➤ KRÖNIKA Ett stort tack, mina svenska vänner, för ert varma välkomnande. Idag vill jag ta upp en fråga som det senaste halvåret har stått i centrum för politisk debatt i Italien, nämligen det eventuella godkännandet av en ”jus soli”-lag.

För närvarande tillämpar Italien, i likhet med många andra europeiska länder, däribland Sverige, medborgarskapsprincipen ”jus sanguinis” (blodets rätt). Enligt den är det en persons biologiska härstamning – om en eller båda föräldrar är medborgare i landet – som avgör medborgarskapet för ett barn.

Utlänningar födda i Italien kan idag bli italienska medborgare när de fyller 18 år, förutsatt att de bott i landet lagligt och utan avbrott.

I motsats till detta innebär ”jus soli” (jordens rätt) att medborgarskap tilldelas var och en som föds inom landets territorium. Varje utländskt barn som föds i Italien skulle automatiskt vara berättigat till italienskt medborgarskap, oavsett föräldrarnas nationalitet.

Det vänsterorienterade partiet Partito Democraticos representanter vill att en sådan lag godkänns i jämlikhetens namn. Vid sidan av att alla minderåriga, oavsett medborgarskap, redan har samma rättigheter (från utbildning och sjukvård till medlemskap i idrottsföreningar och andra organisationer), skulle en sådan lag få många negativa effekter.

Först och främst skulle det få allvarliga konsekvenser ur ett socialt och ekonomiskt perspektiv, om vi beaktar att nästan en miljon utlänningar i ett slag skulle förvandlas till italienska medborgare. Denna “enkla väg till medborgarskap” skulle framprovocera ett ytterligare tryck på invandringen, som redan har nått ohanterbara nivåer, och öka belastningen på sjukvårdssystemen, socialbidragssystemet och arbetsmarknaden.

Dessutom skulle införandet av ”jus soli”, i stället för att främja integration, öppna dörrarna för en verklig invasion. Det skulle i sanning leda till en massiv migrantvåg från Afrika och alla indoeuropeiska länder i Asien. Därmed skulle på tjugo eller trettio års sikt antalet utlänningar troligen vara större än antalet italienare och – genom att de erhöll medborgarskap och rösträtt – skulle såväl den sociala som politiska balansen radikalt förändras.

Slutligen skulle ”jus soli” utgöra ett incitament för terrorism. På bara några år skulle Italien vara försvarslöst mot jihadistiska attacker eftersom den här lagen skulle minska utrymmet för de utvisningar som idag gör det möjligt för Italien att neutralisera hotet genom att repatriera utlänningar som misstänks stödja terrorism. Dessutom skulle det generera stora antal andra och tredje generationens muslimska immigranter, så som i Frankrike och Storbritannien, som betraktas som extremt farliga för spridningen av muslimsk fundamentalism.

De som är motståndare till ”jus soli” anser att förvärvandet av medborgarskap för en utlänning bör vara resultatet av att framgångsrikt ha genomgått en lång process som garanterar personens verkliga integration in i fullständig respekt för värdlandets kultur och lagar. Medborgarskapet bör betraktas som ett privilegium som måste förtjänas.

Det bör också understrykas att principen ”jus soli” inte används av 160 länder i världen, till stor del beroende på att det i dessa länder uppfattas som logiskt att vilja bevara sin egen kultur, sin egen identitet och sin överlevnad. Dessa ting skulle äventyras av en demografisk och etnisk obalans med generationer som, till följd av deras kultur och religion, inte kan integreras i det nationella samhället.

I denna tid – som Giorgia Meloni (ledare för det italienska konservativa partiet “Fratelli D’Italia”) sa – bör Italien ta tag i andra typer av problem. Det finns 4 miljoner fattiga människor, pensionärer som letar i soptunnor efter mat eftersom de inte kan överleva på sina pensioner, jordbävningsoffer i centrala Italien som helt har övergivits och lämnats åt sitt eget öde i ett år, samtidigt som den italienska vänsterns främsta angelägenhet är att skänka bort medborgarskap.

I syfte att få en ”jus soli”-lag godkänd, har den italienska infrastrukturs- och transportministern, Graziano Delrio, även stött en hungerstrejk som i själva verket bara är politisk propaganda, en veritabel fars, eftersom den är organiserad i skift (den ena dagen hungerstrejkar en politiker, nästa dag är det en annan politikers tur osv.), och de har rätt att dricka upp till tre cappuccino per dag!

Källor: www.ilgiornale.it. www.liberoquotidiano.it

Detta är en opinionstext. Den återspeglar skribentens personliga åsikter.