenska konsulatet i Jerusalem fram sitt nationaldagsfirande en månad för att det inte skulle krocka med ramadan. Det man signalerar är att den svenska kulturen är förhandlingsbar, men inte islam. Även icke-muslimer har i stor utsträckning försonat sig med tanken att islam är orubbligt. Vi ska ta hänsyn till dem, de behöver inte ta hänsyn till oss.

Ramadans krock med nationaldagen kan göra oss uppmärksamma på det faktum att islams högtider inte kan harmoniera med de svenska högtiderna. Eftersom de islamiska flyttar, så kommer de oundvikligen att krocka med de svenska årstidsbundna högtiderna som jul, midsommar och påsk.

Föreställ dig att islam en gång skulle bli majoritetsreligion i Sverige. Jag säger inte att tanken är rimlig – och inte heller att den är orimlig. Se det bara som ett tankeexperiment. Om majoriteten av befolkningen i Sverige, kanske till och med en stor majoritet, var muslimer och firade sina högtider enligt den islamiska månkalendern, ja, hur skulle det då gå med de svenska högtiderna?

Ett sannolikt scenario är att de kommer att minska i betydelse. Muslimerna kommer varje gång deras högtider krockar med svenska, att välja sina egna. Det är också möjligt att de svenska högtiderna kan upplevas som provocerande för den muslimska majoritetsbefolkningen när de till exempel infaller under ramadan. Stora skaror av muslimer som kommer ut ur moskéerna denna heliga månad, då man ska rena sig från alla synder, kan bli provocerade av kristen julmusik och reklam för skinka på gatorna. Vi ser sådana här konflikter, ibland våldsamma, i flera länder där muslimer och icke-muslimer lever sida vid sida, till exempel i Indien.

De svenska högtiderna skulle med stor sannolikhet maka på sig mer och mer tills de försvann, på samma sätt som de kristna kulturerna i Mellanöstern har gjort – från att ha utgjort majoriteten har de i stort sett upphört att existera på flera håll.

Det vi kan vara säkra på är att islams tillväxt i Sverige, oavsett att många av muslimerna som kommer är hyggliga och fredliga, kommer att förändra nationens karaktär och bana väg för framtida konflikter. Men, tänker du, islam kan ju aldrig bli majoritetsreligion? Jag kan bara titta tillbaka på hur det såg ut när jag var barn jämfört med nu. Det behövs ingen statistik, utan förändringen är uppenbar för alla som vill se den.

Vår snälla attityd, att vi alltid är beredda att maka på oss för att undvika konflikter, är inte särskilt snäll mot framtida generationer som kommer att få leva med konsekvenserna av våra eftergifter och ursäkter i ett sannolikt ganska hårt samhälle. Det är dags att vi svenskar börjar visa lite mer uppskattning för våra högtider och traditioner.

Nu invänder någon att nationaldagen är väl inte så viktig. Den är ju ganska ny och så vidare. Den är inte ny – vi har firat 6 juni länge. Den kallades tidigare Gustafsdagen, efter Gustaf Vasa som valdes till kung den dagen, och Svenska flaggans dag.

Vi har alltid haft dagar då vi firat Sverige, som till exempel Engelbrektsdagen den 27 april, Gustaf Vasas födelsedag den 12 maj, Gustaf Adolfsdagen den 6 november och Karl den tolftes dag den 30 november. På medeltiden var Sankt Eriks dag den 18 maj en stor högtid då folk från hela landet samlades i Uppsala. Sankt Erik sågs som landsfader och nationalhelgon och var en symbol för den svenska nationen.

I vår tid har nationaldagen den 6 juni blivit den stora, nationella högtidsdagen och dessutom en röd dag i kalendern. Du som inte vill fira 6 juni, vilken dag firar du Sverige på istället? Ingen? Nu är 6 juni vedertaget som nationaldag, då gör vi den så bra, så svensk och så glad som vi bara kan.

Varifrån kommer du, egentligen?

➤ KRÖNIKA  När jag körde taxi fick jag ofta frågan ”Varifrån kommer du?” Särskilt på kvällar och nätter när kunderna var druckna och uppsluppna. Jag svarade inte ”Från Sverige” eftersom jag visste att det inte hade räckt. Det svaret hade bara följts av följdfrågan ”Ja, men varifrån kommer du, egentligen?” Därför svarade jag: ”Jag kommer härifrån, men min pappa kom från ett annat land.”

Man kan tolka denna fråga som ett ifrågasättande av min svenskhet. Man kan också tolka den som normal nyfikenhet. Många invandrare har ingen ambition att betraktas som svenskar. De är stolta över sitt ursprung och det är självklart för dem att kalla sig palestinier, kurder, perser, somalier, bosnier med mera. Det finns ingen anledning för dem att ta illa upp av en sådan fråga. De kan tvärtom se det som en chans att få berätta om sig själva och sitt hemland.

De skulle känna sig oärliga, och betraktas som oärliga av andra invandrare, kanske till och med lite löjliga, om de svarade ”Jag är svensk” eller ”Jag kommer från Sverige”. För andra generationens invandrare eller de som i mitt fall har en invandrad förälder kan det vara annorlunda.

Men trots att jag känner mig helt och hållet svensk och inte det minsta utländsk tar jag inte illa upp av frågan ”Varifrån kommer du, egentligen?” För det första är en stor del av alla taxichaufförer i Uppsala där jag bor invandrare. Sannolikheten att även jag skulle vara invandrare är stor. För det andra hade jag när jag körde taxi ett namn som inte är traditionellt svenskt. Numera använder jag ju mitt barndomsnamn Eddie, men då använde jag Mohamed.

För det tredje bär mitt ansikte spår av min biologiske fars iranska ursprung. Det finns visserligen svenskar med två svenska föräldrar som har mörkt år och ser ganska ”sydeuropeiska” ut. Men en mörk man som kör taxi signalerar invandrare.

Frågan är därför inte konstig på något sätt. Hur ska mina kunder kunna veta att jag är född här och känner mig helt svensk? Hur ska de kunna veta att jag inte är en av dem som är stolt kurd, arab eller perser?

Frågan behöver alltså inte alls bottna i någon slags illvilja. Det är en naturlig fråga. Och många svenskar har dessutom erfarenhet av invandrare som inte alls vill betraktas som svenskar, ja, som skulle ta det som ett skämt om man sa att de var svenskar.

Taxichaufförerna frågar ju för guds skulle varandra varifrån de kommer! Hej, jag heter Karim. Hej, jag heter Ali. Varifrån kommer du? Jag kommer från Irak. Aha, jag kommer från Somalia. Är dessa chaufförer också suspekta eller är det bara suspekt när helsvenskar frågar?

Men för vissa vänsteraktivister med invandrarbakgrund, som ser rasism i varenda buske, kan denna fråga tolkas som något halvrasistiskt. Jag minns Nisha Besaras artikel i Expressen den 25 juni 2015: ”Varför ses jag som en främling i Sverige?”

Hon nämner några situationer då hon av sin svenska omgivning inte ska ha uppfattats som hundra procent svensk. Men hur kan hon förvänta sig det? Nisha Besara har assyriskt ursprung. Hur stor är chansen att en svenska som är blond och heter Solveig Svensson kan uppfattas som assyrier av assyrier? Sett ur det perspektivet kan svenska folket framstå som väldigt inkluderande i sin svenskhet. Särskilt när man betänker att det inte var länge sedan Sverige var ett mer eller mindre homogent land.

Besara berättar om när hennes känsloutbrott tolkas som en ”fatwa”:

”En man i vuxen ålder. Jag är kär. Jag är vuxen och jag är kär igen. Han säger att han älskar mig, men krossar mitt hjärta. Jag blir arg, ledsen och besviken. Så jag låter orden flöda. Jag låter ett brustet hjärta och tusen ouppfyllda förväntningar tala rakt ur mig. Han svarar att han är skakad. Skakad av min fatwa mot honom.”

Orientalistisk stereotypisering? Rasism? Det behöver inte vara det. Fatwa är numera ett ganska vanligt ord i vårt språk som helt enkelt betyder ”sträng dom”. De korta stunder då en framgångsrik person som Nisha Besara upplevt att hon betraktats som en främling eller inte på ett självklart sätt känt sig som en del av gemenskapen torde överskuggas av alla friktionsfria vardagar.

Min erfarenhet är att svenskheten, och västerländska etniska identiteter generellt, är mer öppna och inkluderande än etniska identiteter i Afrika och Mellanöstern. Jag har sett barn till invandrare från dessa regioner blir tillrättavisade av sina föräldrar för att de beter sig ”svenskt”. Det heter att ”vi gör inte så, vi är inte svenskar”.

Nisha Besara avslutar sin artikel med att konstatera att det är ”så svårt” i Sverige. Jag skulle hellre säga att det är mycket lättare här än i många andra länder. Jag tror inte att lintotten Kalle, hur mycket han än ansträngde sig, skulle kunna bli accepterad som assyrier i deras land. Och dessutom aldrig få en fråga om sitt ursprung.

Dessa vänsteraktivister med invandrarbakgrund behöver tagga ner och sluta skuldbelägga helt normala beteenden och påstå att det är ”så svårt” här. Sverige skulle inte ha behövt ta emot en enda asylsökare. Vi har ju inga krig i våra grannländer. Men trots det har vi tagit emot massor. Om det är någon som har det ”svårt” i denna situation med en eskalerande invandrarrelaterad kriminalitet så är det svenskarna, och är det någon som behöver förändra sitt beteende så är det de invandrare som kräver att andra ska anpassa sig till dem i stället för att anpassa sig till det svenska samhället.

Alla språk kan inte vara lika mycket värda i Sverige

➤ KRÖNIKA Först hette det att alla människor är lika mycket värda. Ett nonsenspåstående, självklart är mina barn mer värda för mig än andras barn. Men nu vill man gå längre, nu ska alla språk vara lika mycket värda.

På Fittja bibliotek i Stockholm ska man blanda alla språk i bokhyllorna för att inte svenskan ska framstå som ”bättre” än de andra. Tidigare har böcker på främmande språk ställts i en egen avdelning.

”Vi vill lyfta fram våra mångspråkiga medier och inte gömma dem längst i något hörn. Det ska synas i lokalerna att vi verkar i ett område med många språk och att det är en styrka att äga många språk”, säger bibliotekarien Pethra Öster till Stockholm Direkt.

”Vi vill utmana den rådande föreställningen om hur böcker på de olika språken som talas i Botkyrka kan inordnas i biblioteksrummet. Vi har mötts med både förundran och skepticism, som det alltid blir när man utmanar rådande normer.”

Men det första språket besökaren på Fittja bibliotek möter är arabiska. Att det kan skapa ett intryck av att arabiska är mer värt än andra språk, tycks inte bekymra de ansvariga bibliotekarierna…

När jag läste en kurs i lingvistik vid Uppsala universitet hade vi en lärobok som hette ”Språktypologi och språksläktskap” av Lars-Gunnar Andersson. Där introducerades ett ämne som kallas ”ekologisk språkforskning”. De som sysslar med detta ämne klassificerar språk utifrån bland annat antalet talare och status, ja, indelar dem i ”starka” respektive ”svaga” språk. Svenskan hör till de starka språken.

Hur mäter man ett språks styrka? Ett sätt, förklarar Andersson, är att utgå från antalet talare, såväl modersmålstalare och andraspråkstalare. Ett annat sätt är att undersöka vad man kan ha språket till: om det har ett skriftspråk, om det trycks tidningar och litteratur, om det finns utbildning på språket och i så fall upp till vilken nivå. Majoriteten av världens språk används överhuvud taget inte i skolundervisning.

Vare sig man tittar på antalet talare, utbildningsmässig styrka eller tillgången på litteratur så är svenskan ett starkt språk. Man kan alltså säga att det svenska språket är starkare än till exempel swahili, ett bantuspråk jag har studerat. Men samtidigt är det självklart svagare än engelskan.

Vi kan alltså konstatera att språk kan rangordnas. Men det viktiga här är att Fittja bibliotek är ett svenskt bibliotek i Sverige, inte ett bibliotek ”i världen” eller på något neutralt territorium utan historia, utan kultur, utan identitet. Sverige är något, Sverige betyder något.

Låt oss gå med på att alla språk är lika mycket värda, vad det nu betyder. Men vi befinner oss ändå i Sverige och här måste svenskan ha en privilegierad ställning. Det finns en språklag från 2009 där det framgår att svenskan är ”mer värt” än andra språk i Sverige. I paragraf fyra står det: ”Svenska är huvudspråk i Sverige” och i paragraf sex står det: ”Det allmänna har ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas”.

Det allmänna har alltså ett särskilt ansvar för svenskan, ett ansvar som man inte har för till exempel invandrarspråket arabiska. Ja, arabiska är varken huvudspråk eller svenskt minoritetsspråk – det är ett invandrarspråk. Vi har fem minoritetsspråk: finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska.

Om alla språk ska vara lika mycket värda och behandlas på samma sätt, varför ska det bara gälla det skrivna ordet och inte de talade? Kommer jag att kunna be Pethra Öster om hjälp på swahili? ”Hujambo, Pethra! Tafadhali unisaidie. Ninatafuta kitabu cha kuhusu tarikhi ya Uppsala.”

Det betyder: ”Hej, Pethra! Var vänlig hjälp mig. Jag söker en bok som handlar om Uppsalas historia.”

Nej, jag tror inte Pethra kommer att kunna hjälpa mig. Men kanske kommer jag att kunna hjälpa henne att inse det absurda i att alla språk ska vara ”jämställda” i Sverige. Vad är nästa steg? Ska alla flaggor också vara lika mycket värda, så att vi hissar alla världens flaggor när det är flaggdag?

I Sverige har vi ett problem med att invandrare inte lär sig svenska tillräckligt bra. Biblioteken – som finansieras av det allmänna – behövs i det allmännas gemensamma ansträngning att stärka svenskans ställning och klart och tydligt markera för de som kommer hit att svenskan är den här nationens huvudspråk. Svenskan är en angelägenhet för oss alla – för det allmänna – det är inte arabiskan. Och inte heller swahilin, ett språk jag har stort intresse för och gärna läser på.

Folkbildning eller skadlig vidskepelse?

➤ KRÖNIKA Förortsgalan 2019 utsåg den muslimske predikanten Moosa Assal till ”årets folkbildare”. I en intervju för tidningen Stockholm Direkt 29 mars berättar Assal att hans viktigaste budskap är att alla ska bli ”bra människor”.

Vad menar han med en bra människa? Det får man reda på när man tittar på Assals videoklipp på YouTube och postningar på sociala medier. Den bästa människan som någonsin levat på denna jord och en förebild för alla oss andra var islams profet Muhammed. Assal framhåller att Muhammed hade det bästa uppförandet man överhuvudtaget kan tänka sig.

Förutom att predika islam är Assal också fritidsledare på Blå Huset i Tensta. Där kommer han i kontakt med många ungdomar. I intervjun säger han: ”Ungdomar är framtiden. Om de blir bra blir samhället också bra”.

Hur ska man tolka det? Man skulle kunna tolka det som att ju fler ungdomar som blir ”bra”, alltså följer Muhammeds ideal, desto ”bättre” blir samhället, alltså desto mer i enlighet med islamiska ideal.

”Jag har alltid engagerat mig”, säger Assal. ”Nu har jag funnit min roll, i att vara rådgivare. Att inspirera människor”.

Han ger gärna råd. I en tweet den 4 april skriver Assal:

”Var hoppfull & ingjut hopp i andra. Profeten ﷺ älskade optimism & positiva ord. #dagensråd”

Ja, profeten Muhammed var väldigt optimistisk. Han tvekade aldrig om att han skulle komma till makten i Arabien och styra i enlighet med sina lagar, vilka han kallade Guds lagar.

Assal har studerat vid universitetet i Medina i Saudiarabien. Universitet tar emot studenter från hela världen i syfte att utbilda dem till missionärer. Där får man lära sig den salafistiska tolkningen av islam, vilket i korthet innebär att man som muslim ska hålla sig till Koranen och den så kallade ”sunnan”, det vill säga Muhammeds exempel. Det behövs inga nyheter. Assal skäms inte alls för sina salafistiska studier i den saudiska diktaturen – på Instagram kallar han sig ”Medinastudenten”.

Genom sitt val av Assal sänder Förortsgalan en signal till förortens ungdomar om att salafismen och kanske även den saudiska diktaturen är okej. En salafist och en Medinastudent kan till och med vara en förebild och ungdomsledare. Vad är det han vill att ungdomarna ska lära sig? Den 17 januari 2016 skriver Moosa Assal i en Facebookstatus: ”Finns flera ungdomar i förorten som memorerat hela Koranen, fett stolt över dem alla. Må Allah bevara dem.”

Salafismen – och islam i sin helhet – må förbjuda droger, vilket är bra, men när ungdomar väl har godtagit att vad som är bra och dåligt bestäms av Koranen och sunnan, så öppnas en farlig port. För det finns mycket annat i dessa källor som försvårar integrationen i det svenska samhället, till exempel att män och kvinnor måste hållas strikt åtskilda, att små flickor kan gifta sig, att äktenskapsbrytare ska stenas, att sharia är en orubblig lag som står över demokratin och så vidare.

Assal har förvisso tagit avstånd från Islamiska Staten (IS), men han har aldrig kritiserat den saudiska regimen. Tvärtom rekommenderar han på sin Facebooksida fatwor, islamiska utlåtanden om rätt och fel, som gör det till en allvarlig synd att kritisera makthavarna. Lojalitet mot diktaturen, är det en förebildlig hållning?

Och är skillnaden mellan Islamiska Staten (IS) och Islamiska Staten i Saudiarabien (ISS) egentligen så stor? Den saudiska islamiska staten halshugger människor på löpande band, undertrycker yttrandefriheten och diskriminerar icke-muslimer. I ett videoklipp tar Assal avstånd från ett gäng förortsvärstingar som kastat sten mot en ambulans i Tensta. Han ber personalen om ursäkt. ”Ambulanspersonal försöker rädda liv, nästa gång kanske det är din familj eller du som behöver hjälp. Så här kan man inte bete sig oavsett bakgrund eller var man bor”, säger han i klippet.

Han tycker inte att man ska kasta sten på ambulanser som kommer för att hjälpa. Men han berättar inte att enligt salafismen, och faktiskt enligt traditionell islam generellt, så är det riktigt att stena äktenskapsbrytare. Så det är okej att stena en människa, men inte en bil? Kvinnor har stenats i Saudiarabien. Det har han inte kritiserat. Profeten Muhammed, som enligt honom hade det bästa uppförandet och är ett ideal för alla tider, stenade enligt islamiska texter människor. Gjorde Muhammed fel?

I en Facebookstatus den 1 februari 2016 skriver Assal att som muslim ska inte ”vara sig själv” utan istället imitera profeten Muhammed. Till stöd för detta citerar han Koranversen ”I Guds sändebud har ni ett gott föredöme” (33:21).

Vad gäller att uttala arabiska riktigt är salafisterna mycket noga. Jag vet eftersom jag har deltagit i studiecirklar under salafitiska lärare. Minsta fel korrigeras. Men Assal talar dålig svenska fast han antagligen är född i Sverige. Han tycks ta svenskan på mindre allvar. Det är han inte ensam om i ”orten”. Det dessa invandrartäta förorter behöver prioritera är enligt min mening snarare utbildning i svenska språket än koranisk arabiska. En invandrare kan ursäktas, att lära sig ett nytt språk är inte lätt, särskilt om man inte har studievana från hemlandet. Men den som är född här har ingen ursäkt. Dåligt uttal tyder på bristande intresse.

Tyvärr har det uppstått en kultur bland vissa ungdomar i ”orten” att se ner på den som talar riktig svenska, så kallad ”svennig” svenska. En sådan inställning är provocerande för mig som svensk, och det är även provocerande att Assal, som uppenbarligen är normalbegåvad, tolererar fel i svenskan, men strävar efter perfektion i arabiskan.

Två av de ledande profilerna på Islam.nu, en sajt där Assal verkar, är svenska konvertiter till salafismen, den tidigare nämnde Abdul Wadud och Abu Dawud Abdullah as Sueidi. Båda har svenska som modersmål, men har lagt sig till med någon slags ”förortsaccent”.

Det ungdomarna i förorten skulle behöva är inte mer islamisk fundamentalism, utan förnuft och vetenskap och en förebild som anstränger sig att tala god svenska.