➤ KRÖNIKA Valrörelsen i Italien går mot sitt slut. Det är nu bara dagar kvar till valet som hålls den 4 mars. Jag vill också påminna om och understryka att Italien för närvarande har en regering som inte har röstats fram och valts av medborgarna och därför inte är helt demokratisk och som jag hoppas inom kort kommer att ersättas med en som åtminstone är ett uttryck för folkviljan.

Som jag förutspått har media den senaste tiden, efter den påstått rasistiska attacken utförd av Luca Traini, bara talat om den fascistiska faran, xenofobiska larm, framväxten av en nya och farlig form av fascism och rasism som omedelbart måste identifieras och tryckas tillbaka. Vissa reaktioner I spåren av episoden i Macerata har också låtit en smula löjeväckande.

Jag tänker exempelvis på kommunen i Mantua som skyndade sig att återkalla det hedersmedborgarskap som tilldelades Benito Mussolini så långt tillbaka som 1924, och jag tänker också på Gino Stradas dotter, grundare av den italienska NGO-organisationen Emergency, som postade ett meddelande på Facebook med uppmaningen: ”Ha inte sex med fascisterna, ge dem inte njutningen, låt dem inte föröka sig”.

Vilka är då dessa fascister som alla pratar om? Är det fortfarande möjligt att tala om fascism sjuttio år efter dess upphörande? Vänstern betraktar varje person som hyser högeråsikter som en fascist. Jag är en högerpolitisk person, men jag betraktar mig inte som någon fascist. Jag kan heller inte ha en föreställning om vad fascism verkligen var eftersom jag inte levde under den perioden, Jag föddes 1982 (när italienarna fortfarande kunde spela fotboll). Vad jag känner till om fascismen är vad jag lärt mig från historieböckerna.

Högerkandidaterna till premiärministerposten, Giorgia Meloni och Matteo Salvini, födda 1977 respektive 1973, befinner sig i samma sits som jag – de har inga egna minnen av fascism. Trots detta får de oupphörligen frågor om sina åsikter om fascism, huruvida de är fascister eller inte, och de måste ofta spilla så mycken tid på detta att de inte får tid att tala om lösningarna på de verkliga problemen idag och sina politiska program för vårt lands framtid. Vi borde nu sannerligen blicka framåt och inte tillbaka in i det förflutna.

I Italien utgör spridningen av fascistiska idéer ett brott som regleras i Scelba-lagen från 1952. I september 2017 ansåg vänstern, representerad av företrädare för PD (Partito Democratico), det nödvändigt att föreslå en ny lag för att ytterligare bekämpa den ständiga risken för fascism. De godkände därför Fiano-lagen i enlighet med vilken en person som exempelvis på Facebook postar en bild av Mussolini där han skördar vete, kan fängslas i upp till tre år.

Samma företrädare för PD avvisade dock nyligen varje form av förslag som lagts från högerhåll om att införa en lag mot muslimsk fundamentalism, för att kontrollera moskéers verksamhet, för ett krav på att det italienska språket ska talas i moskéer, för ett register över imamer, för nedstängning av moskéer som finansieras av fundamentalistiska länder som Saudiarabien och Qatar. Uppenbarligen anser man att faran från muslimsk terrorism inte ens är i närheten av den överhängande faran från fascism.

Den rasistiska attacken som utfördes av Luca Traini, utlöste en serie av reaktioner som ledde till ett antal demonstrationer i olika delar av Italien mot fascism och rasism i varje tänkbar form. De organiserades av de som alltid har definierat sig själva som bärare och heliga väktare av höga värden som demokrati, frihet och tolerans. Resultatet av dessa demonstrationer blev dock rent motbjudande. I Macerata syntes människor sjunga sånger som hyllade de så kallande slukhålsmassakrerna på minnesdagen av dess dödsoffer som infaller den 10 februari.

I Sverige har ni förmodligen aldrig hört talas om slukhålsmassakrerna, vilket i så fall inte förvånar mig eftersom också de flesta italienare inte fick vetskap om dessa mord, utförda av kommunisterna under andra världskriget, förrän under senare år. Detta tack vare nylig historisk forskning i allmänhet och Berlusconis regering i synnerhet som 2004 återintroducerade frågan i den offentliga debatten, så att parlamentet inrättade en minnesdag. Av förklarliga skäl har en viss politisk part inget intresse av att denna sorts information sprids, och det är orsaken till varför ämnet har nonchalerats i sextio år.

Ett slukhål är ett hål som uppstår naturligt i marken och kan vara upp till 300 meter djupt. Offren fördes till sådana hål i köer, sammanbundna med kablar runt vristerna. Sedan sköt de kommunistiska partisanerna den första personen i raden som föll och drog med sig alla de övriga, ännu vid liv, ned i slukhålet. Tjugotusen människor, män, kvinnor och barn, mördades i slukhål och koncentrationsläger av Titos jugoslaviska kommunistpartisaner med stöd från de italienska partisanerna. Tjugotusen människor som kommunisterna påstod och fortfarande påstår var fascister, men de var bara italienare. Flyktingar från Istrien och Dalmatien som sökte skydd i Italien undan Titos massakrer och detta var det meddelande som de italienska kommunisterna publicerade i deras historiska dagstidning:

Bildtext i översättning: ”Vi kommer aldrig att betrakta de människor som strömmade in i våra storstäder som asylsökare. De kom inte pressade av den ihärdiga fienden, utan rädda för den vind av frihet som föregick eller sammanföll med befrielsestyrkornas framryckningar. De förtjänar inte vår solidaritet och de äger heller inte rätt att stjäla vårt bröd och vårt livsrum, som redan är så knappt”.

Det låter komiskt i beaktande av det faktum att exakt samma människor som idag kämpar för gästfrihet utan gränser, visar upp sig som stolta arvtagare till dem som i det förflutna nekade sina egna landsmän gästfrihet. Sjuttio år efter denna skamfyllda sida i Italiens historiebok, under en antifascistisk demonstration, sjung somliga sånger för att hylla slukhålsmassakrerna. Jag anser att vi i Italien skulle behöva en lag också mot spridandet av kommunistiska idéer.

Norma Cossetto, en ung kvinna och universitetsstuderande, som våldtogs under ett helt dygn av de italienska och jugoslaviska partisanerna och sedan kastades, ännu vid liv, ned i ett slukhål, kom att bli en symbol för slukhålsmassakrerna. I Latina finns en minnesplakett tillägnad henne. Detta är vad som skedde den 10 februari som en reaktion på varje form av fascism.

Inte nog med det. I Piacenza, under en annan demonstration som anordnades av det vänsterpolitiska sociala centrat mot varje form av fascism och rasism efter Trainis attack, i en sammandrabbning mellan demonstranter och polis, blev en polisman som föll omkull nedhållen på marken och misshandlad – en man som arbetar för landets säkerhet och för detta får en ynklig lön på 1200 euro i månaden. Han tillfogades flera skador och en fraktur i ena axeln. Här finns en video på det som skedde:

Dessutom, i Livorno hindrades ledaren för Fratelli D’Italia, Giorgia Meloni, från att komma till ett valkampanjsmöte. Hon blev även förolämpad, några spottade på henne och någon kastade en glasflaska. Vänstermedia rapporterade saken som att Meloni bara blivit kritiserad i Livorno.

Här är de, de antifascistiska hjältarna, de som är emot alla sorters våld och förtryck, rättvisans försvarare, visdom och sanning! Vargar i fårakläder. Detta är vad de gör. Uppenbart är att alltsammans måste förminskas eller döljas, som vanligt. Vänsterns ”osynliga hand” är ständigt i arbete. När jag talar om det mörka hotet syftar jag på det hot som representeras av den vänster som döljer sin fara bakom falska larm, såsom fascismens återkomst, i syfte att förvirra människors sinnen.

Det enda verkliga hot vi måste konfrontera är, som jag ser det, vänstern i dess renaste essens, som uttrycker sig själv med lömskt våld, intolerans, rasism, hyckleri, med sina konspirationer och smutsiga intressen. Det mörka hotet, som i en av filmerna i sagan om Stjärnornas krig … men dessvärre är det jag berättar inte science fiction, det är verklighet. Jag är dock övertygad om att denna nedslående verklighet ännu kan ändras, och jag har förtröstan eftersom jag sätter tillit till alla de människor som är patrioter, som jag själv. Må kraften vara med oss!