LEDARE. Att spela dum är en taktik som fungerar. Det är vanligt återkommande från vänsterhåll och anledningen till att den ”fungerar” är för att gammelmedia spelar med. Det går till så att vänstern buntar ihop flera åtgärdspunkter i ett och samma förslag. De döper förslaget till ett fint namn. Sedan får de gratis rubriker av deras polare i gammelmedia när någon säger nej till förslaget. Ett propagandatrick.

Det är väldigt vanligt förekommande. Det händer på lokal, regional och nationell nivå, och som vi nyligen sett även på EU-nivå. Senast alldeles nyligen blev det rubriker om att Sverigedemokraterna röstat nej till att ansluta sig till Istanbulkonvention ”för att bekämpa våld mot kvinnor”.

I vänstertabloiden Aftonbladet fick det rubriken ”SD nobbar konvention mot kvinnovåld: ’Helt obegripligt’” – precis den vinkel som vänsterliberalerna i Moderaterna och andra ville ha. På liknande sätt sker regionalt i exempelvis Dalarna där jag nu verkar som oppositionsråd.

Ett ärende tidigare i år hade namnet ”Länsstrategi: Ett Dalarna fritt från våld” men som även kom att kallas ”en strategi för att förhindra mäns våld mot kvinnor”. När det behandlades i regionstyrelsen röstade vi i SD nej, liksom M gjorde. Såklart skrev media om det med rubriken ”M och SD sa nej till strategi för att hindra våld mot kvinnor”.

”Vafalls!” kanske någon kan tycka då. ”Varför röstar SD nej till konvention mot kvinnovåld i EU och liknande i Dalarna?”. Sanningen är att vi varken i EU eller i Dalarna röstade nej till att förhindra våld mot kvinnor. Men rubriksättningen på både de politiska dokumenten, liksom i gammelmedia, får folk att tro att det är vad det handlar om.

Måste svälja allt

I fallet med EU redovisade faktiskt en tidning SD:s ståndpunkt i frågan, som var mycket tydlig och rimlig. Det första konstaterandet är något som är återkommande i många av de otaliga godhetssignalerande politiska dokument som ständigt slängs fram överallt:

Omröstningen handlade egentligen inte om att förhindra våld mot kvinnor eftersom lagstiftning på det området redan finns i alla unionens länder.

Så först sätts alltså en fin rubrik som får det att låta som självklart att rösta ja. Men, som så ofta innefattar dessa, ofta långa, politiska dokument en massa annat som om man röstar ja, alltså säger sig acceptera. I fallet i EU handlade det om detta:

Om Istanbulkonventionen ratificeras på EU-nivå kommer den ha företräde framför nationell lagstiftning på områden där EU har beslutsrätt vilket skulle öka unionens befogenheter via bakdörren utan att ändra fördragen samt i framtiden eventuellt resultera i att konventionens skrivningar om exempelvis undervisning och migration pådyvlas alla EU-länder, även de sex länder vars demokratiskt valda församlingar har förkastat ratifikation av konventionen.

Alltså; skulle SD röstat ja skulle vi SD gått med på ovanstående. I en situation när politiker ställs inför en punkt på en dagordning så måste man ta ställning till ärendet: antingen genom att rösta ja, nej eller avstå. Man kan göra ändringsförslag men då blir det i slutändan ändå ett nej till majoritetsförslaget. Konsekvensen av att som vänstern så ofta gör lägga fram dessa paketerade förslag blir något av följande två alternativ:

Antingen röstar man ja. Det genererar inga negativa tidningsrubriker men samtidigt har vänster då vunnit eftersom de fått över en på deras politiska bana. Eller så röstar man nej men då kommer deras vänner i vänsterliberal media skriva artiklar med rubriker såsom ovan exemplifierat. De vinner alltså oavsett – såvida man inte genomskådar propagandatricket.

I fallet med Dalarna då? Jo, samma sak. Jag skrev en debattartikel om det. Du kan med fördel läsa hela men det centrala är detta:

Det vi nyss beskrev var nämligen anledningen till att vi valde att säga nej till den så kallade “strategin”.

Exempelvis var det endast en minoritet av dokumentet som överhuvudtaget behandlade “mäns våld mot kvinnor”. Av de 42 sidor som utgjorde dokumentet var det inte ens tre sidor som handlade om ämnet och i denna lilla text var det inte heller några åtgärder föreslagna, endast en mycket översiktlig beskrivning av ett ämne alla känner till. Men även på dessa få sidor lyckades de få in en skrivning med den extremt grunda analysen att mäns våld mot kvinnor är ett resultat av “den ojämna fördelningen av makt mellan könen”. Våld handlar om helt andra aspekter än vad denna marxistiska klasskampsanalys försöker påskina.

Resten av dokumentet behandlar inte frågan alls. Istället förväntas vi svälja politiska ställningstaganden som att det ska vara en “jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet”. En bisarr skrivelse. SD anser inte att politiken ska bestämma hur en familj organiserar vem som tvättar eller diskar i hemmet. Det bör vuxna människor kunna ta ställning till själva.

I en annan del stod det att man ska “stärka kunskap om genus och maskulinitetsnormer”. Genusnormer är en eufemism för genusvetenskap och hela den tankeidén. Varför ska de tvunget trycka in sin politiska ideologi om pseudovetenskapliga och högt politiserade idéer som genusvetenskap i ett dokument som var menat att handla om våld mot kvinnor?

Det är ett trick närmast: Vi får ett dokument serverat av våra politiska motståndare, de sätter någon fin titel, sen bakas en massa nonsens eller underliga politiska skrivningar in och därefter förväntas vi svälja allt. Görs inte detta får media några enkla rubriker att skriva.

Det är vad det handlar om: vänstern paketerar en massa vänsterpolitik under en fin rubrik, sedan spelar de dumma, tillsammans med gammelmedia, för att försöka få det att framstå som att SD eller högern är motståndare till att exempelvis skydda kvinnor.

I fallet med EU var det till och med en moderat EU-parlamentariker, Arba Kokalari, som spelade indignerad och sa ”helt obegripligt”. Det är snarare Kookalari som borde svara på frågan varför Moderaterna vill ge EU ännu mer beslutsrätt över Sverige.

Infantiliseringen av debatten

Skulle SD exempelvis paketera en rad åtgärder för att bekämpa våldet mot kvinnor under rubriken ”Stoppa våldet mot kvinnor” där förslag som ”stoppa invandringen från Mellanöstern och Afrika”, ”utvisa invandrare och dra tillbaka medborgarskap” samt kraftigt höja straffen skulle vara delförslag, skulle vänstern garanterat röstat nej, trots att sådana förslag, i motsats till deras egna, faktiskt skulle göra reell skillnad.

Anledningen till SD:s ställning i frågan som behandlades till EU, liksom vår ställning till frågan som behandlades i Dalarna, är alltså enkel: vi säger nej till vänsterpolitik och nej till överstatlighet, oavsett vilken missvisande rubrik de andra sätter på sina egna, paketerade politiska förslag.

Men taktiken att låtsas vara indignerade i media och spela dumma för att få till braskande rubriker för att ytterligare ljuga och lura väljarna kvarstår inte desto mindre. Receptet för att bekämpa denna sorts infantilisering av den politiska debatten, där Sverige ligger ”långt fram”, är att liksom i denna text belysa falskspelet.

För om det är något du kan vara säker på är att när gammelmedia prånglar ut rubriker som den i Aftonbladet, så ligger det en, eller två, hundar begravna.