➤ KRÖNIKA  ”Land skall med lag byggas”, hette det på Karl XV:s tid. Men det betyder inte att alla lagar är bra; inte ens om de stiftats formellt korrekt. Många dåliga lagar har funnits, och finns, inom straffrätten.

Antingen har man kriminaliserat orättfärdigt från början; eller så har lagen utvidgats bortom sitt syfte. Hets mot folkgrupp är ett exempel på det senare; där en kriminalisering som roddes iland av en skeptisk departementschef trots tung kritik från många remissinstanser har blivit orättfärdig och oförutsebar.

I ljuset av den stora mängden anmälningar och åtal på senare tid är det en legitim fråga om brottet ska behållas. Och då straffrätt ska användas i sista hand ligger bevisbördan på den som hävdar att straff behövs.

Den första frågan är huruvida det finns ett skyddsintresse bakom lagstiftningen. På rak hand har jag svårt att se ett tillräckligt viktigt sådant för att lagen ska ha ett existensberättigande. I den mån man uppmuntrar till våld eller brott mot andra människor finns uppviglingsparagrafen.

Inte heller verkar det särskilt viktigt att kriminalisera hets mot folkgrupp med tanke på den samtida trenden mot större yttrandefrihet, där den svenska lagstiftningen ofta kommer i kläm med Europakonventionens och EU-rättens konstitutionella traditioner.

En till aspekt är att en kriminalisering måste respektera skuldprincipen, vilket innebär att en normalt aktsam person inte ska kunna göra sig skyldig till uppsåtsbrott av misstag. Inte heller här verkar lagen legitim, då dess förutsebarhet går att ifrågasätta; det är svårt att avgöra vad som faktiskt omfattas.

Ett exempel är då den fria folkbildaren och samhällsdebattören Jan Sjunnesson kallades till polisförhör för att ha publicerat satirbilder kring stening och könsstympning. En tolkning likt den åklagaren gjorde i Sjunnessons fall strider för övrigt mot lagstiftningens ursprungliga syfte, där remissinstanser befarade att lagen skulle kunna hindra kritik mot ”religiösa […] seder och bruk som ur samhällets synpunkt äro förkastliga” – en farhåga som verkar ha besannats.

Den sista aktuella punkten bland de officiella kriterierna är att det finns motstående intressen som den svenska lagstiftningen skadar, inte minst debattfriheten. En klassiskt liberal straffrätt, vilket den svenska strafflagen i grunden bygger på, måste medge även felaktiga och vidriga uttalanden för att på så vis stå upp för intellektuellt utbyte och ideologisk tolerans.

Om man tystar en röst som visar sig ha rätt, så förlorar givetvis alla på det. Men även felaktiga åsikter bör få framföras, om inte annat så för att sanningen försvaras bäst genom att härdas gentemot det som är osanning – vilket bl.a. John Stuart Mill framförde i Om friheten.

Utöver kriterier för kriminalisering finns en till viktig princip, som kanske bäst kommer till uttryck i SOU 1992:61. Det är viktigt att rättsväsendet har resurser att klara upp brott – alla brott, och särskilt allvarligare brott. Eller för att vända på steken; om polisen får i uppdrag att jaga äldre damer som skriver plumpa kommentarer på Facebook så får detta inte påverka deras förmåga att jaga tungt kriminella som mördar, rånar och våldtar.

Ändå är jakten på s.k. pinnbrott något utmärkande för svenskt polisarbete; hellre jagar man ängsliga pensionärer som skrivit något oförtänkt i sociala medier, tonåringar som rökt en joint eller stressade löntagare som kör för fort än samhällets farligaste våldsverkare. I värsta fall kan detta leda till att mord inte utreds tillräckligt väl eftersom oproportionerligt stora polisresurser går åt till att utreda t.ex. Näthatsgranskarens anmälningar om tankebrott.

Kritik kan, och bör, riktas även mot att hets mot folkgrupp i praktiken är ett brott som inte kan riktas mot svenskar – även om det rent juridiskt är tillämpbart också då. När Helsingborgs Dagblad gick igenom hatbrott med svenska offer för några år sedan konstaterade man att det dels saknades fällande domar, men också att åklagare och polis inte visste hur man skulle hantera sådana brott.

Men på det stora hela är detta en parentes. Brottet hets mot folkgrupp borde inte finnas – oavsett mottagare eller avsändare.

Det är farligt när lagen ska straffa allt man ogillar – vilket jurister ofta påpekar, men som ofta faller på döva öron. Den korrekta inställningen är det tidlösa motto man hittar i bl.a. Olaus Petris domarregler – lagen gillar inte allt den inte straffar.