Situationen i Sverige är en annan. Under decennier har mediekartellen koncentrerat makten i sina händer genom att skaffa sig ett monopol på tolkning av vad som är rätt och fel, bestämma över vad som är sanning och vad som inte är det. Det gav oss ryggdragslösa söndermedietränade politiker som är mest rädda för mediedrev och har ansvar främst gentemot journalister och inte gentemot sina väljare längre. Det gav oss utslätade meningslösa utspel där det viktigaste är inte innehåll utan att hålla god ton. Mediestrateger och kommunikatörer har upphöjts till skuggkardinaler i maktens kafkianska kulisser medan antalet positiva omnämningar i media har blivit viktigare än den politik som partierna vill genomföra.

På senare tid har även myndigheter börjat anpassa sitt yrkesutövande till vad media skulle tycka om det – som till exempel med en demonstration av afghanska män i Stockholm där polisen motiverade sin vägran att genomföra en inre utlänningskontroll på demonstranter med att de – enligt egen utsago – är underåriga och därför inte kan utvisas till Afghanistan som saknar ordnat mottagande. Resonemanget faller på sin egen logik därför att de flesta av afghanska ensamkommande fick sin ålder uppskriven till åtminstone 18 år i samband med avslag – därför föreligger inte något behov av ordnat mottagande vid utvisning till hemlandet heller.

Den egentliga anledningen till att ingen id-kontroll genomfördes ligger i polisledningens rädsla för dålig publicitet. Föreställ er bilder på polisens hårdföra ingripande mot påstådda barn och deras professionella gråterskor i övre medelåldern – och det ramaskri som kommer som på beställning i riksmedia. Att allmänhetens misstro mot rättsvårdande myndigheter har nått en så hög nivå att en sådan publicitet skulle snarare vara positivt för polisen – åtminstone i folkets ögon – är dock en annan femma.

Situationen idag är sådan att vi alla – medborgare, tjänstemän, politiker – har blivit gisslan hos en grupp med låg utbildning, ofta frånvarande livserfarenhet men med ett stort politiskt engagemang. Det kan låta av den här beskrivningen som om hela samhället har tagits gisslan av IS eller en annan fruktad terrorgruppering.

Nej, än så länge avrättas oliktänkande inte på gatan och torg rent fysiskt. Vi avrättas dock med hjälp av karaktärsmord och falsk moralisk indignation som piskas fram av gisslantagare i syfte att behålla och förstärka sitt tolkningsmonopol. Det framstår som fullt möjligt att detta monopol utgör ett större hot mot Sveriges säkerhet och välbefinnande än alla terrorgrupper tillsammans.

För att bryta den här onda cirkeln behövs rakryggade politiker som slutar att spela med i mediecirkusen. Att bli illa omtyckt av Aftonbladets ledarredaktion innebär inte slutet på livet. Tvärtom visar det sig – som i fallet Trump – att det lönar sig att vara rak och tydlig med sitt budskap. Förutom att det kanske också är befriande på ett personligt plan att sluta ljuga och använda PK-stämplade omskrivningar för verkligheten.

Missnöjet och hatet mot härskarklassen är stort och söker utlopp. Det är där det finns röster att plocka, inte i trianguleringen mellan S och den så kallade Alliansen som båda är på väg till historiens soptipp. Ett fortsatt hycklande och instängningen i den lilla politiker-journalistiska ankdammen riskerar att rasera folkets förtroende till demokratin helt. Den som först ska orka stå upp mot medelmåttans mediediktatur är den som ska skörda största framgångar.

Och fuck your feelings – som nyhögerns ikon Milo Yiannopoulos har sagt.