➤ DEBATT Frihet, jämlikhet och broderskap var den franska revolutionens slagord. Detta skräckvälde som hade som mål att avskaffa monarkin och sätta stopp för adelsmännens privilegier urartade till en veritabel våldsspiral där till slut ingen gick säker. Man uppskattar att drygt femtiotusen avrättades i detta försök att få till stånd ett mer jämlikt samhälle, där rika adelsmän halshöggs på löpande band och där revolutionens ledarfigurer, Danton och Robespierre även de till slut dömdes till döden.

Om vi lämnar broderskapet därhän och koncentrerar oss på frihet och jämlikhet så verkar det paradoxalt nog vara två oförenliga ideal. Det tycks som att desto mer frihet människan har att utan tvång utnyttja sin uppfinningsrikedom och etablera lönsamma projekt, så leder detta nästan obönhörligen till ökade inkomstklyftor, såväl globalt som regionalt. Åtminstone om man får tro den österrikiske historieprofessorn Walter Scheidel (numera vid Stanford) som i sin nyutkomna bok (2017) The Great Leveler med undertiteln Violence and the history of inequality from the stoneage to the twenty-first century, har undersökt orsakerna till varför ojämlikhet verkar, historiskt sett, vara ett tillstånd av status quo överallt på jorden ända sedan civilisationens uppkomst.

Han konstaterar att de enda gångerna som löneskillnader och rikedomsfördelning har utjämnats är när våldsamma katastrofala undantagstillstånd har uppstått, situationer som massmobiliserande krig, transformativa revolutioner, statsförfall och dödliga pandemier. Han kallar dessa the Four Horsemen of Leveling med hänsyftning till apokalypsens fyra ryttare i Uppenbarelseboken. Nittonhundratalets stora utjämnare var de två världskrigen samt den ryska revolutionen. Längre tillbaks i tiden så ledde exempelvis Romarrikets fall till en temporär jämlikhet och under medeltiden såg digerdöden till att generera brist på arbetskraft vilket i sin tur gjorde att de överlevande kunde kräva höger löner.

Apokalypsens fyra ryttare – målning av Viktor Vasnetsov.

Apokalypsens fyra ryttare – målning av Viktor Vasnetsov.

Ända sedan människan började bruka jorden samt idka boskapsuppfödning och därmed ackumulera rikedom som kunde överföras till nästa generation har ojämlikhet varit den dominerande ekonomiska fördelningsprincipen. Innan dess, under jägare och samlarperioden, då flocken var en gemensam prioritering för överlevnad fördelades resurserna mer jämlikt, men när vi blir bofasta och egendom blir behov uppstår det ett klassamhälle. Denna så kallade civilisation som har funnits i drygt tiotusen år har till 99 procent byggt på ett oerhört ojämlikt slaverisystem där inkomstklyftorna varit astronomiska och rikedomen fördelats på ytterst få händer.

Det är först med den industriella revolutionen (som faktiskt inte var våldsam) som inkomstklyftorna succesivt kan minska. Då förhållandena för arbetarna under den tidiga industrialismen var minst sagt vidriga uppstod idéer om den, i mångas tycke, orättvisa fördelningen mellan arbete och kapital. Allehanda teorier om hur man skulle bekämpa denna ojämlikhet presenterades, där Marx och Engels med sin skrift Det Kommunistiska Manifestet blev tongivande och banade vägen för den utopiska drömmen om det klasslösa totalt jämlika samhället.

Ryssarna var först med att försöka förverkliga denna ideologi där misären för den ryska befolkningen under det våldsamma första världskriget blev katalysatorn till den icke så våldsamma revolutionen. Det var först när den ekonomiskt ”jämlika” omfördelningspolitiken skulle genomföras som våldsamheterna i form av koncentrationsläger och avrättningar satte igång på allvar. När exempelvis de spannmålproducerande så kallade ”Kulakerna” (ett skällsord) som stod för åttio procent av livsmedelsproduktionen fick sina egendomar konfiskerade av den kommunistiska diktaturens utsända, uppstod följaktligen en hungersnöd med miljontals döda i framför allt Ukraina.

Det våldsamma andra världskriget skapade också en utjämningseffekt som gynnade framför allt svensk exportindustri som producerade för glatta livet för att tillgodose det sönderbombade Europas behov av exempelvis svenskt stål och elektriska maskiner. Då tillverkningsindustrin behövde mer och mer arbetskraft rekryterade man både kvinnor och utländska arbetare till fabrikerna och den svenska löneutvecklingen pekade brant uppåt.  En annan kurva som också steg var statens skatteintäkter som 1946 låg på 16,7 procent av BNP, för att till slut peaka 1990 då skattetrycket låg på 50,4 procent.

Socialdemokraternas strävan efter ekonomisk jämlikhet ledde till att deras drygt 40 åriga hegemoni vid makten bröts vid valet 1976, mycket tack vare att en populär barnboksförfattarinna påpekade det absurda i att rika svenskar fick betala över 100 procent i marginalskatt. Borgarna som kom till makten sänkte denna skatt men inte skattetrycket generellt, då momsen succesivt höjdes från 17,7 procent 1976 till 25 procent 1990. Det man förlorar på gungorna tar man igen på karusellerna.

Tack vare den internationella konkurrensen var man tvungen att överge den ekonomiska jämlikhetstanken. Ända sedan nittiotalet har inkomstklyftorna ökat kraftigt och rikedomen har koncentrerats på allt färre händer utan att några som helst politiska reformer verkar kunna ändra på den tendensen. ”Vofför är det på detta viset”, för att parafrasera ovannämnda författarinnan, varför ökar ojämlikheten?  Det beror till stor del på att kapitalisterna inte längre behöver arbetare och tjänstemän. Robotar och datorer har tagit över mervärdesproduktionen. Under välfärdsåren betalade arbetsgivarna indirekt mycket mer i skatt än man gör idag via personalens löneskatter och arbetsgivaravgifter. Automatiseringens effekter gynnar nästan enbart kapitalisterna och genererar inga större skatteintäkter.

Då ingen av de ovannämnda våldsamma stora utjämnarna hotar oss, åtminstone inte i västvärlden kommer ojämlikheterna troligen att fortsätta öka. Det verkar inte spela någon roll att alla tycks få det bättre (utom svenska fattigpensionärer), missunnsamhet och avundsjuka gör att gräset alltid är grönare på andra sidan staketet. För stora klyftor i samhället tycks dock historiskt sett leda till oroligheter och protester och fortsätter Sverige att importera ett i många fall oanställbart trasproletariat från MENA-regionerna, kan kanske en framtida våldsam revolution bli en realitet. Att denna invandring ska löna sig i längden, vilket ofta hävdas av massinvandringsförespråkarna, ter sig helt obegripligt om man inte ser det från kapitalisternas synvinkel.

Migranterna som kommer hit, med eller utan tillgångar måste konsumera kapitalvaror ”en masse”  för att etablera en normalsvensk levnadsstandardnivå. Inköp av möbler, husgeråd, elektronik, bilar, cyklar, mopeder och allehanda statusprylar gör dessa till storkonsumenter som gynnar näringslivet. Pengarna som ska finansiera denna köpfest tas ur den hårt beskattade medelklassens fickor och genom pensionsnedskärningar. Åldringarna klagar ändå inte så mycket och revolterar aldrig.

Detta medför att pengarna strömmar i ännu högre grad rakt upp till kapitalägarna, den hundradelen (1 %) som sägs äga lika mycket som den fattigaste hälften av jordens befolkning äger. Förr pratade man om ”trickle down-effekten”, den som medförde att när kapitalisterna investerade och spenderade så spred sig rikedomen nedåt genom samhällsskikten, men idag verkar det istället vara en trickle up-effekt som gäller. Det är kanske det som Reinfeldt menar med sin framtidsvision, att invandringen lönar sig i längden, för de redan rika.

Thomas Pikettys uppmärksammade bok Kapitalet (som ingen orkar läsa klart) pekar också på dessa accelererande inkomstklyftor, men har egentligen inga konkreta realistiska förslag som motmedel. Piketty föreslår smått utopiska och hart när ogenomförbara reformer som en global progressiv vinst- och förmögenhetsskatt som kanske på sikt skulle kunna gynna jämlikheten i världen.

Utan hot om våldsamheter och uniformerat tvång så verkar ekonomisk frihet inte generera jämlikhet utan snarare ge en motsatt effekt, om man ska tro på analysen i Stanfordprofessorns ovannämnda bok. Dock har marknadsekonomin varit en enorm upphöjare av den allmänna levnadsstandarden och fortsätter tydligen att leverera då det hävdas att världens fattiga ständigt får det bättre. Vi får nog leva med kapitalismen ett tag till och erinra oss vad citatmaskinen Winston Churchill än gång sa apropå fördelning och jämlikhet. ”Kapitalism är att orättvist fördela rikedom. Socialism är att rättvist fördela fattigdom”.

Håkan Johansson