Fick själv ta pulsen på sin döda mamma – vårdpersonalen visste inte hur man gjorde

Att det ska finnas kompetent personal på plats som kan fastställa om en person är avliden eller inte är inte någon självklarhet. Det fick Anna erfara när hennes gamla mor drabbades av ett dödligt slaganfall på äldreboendet Berggården i Örebro.

Varje dag kommer rapporter om hur den svenska vården inte fungera som den ska till följd av kraftig underfinansiering, nedskärningar och sparbeting. Vården i livets slutskede utgör inget undantag och den värdighet som ska omgärda denna lyser inte sällan med sin frånvaro.

Ingen läkare hade tid att komma till äldreboendet

Anna berättar för Nerikes Allehanda att hon själv tvingades ta pulsen på sin mamma för att fastställa om hon avlidit eller fortfarande levde. Sjuksköterskan på plats visade sig inte klara av detta. Inte heller fanns någon läkare som hade tid att komma till äldreboendet för att dödförklara mamman som drabbats av ett slaganfall.

Anna har anmält händelsen till Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) och det är inte den enda anmälan som riktats mot äldreboendet. Det samstämmiga omdömet i utredningarna och från flera anställda är att vården i livets slutskede inte fungerar på boendet som drivs i privat regi av bolaget Nordlandia men på uppdrag av Örebro kommun.

– Jag fick själv ta pulsen på min mamma när hon hade dött – för personalen visste inte hur man gjorde, berättar Anna.

Fick flera samtal från boendet med oklara besked om mamman

Det började med att Anna, som bor på några timmars bilavstånd från Örebro, fick ett samtal från Berggården om att hennes mamma var illa däran. Man trodde att hon drabbats av ett slaganfall men var inte säkra. Ingen läkare hade gått att hitta som kunde ställa diagnos och någon färd till sjukhus för mamman hade inte heller ordnats.

Anna satte sig i bilen och körde den långa resan på boendet. Halvvägs framme får hon ett nytt samtal från boendet om att mamman blivit ännu sämre och att man tror att hon är död, men inte heller på det är man riktigt säker.

Ingen hade kompetens att avgöra om mamman var död eller inte

När Anna kommer fram till boendet visar sig mamman vara vid liv men avlider så vitt Anna kan bedöma strax efter. Men ingen i vårdpersonalen har kompetens att avgöra detta säkert. Inte ens hur man tar pulsen vet de.

I stället börjar de ovärdigt att skaka den livlösa kroppen som för att försöka ruska liv i den. Man vänder sig samtidigt till Anna och vill att hon ska berätta om mamman är död eller inte. Anna blir förtvivlad i den kaotiska och för henne traumatiska situationen.

– Sedan säger personalen åt mig att jag måste känna på pulsen om hon är död eller inte, berättar Anna.

Får stödja personalen i stället för att få stöd när mamman avlidit

Anna får veta att ingen på boendet sett en död person eller vet hur man ska agera vid ett dödsfall. De uppträder uppjagat och förvirrat och i stället för att Anna får det stöd en anhörig till en avliden ska kunna förvänta sig blir det hon som får försöka styra upp situationen.

Det visar sig sedan också att personalen inte vet var mammans kläder finns och att Anna får leta rätt på dem för att klä henne inför den sista vilan. Hon får ingen hjälp med detta av personalen.

– Jag trodde att det fanns rutiner på ett äldreboende för sånt här, men de hade inga rutiner alls, berättar Anna, märkbart känslomässigt påverkad av att återuppleva det inträffade när hon intervjuas av NA.

Författare av texten

Mats Dagerlind