Sedan dess – det sena 1990-talet – har jag insett kraften i PK som eskalerat till ett regelrätt krig mot det man räds som en ny rörelse.

Ja, västvärlden befinner sig i ett epokgörande tillstånd av nedgång. Det forna västerländska imperiets centrum imploderar nu – imperiet rämnar under vågor av invandrare från den forna periferin, den sociala världens etnifiering med dess parallellsamhällen, gängvåld, skenande våldtäktsstatistik och en omfattande aggression mot västerländska värderingar, vita människor och europeiska institutioner och kultur. Och den politiska och kulturella eliten har lett attacken på sin egen civilisation i den postkoloniala doktrins namn som säger att allt våld i världen är vårt fel.

Det finns en växande insikt hos en allt större del av svenskarna, precis som de västerländska befolkningarna generellt, om att något har gått allvarligt fel.

Detta växande motstånd som kommer till uttryck i alternativ media och röstandet på så kallade populistiska partier utgör ett hot mot etablissemanget. Man nöjer sig inte längre med att tysta motståndet genom att skambelägga det. I stället anser man det nödvändigt att dra i krig. Det är i denna process som jag har omdefinierats som en rasist. Vilket jävla skämt!

I kommande krönikor ska jag utforska dessa frågeställningar mer i detalj.