LEDARE • Det var tänkt att bli ett samtal om varför unga arbetarmän lämnar Socialdemokraterna för Sverigedemokraterna. Men mötet mellan den socialdemokratiska riksdagsledamoten Lawen Redar och unge elektrikern Anton från Upplands Väsby i ett radioreportage kom att avslöja något långt större än så. Det blottlade ett av vår tids mest besvärande politiska problem – det växande avståndet mellan den politiska klassen och de människor som lever med konsekvenserna av den politik som förts under decennier.

Anton berättar i ett inslag i Sveriges Radio om en verklighet som miljontals svenskar känner igen. Om grupperingar av unga män med utomvästlig invandrarbakgrund och främmande kultur som skapar otrygghet kring stationer och centrum. Om känslan av att inte längre kunna röra sig fritt på platser där man tidigare känt sig hemma. Om trakasserier på bussar och tåg. Om ett samhälle där människor ständigt tvingas göra riskbedömningar i vardagen.

Anton berättar egentligen ingenting nytt och heller inte det värsta. Liknande och ännu allvarligare vittnesmål har hörts från svenska förorter, bruksorter och arbetarklassområden i årtionden. Människor har beskrivit samma typ av otrygghet sedan 1980- och 90-talen, långt innan skjutningar, bombdåd, förnedringsrån, åldringsbrott, grupp- och överfallsvåldtäkter med mera blev dagliga inslag i nyhetsrapporteringen.

De som tidigt slog larm möttes inte av nyfikenhet eller förståelse. De möttes av misstänkliggöranden, etiketteringar och anklagelser om att överdriva eller svartmåla. Deras oro togs inte på allvar utan stämplades som okunnighet, fördomar, främlingsfientlighet och rasism medan problemen sopades under mattan. Inget skulle störa bilden av det mångkulturella samhällsprojektets berikande välsignelse.

Redars spelade förvåning

Därför är det svårt att inte reagera på Lawen Redars förvåning. Under samtalet säger hon att detta är frågor hon inte fördjupat sig i och att hon efter mötet känner att hon behöver tala med fler unga män om deras upplevelser. Det är ett remarkabelt uttalande från en ledande socialdemokratisk politiker som profilerat sig just inom frågor som rör integration, segregation och nationell sammanhållning.

Två möjliga slutsatser infinner sig. Antingen känner hon redan till problemen och väljer att framstå som överraskad för att visa empati och engagemang. Eller också känner hon faktiskt inte till hur det ser ut i verkligheten i det samhälle som hennes parti varit instrumentella i att skapa de senaste decennierna. Ingen av förklaringarna är särskilt betryggande.

Om en av landets mest profilerade integrationspolitiker inte har fördjupat sig i den typ av vardaglig invandringsrelaterad otrygghet som så många människor beskriver, är det alarmerande. Om hon däremot redan känner till problemen men ändå reagerar som om hon just upptäckt dem riskerar samtalet att framstå som politisk teater.

Agerar så som hon tror är mest valstrategiskt

En vän som gjorde mig uppmärksam på det här samtalet och radioinslaget undrade: ”I vilken skokartong har hon levt, under vilken sten?”

Råder det så täta skott mellan riksdagshuset och verkligheten? Har våra styrande blivit så isolerade från människors vardag att sådant som för vanliga människor är självklara erfarenheter framstår som nya upptäckter när de når maktens korridorer?

Min vän tror inte att det är så illa – hon tror att det är värre. Lawen Redar är Socialdemokraternas största integrationspolitiska profil. Hon har koll, hon är inte överraskad. Hon agerar så som hon tror är mest valstrategiskt inför SR:s påslagna mikrofon.

Bjuder inte in de värst drabbade

Samtidigt finns en annan intressant aspekt av mötet. Lawen Redar valde inte att bjuda in någon som råkat verkligt illa ut. Inte en ung kvinna som utsatts för grova trakasserier, kallats hora på skolgården, gruppvåldtagits på väg hem efter festen. Inte någon som blivit misshandlad eller rånad. Inte någon vars familj drabbats av gängvåld. Inte någon vars mormor utsatts för telefonbedrägerier eller övergrepp av hemtjänstpersonal.

Hon bjöd in Anton. En ung man som visserligen upplevt otrygghet och trakasserier men av det mildare slaget. Hans kritik tror sig Redar kunna hantera utan att bli svarslös, utan att på allvar behöva skämmas. Han är inte så retoriskt slipad som S-toppen och avskyr henne inte så hårt som någon som verkligen fallit offer för Socialdemokraternas migrationspolitik.

Mer intresserad av väljare än brottsoffren

Det är svårt att undgå intrycket att det inte i första hand är brottsoffren som intresserar Socialdemokraterna i detta sammanhang. Det är väljarna. Redar säger också öppet att hon reagerade på att Anton i mycket resonerade som en socialdemokrat men ändå valt att sympatisera med Sverigedemokraterna. Hon konstaterar dessutom att det är ett stort problem för Socialdemokraterna att arbetare lämnat partiet på grund av migrations- och integrationsfrågorna.

Där någonstans finns kärnan. Det som bekymrar Socialdemokraterna mest är kanske inte att Anton känner sig otrygg. Det är att han inte längre röstar på dem. Och nu drar det ihop sig till val.

Lånar invandringskritikernas vokabulär

Samtidigt är mötet intressant av ett annat skäl. Under många år har invandringskritiker beskrivit fenomen som gruppbaserat maktbeteende, revirtänkande, hederskultur och olika former av social dominans i vissa invandrartäta miljöer. Ofta har sådana beskrivningar avfärdats som generaliseringar eller överdrifter.

Men i samtalet använder Lawen Redar själv ordet ”dominansbeteende”. Hon talar dessutom om hur Anton blivit ”förnedrad” av de ungdomar som trakasserade honom på bussen. Det är ordval som vittnar om något – i bästa fall att hon delar problembeskrivningarna, i sämsta fall att hon bara lägger sig till med en jargong som hon tror appellerar på unga SD-sympatisörer.

Begreppet förnedring är centralt i diskussionen om de så kallade förnedringsrånen, där unga människor inte bara rånas utan också utsätts för medveten förödmjukelse. Dominansbeteende är på liknande sätt ett försök att beskriva sociala och kulturella fenomen som länge diskuterats i den invandringskritiska debatten.

Om problemen på det här sättet erkänns av ledande socialdemokrater, varför har det tagit så lång tid för partiet att tala ur skägget? Varför möttes så många människor som tidigare beskrev samma verklighet med samma ord av förnekelse, misstänkliggöranden och pejorativa epitet av Redars parti?

Alla flaggor utom den svenska vid studentutspringet

När samtalet sedan kommer in på integration blir motsättningarna ännu tydligare. Anton beskriver en situation där Sverige tagit emot fler människor än samhället förmått integrera. Han pekar på fenomenet att även andra generationens invandrarungdomar som är födda och uppvuxna i Sverige ofta identifierar sig starkare med sina föräldrars eller morföräldrars ursprungsländer och kultur än med Sverige.

Anton tar just nu aktuella studentfirandet som exempel, där man kan se palestinska, somaliska och allsköns andra främmande länders flaggor i luften ovanför de vita mössorna men där den svenska flaggan lyser med sin frånvaro.

Visionen och verkligheten

Redars svar adresserar inte hur det är, utan är en vision om hur det borde vara. Hon vill att alla ungdomar som tar studenten ska kunna bära den svenska flaggan med stolthet och identifiera sig som svenskar. Det är en vacker tanke. Men den illustrerar också en av svensk politiks största svagheter – förmågan att formulera mål utan att förklara hur de ska uppnås.

Hur ska en gemensam svensk identitet växa fram när stora grupper växer upp i områden där få eller inga etniska svenskar bor? Hur ska svenska normer, värderingar och traditioner föras vidare när svenska språket i många miljöer utkonkurreras av en rad andra språk? Hur ska människor integreras i ett samhälle som de i praktiken har mycket begränsad kontakt med och ofta lär sig känna fientlighet mot?

Tvångsblandning – fel eller rätt åt villamoderaterna?

Här kommer också Redars egen politik i fokus. Hon har gjort sig känd för idéer om att bryta segregationen genom att skapa mer blandade bostadsområden. Kritiker har kallat detta för tvångsblandning. Tanken är att människor från utsatta områden i större utsträckning ska flytta – eller flyttas – till områden där etniskt svenska och socioekonomiskt starkare grupper bor, villaområden där man slagit upp hyreskaserner och öronmärkt kontrakten för syrier, afghaner, somalier och andra grupper som visat sig svåra eller omöjliga att integrera.

När jag motsätter mig den politiken, säger min vän att de som bor i villaområdena har röstat på Reinfeldts moderater och nu gott kan få smaka på konsekvenserna av sin egen politik när det inte längre går att flytta bort från den – rösta annorlunda med fötterna än vid valurnan. Det ligger något i det men det är samtidigt de sista resterna av det gamla välmående svenska Sverige som Redar vill slå sönder.

Ett ruttet ägg skämmer omeletten

Och om integrationen misslyckats i de områden där problemen uppstått, varför skulle samma politik lyckas bara för att problemen geografiskt sprids? Det räcker med ett ruttet ägg i omeletten för att den ska bli förstörd.

När man flyttat problemtyngda invandrarelever från no go-zonerna till skolor med blonda och blåögda elever har resultatet inte blivit att invandrareleverna gjort bättre ifrån sig eller lärt sig hur man uppför sig i ett svenskt klassrum. I stället har hela klassen blivit lidande av stök och bråk och att undervisningstempot måste sänkas för att de ditflyttade elementen ska hänga med.

Att pröva samma politik på makronivå lär ge samma resultat, bara i större skala. Det här något som Redar inte vill prata om, trots att det påtalats otaliga gånger sedan förslaget om tvångsblandning som ett bärande inslag i den socialdemokratiska bostadspolitiken.

Kanske är det därför att den leder tillbaka till en ännu mer obekväm fråga. Vem bär ansvaret för att situationen uppstått, att Sverige ser ut som det gör? Runt två miljoner människor bor i de betongförorter som kallats för miljonprogrammet och som byggdes på socialdemokratiskt initiativ från mitten av 60-talet till mitten av 70-talet. De förvandlades snabbt till avstjälpningsplatser för den asylrelaterade invandringen medan svenskarna flyttade ut.

Problemlösare eller medansvariga?

När Socialdemokraterna nu talar om behovet av integration, nationell sammanhållning och brottsbekämpning gör de det som om de stod utanför utvecklingen. Som om de betraktade ett samhällsproblem som någon annan skapat. Men under större delen av den period då något som idag måste kallas för ett demografiskt haveri vuxit fram har just Socialdemokraterna varit Sveriges dominerande maktparti.

De vill nu framstå som problemlösare. Men många väljare ser dem samtidigt som medansvariga för problemen. Det är där förtroendekrisen uppstår. Det är där Anton och tusentals andra unga arbetarmän försvinner till Sverigedemokraterna. Många är argare än Anton men de får inte komma till riksdagen och prata med Redar eftersom det skulle bli väldigt besvärligt för henne och sannolikt inte alls omvända några SD:are till goda socialdemokrater.

Oinformerade och ointresserade politiker

I slutet av samtalet säger Anton något som kanske sammanfattar hela mötet bättre än något annat. Han konstaterar att Lawens idéer låter rimliga i teorin men att han tror att kulturkrocken är mycket större än hon själv inser. Han hoppas att hon lyckas, men tror inte att det kommer fungera i praktiken.

Det är ett ovanligt, för att inte säga oförtjänt, vänligt omdöme. Och kanske också ett av de mest förödande. För det som mötet mellan Anton och Lawen Redar ytterst visar är inte att människor saknar visioner. Det är att allt fler människor saknar förtroende för att de som styr landet verkligen förstår verkligheten utanför riksdagens väggar.

Om det krävdes att en 24-årig elektriker från Upplands Väsby skulle resa till Sveriges riksdag för att berätta detta för en av landets mest profilerade integrationspolitiker, då är kanske inte det största problemet vad Anton har upplevt. Då är det största problemet att de som styr landet antingen är aningslösa eller mer intresserade av sin egen makt än av Sveriges väl.