NYHETSKRÖNIKA • Stegra var symbolen för framtiden – stålet som skulle rädda världen och sätta Sverige i den gröna frontlinjen. Nu stinker det av konkurs, skuld och hyckleri. Kommuner lånar sig sönder, kapitalet flyr och Al Gores fond tar över ruinerna. Det här är inte omställning – det är en sekt, finansierad av skattepengar.

Stegra. Bara ordet i sig låter som något uppblåst, något som reser sig snabbt och faller ännu snabbare. Det skulle bli det nya stålet, symbolen för den fossilfria framtiden. Politikerna log, Public Service applåderade, miljarderna rullade och svenskarna fick sin klimatsaga.

LÄS ÄVEN: Marken under Stegra skakar – behöver fler miljarder

Nu luktar det inte framtid längre – det luktar bränt stål, spruckna kalkyler och desperation. Harald Mix har lämnat skutan, hans bolag Vargas vägrar stoppa in fler pengar, och in kommer Al Gores fond Just Climate – med samma leende som alltid följer med internationellt klimatkapital. Den nye räddaren i nöden, den fromme predikanten som lovar frälsning med andras pengar.

Northvolt var första akten. Samma språk, samma löften, samma symbolik. Samma resultat: fiasko, konkurs, skattepengar i sjön. Men i Sverige gäller en oskriven regel – när man misslyckas, döp om projektet och kalla det nästa steg. Stegra är Northvolt i stålhjälm, med samma dröm, samma naivitet, samma slut.

Jonas Andersson

Boden, denna lilla kommun i norr som skulle bli centrum för det gröna stålet, har redan lånat sig till ruinens rand. Vägar, vattenledningar, elnät, mark – allt byggdes för ett projekt som nu haltar betänkligt.

LÄS ÄVEN: Stegras miljardförluster ses som framgång – hyllas av VD som ”positiv signal”

De lokala politikerna såg inga risker, bara rubriker. De såg framtidstro, sysselsättning, innovation. Nu ser de räntor, amorteringar och växande skuldberg. Det är svensk planekonomi i sin renaste form: kommunerna tar risken, kapitalet tar vinsten, och folket står kvar med fakturan.

Klimatkapitalismens nya prästerskap

När Harald Mix kliver av sin tron och lämnar över till Al Gores fond är det inte längre svensk industri. Det är klimatkapitalism i global tappning, styrd från London och Bryssel, med svenska skattemedel som bränsle. Man kallar det hållbarhet men det är kolonialism i ny kostym.

Det är skattefinansierad PR för klimatindustrins nya elit – reportrar som kallar det granskning men fungerar som liturgiskt följe i den gröna kyrkan. Och vi vet varför. De flesta av dessa “journalister” röstade på Miljöpartiet – eller på något som ligger ännu längre ut på den grönröda kanten.

Jonas Andersson om Public service

Råvarorna, energin, marken – allt pumpas upp ur Norrbotten, men värdet hamnar i rapporterna från Gores klimatkonglomerat. Sverige har reducerats till försökskanin i ett globalt spel.

LÄS ÄVEN: Kammarrätten mörkar statliga pengar till Stegra

Public Service följer troget med. De har filmat varje spadtag, varje presskonferens, varje löfte om tusentals gröna jobb. Deras rapportering har varit en blandning av religiös väckelse och företagsreklam. Ingen nämner riskerna, ingen frågar vem som bär ansvaret.

Det är skattefinansierad PR för klimatindustrins nya elit – reportrar som kallar det granskning men fungerar som liturgiskt följe i den gröna kyrkan.
Och vi vet varför. De flesta av dessa “journalister” röstade på Miljöpartiet – eller på något som ligger ännu längre ut på den grönröda kanten.

De tillhör samma urbana medelklass som älskar att tala om klimatet, men aldrig skulle sätta sin fot i Boden. De är inte reportrar, de är missionärer.

Massiv propaganda fungerar – alltid

Det tvångsfinansierade Public Service har blivit den största propagandamaskinen i svensk historia – en apparat som med allvarlig min och symmetrisk frisyr förklarar för folket att det är de själva som ska rädda världen, bara de betalar lite till.

LÄS ÄVEN: SVT-inslag om Northvolt ifrågasätts

Northvolt var första akten. Samma språk, samma löften, samma symbolik. Samma resultat: fiasko, konkurs, skattepengar i sjön. Men i Sverige gäller en oskriven regel – när man misslyckas, döp om projektet och kalla det nästa steg. Stegra är Northvolt i stålhjälm, med samma dröm, samma naivitet, samma slut.

Vi såg det inte komma? Bild: Game of Thrones, Faksimil Youtube

När Mix lämnar säger han att han vill fokusera på andra investeringar och att engagemanget i Stegra fortsätter via hans bolag. Det låter förstås bättre än sanningen: att han kliver av ett skepp som tar in vatten. I finansvärlden kallas det riskhantering. I verkligheten kallas det flykt.

Och när Al Gore kommer in och världen applåderar blir det tydligt vad Sverige numera är: en underleverantör i den globala klimatindustrin, en filial till FN:s klimatbyråkrati. Ett land som inte längre styr över sin egen industriella framtid utan låter klimatprästerna göra det åt oss.

LÄS ÄVEN: Ekeroth: ”Bidragskapitalism – den gröna industrins verkliga affärsidé”

Stegra är inte ett företag längre. Det är en berättelse – ett manus som skrevs i Bryssel, övades in av politikerna och marknadsfördes av SVT. Det är så hela den gröna omställningen fungerar: som en välrepeterad pjäs, finansierad av skattebetalarna, med EU-kommissionen i producentstolen och en ensemble av miljardärer i huvudrollerna, som skrattar hela vägen till banken.

Boden står kvar med skulderna. Skattebetalarna står kvar med notan. Och Sverige står där som den godtrogne idioten på den globala klimatteatern – applåderande, ruinerad och fortfarande övertygad om att allt görs för planetens bästa.

Det gröna stålet är inte framtiden. Det är ett monument över vår egen dumhet.

Badplatsen förvandlades till soptipp – ”Gått nedför senaste åren”