➤ KRÖNIKA Samhällsnytts journalistik gör skillnad. Det vet vi nu med säkerhet efter en ny smutskastningskampanj riktad personligen mot mig.

Idag publicerade vänsterextrema tidningen Arbetaren en märklig artikel där det hävdas att jag skulle ha ljugit till mig svenskt medborgarskap. För att belägga påståendet används två anonyma vittnen. Artikeln är polisanmäld för grovt förtal och jag hoppas att även journalister i regimkritisk media kan räkna med hjälp av rättsväsendet.

Samma dag går Dagens Nyheter ut med en publicering som gör anspråk på att granska undertecknad. Tidningens stjärnreporter Mattias Carlsson presenterar uppgifter som han samlat efter en kartläggning av mig under ”en lång tid”.

När man dissekerar hans påståenden visar det sig att artikeln är ett typiskt exempel på falska nyheter – något som har blivit tidningens signum på senare år. Artikeln hänger ut min vän och företagspartner som har flyttat till Sverige på familjanknytning. Relationen mellan honom och hans flickvän sprack bara efter några månader: den före detta flickvännen gick till en annan man och födde barn med honom. Sådant händer. Men detta används av Mattias Carlsson för att kasta en skugga på min företagspartner och påstå att detta skulle vara ett bevis på att han skulle ha fuskat till sig svenskt medborgarskap. Enligt guilt-by-association är jag också då skyldig enligt Carlsson.

Det som Carlsson medvetet utelämnar i sin artikel är att efter att relationen spruckit ändrade min vän sin status i Sverige och ansökte om ett uppehållstillstånd på grund av arbete. Han satsade hårt på sitt företag, arbetade i princip utan lediga helger och betalade hundratusentals kronor i skatt. Efter flera år fick han – välförtjänt – ett permanent uppehållstillstånd i Sverige och svenskt medborgarskap på den grunden. Så vem är ohederlig nu – min vän som gjorde rätt för sig och för sitt nya land eller propagandisten Mattias Carlsson som vilseleder läsarna?

En annan märklig uppgift som är central i artikeln och presenteras som ett slags sensationellt avslöjande är att jag har bytt mitt namn. Ja, det stämmer, jag har gjort det. Efter det organiserade mediala drevet i Putilovaffären i september 2016 blev mitt namn så smittat att det var mycket riskabelt att använda det utomlands.

Eftersom jag ofta åker till konfliktområden som journalist är det lätt att googla mitt namn i passet – och få upp en hel drös med anklagelser om att vara en spion. I en vägspärr bemannad av någon milis kan det vara en fråga om liv och död. Senaste gången hände det i samband med ett reportage som jag gjorde från flyktingläger i Bekaadalen i Libanon i somras – när den lokala sunni-milisen som stoppat bussen började kolla mitt pass. Som tur är hade man inte tid att översätta länkar från svenska och nöjde sig med min oskyldiga förklaring till uppmärksamheten på nätet. Men det var nära.

Det är en verklighet där riktiga journalister lever – utan uppbackning av stora redaktioner, stater och med knappa resurser. Den är långt från mysiga sitthörnor i DN-skrapan där herr Carlsson tillbringar sin tid som ”grävande reporter”. Men tack vare honom är även det nya namnet numera smittat.

En annan sensation består i att jag ändrade min födelseort i Ryssland eftersom jag fick veta att jag hade fötts i en annan stad. Jag ändrade den även i den svenska folkbokföringen – rätt ska vara rätt. Uppgiften i sig är kanske inte så anmärkningsvärd  – därför lägger Mattias Carlsson till att en polischef på den station som utfärdade intyget hade dött i en eldstrid två veckor efter det. Som om det vore relevant på något sätt.

Detta är en välkänd manipulationsteknik som framkallar konjunktionsbias – om det inte är möjligt att koppla flera händelser, plussar man bara ihop dem – i förhoppningen om att läsarna ska göra kopplingen själv. Och det gör de ju – det är så här den mänskliga hjärnan fungerar.

Den kanske mest relevanta frågan är  varför det är så angeläget för tidningen att ”granska” en journalist från alternativmedia – inte någon politiker, hög tjänsteman eller näringslivstopp? Dagens Nyheter publicerar till och med mitt gamla ryska pass  – detta utan någon förklaring till vilken relevans detta överhuvudtaget har. Skalan av intrånget i den privata sfären och förlusten av proportioner är enorm.

Indicier plussas ihop och som kronan på verket kommer en kommentar från en ”säkerhetsanalytiker” om att detta låter ju skumt. DN döljer inte ens att deras främsta motiv är en aktivistisk kamp och personförföljelse mot dem som försöker att göra skillnad i dagens Sverige och bli den förljugna tidningens motvikt i debatten. Dagens Nyheter är rädda – och det med all rätta. De är på väg att förlora sin mediala makt – och den processen kan inte stoppas längre. Även om jag personligen kan stoppas – till exempel fysiskt – kommer det många fler efter mig.