KRÖNIKA. Giorgia Meloni, ”det blonda giftet” som hon fått som smeknamn av den tyska tidskriften Stern där hon också kallats för ”den farligaste kvinnan i Europa”, vann det italienska valet. Ett chockerande resultat för den utländska pressen påhejad av den italienska vänstern.

I USA löd CNN:s rubrik: “Giorgia Meloni utropar sig till segrare för att bli Italiens mest högerextrema ledare sedan Mussolini”, medan The New York Times toppade sin sajt med ”högerradikala” Giorgia Meloni, ”vars parti har sina rötter i kvardröjande fascism”. The Washington Post slog fast att ”Det italienska valresultatet lett till den första högerextrema regeringen sedan Mussolini”. The Wall Street Journal sade om valresultatet att det är en tydlig påminnelse om att ” Italiens bröders medlemmar och sympatisörer sträcker sig från mittenväljare och måttligt konservativa till de som har öppet nyfascistiska sympatier”.

I Spanien rubriksatte El Mundo en artikel om Giorgia Meloni med: ”Från en gatans post-fascist till ledare för den italienska regeringen ”. Den franska dagstidningen Le Figaro skrev: ”Meloni tar ledningen för nästa regering” och underströk att ”efter Sverige kommer en ny vändpunkt i Europa för högerextremismen med Giorgia Melonis seger i söndagens parlamentsval i Italien, där för första gången sedan 1945 ett post-fascistiskt parti står vid maktens portar”.

Sammanfattningsvis fås intrycket att det inte varit en ung (men ur politisk synpunkt väl förberedd), transparent, övertygande, modig, konsekvent och respektvärdig kvinna, ledare för vad som idag är Italiens största parti, den första kvinnan i den italienska republikens historia att vinna valet och bli premiärminister, utan den kvinnliga reinkarnationen av Benito Mussolini. De italienska journalisterna (på vänsterkanten förstås), har slösat litervis med tryckfärg på att utmåla Meloni som det ”svarta monstret” som nu kommer att låta Italien driva vind för våg.

Så länge det är de sedvanliga pseudointellektuella artisterna som pratar strunt – exempelvis den nya rockikonen inom genusindoktrinering, Damiano, frontman för Måneskin i nätstrumpor och högklackat, som twittrade ”idag är en sorgens dag för mitt land” eller den artistiska inkonsekvensen från Eurovision, Francesca Michielin, som twittrade: ”idag börjar motståndet ” – då kan vi verkligen inte bry oss mindre. Men när det är EU-kommissionens ordförande, Ursula Von der Leyen, som lägger sig i och gör odemokratiska uttalanden på valnatten, då går det inte att förhålla sig likgiltig till allvaret i vissa uttalanden: ”Vi får se”, svarade hon på en fråga inför den italienska valet, ”om saker och ting går i en besvärlig riktning – och jag har uttalat mig om Ungern och Polen – då har vi verktygen”. Det var ett så förkastligt uttalande att Von der Leyen själv fann sig tvingad att ta ett steg tillbaka för att i någon mån försöka undvika en diplomatisk incident.

Fd’I:s seger är en signal om det faktum att det för det italienska folket är dags att blicka mot framtiden och att det förflutna, det avlägset förflutna med Mussolini, är ett avslutat kapitel. Det bör poängteras att Giorgia Meloni inledde sin politiska karriär när den italienska högern redan hade genomfört sin förvandling från ett post-fascistiskt parti (MSI) till ett modernt konservativt parti (AN), med den så kallade ”svolta di Fiuggi” (Fiuggis vändpunkt) 1995. Trots detta, har den konservativa högern fortsatt att tvingas ”göra bot” genom en systematisk politisk gettoifiering.

Den atmosfär som är förhärskande i Italien efter detta val är identisk med den som härskar när vänstern är vid makten: högern är tyst, den firar inte valresultatet eller, om den gör det, så sker det i tysthet. Vänstern å andra sidan tillåter sig, från sin upphöjda piedestal, att peka finger och höja rösten som om Meloni hade stulit segern, utan att bry sig om italienarnas vilja som valt henne, som belönat henne för den tuffa valkampanj hon genomfört med stort lugn och sans. Italienarna valde Fd’I och mitten-högerkoalitionen eftersom de presenterade giltiga politiska och socioekonomiska förslag, i motsats till det kosmiska ingenting som presenterades av vänstern. Det är fakta och verklighet.

Vänstern vet mycket väl att fascismen aldrig kommer att återvända till Italien, men skapar avsiktligt och illvilligt detta klimat av skräck också i utlandet, utan hänsyn till det faktum att den här sortens propaganda absolut inte gagnar Italien. De här människornas prioritet är inte vad som är bäst för landet, det är i stället att utplåna sina politiska motståndare. Och sedan fyller de munnen med tal om demokrati, yttrandefrihet, respekt för andras åsikter, avståndstagande från varje form av påverkan … dessa visdomsord kommer från de som har tvingat italienarna att underkasta sig sin pro-kommunistiska regim i nästan 80 år genom ständiga upphävanden av regeringsbeslut utan folkviljans legitimitet och genom en kontinuerlig hjärntvätt iscensatt av press och tv med understöd från den oåtkomliga domarkårens kast!

Vägen framåt går fortsatt i uppförsbacke för Giorgia Meloni, nu mer än någonsin. Som hon själv påpekat, representerar hennes seger ett startblock, inte en mållinje. Först och främst får vi se om republikens president, Sergio Mattarella, känd för att inte sympatisera med den högerpolitiska rörelsen, kommer att sätta upp hinder eller inte när det gäller den lista med ministrar Meloni föreslår. Vidare bör det framhållas att Meloni börjar regera i en extremt olycklig tid, särskilt komplicerad för landet ur socioekonomisk synpunkt. Slutligen kommer Meloni att dagligen och stundligen behöva slåss mot oppositionen, inte så mycket den i parlamentet eftersom hon har skaffat sig en absolut majoritet av mandat där, men desto mer den mediala.