Kista, beläget i norra Stockholm och en del av Järva, växte fram under 1970- och 80-talen. I slutet av 1970-talet flyttade bland andra IBM hit och det som då var SRA och RIFA AB – senare delar av Ericsson-gruppen – kom in och lade grunden till ett begynnande teknikkluster. Under 1990- och 2000-talen lanserades området i marknadsföringen som “Kista Science City” – ett svenskt svar på Silicon Valley. Men idag visar verkligheten en annan bild. Samnytt har varit på besök.

En måndag mitt på dagen rör sig människor genom Kista Galleria – som idag ägs och utvecklas av Citycon, ett finländskt fastighetsbolag som äger, utvecklar och driver köpcentrum och stadsdelscentrum i Norden och Baltikum, däribland Kista Galleria i Stockholm. Tidigare fylldes hallarna av premiumbutiker och modekedjor med hög status, som Åhléns och Cervera. Nu har många av de dyrare eller lyxigare affärerna stängt eller flyttat.

Besökarna ger en annan signal. Under vardagar syns uppskattningsvis tre av tio med svensk härkomst – kvällar och helger tycks motsvarande siffra vara ner mot en av tio. Svenska hörs ibland, men betydligt oftare arabiska, somaliska eller dari. En majoritet av de kvinnliga besökarna bär slöja eller niqab.

LÄS ÄVEN: Projekt ska förändra den negativa bilden av Kista

Inne i biblioteket är den första hyllan som möter oss fylld med böcker på arabiska, medan den svenska litteraturen står längre in bland hyllorna. Utanför gallerian tornar kontorsbyggnader upp sig – de som en gång skulle bli navet för Kistas teknikera – men fler fönster är mörka än lysande. Hyresskyltar med “Kontor uthyres” hänger kvar.

Kista galleria, Biblioteket Kista galleria. Foto: Jonas Andersson

En del hus planeras att byggas om till bostäder. Samtidigt har företag som Ericsson sagt upp stora delar av sin yta, och Coor Service Management meddelade 2024 att man flyttar sitt huvudkontor från Kista. Även Microsoft och KTH har lämnat Kista.

– Det är ett område som vi upplever har blivit mer otryggt än när vi flyttade hit, sa Anna-Carin Grandin, vd för Coor Service Management tidigare till Dagens Industri.

LÄS ÄVEN: Ericsson har sagt upp kontor i Kista

IBM lämnar nu också Kista efter 50 års verksamhet i området.

LÄS ÄVEN: Företagsflykten från Kista fortsätter

Återigen syns konturerna av en plats i förvandling – inte bara tekniskt och ekonomiskt, utan socialt och demografiskt.

År 2024 rapporterades i fackpress att personal vid kontoren ibland behöver väktarskydd vid hemgång kvällstid. Samtidigt rapporterades vakansgrader för kontorsyta i Kista upp till omkring 36 procent. För ett område som en gång var framtidens nav är det en förklaring att något har skurit sig – samtidigt som känslan av otrygghet växer bland dem som bor och arbetar i området.

Kista ligger mitt i Järvaområdet, granne med Tensta, Rinkeby och Husby – tre stadsdelar som i decennier varit symboler för både mångkulturalism och misslyckad integration. Det tar knappt fem minuter med bil från Kista Galleria till Rinkeby torg, men i praktiken skiljer sig världarna åt.

Här ligger teknikföretagens glasfasader sida vid sida med områden där arbetslösheten är tre gånger så hög som i övriga Stockholm, och där en stor del av invånarna har rötter utanför Europa.

LÄS ÄVEN: Doktor i stadsbyggnad: Kista förfärligt – måste byggas om

I maj 2013 blev Järvaområdet centrum för det som kom att kallas Husbykravallerna. Under flera nätter brann bilar och byggnader, poliser attackerades med stenar, och våldet spred sig till grannstadsdelar som Kista och Akalla. Händelserna började efter att en äldre man med machete i Husby skjutits till döds av polis.

När de kommer hit och vill använda toaletterna och jag säger till dem att de endast är till för våra gäster – det finns ju offentliga toaletter i gallerian – så skriker de till mig ”du är slut” på arabiska och markerar med ett finger mot tinningen.

”Song”, restauranganställd kvinna i Kista galleria

Efter kravallerna utlovades satsningar, dialogprojekt och sociala insatser. Men oron har aldrig riktigt försvunnit. Polisen har fortsatt klassa delar av Järva som “särskilt utsatta områden”, andra kallar dem ”No-go-zoner” och trygghetsmätningar visar att många invånare undviker att röra sig ute kvällstid. För Kista, som delar både tunnelbanestationer och bostadsgator med dessa områden, blev 2013 en vändpunkt.

LÄS ÄVEN: VIDEO: Se eritreanernas kaos i Husby – 6 gripna och 105 omhändertagna

Känner sig svenskarna igen sitt eget land?

Bakom Kistas utveckling döljer sig en djupare fråga: vad händer när människor inte längre känner igen det samhälle de trodde sig leva i? För många svenskar är det här inte längre “deras” vardagsrum. När man ser butikernas skyltar på flera språk, ser en kundsammansättning där svenskarna är i minoritet, och fler kontorshus står tomma eller byggs om till bostäder – då väcks en känsla av att den nationella identiteten är i rörelse.

Denna känsla speglas i initiativ som Migrationskartan nyss lanserad av Sverigedemokraterna, som påvisar kommun för kommunförändringar i den svenska befolkningssammansättningen.

LÄS MER: SD lanserar “Migrationskartan” – visar befolkningsförändringar kommun för kommun

För de som växte upp i Sverige under 1980- och 90-talet – då Kista och liknande områden såg ut som förväntat – blir skillnaden både konkret och känslomässig: “Det här är inte vad jag känner igen” är ett återkommande uttryck bland dem Samnytt möter.

I Kista märks den här förändringen tydligt. Mitt på dagen syns fortfarande några svenskar bland kontorsfolk och lunchgäster, men på kvällarna förändras bilden. De dyrare butikerna har försvunnit, flera teknikföretag har lämnat – och området präglas i dag av en annan kultur, ett annat språk och en annan slags vardag.

Här går berättelsen från vision till vardag och vidare till identitetsfråga: kan Sverige behålla känslan av att vara “sitt eget” land när delar av vardagen förändras så drastiskt? Kistas gator och kontor blir en provyta för det svaret.

LÄS ÄVEN: Kvinna attackerad i köpcentret Kista galleria

Samnytt pratar med Song (som heter något annat), i en av gallerians restauranger. Hon berättar att hon arbetat här i över tio år och att det under den tiden har förändrats påtagligt, till det sämre. Det handlar mest om hotfulla ungdomsgäng, som hon beskriver det, med härkomst i Somalia och Mellanöstern. Men också alkoholister och missbrukare.

– De unga killarna kallar mig hora och man vågar inte längre gå själv i området. Numera anställer vi inte tjejer längre, utan bara större killar. Hon fortsätter:

– När de kommer hit och vill använda toaletterna och jag säger till dem att de endast är till för våra gäster – det finns ju offentliga toaletter i gallerian – så skriker de till mig ”du är slut” på arabiska och markerar med ett finger mot tinningen.

Vad betyder det?

– Det betyder att de kan döda mig. En del är så unga också att de vet att de kan mörda utan att få några straff. Då känns det inte roligt att gå hem på kvällen.

Kista galleria, Paul Martarian. Foto: Jonas Andersson

När vi rör oss ut mot bostadsområdet intill gallerian ser vi en större grupp grundskolebarn röra sig från en lekplats tillbaka till skolan, tillsammans med en lärarinna i slöja. Samtliga barn har afrikansk härkomst eller rötter i Mellanöstern. Flera av småflickorna bär slöja och döljer sina hår.

13-åringar som bär vapen och skjuter folk…, alltså någon måste ta ansvar. Man är inte barn längre. Om man är gängkriminell här så borde hela familjen utvisas.

Paul Martarian, Kista

Tillbaka i gallerian möter vi Paul Martarian, en äldre man som berättar att han bott i området i nästan femtio år. Hans härkomst är kristen armenisk, får vi veta, efter att hans farföräldrar flydde till Libanon från Armenien och han själv flydde från inbördeskriget i Libanon 1976.

Idag vågar han knappt gå ut på kvällarna och han vågar inte längre bära sitt kors synligt runt halsen i Kista. Han menar att området har genomgått en omvälvande förändring på bara tio år.

– Om man kommer till Sverige som främling, måste man acceptera de regler som gäller i Sverige, säger han. Man måste acceptera reglerna. Så är jag uppfostrad och så har jag uppfostrat mina barn. Han fortsätter:

– 13-åringar som bär vapen och skjuter folk…, alltså någon måste ta ansvar. Man är inte barn längre. Om man är gängkriminell här så borde hela familjen utvisas.

LÄS ÄVEN: Över 67 000 personer kopplas till gängkriminalitet i Sverige – regeringen: ”Allvarligt läge”

Han berättar vidare att varje gång han går ut på kvällen idag så är det en chansning: “Man chansar”, säger han och ser uppgiven ut.

– För tjugo år sedan var det helt annorlunda här. En annan värld. Han kommer in på politiken:

– Regeringen tar inte ansvar. Man säger en sak och gör något annat. Och det blir bara sämre och sämre.

Mot bakgrund av att Martarian inte längre vågar visa sitt kors synligt frågar vi om det hade gått att bära en davidsstjärna öppet i Kista. Han bara skakar på huvudet och skrattar, som om svaret vore fullständigt uppenbart.

– Nej, det går inte.

Det finns få platser i Sverige där avståndet mellan vision och verklighet är lika tydlig som här. Kista var tänkt att visa hur Sverige kunde leda utvecklingen inom telekom och IT. I stället står de höga glashusen kvar – men med lägre hyresintäkter, högre vakansgrad och färre premiumbutiker. Otryggheten, förstår vi, har blivit en del av förklaringen till varför så många företag nu lämnar området.

Det har blivit osäkrare. För tjugo år sedan kunde jag gå hem på nätterna, om man hade jobbat sent. Men det skulle jag aldrig göra idag. Man går ständigt och tittar sig över axeln. Det är ungdomsgängen, skjutningarna och rånrisken som påverkar.

Fd svensk yrkesmilitär bosatt i Kista (som vill vara anonym)

Kista är nu en testplats för vad som händer när både marknad, demografi, otrygghet och fysisk infrastruktur kolliderar. Och den väcker en större fråga: vad händer med det svenska vardagsrummet när fler och fler känner att det inte längre är deras? Både på lokal- och nationell nivå.

Kista – med sina ambitioner och löften – har blivit ett spegelrum för vår samtid. Och kanske för vårt lands framtid.

Under vårt besök ser vi flertalet väktare och ordningsvakter gå runt i gallerian och även två uniformerade poliser på språng. Flera vi pratar med vittnar om att polisen allt oftare syns i området, både inne i gallerian och utanför.

På eftermiddagen stannar vi till vid en av gallerians få pubar och inleder ett samtal med en grupp äldre svenskar. De flesta vill vara anonyma men de har alla sin historia att berätta.

Kerstin, en kvinna i 65-årsåldern som bott i området i över 40 år, berättar för Samnytt:

– Ja, det har blivit otryggt. Men det är ju likadant över hela landet. Man kommer inte undan.

En del menar ju att man skulle kunna ha fler poliser?

– Ja, men man kan ju inte ha poliser i varje gathörn heller.

Är det så allvarligt, menar du, att man skulle behöva ha poliser i varje gathörn?

– Ja, faktiskt. Det har blivit mycket värre, under de sista femton åren. Skjutningar är vardagsmat här nu.

Vad tror du om framtiden här?

– Ja, det är en bra fråga. Hur man ska kunna lösa det här… Jag tror inte att det går, faktiskt. Tyvärr så tror jag inte det. Det har gått för långt och de är för många.

När du säger dem, vilka är det du menar då?

– De här kriminella gängen, som inte kommer från Sverige.

Samtalet kommer också in på det ökande antalet ordningsvakter i området och flera av de svenska männen runt bordet tar upp att dessa också kan tillhöra släkter och klaner som är verksamma i området. Att man inte kan veta var deras lojalitet ligger, vilket de menar känns problematiskt.

En tidigare yrkesmilitär som bott i området nära Husby i närmare 25 år berättar för Samnytt:

– Det har blivit osäkrare. För tjugo år sedan kunde jag gå hem på nätterna, om man hade jobbat sent. Men det skulle jag aldrig göra idag. Man går ständigt och tittar sig över axeln. Det är ungdomsgängen, skjutningarna och rånrisken som påverkar.

LÄS ÄVEN: Demografins krutdurk: Forskare varnar för inbördeskrig i framtidens Sverige

Han berättar vidare att han växte upp i ett som han uttrycker det “socialdemokratiskt hem”, men att hans mamma innan hon gick bort, inte kände igen sig längre i Socialdemokraterna. Och idag kallar han sig själv höger.

Samtidigt säger de alla att de är “lokalpatrioter”, att de helst vill bo kvar här och att de egentligen skulle vilja prata gott om området.

– Det är ju här vi fortfarande har våra vänner. Och det är för sent att flytta någon annanstans.

Kista är i dag en plats där det moderna Sverige möter sina egna motsägelser – framtid och förfall, mångfald och misstro, innovation och rädsla. För vissa är det fortfarande en möjlighet. För andra har det blivit en påminnelse om något som gått förlorat.

LÄS ÄVEN: Ekeroth: ”Även skrikande vänsterliberaler vet att folkutbyte pågår”

🔴 Vill du att Samnytt ska överleva och växa?

Stötta tidningen så att vi kan fortsätta granska etablissemanget och berätta det andra medier utelämnar.

JUST NU: 30% rabatt på Plus Annonsfritt i 6 och 12 mån.
Få alla artiklar, kommentarsfält och en helt reklamfri upplevelse.

📦 Prenumeration: Se våra paket – klicka här

💸 Swish: Donera valfri summa till 123 083 3350

❤️ Andra sätt att stötta: Läs mer här

👉 Bli prenumerant idag

Döms för att ha flyttat mobiltelefonen i bilen