KRÖNIKA Vi får ofta höra och läsa att vetenskapen är helt överens om att klimatet hotas av alltmer koldioxid. Det är bara för oss medborgare att spänna åt svångremmen och hoppas att alla dyra klimatinvesteringar gör att vi trots farans rysliga magnitud ändå överlever.

Men vi bör nog tänka till en gång, helt själva, innan vi lydigt instämmer i medias predikningar om det hotande syndafallet. Den centrala frågan är hur en relativt sett mycket liten negativ effekt kan uppväga en positiv som rimligtvis är mycket större. Detta kräver dock att man noterar den positiva faktorn.

Den positiva effekten är högst evidensbaserad. Växtodlare vet att växter i växthus växer snabbare om man leder in rök vilket höjer koldioxidhalten. Man vet också att växtligheten kräver mindre vatten när koldioxidhalten är högre då fotosyntesen fungerar bättre när det inte är brist på en central komponent.

Man har också globalt noterat att växtligheten har tilltagit i halvöknar där det är ont om vatten. Här uppstår goda kausala cirklar. Växtligheten binder vatten och förhindrar uttorkning; i högre växters skugga har mindre växter möjlighet att överleva. Torka och erosion minskar.

En faktor som är värd att understryka är skillnaden på effekten mellan två olika system. En koldioxidhöjning från 0,04 procent till 0,08 procent innebär en stor förändring av kolhalten i luften. En ökning med 0,04 procentenheter innebär 100% mer C0₂ dvs en fördubbling. Effekten för fotosyntesen är högst väsentlig. Men som effekt på luftens temperatur kan den lilla ökningen av koldioxid vara i det närmaste försumbar.

Som komponent i luften är CO₂ närmast ett spårämne. Betydligt större klimateffekter i luften kommer från molnbildning och luftfuktighet. Slutsatsen är att CO₂ är en unik och oumbärlig del av fotosyntesen, men bara en mycket liten del av luftens sammansättning. Kan uppvärmningseffekten av en ökad halt koldioxid i luften, inom en promille, verkligen bli så stor som modellerna stipulerar? Det bör påtalas att de inte är evidensbaserade, utan endast djärva hypoteser.

Ogenerat lanserar klimatforskare ett antal teorier om klimatet eller snarare ett antal utkast till modeller. Dessa hypoteser är närmast en effekt av anslagspolitiken. Politiker och anslagsstiftelser är mer intresserad av människans roll än av klimatet i sig. Institutioner som IPCC fokuserar just på mänsklig klimatpåverkan.

Alla forskare är dock överens om att planetens klimat påverkas av ett stort antal naturliga variabler, men i detta universella forskningsprojekt är det bara den mänskliga påverkan som intresserar. Man gör därför det synnerligen diskutabla, för att inte säga det rakt ut, det direkt felaktiga, antagandet att klimatet är konstant på kort sikt. Den enda föränderliga variabeln är ”den mänskliga faktorn” som ökar halten koldioxid.

IPPC:s rapporter innehåller en del seriös forskning, men dessa arbeten sätts ihop med en överrock som skrivs av politiska tjänstemän. Deras ideologiska betraktelser överensstämmer med de klart politiska dokument med klimatmål som samma tjänstemän också skrivit. Man har tänjt det lilla man vet till en katastrofteori, och sedan storsatsar man helhjärtat för att förhindra den hypotetiska katastrofen.

Katastrofen bygger på ett betydligt tydligare sätt på traditionella religiösa narrativ än på befintlig vetenskap. Människan är syndig och bryter mot guds bud, därför kan vi förvänta oss en kollektiv bestraffning genom skyfall eller torka. Det kan också bli straff genom kyla eller värmeböljor.

Politikerna föreslår också en moralisk upprustning för att undvika elände. Men inte genom att följa guds bud, utan genom att följa politikernas instruktioner och betala för dyra omställningar som politikern påstår är nödvändiga. Det är nog rätt att uppfatta: ”Du skall lyda överheten” som det centrala budskapet.

Personligen kan jag tänka mig ett stort antal betydligt mer troliga katastrofer än koldioxidökningen. Vi har jordar som urlakas och eroderar, utfiskning av de fiskar vi efterfrågar skapar ett tomrum som fylls med andra arter. Vi har ett sjunkande grundvatten i många olika geografiska områden.

Det som kanske lockar alarmisterna just till koldioxid är att om det är ett problem, så är det ett internationellt problem. Saknas det problem, så blir detta ett problemsubstitut för alla de problemlösare som söker ett problem som antingen ger dem engagemang för en meningsfull uppgift, eller än bättre, en respektabel och välavlönad tjänst för att rädda mänskligheten.

Haken är att det kanske inte finns något riktigt problem, men den religiösa komponenten kvarstår: syndiga människors beteende mot varandra och mot naturen gör att de förtjänar ett straff av en högre rättfärdig makt.

Den som inte vill tränga in i dessa policydokument med mål, målsättningar, styrgrupper med mera, bör tänka till i den stora frågan om koldioxidens effekter. Man ställer en välkänd positiv växtlighetseffekt, för vilken en central faktor fördubblas, mot en marginell ändring i luftsammansättning, mindre än en halv promille ökad andel koldioxid, som eventuellt ger en uppvärmningseffekt.

Den potentiella negativa bieffekten är rimligtvis av mycket lägre magnitud. Och den är i allt väsentligt bara spekulationer. Spekulationer som till stor del motiveras av religiösa syndabekännelser för de många reella övergreppen mot Guds skapelse av hans självsvåldiga avbild.

Det känns som det inte finns något problem utan att den mänskliga aktiviteten att få ut energi ur kol, olja och naturgas har en positiv bieffekt, att detta underlättar den fotosyntes som allt liv på jorden är beroende av. Skulle vi inte behöva energi borde vi kanske ändå, för växtlighetens skull, elda på?