Familjen Al-Hariri-gate eller what’s wrong with this picture?

LEDARE Att det politiska styret I Staffanstorp sade nej till att ta emot den syriska familjen Al-Hariri, som via FN:s så kallade kvotflyktingsystem fått en vinstlott för VIP-status som migranter i Sverige, har fått det vänsterliberala medie- och politikeretablissemanget att flytta tillbaka invandringsdebatten till före asylkaoset 2015. Det är enögda snyftreportage kryddade med anklagelser om svensk empatilöshet för hela slanten och fullständig renons på kritisk granskning. Ändå lyser frågetecknen tydliga.

Redan den selfie-bild som familjen Al-Hariri tagit i samband med att man klivit av det specialchartrade privatplanet och fått svensk mark under fötterna reser frågor. Det är fyra välnärda och välklädda personer som ler mot den toppmoderna smartphone-kameran som äldste sonen håller i handen. Faderns och sönernas frisyrer är som hämtade från en frisersalongs reklamaffisch och äldste sonens skägg lika välansat som håret är frisyrgeléat, Mammans hår kan man på känt vis i dylika sammanhang inte se eftersom hon är iförd hårt åtsittande muslimsk slöja – dubbla sådana till och med. Bilden är till och med fåfängt efterretuscherad i en foto-app för att ge babysläta ansikten.

Krånglig byråkrati med arbetstillstånd i Libanon tyngsta ”flyktingskälet”

Läser man sedan artikeltexten får man veta att familjen är bördig från det krigshärjade Syrien. Men där har man inte bott de senaste tio åren. Redan 2012 flyttade familjen till Libanon där man drivit ett bageri. Det enda problem som framgår att man haft är att som utlänningar få arbetstillstånd, vilket tidvis inneburit att man drivit bageriverksamheten under de libanesiska myndigheternas radar. Man har jobbat svart helt enkelt.

Det enda ”flyktingskäl” man utöver detta krångel med byråkratin kan anföra är att man inte vill hem till Syrien eftersom landet är sargat av kriget. Man upplever inte att man har någon framtid där och tanken att man som syrier har ett ansvar att vara med och bygga upp sitt hemland finns uppenbarligen inte.

Svårt se familjen al-Hariri som en av världens mest utsatta

Hur familjen lyckats nästla sig in på FN-organet UNHCR:s lista för kvotflyktingar är en gåta. Det framgår inte av någon av de många artiklar om familjen Al-Hariri som svenska medier producerat. Ändå är det en av de första frågor som borde dyka upp i en kritiskt granskande journalists huvud. Detta givet kontrasten mellan nyss beskriven bild av och bakgrund för familjen Al-Hariri och att systemet ska vara till för de absolut mest utsatta flyktingarna i världen, människor som anses chanslösa att överleva av egen kraft eller ens i ett flyktingläger.

Var och en som tagit del av reportage från verkliga humanitära katastrofer och krigshärdar i världen har sett bilderna på svältande undernärda barn, svårt sjuka människor i avsaknad av vård, personer som fått armar och ben bortsprängda av minor och så vidare. För den som har journalistiken som yrke borde dessa bilder vara än mer präntade på näthinnan som definition av begreppet ”världens mest utsatta flyktingar”.

Men inte ens i de fall de svenska journalisterna i sina texter själva redogör för kriterierna för kvotflyktingstatus trillar polletten ned att fråga sig hur den välnärda, välklädda, välfriserade och Iphone-försedda bagarfamiljen Al-Hariri passar in i sammanhanget. Man behöver inte gå längre än till valfri svensk uteliggare eller baglady för att hitta människor som objektivt är avsevärt mer utsatta än The Al-Hariris.

Staffanstorp gjorde rätt – men delvis med fel argument

Den politiska ledningen i Staffanstorp gör rätt när den stänger dörren för familjen. Tyvärr gör man det delvis av fel skäl och med fel argument.

Det är rätt resonerat att man nu måste prioritera de ukrainska kvinnor och barn som flyr direkt från de ryska invasionsstyrkornas bomber, kulregn och rena krigsbrott. Men kommunstyrelseordförande Christian Sonesson (M) försvarar vid sidan om det också beslutet med argument som vore adekvata om familjen Al-Hariri stämt in på den sinnebild av kvotflyktingar som de flesta av oss har, det vill säga människor med behov som kräver insatser långt utöver det vanliga. Har inte Sonesson heller reflekterat över bilderna och bakgrundsinformationen, undrar man.

Det primära relevanta skälet till att säga nej till att ta emot familjen Al-Hariri är tvärtom att de inte på minsta sätt kvalificerar sig som särskilt skyddsbehövande. Detta som en markering mot UNHCR:s kvotflyktingsystem som av allt att döma spårat ur helt i sina urvalskriterier eller blivit genomsyrat av korruption så att de resursstarkaste välfärdsmigranterna kan köpa sig en biljett till Sverige.

Bosättningslagen ett demokratiskt övergrepp

Det sekundära giltiga skälet till att säga nej till familjen Al-Hariri är att mer allmänt markera mot den vederstyggliga bosättningslagen. Den utgör en oacceptabel inskränkning av det kommunala självstyret.

Det är regering och riksdag i Stockholm som beslutat att Sverige ska ta emot långt fler migranter, runt 100 000 om året, än vad landet klarar av att naturligt absorbera. Det bör därför också vara regering och riksdag som på statlig mark och inom ramen för den statliga budgeten tar hela ansvaret för att hysa och försörja de personer som beviljas uppehållstillstånd med asylskäl eller som anhöriga till sådana.

Sverige är egentligen fullt – till och med överfullt flera gånger om – beträffande hur många migranter vi kan härbärgera utan allvarliga negativa samhällskonsekvenser och så har det varit länge. Egentligen finns inga resurser ens för att ta emot kvinnorna och barnen från Ukraina. Vad vi definitivt i denna situation inte kan acceptera är att fortsätta släppa in undanträngande familjer som Al-Hariri som bara tycker det är bekvämare att flytta till Sverige och få allt serverat än att resa hem och kavla upp ärmarna för att få sitt eget land på fötter.

UNHCR behöver utredas för systemfel och korruption

Om FN:s kvotflyktingsystem är så beskaffat att det främjar den sortens lyxinvandring bör inte bara Staffanstorp utan alla svenska kommuner säga ifrån. Det bör man även göra på riksnivå där det fortlöpande bestäms hur många kvotflyktingar Sverige ska ta emot varje år.

I stället för att som nu senast öka det antalet bör det tills vidare sättas ned till noll – dels i beaktande av den extra börda Sverige just nu har att hantera avseende de ukrainska flyktingarna, dels för att kräva en utredning av den korruption och/eller de andra missförhållanden inom UNHCR som lett till att kvotflyktingsystemet grovt kan missbrukas av personer som familjen a-Hariri.

LÄS ÄVEN: Ekeroth: Ska kravmaskinerna ha rätt att stämma en kommun?

Stötta Samnytt med Swish: 123 083 3350

Författare av texten

Mats Dagerlind

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.