Det skeva kulturkriget

➤ KRÖNIKA Sakfråga eller personfråga är en gammal etisk fråga. Det traditionella svaret är att man bör fokusera på sakfrågan. Det har ansetts fel att fokusera på motståndaren som en person med onda avsikter, eller kanske steget värre, en ond människa. Det ansågs fel att ignorera sakfrågan och gå till personangrepp. Sådana påhopp, ad hominem, ansågs vara överträdelser som allmänt fördömdes. Inte så idag.

I vår tid diskuterar etablissemanget sällan eller aldrig sakfrågor av betydelse. All kraft läggs på symbolfrågor, med indirekt och svag relevans, samt på personangrepp. I land efter land har s.k. populistiska partier dömts ut som sammanslutningar av onda människor när de söker diskutera centrala frågor. Vi lever i en avkristnad tid men det betyder inte att religiöst tänkande är på reträtt.

Den politiska konflikten får alltmer starka religiösa och moralistiska inslag. Valet står mellan det goda och det onda; mellan de goda som idogt godhetssignalerar och de onda som är burdusa och ohyfsade.

De självutnämnda goda tycker sig vara givna vinnare trots oväntade nederlag. De drabbades av segrar för både Brexit och Trump. I Sverige förlorar de i stort sett varje sakfråga. Massinvandringen är inte ett felbeslut utan en hel serie misstag men fortgår ändå helt utan positiva argument; den har blivit en svensk tradition som man inte kan bryta.

Byråkratin ser nya politiska signaler som propaganda för att lura folket och ingenting som leder till en förändring av politiken. Showen fortsätter som förut. Regeringskonstellationen driver igenom gymnasieamnestin för ensamkommande flyktingbarn som i realiteten varken är barn eller flyktingar och ej heller studiemotiverade eller kvalificerade för gymnasiestudier. Svenskarna betalar. Varför fortsätter den destruktiva parodin?

Men etablissemanget behöver inte vinna slagen för att hålla emot trots alla nederlag. De förklarar att de goda segrar även när de ser ut att ha förlorat. De verkliga vinnarna har vädjat till ”fördomar”, använt förbjudna ord, missat att de goda diskrimineras trots att det är de själva som utgör inkvisitionsdomstolen.

Det finns tusen orsaker till att de synbara segrarna diskvalificerats av de goda domarna. Utmanarna har varit för lite kritiska mot både Trump och mot Putin och alltför kritisk mot den svenska coronastrategin. Om det finns en sådan? Man söker flockimmunitet, men detta är ändå inte en del av strategin utan är exkluderad på ett inkluderande sätt. Sverige påstås ha rätt som vanligt. För det som verkar helt tokigt finns extra anledning att än intensivare försvara ”Sverigebilden”.

Svenska partier protesterade mot att ge bort 390 miljarder euro i bidrag istället för i lån. Att gå med på något sådant bör bedömas som att acceptera en stöld eller ett bedrägeri. Sverige accepterade, men detta kommer att revideras till att Sverige hade rätt i sak och sedan gjorde man rätt igen genom att inte använda sitt veto utan vika ner sig. Sverige har en ”samarbetsregering”, något man kan kalla varje vek vasallregering.

Ibland säger en desillusionerad kritiker att etablissemanget för en usel politik, men deras retorik är suverän. Hur skall man kunna segra mot en suverän retorik? Men retoriken är inte suverän, den är endast en rörig sallad med fin-ord och en annan sallad med ful-ord. Men orden hänger inte ihop, utan det saknas resonemang för att ful-orden leder fel och fin-orden leder rätt.

Det finns ingen imponerande retorik bara banala värdeladdade ord som staplas på varandra. Rasismteorier och genusteorier är som modereportage: i år gäller ”gult är fult och grönt är skönt”, men det kan lika gärna bli tvärtom imorgon. Ibland skall man bortse från ras och kön, men ibland skall det sättas i fokus.

Problemformuleringsprivilegiet ligger hos samma grupp och de kan utan motivering skifta budskap. Det konstanta är vilka grupper man vill gynna och vilka man vill missgynna. En så ljusskydd motståndare är svår att diskutera emot, men inte för att det är starkt utan för att det är ett tunt hopkok.

Att normaliseras är därför närmast att ge upp sitt motstånd för att få sitta med längst ner på bordet. Oppositionen borde ignorera den svenska normaliteten och göra det som ”de normkritiska” låtsas göra, men inte gör: kritisera etablissemangets normer.

Det är när man låtsas följa koder och instruktioner som omotiverat kan ändras som man hamnar i permanent underläge. Domaren kan egenmäktigt lyfta fram en regel och sedan fördöma ett normbrott. Har man inte ignorerat en minoritet så har man uppmärksammat dem på fel sätt, genom ”appropriering” eller ”exotisering”.

Enda sättet att komma ut ur detta är att hylla modernistiska värderingar som förnuft, kausalitet och sanning samt dumpa det postmoderna hyckleriet i närmaste sopstation. Deras retorik imponerar lika lite som deras teorier.

Deras känslomässiga taskspeleri är lika skevt. För hederliga människor tar det emot att deklarera sin personliga moraliska perfektion. En sanningsenlig realism sätter gränser för egen PR, men en lägre grad av självbedrägeri och hyckleri räcker för att etablera en moralisk överlägsenhet mot PK-predikanterna.

Skrävlare och hycklare vinner alltid förträfflighetsdebatten om alla utsagor ses som sanningar. Få av kritikerna tror det, men många tror att man måste låtsas göra detta för att inte punktera debatten och skapa polarisering. Men vad debatten behöver mer än något annat är en polarisering med skarpa åsikter och åsiktsskillnader.

Vi bör alltid bemöta seriösa invändningar med en vårdad debatt. Men vi måste sluta behandla avsiktliga missförstånd och smutskastning som ärliga åsikter. Våra motståndare är nidingar och rätt reaktion är oftast hånfulla kommentarer och löje. Varför skall inte dårskap behandlas som dårskap?

Det finns en farlig idé om att det är vi som skall hålla igen för att undvika en konfrontativ debatt. Jag anser tvärtom att ansvaret skall läggas på den sida som har det mediala överläget. När de någon gång intresseras av seriös debatt skall vi respondera så, men allmänna påhopp skall avfärdas bryskt. De är ouppfostrade och skall situationen förbättras så måste de uppfostras.

Det kommer inte att ske med lätthet, men de har ett problem med verkligheten. Skall de undvika att bli idiotförklarade av allmänheten måste de komma närmare den. De måste också bemöta våra argument som ligger mer i linje med verkligheten.

Just nu finns en löjlig debatt om att hålla god ton och söka samförstånd. Det försvagar oss och stärker fienden. De flesta kommer till slutsatsen att deras narrativ är mer välbekant och positivt än vårt aggressiva missnöje mot ett samhälle på glid.

Men skall vi sätta Sverige på rätt kurs behövs en radikal förändring och mandat för detta kan inte fås genom en mjuk revisionism utan kräver hård kritik mot gällande regler samt mot de nuvarande beslutsfattarnas vanskötsel av landet.

Vi måste undvika att förlamas av splittring utan prioritera energin mot huvudmotståndarna. Angripa fienderna hårt, men allierade med tokiga åsikter välvilligt och konstruktivt. Här är etablissemanget ett föredöme, de håller en gemensam mobbningsfront mot oss fast deras olika grupper hyser idéer som konkurrerar.

En postmodern debatt handlar om att få sitt narrativ att bli det dominerande narrativet. Om man ignorerar verkligheten så vinner våra motståndare då de är medialt kvantitativt överlägsna. Men tar man med verkligheten har vi goda möjligheter.

En majoritet har uppfattningen att Sverige är på fel väg, men har mer vaga uppfattningar om vad som tarvas för att få landet på rätt väg. Vi kan vinna kulturkriget men bara genom att vara konsekventa. Tror man på verklighetens kraft och sagornas förgänglighet har vi goda möjligheter att vinna kulturkriget.

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.