LEDARE • För sjutton år sedan lovade Jimmie Åkesson att göra allt i sin makt för att stoppa en utveckling kopplad till invandring och islam som han ansåg utgjorde det största hotet mot det svenska samhället. Få har sedan dess förvaltat det budskapet lika konsekvent som Richard Jomshof. Nu diskuteras om han ska petas från Sverigedemokraternas innersta krets – för sitt värv som islamkritisk fanbärare och för att ha hävdat att det svenska folkets härkomstliga kontinuitet har betydelse. Vad har egentligen hänt med partiet som skulle göra Sverige svenskt igen när alltför svenska svenskar målas upp som ett större hot än muslimska migranter?

Den 19 oktober 2009 publicerade Aftonbladet en debattartikel av Jimmie Åkesson som skulle bli en av de mest omtalade politiska texterna under det svenska 2000-talet. Rubriken var provocerande: ”Muslimerna är vårt största utländska hot.” Åkesson hade synpunkter på att tidningen bytt ”islam” mot ”muslimer” eftersom texten handlade om ideologi och värderingar, inte om människor.

I själva artikeln utvecklade Åkesson ett resonemang om islam, islamisering och vad han uppfattade som den svenska maktelitens oförmåga att förstå de kulturella förändringar som följde i den muslimska massinvandringens spår.

Han beskrev ett Sverige där den historiskt framvuxna majoritetskulturen gradvis anpassades till en annan religions normer och föreställningar. Ett Sverige där de politiska makthavarna inte bara accepterade utvecklingen utan betraktade den som ett framsteg. Åkesson såg något helt annat. Han avslutade artikeln med orden:

”Som sverigedemokrat ser jag detta som vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år.”

Det var ett löfte som kom att definiera mycket av Sverigedemokraternas politiska identitet. Sjutton år senare finns det anledning att återvända till det.

Från islamisering till biologiska band

Den aktuella konflikten inom Sverigedemokraterna började med att SD-debattören Carl Eos argumenterade för att partiet borde begrava etnonationalismen en gång för alla. Richard Jomshof invände.

Han ifrågasatte inte möjligheten för människor med utländsk bakgrund att bli svenskar. Däremot vände han sig mot föreställningen att det svenska folkets historiska släktskap skulle sakna betydelse för den nationella gemenskapen.

LÄS ÄVEN: Dagerlind: Ett folk är mer än en nyckelharpa

Familjeband, härkomst och den kontinuitet som uppstår när generationer efterträder varandra inom ett folk är, enligt Jomshof, en del av förklaringen till hur Sverige har formats.

Partiets chefsideolog Mattias Karlsson svarade med att slå fast att svenskhet inte överhuvudtaget handlar om biologi. Han hänvisade till partiets senaste principprogram, där nationen definieras utifrån kultur, språk, identitet och lojalitet snarare än historisk och genetisk grupptillhörighet.

Det är ingen nyhet att Sverigedemokraterna företräder en öppen svenskhet. Partiet har länge hävdat att människor med annan bakgrund kan bli en del av den svenska nationen. Men det är en sak att säga att svenskheten inte är exklusivt förbehållen människor med svenska förfäder. Det är en annan att avfärda själva föreställningen att det svenska folkets historiska kontinuitet har ett centralt värde.

Det är i den skillnaden som den nuvarande konflikten finns. Och det är svårt att se hur den skulle kunna avfärdas som en akademisk ordstrid om definitioner. För om det saknar betydelse vilka människor som befolkar Sverige, så länge de bekänner sig till vissa kulturella värderingar, vad är det då egentligen som ska bevaras av vem? Det kan lika gärna vara nyanlända afrikaner som ursvenskar som är bärare av det svenska om svenskhet helt reduceras till bara en idé.

Om svenskheten däremot också har en historisk och mellan generationer nedärvd dimension uppstår en annan fråga – hur långt kan befolkningssammansättningen förändras innan också nationens karaktär förändras? Det är frågor som Sverigedemokraterna har vuxit fram ur. Nu har de blivit en källa till konflikt inom partiet självt.

Partiets kärnfråga ett internt problem

Enligt uppgifter till TV4, SVT och Svenska Dagbladet diskuteras nu Richard Jomshofs framtid i Sverigedemokraternas ledning. Hans plats i det verkställande utskottet uppges vara ifrågasatt. Anonyma företrädare beskriver hans agerande som ett problem för partiledningen. Enligt en källa till TV4 går det inte att mobilisera mot partiledningen och samtidigt räkna med att få behålla sin position.

LÄS ÄVEN: Dagerlind: Begrav inte svenskarnas rätt att vara ett folk

Inget formellt beslut om Jomshofs framtid har fattats. Det handlar än så länge om ”uppgifter” men sannolikt stämmer talesättet ”ingen rök utan eld” även här. Det finns krafter i och nära partiet och hos samarbetspartners som tycker att Jomshof borde avpolletteras, att han inte hängt med i utvecklingen, är kvar i det gamla etablissemangskritiska SD som var paria i stället för att rätta in sig i ledet i det nya stora SD inne i såväl riksdags- som regeringsvärmen.

Den omedelbara konflikten handlar om svenskhetens innebörd och om hur mycket intern opposition partiledningen är beredd att acceptera. Men Jomshofs skarpa islamkritik har också varit föremål för kritik inom Tidösamarbetet och blivit obekväm för somliga i partiet som tycker att det Åkesson slog fast när man var ett parti utanför parlamentet inte kan få betyda så mycket idag, hur bestämda orden än var då.

Jomshof har under lång tid tillhört Sverigedemokraternas mest profilerade kritiker av islam och islamisering. Han har inte gjort någon hemlighet av att han betraktar religionens politiska anspråk som ett problem för det svenska samhället. I det avseendet finns en tydlig kontinuitet mellan honom och den Åkesson som skrev i Aftonbladet 2009.

Nu framstår samme Jomshof som ett problem för den partiledning han under så många år varit en del av. Vi vet inte om Åkesson har övergett sin gamla övertygelse, men utspel om att Sverige skulle kunna ha en statsminister som är troende muslim väcker förstås frågor. ”Vi säger vad du tänker” var tidigare en SD-slogan. Idag undrar många om partiföreträdare ens säger vad de själva tänker när islamkritik som Jomshofs betraktas som politiskt besvärlig.

Det muslimska hotet

Här finns en motsättning som är större än den personliga konflikten mellan några sverigedemokratiska profiler. När Åkesson 2009 varnade för islamisering handlade det inte bara om att han ogillade vissa religiösa föreställningar. Hans argumentation utgick från att Sverige hade en egen historiskt framvuxen kultur och att denna riskerade att trängas undan och skadas. Det var den utvecklingen han lovade att vända.

Sedan dess har ingen vändning skett. Tvärtom har Sverige fortsatt att förändras, både demografiskt och kulturellt i samma enligt Åkesson undanträngande och skadliga riktning. Debatten om segregation, hedersförtryck, religiös extremism och parallella normsystem visar att frågor om kulturell sammanhållning knappast har förlorat sin aktualitet. Om något är det hot Åkesson talade om 2009 ännu större idag.

Alltför få har gått genom den dörr märkt ”Öppen svenskhet” som SD hållit upp – så få att hela konceptet behöver revideras ned till en realistisk nivå som ett erbjudande till ett litet fåtal, inte något som kan bära upp och utgöra grunden för hela den svenska nationens samhörighet. Men i partiets principprogram har rört sig andra riktningen.

LÄS ÄVEN: Dagerlind: Jag vet vad det innebär att göra Sverige till Sverige igen – men gör SD?

Säkerhetspolisens nationella terrorhotbedömning för 2026 pekar fortfarande ut våldsbejakande islamister som det främsta attentatshotet mot Sverige, även om man för att inte framstå som islamofober tvingas lyfta fram även högerextremister på ett sätt som knappast är proportionellt mot verkligheten. Hotnivån är till följd av våldsbejakande islam i realiteten permanent förhöjd. Att leva i rädsla för muslimskt våld är det nya normala.

Hotbilden har inte förändrats, bara förstärkts. Däremot behöver frågan ställas om vad det är Sverigedemokraterna idag anser är hotat, vad Sverige riskerar att förlora till följd av den muslimska invasionen. Är det en gemensam värdegrund, ett språk, en kultur, en historisk folkmajoritet eller någon kombination av dessa och i så fall i vilka proportioner?

Öppen svenskhet ett komplement

Tidigare framställdes den öppna svenskheten som ett tillval för att inte exkludera den som inte var född svensk men gärna ville bli en del av den svenska gemenskapen. Den etniska folkmajoriteten var fundamentet. Idag river ledande SD-ideologer detta fundament och Sverige ska i stället vila helt på en öppen svenskhet som svävar fritt i luften. Inget blod, ingen jord, bara en abstrakt idé.

Jomshof gillar inte det han hör. Han är vokal om det medan andra håller tand för tunga för att inte äventyra karriären. Några som, om man håller örat mot marken, inte heller förefaller tycka om SD:s ompositionering är partiets kärnväljare. De har röstat på SD därför att det varit det enda parti som motsatt sig att svenskar ska fråntas den folkrättsliga status som tillerkänns andra folk. Att skaka hand med vänsterliberalerna i den frågan var inte vad man trodde avsågs när det deklarerades att Sverigedemokraterna inte har några röda linjer.

Den maktpolitiska dimensionen är en förklaring. Frågan är om det är en ursäkt. SD är inte längre det lilla oppositionsparti som Åkesson ledde 2009. Partiet har sedan den famösa debattartikeln skrevs kraftigt breddat sitt väljarunderlag, suttit halvtannat decennium i riksdagen och under en hel mandatperiod haft ett avgörande inflytande över regeringspolitiken. Man behöver förhålla sig till förhandlingar, samarbetspartier och kompromisser.

Det kan kräva en annan retorik än den som fungerar när man står utanför det politiska systemet. Men kärnväljarna har inte uppfattat SD som det Groucho Marx-parti den så kallade sjuklövern varit, som ägnat sig åt röstmaximering genom att skaffa sig nya åsikter om väljarna inte gillar de gamla. Man har låtit väljarna komma till partiet som berget till Muhammed, inte tvärtom.

Man har förlitat sig på att man haft och fått rätt och att de nya väljarna som strömmat till är svenskar, och en del invandrare, som låtit fjällen falla från ögonen i en Damaskus-upplevelse. Nu känner många att man i stället börjat ägna sig åt triangulering och att detta accelererat efter valnederlaget – en tillbakagång som var större än något annat parti i kontrast till samarbetspartierna M, KD och L som samtliga gick framåt och som rent krasst var det som kostade Tidö regeringsmakten.

Ju mer ett parti närmar sig maktens centrum och blir en del av det etablissemang man tidigare stod utanför, desto större kan frestelsen bli att betrakta den egna rörelsens ursprungliga frågor som störande påminnelser om ett förflutet man helst vill lämna bakom sig. Att ge upp sina stridbara ideal förvandlas till ett tecken på politisk mognad.

Fördubblat problem eller ett nytt Sverige

I ett Sverige där enligt SCB:s siffror det så kallade muslimska civilsamhället fördubblats sedan debattartikelåret 2009 kan det vara frestande att se detta inte som en fördubbling av problemet, utan som att islam nu är något man måste acceptera som en del av Sverige. Extrapolerat är det bara en tidsfråga innan folkutbytet når en tipping-point där vi svenskar blivit problemet.

Åkesson 2009 hade inte svarat ja på frågan om en troende muslim är lämplig som Sveriges statsminister. Han hade betraktat det som den ultimata infiltrationen från det han såg som det största hotet mot vårt land. Jomshof skulle inte heller svarat jakande då. Han gör det inte heller idag.

LÄS ÄVEN: Dagerlind: När svenskheten görs moraliskt misstänkt

Jomshof har inte heller förflyttat sig från partiets hållning 2009 att det finns ett svenskt folk med en historisk kontinuitet som den öppna svenskheten bara var ett komplement till. I två helt centrala frågor han blivit ett problem för de tongivande delar av partiledningen som har ambitionen att förnya Sverigedemokraterna. Kärnväljarna verkar dock luta åt att det är förnyarna som är problemet, inte Jomshof.

Det är inte självklart eller ens sannolikt att väljare som under årtionden röstat på SD därför att de velat bevara ett igenkännbart Sverige gör den politiskt korrekta åtskillnad mellan kultur och folk som partiets ledande ideologer nu vill ansluta sig till. Många har sannolikt betraktat dessa ting som nära sammanhängande, men blir nu utpekade som rasbiologer av sitt eget parti på samma obehagliga sätt som de tidigare blivit det av den politiska vänstern.

Sverige: svenskt, förkristet och judeokristet

Sverigedemokraterna har genom åren tagit avstånd från nynazism och rasideologiska föreställningar. Det har varit en del av partiets resa från marginaliserad rörelse till etablerat riksdagsparti och nu senast en del av regeringsunderlaget.

Men den öppna svenskheten har inte varit liktydig med att man också avvisat existensen av ett etniskt svenskt folk enligt de vedertagna folkrättsliga principer som skyddar alla andra folk. Det rättighetsberövandet är det vänsterliberaler i olika schatteringar som ägnat sig åt medan SD varit en motkraft.

Inte heller har Sverigedemokraterna med sin öppna svenskhet lämnat föreställningen om att Sverige är ett land som vilar på en judeokristen och i viss utsträckning förkristen kulturhistorisk grund. Att vara bekännande muslim med alla de värderingar den religionsideologin är bärare av har diskvalificerat invandraren från att bli en del av den öppna svenskheten. Man har tvärtom enligt Åkesson varit en del av det största hotet mot Sverige.

Vänsterliberal förflyttning

Diskussionen nu låter annorlunda och närmar sig den vänsterliberala så som den formulerats sedan massinvandringen tog fart. Där avvisar man kategoriskt idén om att etniska svenskar ska ha något folkrättsligt skydd ens i begreppets vidaste betydelse. Den nya påbudet från SD:s och Oikos chefsideologer är att det inte längre är tillåtet att tycka att det svenska folkets historiska fortbestånd har något värde.

När det gäller islam är juryn fortfarande ute. Så sent som i juni fattade partiet ett beslut om att gå till val på ett totalt förbud för den kvinnoförtryckande muslimska slöjan på allmän plats. Alltså inte bara ansiktstäckande niqab och burka utan också hijab. Efter valet har flera SD-toppar kritiserat beslutet som en bidragande orsak till nederlaget. Påtryckningar av det slaget har också kommit från allmänborgerligt håll. SD borde inte ge sig på ”vanliga” troende muslimer heter det.

Richard Jomshof håller inte med vare sig om att etniska svenskar ska sakna skydd eller om att det finns något som kan kallas vanliga troende muslimer som kan omfattas av den öppna svenskheten. Han menar att islam är en tro och en ideologi med en lång rad värderingar som går helt på tvärs med att vara svensk.

Han många, långa och hårda islamkritiska utspel i sociala medier och släppet av den likaledes starkt islamkritiska boken Kafir ekar av Åkesson 2009. Men någon tydlig uppbackning av Åkesson 2026 har Jomshof inte fått när andra inom partiet ifrågasatt den tuffa islamkritiken.

Andra blåsväder, andra förflyttningar

Jomshof har också gjort sig besvärlig i partiet i andra frågor. Han fick lämna posten som ordförande i riksdagens justitieutskott under turbulenta interna partistrider inför öppen ridå kring uppgörelsen med de övriga Tidöpartierna om ändringar i vapenlagstiftning. Att han hade helt rätt i sin kritik mot det förhastade förbudet mot vissa vapentyper spelade mindre roll. Byken skulle inte tvättas offentligt. Lojalitet var det viktiga.

Hans användande av ordet ”quisling” om S-ledaren Magdalena Andersson som han menade gick islamisters ärenden gjordes stor affär av och partikamraterna blev ängsliga. Återigen hade Jomshof rätt i sak. Men fel ordval var viktigare.

Samtidigt har partiet vattnat ur sin nationalism på ett flertal andra sätt. 2011 beslutade man sig för att inte längre primärt vara ett nationalistiskt parti, utan ett socialkonservativt parti med en nationalistisk grundsyn. 2019 släppte man kravet på utträde ur överstatliga EU. Sedan dess heter det att man ska ”reformera EU inifrån”. 2022 ställde man sig bakom att låta Sverige bli en del av militäralliansen Nato, som i motsats till EU innefattar även utomeuropeiska länder som USA, Kanada och Turkiet.

På motsvarande sätt har SD:s principprogram reviderats i mer lagom-nationalistiskt riktning. Men i kontrast till vad man i den nu uppblossade debatten hävdar var det först när partiet kom in i riksdagen som den rena etnonationalismen ströks ur principprogrammet. Där stod fram till och med riksdagsinträdet att ”Den viktigaste faktorn i ett tryggt, harmoniskt och solidariskt samhälle är den gemensamma identiteten, vilken i sin tur förutsätter en hög grad av etnisk och kulturell likhet bland befolkningen.”

Sedan 2011 heter det i stället att ”Eftersom vi definierar nationen i termer av kultur, språk, identitet och lojalitet, och inte i termer av historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet, så är vår nationella gemenskap öppen även för människor med bakgrund i andra nationer.” Den allmänna tolkningen bland SD:s väljare var dock inte att etnonationalismen därmed övergavs, utan kompletterades med det som kommit att kallas öppen svenskhet. Så förefaller också centralt placerade SD-politiker som Richard Jomshof ha uppfattat det.

Kuriöst om Karlsson

Som kuriosa kan nämnas att Mattias Karlsson tar sina första kontakter med SD redan 1994 i vad han kallat ”ett nationellt uppvaknande” och blir medlem i partiet 1999 när han lär känna Jimmie Åkesson, Björn Söder och Richard Jomshof i vad som har kallats ”de fyras gäng”. SD var då fortfarande ett uttalat etnonationalistiskt parti.

I inledningen av det partiprogram som klubbades samma år gillades och godkändes av Karlsson kan man läsa följande: ”Sverige och det svenska folket har vuxit fram ur de flockar av urfolk, vilka efter den stora inlandsisens avsmältning så småningom tog den skandinaviska halvön i besittning. De spridda stammarna i vårt land sammansvetsades med tiden i ett rike, vilket, sedan det fått sina naturliga gränser, blev en fast enhet, det nuvarande Sverige.” Programmet reviderades 2002 utan att detta tydligt stycke ändrades.

Karlsson blir sedan pappa till partiets samtliga principprogram från 2003 – således också till formuleringen ovan om en nationalism grundad på ”en hög grad av etnisk och kulturell likhet bland befolkningen”.

Samma formulering och åsikt behåller Karlsson när han skriver om principprogrammet 2005 och ställer sig bakom i ytterligare sex år. Här återfinns förvisso det första trevande försöket om ”ett slags öppen svenskhet”, men det slås samtidigt fast att ”helt uppgå i en nation kan ta flera generationer”. Karlsson är också noga med att det handlar om ett erbjudande på marginalen – allt annat utgör ett ”hot mot den svenska nationen och dess homogena sammansättning”.

Först när Karlsson skriver 2011 års principprogram upphör etnisk homogenitet att explicit omnämnas. Övergången är dock mjuk och programmet inleds med att partiet vill ”slå vakt om den gemensamma nationella identitet som utgjort grunden” för det goda Sverige. Detta och skrivningar som blickar tillbaka mot den gamla folkhemstanken signalerar att man inte övergett idén om att Sverige till helt övervägande del ska befolkas av etniska svenskar – att den fortfarande är underförstådd.

Ingenstans i 2011 års principprogram markerar man att det är en fullständig omsvängning från etnonationalism till kulturnationalism som partiet gör. Av det enkla skälet att det inte var det – det är en efterkonstruktion. Valet att benämna partiet som primärt socialkonservativt i stället för nationalistiskt väckte dock en häftig intern debatt och kan ses som ett steg närmare kulturnationalismen än etnonationalismen. Men någon täta skott mellan dessa två har inte funnits historiskt inom socialkonservatismen.

Teodor Holmberg (1853–1935), som Karlsson i programmet nämner specifikt som en förebild, var till en början måttligt etnonationalistisk för att senare radikaliseras påtagligt och göra gemensam sak med rörelser som skulle komma att ta till sig fascistiskt, nazistiskt och antisemitiskt tankegods. Holmberg hyllade i slutet av sitt liv Adolf Hitler som han menade lyckats ”svetsa ihop tyskarna inåt till ett folk, fyllt av strålande entusiasm inför nya ideal”

Men låt oss ge Karlsson att han personligen genomgick en inre omvändelse 2011 och att det var den tidiga Teodor Holmberg han inspirerades av. Vi kan ändå slå fast att SD:s chefsideolog under mer än ett decennium inte bara är en del av partiets högsta ledning, utan också en övertygad etnonationalist. Sedan ändrar han sig lite. Sedan lite mer. Till slut mycket. Jomshof gör det inte.

Ett hot mot partieliten

Det återstår att se om Jomshof får respass från partiet, flyttas till en mer undanskymd plats eller beläggs med munkavle. Alltmedan partiet fortsätter sin triangulering mot mitten – röstmaximering genom anpassning till mellanmjölksväljarna i stället för nationalistisk väckelse.

För sjutton år sedan var Jimmie Åkessons budskap att Sverige höll på att förändras i grunden och att han tänkte göra allt som stod i hans makt för att vända utvecklingen. Muslimerna var det största hotet och det som skulle skyddas var Sverige. När man lyssnar på tongivande röster i partiet idag kan man lätt få intrycket att det är svenskarna som är det stora hotet och att det som ska skyddas är partieliten.