LEDARE • Arabernas hat mot judar och attacker mot judar och Israel är en lång historia. I västerländsk media har dock Israel pekats ut som boven och i den mån någon form av objektiv rapportering kunnat skymtas har det alltid handlat om att “båda sidor måste besinna sig”. Som om sidorna var lika goda kålsupare. Hamas senaste attack tvingade nog många att öppna ögonen – både för vad som händer där, men även vad vi tagit in här.

I decennier har den mediala agendan varit att skylla konflikten på Israel, att hitta på att Israels svar på attacker är “övervåld” trots att Israel är överdrivet återhållsamt i sina försvarsaktioner jämfört med alla andra länder i världshistorien. Media har ignorerat historiken, som visar att den lilla landremsa som Israel idag besitter moraliskt, historiskt och juridiskt rätteligen tillhör det judiska folket. Om detta har jag skrivit en hel del innan jag inte ska upprepa här, men det är glasklart med bara en gnutta historisk kunskap.

Det blir ännu mer glasklart om man därtill adderar lite klarsynthet omkring vilka Israels fiender är. Det är nämligen samma typer som idag förnedringsrånar svenskar killar, våldtar svenska flickor, åker omkring med sina lands flaggor på studenter, ockuperar badplatser, mobbar och misshandlar “svennar” på skolgårdar, spränger svenska bostadshus, infilterar svenska myndigheter och skjuter med automatvapen. Det är samma kultur, samma mentalitet, samma beteende.

Ögonöppnare i Sverige

Tidigare i min SD-karriär var det då och då någon SD:are, som alltså inte gillar islamiseringen, massinvandringen och som förstod den avgrundsdjupa kulturella skillnad mellan svenskar och folk från MEA-länder, som dock fortfarande var Israel-fientlig. Han stod på de muslimska arabernas sida i konflikten. De typerna förvånade alltid mig.

En gång frågade jag en av dem: “Varför står du på deras sida där borta, men inte här i Sverige?”. Något år eller fler senare kom samme person fram till mig på något SD-möte och sa att den frågan jag då ställde ändrade hela hans inställning till konflikten där nere. Han förstod för första gången det paradoxala i hans tidigare ställningstagande.

När nu araber i svenska städer såsom Malmö, Helsingborg, Göteborg och andra platser hyllar massakern och slakten på civila judar, vilket Samnytt rapporterat ingående om, kan inte ens vänstern längre förmå sig att försvara deras beteende (åtminstone inte just nu) För Hamas attack har öppnat ögonen på många, både i Sverige och internationellt sett.

För första gången såvitt jag minns skylls inte Israel för attacken, inte ens när de nu slår tillbaka. Det normala är att det “internationella samfundet” alltid klagat på Israels försvarshandlingar efter någon arabisk attack mot landet. Just nu är så inte fallet. Det är nytt och det vittnar om en viss shock och för vissa ett troligt uppvaknande.

Den blodiga massakern, efterföljt av bottenlöst smaklöst frosseri, förnedring och jubel över döda civila; småbarn, gamla, sjuka, mammor med mera blev nog en aha-upplevelse för många. Synen av invandrade araber på svenska gator och torg som på samma sätt frossar i blodet av oskyldiga får nog många att undra vilket avskräde vi faktiskt tillåtit in i Sverige.

Slående paralleller

I Sverige förvånas folk över råheten i vår kriminalitet; över förnedringsrånen, över likgiltigheten för andras liv när det skjuts, rånas, misshandlas och mördas. Inte bara rörande gängkriminaliteten, utan även den som riktas till vanliga folk; svenska pojkar som blir pissade på medan mellanösterninvandrarna misshandlar dem, flickor som gruppvåldtas, en tjej som blev sexuellt attackerad och strypt tills hon nästan dog och nu har hjärnskador, en kvinna som slängdes ner i ett gruvhål för att dö, kvinnan som torterades och mördades i Göteborg, Wilma Andersson som blev styckad av Tishko Ahmed som dessutom hånade föräldrarna under rättegången, eller Beatrice Fredrixon som blev ihjälstampad av en invandrad irakisk kurd och drunknade i sitt eget blod.

Listan kan göras förskräckligt lång men den här sortens mentalitet uppkommer inte magiskt när de passerar Sveriges gräns. De hade den med sig hit. Det är nämligen exakt det beteendet vi nu ser palestinaaraberna ha gentemot israelerna. Det är samma skrot och korn. Och nu har vi dem i Sverige efter att med berått mod öppnat fördämningarna i decennier.

Tre potentiella förändringar

Internationellt sa EU först att de nu vill frysa pengar till palestinska områden. Det i sig saknade motstycke. Men nyss läser vi att de redan dragit tillbaka det påståendet. Statsminister Ulf Kristersson (M) uteslöt inte att dra in biståndet till Palestina – även det stort för att vara Sverige. KD och SD vill dra in erkännandet av Palestina. Men Billström motsätter sig dock detta – föga förvånande med tanke på att han inte direkt imponerat under sin politiska karriär – han var ju en stark förespråkare för Reinfeldts “öppna era hjärtan”.

Men bara att debatten går i denna riktning vittnar om det stora skifte som Hamas handlingar kan leda till. Det förvärrades såklart när Fatahs ledare Mahmoud Abbas stöttade Hamas handlingar. Fatah har historiskt lyckats positionera sig som en “moderat kraft” i det hela, vilket i stort varit falskt även det, men nu föll även den illusionen. Liberalernas partiledare Johan Pehrson var befriande tydlig i frågan, i princip det enda positiva med L, när han twittrade om att dra in biståndet till Palestina och sälja vapen till Israel.

För första gången i mannaminne kan detta nu bli händelsen som leder till tre saker:

1) Sverige och svenska folket vaknar till och inser vad de har att göra med.
Detta kan leda till flera förändringar. Dels i relation till Israel och dess arabiska grannar där svenskt bistånd till palestinska områden dras in samt erkännandet av “Palestina”. Dels i relation till vårt eget land när svenskar på våra egna gator och torg alltså ser glädjeyttringarna och därmed vilka blodtörstiga odjur vi släppt in i landet.

2) Internationella samfundet tvingas omvärdera
Internationella samfundet ser ut att agera rättfärdigt, i alla fall för stunden, och utan motstycke, för första gången i mannaminne. EU:s snabba respons vittnar om det. Detta kan få långtgående konsekvenser för inte bara palestinska områdena, utan för den bredare synen på vad som är den egentliga konflikten, samt vilken part som är den gode i sammanhanget (ja, det finns en sådan).

3) Israel tillåts vinna
Mellanöstern-experten Daniel Pipes har länge pratat om vikten att Israel vinner på riktigt mot sina motståndare. Trots militära vinster 1947/48, 1963, 1974 och trots ständiga attacker från arabiska territorier har de aldrig tillåtits vinna, på grund av interna såväl såväl som externa påtryckningar. Pipes tankesmedja Middle Eastern forum beskriver det så här:

Först erkännande, sedan förhandling. Först seger, sedan fred. Först när palestinierna upphör med sin förkastelse av Israel kan de bygga upp sin egen politik, ekonomi, sitt eget samhälle och sin egen kultur. Således är ett palestinskt nederlag till fördel för såväl dem som Israel.

Varaktig förändring?

Jag skulle inte bli förvånad om vänstern tillsammans med deras muslimsk/arabiska allierade nu slickar sina sår för att så småningom börja med de vanliga mediala attackerna för att undergräva Israels rätt till självförsvar. För att återigen börja med Pallywood-propagandan och lögnerna mot Israel. De sitter säkert där i en källare och tänker på att bida sin tid till det lagt sig lite för att sedan testa att köra på som vanligt.

Troligen tänker en hel hord av svenska journalister samma sak men där det just nu inte finner det smakfullt att hålla på som vanligt. Det skulle inte förvåna. Vi har redan sett EU backa och Billström vackla, så frågan är hur varaktigt detta blir.

Därför är det viktigt att komma ihåg Hamas grymheter, som i stort backas upp av arabvärlden, komma ihåg tutande mellanösterninvandrare som från sina bilar på Malmös, Helsingborgs, Göteborgs och andra gator frossar i blodbadet. Då kan förändringen bli varaktig.

Israel har förklarat krig mot Hamas och är därmed för första gången på 50 år i formellt krig igen. Nu hoppas jag att ingen, vare sig Israel självt eller “internationella samfundet” stoppar dem från att äntligen och slutligen vinna ett krig de borde avslutat för 50 år sedan.

Striden för att vinna i Sverige ser dock ut att ta längre tid än så, men kanske kan denna tragedi i allt det hemska och onda ändå få oss att inse vad vi har att kämpa emot.