LEDARE Det senaste påhoppet om kulturell appropriering som drabbade artisten Agnes efter hennes framträdande i frågesportprogrammet På spåret i SVT är idiotiskt på så många sätt att det är svårt att veta i vilken ände man ska börja nysta.

Man kan estetiskt tycka vad man vill om den gula sockervaddsliknande frisyr som Agnes valde inför uppträdandet men att den skulle utgöra en kränkande och rasistisk kulturell appropriering visavi svarta är en bisarr tanke. Rasismen och kränkningen står tvärtom de tre svarta unga damer för som riktat den befängda anklagelsen mot Agnes tillsammans med boulevardtabloiderna Expressen och Aftonbladet som pressetiskt omdömeslöst lånat ut sina plattformar till de svenskfientliga nyrasisterna för att hetsa mot artisten.

Eftersom svenskarna är världens minst rasistiska folk och det mest generösa när det gäller att öppna sina nationsgränser, plånböcker och hjärtan för migranter tarvas det viss uppfinningsrikedom hos de i denna grupp som, trots att de fått Sveriges hela välfärds- och välståndssmörgåsbord uppdukat för sig, lider av en mental tjuvkoppling där man i stället för att uttrycka tacksamhet återgäldar gästfriheten med en spottloska i ansiktet på sina välgörare.

Att man kommer undan med att bete sig på det otrevliga sättet beror på att gamla kristna idéer om arvsynd upplockade och omstöpta av den identitetspolitiska tokvänstern har danat det svenska folket till ett av världens mer masochistiska. Vi har lärt oss att när spott träffar den ena kinden vända också den andra till. Det är vad artisten Agnes nu gör när hon i stället för att be de hatiska nyrasisterna fara åt pipsvängen servilt går ut och ber om ursäkt för sitt val av frisyr. Det är också i denna oikofobi man hittar förklaringen till att media i sammanhanget tar ställning för rasisterna i stället för rasismens offer.

Svarta rasister med genetikkomplex

Jag har skrivit om Fanna och Amie tidigare, två svarta tjejer som lider av genetikkomplex och har hittat ett sätt att vältra över ansvaret för det på människor med annan genetik. Det har de lyckats så väl med att vi utpekade ljushyllta skyldiga, för att erhålla den avlat och absolution vi vänsterindoktrinerats till att tro oss behöva, har curlat fram tjejerna till en säregen mediekarriär. I podcasten Raseriet och andra sammanhang kan svarta få utlopp för sitt hat mot vita och vita få utlopp för sin kultumasochistiska böjelse under de två dominornas hårda pisksnärtar och klackar.

Däremot har jag inte tidigare uppmärksammat fotografen Felicia Masalla, också hon en ung svart kvinna som uppenbarligen känner sig obekväm i sin egen kropp och i landet Sverige. I frånvaro av professionell psykologhjälp med sina emotionella störningar har hon sugits in i den nyrasistiska rörelsen där man kanaliserar sin ångest som hat mot människor med annan hudfärg.

Skillnaden jämfört med andra rasistiska rörelser är att den som Fanna, Amie och Felicia gått med i har ambassadörer inom media, kulturscenen och andra delar av etablissemanget. Den svarta nyrasismen har av vänsterns kulturmasochistiska oikofober fått hjälp med att paketeras om, ekiperas i nyspråklig klädedräkt och presenteras som vore den antirasism. På det sättet har den kunnat legitimeras och undgå att förpassas ut i den politiska rännsten där den tillsammans med nynazism och andra rasistiska irrläror hör hemma.

Tankeexperiment med omvända hudfärger klargör

För att ge lite perspektiv på vad Agnes nu utsätts för kan vi göra tankeexperimentet att några vita nynazister på motsvarande sätt gått ut och hetsat mot en svart artist, till exempel Loreen som synts både rakpermanenta sitt av naturen krulliga hår och krita sitt ansikte vitt. Det behöver väl knappast påpekas att Aftonbladet och Expressen då inte skulle ha gjort sig till megafoner för den rasistiska hetsen och ställt sig till förfogande för att förvränga den till kulturell appropriering? I stället hade den journalistiska udden riktats mot nynazisterna och uppdraget varit att blottlägga rasismen bakom den förskönande retoriken.

Frågorna inställer sig: Varför fungerar inte den moraliska kompassen när hudfärgerna är ombytta? Varför hålls de svarta rasisterna om ryggen där de vita fördöms?

Malplacerad amerikansk diskurs i en svensk kontext

Fenomenet är från början inte svenskt utan har som så mycket annat i vårt land hämtats från USA. I en nordamerikansk kontext, där var tionde invånare är slavättling och en ständig påminnelse om en mörk period i landets historia, kan man psykologiskt förstå att den vita majoritetsbefolkningen reflexmässigt hamnar på defensiven när den svarta minoriteten legitimerar sin nyrasism genom att dra skuldkortet för den transatlantiska slavhandeln och dess efterdyningar fram till 1960-talet.

Men även i USA har pendeln för längesedan svängt och strukturell diskriminering av svarta förbytts i strukturell favorisering genom affirmative action och annan så kallad positiv särbehandling där privilegier kan påräknas för den som har mörk hudfärg. Det har gått så långt att vita emellanåt ertappas med att ha låtsats vara svarta för att ha en chans att få eftertraktade jobb och politiska uppdrag som de annars är utestängda från.

I en svensk inramning är de här idéerna helt malplacerade. De svarta som finns i Sverige är inga slavättlingar och vi i den svenska urbefolkningen har ingen anledning att känna ett styng av samvetsnöd för hur de hamnade här. Tvärtom är detta människor som vi genom världens mest generösa migrationspolitik har erbjudit en möjlighet till ett liv i välstånd och välfärd som de bara kunnat drömma om i sina underutvecklade ursprungsländer. Och om någon av dem inte tar vara på den chansen så är inte heller det något vi svenskar kan lastas för – vi kan bara leda hästen till vattnet, inte tvinga den att dricka.

Möjligheter i Sverige de aldrig skulle fått i Afrika

Hemma i Afrika hade utsikterna varit små för Fanna och Amie att bli trendiga medieprofiler eller för Felicia att skaffa sin egen lyxiga ateljé med glassiga modefotografjobb. Desto större är sannolikheten för att den här trion i stället framlevt sina liv som analfabeter och könsstympade förtryckta hustrur och tiobarnsmammor i ett fallfärdigt skjul i någon kåkstad eller primitiv by till ackompanjemang av vapenknattret när den korrupta regimen och islamistiska gerillan för vilken gång i ordningen gjorde upp om makten i det nedgångna landet.

Även om man inte kan förvänta sig att de här tre damerna ska ägna all sin vakna tid åt att sjunga svenskarnas lovsång borde en grundläggande reality-check åtminstone få dem att inse det oanständiga i att spotta sina vita välgörare i ansiktet och det dessutom med samma typ av rasistiskt tankegods som de ondgör sig över att svarta historiskt måst utstå.

Svarta de värsta kulturappropriatörerna

Om jag vore svart skulle jag också hålla en låg profil om kulturell appropriering. I den utsträckning vita approprierat något som kan hänföras till den svarta kulturen är det noll och intet jämfört med vad de svarta approprierat från de vita. Det finns nästan ingenting i det moderna västerländska samhälle som Fanna, Amie och Felicia lever i som inte är en produkt av den vita europeiska kulturen.

Oförrätter har förvisso begåtts under kolonialismen men lika ostridigt är att om de vita västerlänningarna lämnat den afrikanska kontinenten ifred, så som man gjort och fortfarande gör med en del stammar i Sydamerika, så hade den fortfarande idag befolkats av människor som sprungit runt i bastkjol med ett spjut i handen. Ska man skärskåda historien bör man göra det med båda ögonen öppna, inte bara det ena.

Rasistisk och motsägelsefull diskurs

Resonemanget om kulturell appropriering bygger på den i grunden rasistiska föreställningen att endast personer med viss hudfärg har rätt till vissa ting. Ingen, allra minst svarta, har något att vinna på om det tankegodset slår rot mer allmänt i samhället. Fanna, Amie och Felicia kan väl knappast vara så naiva att de inte inser att legitimering av dessa idéer också kan sprida sig till vita? Vad säger den här damtrion när vita börjar kräva rätten att förbjuda svarta att göra det ena eller andra?

Idén om kulturell appropriering står också i uppenbar motsats till idéer om kulturell mångfald och öppenhet där vi alla vinner på att ta intryck och låta oss berikas av varandra. Dessa tankegångar är paradoxalt nog mest närvarande på samma politiska kant som beivrandet av kulturell appropriering. Kanske är också den retoriken bara en dimridå för den variant på Bibelns Johannes 17:10 som förvanskat lyder ”Allt ditt är mitt, men mitt ger du fan i”.

Nyrasisterna tycks ha missat det bevingade talesättet att imitation är den högsta formen av smicker. Varifrån kommer den befängda idén att den som tar intryck av något från andra kulturer och införlivar det med sitt eget kulturella uttryck skulle ha suspekta motiv? Varifrån kommer den missunnsamma inställningen att en hyllning över kulturgränsen är att betrakta som stöld? Varför vill svarta att vita ska sätta deras ljus under en skäppa i stället för att vara ytterligare ambassadörer för svart kultur? Samer och indianer har uppvisat liknande attityder, något som Roger Pontare som också medverkade i samma avsnitt av På spåret som Agnes tidigare fått erfara.

Historielösheten påtaglig

För oss som varit med ett tag känns historielösheten ofta påtaglig när identitetsvänstern är ute och svingar, vare sig det handlar om sexuella eller etniska minoriteter. På det tidiga 1970-talet när jag var tonåring var det inget konstigt om killar hade lika långt hår som tjejer eller att artister hade en androgyn könsöverskridande persona. Afrofrisyr var högsta mode bland både svarta och vita, även om de flesta vita av genetiska skäl fick anstränga sig lite mer för att få till den, precis som de svarta på 1950-talet fick jobba lite extra för de raka pomaderade frisyrer som då gällde.

När Felicia utgjuter sig över att hon inte under hela sin uppväxt vågat ha afrofrisyr och nu därför ”får ont i magen” av att se Agnes ikläda sig en sådan så är det direkt ohederligt. Även om modet skiftar så har afrofrisyr varit fullständigt okontroversiellt de senaste dryga 50 åren. Nästan lika länge har rasta-frisyrer funnits med i hårkatalogen och varit tillåtna för alla, inte bara svarta ganja-rökande reggae-älskande västindier, utan även exempelvis vita svenska kulturministrar. Även icke-svarta människor med sådana frisyrer har idag blivit måltavlor för den nyrasistiska intoleransen.

Anklagelserna alltmer långsökta

I det aktuella fallet är påhoppet löjeväckande långsökt även med identitetsvänsterpolitiska mått mätt. SVT är precis som Aftonbladet och Expressen starkt påverkade av de här idéerna. På spåret-redaktionen hade i sin vaksamhet och ängslan att inte förarga några invandrargrupper stoppat Agnes om man tyckt att hennes gula hårfluff ens varit i närheten av att kunna uppfattas som en rasistisk kränkning mot svarta.

Det man inte fullt ut förstått på SVT och annorstädes är att nyrasisterna i takt med att det svenska samhället faller undan bara flyttar fram sina positioner och att man för att blidka dem i så fall proaktivt hela tiden måste ligga steget före och förbjuda för vita sådant som nyrasisterna inte själva ännu tänkt på. Den här utvecklingen kommer naturligtvis inte att stanna vid frisyrer, lika lite som godispåsar och tröjemblem.

Slutmålet total underkastelse eller utplåning

För den här diskursens frontfigurer är slutmålet att den onda vita rasen ska trängas ut fullständigt och helst utrotas från jordens yta – ”gå under i blod och eld” som Tobias Hübinette en gång formulerade det. Idag kallar han sig för forskare och ägnar sig på de svenska skattebetalarnas bekostnad åt ”vithetskritiska studier”, den moderna arvtagaren inom högskolevärlden till de akademiska discipliner som utvecklades på det gamla rasbiologiska institutet.

Det alternativa och väsentligt mer humanistiska slutet på den här förhoppningsvis historiska parentesen av urspårad vänsterliberalism är att vi hittar tillbaka till vårt förnuft och sätter ned foten mot nyrasisterna, avslöjar dem för vad de är bakom den nyspråkliga fasaden och förpassar även denna form av rasism till historiens ideologiska skräphög.

I primitiva klan-, kast- och stambaserade samhällen kan en viss etnisk grupp göra anspråk på ensamrätt till sådant som Fanna, Amie, Felicia och deras ideologiska vapendragare nu försöker sig på. I ett modernt, fritt och demokratiskt samhälle bestämmer var och en själv vilken frisyr han eller hon vill ha och ingen utsätts för rasistiska påhopp för sitt utseende, inte i vardagen och än mindre i organiserad form och med draghjälp från media.

Blir beklämd å Agnes vägnar

Man blir beklämd när man läser Agnes ursäkt på Instagram: ”Efter att ha tagit del av er kritik kring mitt hår och styling så förstår jag att det har blivit väldigt, väldigt fel. Och för det är jag otroligt ledsen.” Den skulle kunna tolkas som en sedvanlig feg pudel och endast läpparnas bekännelse från någon som vill rädda en artistkarriär som hon inser vore slut om hon stod upp för sin rätt att ha sitt hår som hon vill. Men Agnes ord utstrålar att hon faktiskt har genuina skuldkänslor och tror att hon har gjort något kränkande och rasistiskt när det tvärtom är hon som är offret för rasism och kränkningar. Ja, något har verkligen ”blivit väldigt, väldigt fel” men det är inte Agnes som felat.

Agnes skriver också: ”Även om det aldrig varit min intention att få någon att känna sig illa till mods så förstår jag att jag har mycket att lära.” Det sista stämmer, om än inte riktigt på det sätt som Agnes tror. Ja, hon behöver lära sig mer om den svarta nyrasistiska rörelsen, inte för att knäböja för den utan för att kunna vara påläst kritisk och avståndstagande och i omsorg om sitt eget psykiska välbefinnande bygga upp en intellektuell motståndskraft mot framtida påhopp av det här slaget.

Det behövs egentligen inte så mycket mer än vanligt sunt förnuft och konsekvent logiskt tänkande för att slå hål på den svarta nyrasismens argumentation även om det kan vara knepigt att ta sig förbi dess medvetet förvirrande orwellska språkförbistring. Däremot tarvas det en del civilkurage att göra det offentligt eftersom de här idéerna har infiltrerat tongivande delar av politik-, medie- och kulturetablissemanget.

Det kan vara förenat med ett högt personligt pris för den som i likhet med Agnes är verksam inom något av dessa områden att inte spela med eller åtminstone hålla tyst om att man har mer normala åsikter. Den svenska åsiktskorridoren är trång och upprätthålls med repressiva metoder som vi tidigare förknippade med totalitära regimer. Något annat än en avbön och Agnes hade gjort sitt sista Tv-framträdande, fått se sig avbokad från kommande turnéer och kunnat vinka adjö till sitt skivkontrakt och sina sponsoravtal.

I ett normalt Sverige

I ett normalt Sverige förekom konsekvenser som ovan nämnda för den som står upp för sina åsikter bara i den dystopiska fiktionens värld. I ett normalt Sverige hade svenskfientliga nyrasister inget politiskt inflytande. I ett normalt Sverige vore det Fanna, Amie och Felicia som bad Agnes om ursäkt för vad de utsatt henne för. I ett normalt Sverige bad även tidningar som Aftonbladet och Expressen om ursäkt för pressetiska övertramp av det här slaget, i den mån de överhuvudtaget begick dem.

En tidning med fungerande pressetisk kompass uppmärksammar inte en händelse som den ifrågavarande med rubriker som ”Agnes framträdande i På spåret har väckt starka reaktioner” vinklat som att det funnes något legitimt i reaktionerna. En sådan tidning skrev i stället något i stil med ”Agnes utsatt för rasism och hat efter framträdande i På spåret”, tydligt kritiskt vinklad mot de som attackerat artisten och så som man gör när andra sorters rasister är i görningen.

Muslimerna har haft sitt Hijabupprop, de kristna sitt Mitt kors-upprop. Man trodde kanske inte att det också skulle behövas ett upprop för att under parollen ”Mitt hår – mitt val” ta tillbaka rätten att bestämma över sin frisyr, men det Agnes nu utsätts för indikerar dessvärre motsatsen. Ett sådant initiativ kan även fungera som ett uttryck för solidaritet med Agnes och andra som drabbas av det nyrasistiska och svenskfientliga hatet. Ta på dig ett afrokrull och #BackaAgnes – det tänker jag göra.