KRÖNIKA I Sverige, men också i andra länder, pågår en rad exkluderingsförsök. Av tradition finns det ett parti vid makten samt också en legal opposition. Båda partigrupperna och media anser att systemet demokrati inkluderar två legala partigrupper som tävlar om makten enligt systemets regler.

Men i många länder kommer en ny opposition som man ställer sig mer avvisande till. I Sverige antyder socialdemokratin att SD inte är en legal motståndare inom demokratins ram, utan en fiende till inte bara socialdemokratin, utan också till demokratin. Sådana försök att göra oppositionen till illegal visar rimligen på en av två förhållanden: att oppositionen är illegitim eller att etablissemangspartiet saknar en genuin demokratisk övertygelse.

Demokratin har vida ramar och varje oppositionsparti har all rätt att ifrågasätta befintliga dogmer. Detta gäller i synnerhet svajiga värdegrunder. Vi bör alla minnas Gorbatjovs demokratiförsök på 80-talet.

Två doktriner gällde fortfarande efter de demokratiska stegen Glastnost (öppenhet) och Perestrojka (förändring). Enligt Gorbatjov fick ”Kommunistpartiets ledande roll” inte ifrågasättas och ”socialismens landvinningar” måste försvaras. Det tycks som det sovjetiska etablissemanget behöver fler doser av öppenhet och förändring innan de blir demokrater.

Detsamma kan sägas om etablissemangsgrupper i Västeuropa som söker göra en opposition illegal därför att de har en populistisk agenda. Dessa partier baserar ju sin egen legitimitet på att de ursprungligen representerar folkets intressen. Sedan dess har de produktutvecklat sin ideologi till diffusa värdegrunder och globalistiska teser. Men dessa anses ju vara i linje med det gamla folkliga stödet och populariteten för ordet demokrati.

Det är svårt att inte se smutskastningen av populistiska partier som brist på demokratiskt ethos i etablissemanget, snarare än demokratiska brister hos populisterna. Varje populistiskt parti angrips regelmässigt för extremism vilket hämmar en öppen debatt och därför ligger en östtysk skugga över Västeuropa.

Man vårdar ömt den konstlade konsensus som skapas av en överhet bestående av politiker och media som har ett omfattade personligt intresse i den bestående ordningen. Vi får därför två typer av kritik. Dels en tillåten lam diskussion mellan etablerad opposition och styrande elitgrupper, dels finns också en mer radikal opposition som ifrågasätter rådande föreställningar och fördomar.

Det är legalt att vara klimatalarmist, ja det är snarast obligatoriskt. Att vara bekymrad över befolkningsexplosionen anses däremot vara illegalt. Vi lever i en tid då det visas allt fler mentala sjukdomssymtom. Men det mesta av detta står över diskussionen. Den får handla om bristande empati, men de som oroar sig över mental ohälsa och bristande demokrati rör sig mot ämnen som är tabu.

I media har man ofta en programledare som har hand om två kombattanter. Kanske också en expert som skall fastsätta fakta i målet och precisera det diskutabla som de två debattörerna skall nalkas utifrån var sin legal ståndpunkt.

Men det finns också en mer auktoritär version, en debatt med endast en åsikt. Propagandisten intar expertens roll, men ger inte utrymme för mer än en åsikt. Ett bra exempel på detta är den frånvarande klimatdebatten.

Det finns två teser, det går åt helvete och det går fort, så fort att vi inte skall diskutera vad som skall göras och hur vi skall styra, utan bara om hur hårt vi skall trycka gaspedalen i botten. Och eftersom det är bråttom finns det egentligen inget att diskutera, bara att trycks pedalen i botten så fort och så hårt som möjligt.

Predikanten är mer en präst som predikar himlens lycksalighet eller helvetets plåga, men tudelningen ger inget debattunderlag utan uppdelningen är helt retorisk. De religiösa föredömena slår igenom som det populära inslaget med synska barnprofeten, fast vi hävdar att vi lever i en vetenskaplig tidsålder.

Det slående är hur grov propagandan blir. De flesta grafer gör en skillnad mellan verklighet och prognoser, men när det gäller klimatet blir modellprognoser så verkliga som om de redan har hänt. Det finns en uppfattning om människor av två sorter: de onda människorna, förnekarna, och de goda människorna, alarmisterna. Frågan blir inte vem som har rätt i sakfrågan eller vem som förbränner mest kol, utan om personerna hör till de goda eller de onda.

Vid något godhetsmöte i Davos tog sig någon miljardär till mötet per tåg i stället för med privat jet. Men den PR-kampanjen föll dock inte väl ut bland andra alarmister, så vid nästa möte slog ingen på trumman för en sådan avvikelse. Det var inte heller starka reaktioner mot klimat-Greta atlantresa med familjen Rothschilds exklusiva segelbåt. Helgonglorian kan ha en enande kraft.

Det finns också en avsky och en stark mobbning mot alla som inte godhetssignalerarar. Predikarens uppgift är inte så mycket att övertyga, som att avskräcka personer med en annan åsikt. Mänskligheten är rädd för att avvika från obligatoriska åsikter, så en kraftig signal att detta är en obligatorisk åsikt skapar rättning i ledet.

De länder som kallas demokratiska är inte det på riktigt, möjligen lite halvdemokratiska, och i ett land som Sverige är det konformistiska trycket extra hårt. Mekaniken är enkel: om du spelar med, får du möjlighet att blomma ut med personliga utsvävningar i öppna frågor. Men bryter du mot ett tabu hamnar du i utvisningsbåset, eller drabbas av en permanent utvisning.

Steget framåt mot demokrati är att tordas framföra sin egen åsikt, utan denna paniska rädsla för att säga något som överheten anser vara fel eller inte är tillräckligt till lags. Det finns ju värdegrunder, styrdokument och instruktionsmanualer för den väluppfostrade att vägledas av.

Denna begränsade frihet skapar en smal och snäv debatt. Skurken är inte avvikarna, utan den självutnämnda domarkåren samt alla de rädda konformister som upprätthåller åsiktskorridoren genom att inte stå för sin egen åsikt utan för åsiktspolisens. Alla personer vet med sig att man har ett antal personliga åsikter som är tillåtna och därför kan uttryckas.

Men så finns också de man har som inte är accepterade, utan som faktiskt är tabu. Ofta vet man inte riktigt hur hårt tabut är i praktiken. Det gör att man inte riktigt kan se sig själv som biskop Hans Brask som smög in en reservation i sitt sigill: ”härtill är jag nödd och tvungen”, när han röstade mot Sten Stures avsättning av en annan biskop 1517. I Stalins Sovjet rådde inte heller någon oklarhet över vad som var tabu och vad som var obligatoriskt.

Den mjuka diktaturens diskreta charm är att den följsamma menigheten inte tvingas brutalt, utan blir förledd att hålla med och kan sedan skydda sin självkänsla med att man helt frivilligt, men lite okunnigt höll med. Att vara svensk är att hysa stor tillit, så ens öppenhet för att myndigheterna har rätt, underlättar ens tillvaro och håller en på avstånd från tabun som det kan bli kostsamt att bryta mot.

Men eftergivenhet och rädsla motiveras den styrande gruppen till ytterligare steg mot diktatur. I Sverige förbereds en rad oklara initiativ som är till för att skapa rädsla och osäkerhet. Lagen hets mot folkgrupp kompletteras förmodligen snart med långa straff för samröre med organisationer som kallas rasistiska. Ju mer man riskerar att anklagas för, desto försiktigare blir den redan försiktige.

Myndigheterna slår in på den anarkoterroristiska strategin. Rättssäkerhet ersätts alltmer med godtycke och staten visar sin makt med brutal hårdhet, men också sin hyggliga sida. Den senare visas dock bara om du är en lojal person som gör enstaka felsteg. Du börjar snart tänka som en kriminell: om jag går med i partiet, köper statsministerns bok och håller oväntade lovtal till regeringen så samlar jag pluspoäng som kan behövas en dag.

Hyckleriet ökar och oppositionen blir ängslig, stukad och kuvad; ingen vill drabbas av oklara, potentiellt hårda repressalier. Allt som inte är förbjudet är inte längre tillåtet, utan alltmer av det tillåtna kan inom kort bli retroaktivt förbjudet. Välkommen till anarkotyranniet!