➤ KRÖNIKA Under många decennier har det svenska politiska klimatet, inklusive de politiska partierna, med några kortare perioders undantag rört sig i riktning vänster.

Sannolikheten är dock stor att 2015 års migrationskris i framtiden kommer att beskrivas som den definitiva vändpunkten. Om rätt aktörer gör rätt saker vid rätt tillfällen kan vi nu istället vara i början av en mycket lång resa tillbaka högerut. Ett tecken på detta är Moderaternas totala omsvängning. Ett annat tecken är de nya partier som på sistone har uppstått på högerkanten – närmare bestämt Medborgerlig samling och Alternativ för Sverige.

Medborgerlig Samling, MED, är ett klassiskt borgerligt, frihetligt konservativt parti. Sakpolitiskt vill de minska den offentliga sektorn och stärka näringslivet och individen, samtidigt som de förespråkar en migrationspolitik i linje med SD och M.

Alternativ för Sverige, AfS, är ett klassiskt nationalistiskt och konservativt parti, minnandes om ett tidigare SD men med en mer konservativ och högerinriktad profil. Deras stora sakpolitiska fråga är att gå längre än något annat parti i att omrikta migrationen från invandring till återvandring. “Återvandringspartiet” är deras motto. Utöver det vill AfS bland annat skrota SVT och SR, återinföra krav på klassisk arkitektur vid bygglov, införa platt skatt, enhetlig moms och mycket stränga straff för brottslighet.

Så vilka chanser har dessa nya högerpartier? Personligen skulle jag tro att MED är det borgerliga partiet som rent politiskt och kommunikativt går mest i samklang med de borgerliga väljarna. Hade partiet kommit igång en eller två mandatperioder tidigare, under Reinfeldt-eran, så skulle jag bedöma deras chanser att slå sig in i den etablerade borgerligheten, som den frihetligt konservativa och klassiskt borgerliga rösten, som hyfsat goda.

Problemet för MED är att delar av borgerligheten, i synnerhet Moderaterna, nu har lämnat Reinfeldt bakom sig och rör sig i riktning mot MED:s politiska position. Därmed riskerar den politiska lucka som MED vill fylla att stängas framför dem.

Om MED var sent ute så är AfS å andra sidan tidigt ute. Min bedömning är att AfS:s potentiella, stora genombrott kan ske först efter att SD har fått reellt inflytande över regeringspolitiken. Fram tills dess lär SD fortsatt ha momentum som den invandringskritiska och allmogekonservativa utmanaren. Väl vid makten kommer dock SD tvingas till många kompromisser och då kan fältet öppnas för ett parti med AfS profil.

För att kunna utnyttja en sådan framtida situation krävs det att man har en bas att skjuta skarpt ifrån och om AfS spelar sina kort rätt har de möjlighet att etablera en sådan nu. Lyckas de få 1% i årets val så tvingas valmyndigheten se till att deras valsedlar är tillgängliga i alla vallokaler i påföljande val. Får de 2,5% så erhåller de statligt partistöd.

Är det något som SD:s historia dock kan lära oss så är det att den första procenten är den svåraste för ett nationalistiskt utmanarparti som av etablissemanget utmålas som extremister. Det var först i det femte riksdagsvalet som SD ställde upp i, 2002, som man lyckades komma över en procent.

Det som talar för att AfS kan lyckas med detta betydligt snabbare är att man från början har mer politisk erfarenhet och insikt, samt verkar i ett annat samhälle där de problem man adresserar ökar exponentiellt och där alternativa och sociala medier gör att man faktiskt kan utmana etablissemanget även om etablissemangets medier förtiger eller smutskastar en.
I det fjärde riksdagsval som SD ställde upp i fick man 19 624 röster. AfS vice ordförande har ensam, redan i skrivande stund, 25 749 likes på Facebook.

För egen del kan jag se hur båda dessa utmanarpartiers politiska profiler kan komplettera SD. SD är det breda, allmogekonservativa folkhemspartiet som i en idealisk framtid blir statsbärande mer ofta än inte, och levererar statsmän av Hanssons, Erlanders och Perssons kaliber. I denna kontext kan MED fylla en funktion i att försvara de frihetliga perspektiven och AfS de nationalistiska.

Om AfS lyckas etablera sig i svensk politik, och för det räcker 1% i årets val, så kan det även gynna SD genom att det skulle förskjuta den politiska spelplanen. Plötsligt är inte längre SD det mest kontroversiella partiet och måste heller inte längre ta alla de känsligaste striderna, utan kan lämna dem åt det nya “ytterlighetspartiet”.

AfS kommer givetvis hämta sina röster från SD, men i bästa fall så renderar varje procentenhet som SD förlorar till AfS i två procentenheter som SD kan plocka från marginalväljare i mitten, i vilkas ögon SD avdramatiseras i takt med den positionsförskjutning som sker vartefter AfS växer på “högerflanken”.

Ett annat tänkbart, men mindre troligt scenario, är att både MED och AfS misslyckas med att nå en procent i årets val och därefter väljer att gå samman och gemensamt bilda en profil som påminner om det nya danska partiet Nye Borgerlige, som ser ut att komma in i danska parlamentet i nästa val, med en politik som på samma gång är både klassiskt borgerlig och mer nationalistisk än något etablerat partis.

Oavsett utgång så har det politiska fältet plötsligt blivit lite mer intressant för oss konservativa nationalister.