LEDARE. Enligt praxis som alla riksdagspartier under lång tid enats om ska det största partiet i den koalition som bildar regering få talmansposten. Det har gällt sedan 1982, i 40 år. Att vänstern och liberalerna nu vill ändra detta vittnar bara om den principlöshet de besitter.

Sverige har en lång tradition av talmän som går tillbaka till ståndsriksdagens tid. Även om posten förekommit tidigare i olika varianter tidigare, men under annat namn, var det var först i 1723 års riksdagsordning som talmansposten blev grundlagsstadgad. I samband med det förlorade kungen rätten att utse talmän. De valdes i stället av ledamöterna i respektive stånd.

Dock återfördes kungens rätt att utse talmän i 1772 års regeringsform som då upphävde 1723 års riksdagsordning vilket bekräftades av 1810 års riksdagsordning och som fortsatte att gälla även efter 1866 års riksdagsordning.

Våra nuvarande regler för talmannen kommer från 1974 års regeringsform där talmannen tog över flera av de uppdrag som tidigare låg på statschefen, alltså kungen, och talmannens arbete förtydligas i 1974 års riksdagsordning samt i den senaste riksdagsordningen från 2014.

40 års praxis

Praxis, enligt Riksdagens hemsida, har sedan 1982 varit att talmannen väljs från det största partiet i den grupp av partier som har riksdagsmajoriteten. Det har alltså gällt i 40 år. Att Andreas Norlén, moderat, nu sitter som talman beror på strulet omkring regeringsbildningen 2018:

Detta beror på att regeringsbildningen efter valet 2018 inte hade avklarats innan valet till talman skedde och att två av partierna som stödde Norlén (Centerpartiet och Liberalerna) bytte sida från att stödja den borgerliga statsministerkandidaten Ulf Kristersson (moderat) till den socialdemokratiska Stefan Löfven mellan det att valet till talman hölls och det att förhandlingarna angående regeringsbildningen var avklarad.

Men nu vill vissa, dels i gammelmedia men även inom den blivande koalitionen, hindra SD från att få talmansposten. Detta vittnar bara återigen om hur principlösa de är.

Minns ni när de var rädda för att SD inte skulle följa praxis i olika frågor när partiet kom in i riksdagen 2010? Annie Lööf ville till och med lagstadga mot SD:s val att rösta på en annan budget efter att deras egen fallit. Då var det viktigt med praxis, inte nu.

Då kan man såklart hävda det omvända mot SD – varför är praxis viktigt nu men inte då? Jo, det är självklart en annan situation av det enkla skälet att en statsbudget är av stor politisk betydelse. Där måste ju partier i demokratisk ordning få rösta på den ekonomiska politik de anser vara bäst, eller i andra hand minst dålig. En praxis som förbjuder det vore helt orimligt utifrån ett demokratiskt perspektiv, där väljarna förväntar sig att deras valda parti ska göra allt vad de kan för en ur deras synpunkt bättre politik.

Opolitisk position

Talmannen däremot är till sin natur opolitisk. Riksdagen beskriver det så här:

Talmannen är riksdagsledamot men står utanför det rent politiska riksdagsarbetet. Talmannen deltar varken i utskottsarbetet eller i debatter och omröstningar i kammaren.

Sverige har haft talmän som tidigare varit väldigt politiska: Urban Ahlin (S) var, trots bland annat hans kontroversiella ställningstagande för palestina-araberna, en uppskattad talman som gjorde sitt jobb neutralt och opolitiskt. Björn Söder (SD), som då var en av de vice talmännen, uppskattade också samarbetet med socialdemokraten, och vad jag förstår var det ömsesidigt.

Att vänstern i Sverige protesterar är inte förvånande såklart. De kommer att protestera mot precis allt som görs av den nya regeringen. De kommer att skrika högt, blåsa upp saker i desperata försök att skapa så mycket oro och kaos som möjligt. Men faktum är att det inte finns någon reell anledning att frångå praxis.

Utfört med bravur

Björn Söder har under sin tid som vice talman redan fått representera Sverige i en rad sammanhang, både nationellt och internationellt, vilket han klarat av med bravur och utan anmärkningar. I sin roll som riksdagsledamot i utrikesutskottet har Söder dessutom representerat Sverige, eller i alla fall riksdagen, vid en mängd olika internationella tillställningar, också det med bravur.

Dessutom var han en av de bättre talmännen vid voteringarna i riksdagen, vilket noterades av många, då han utförde sin arbetssyssla som om han inte gjort något annat; snabbt, effektivt och korrekt.

Folk i detta arma land kan ha sina åsikter om Björn Söder som person eller om hans politiska åsikter, precis som jag kunde ha om Urban Ahlins. Men precis som Urban Ahlin, av allt att döma utifrån mitt perspektiv som satt i Riksdagen när Ahlin var talman, kunde utföra sitt uppdrag professionellt och neutralt, kommer Björn Söder att kunna göra det också. Det har han redan bevisat.

Vänsterns gapskrik om SD:s talmanspost är just bara det – gapskrik i ytterligare försök att så tvivel och skapa oro. De som varit så oroliga för ”Sverigebilden” är nu de första att försämra den med deras propaganda.

Vi alla, inte bara SD:are, som sett Björn Söder i rollen som vice talman, vet att han är proffsig och omtyckt. Därför är det självklart att riksdagen ska följa praxis och det naturliga valet är då givetvis Björn Söder i rollen som Sveriges talman de kommande fyra åren.