En libanesisk familj sökte asyl första gången 2006 men har trots utvisningsdomar hittills vägrat lämna Sverige. Då två av barnen har vistats i Sverige i fjorton år och inte deltagit i hemspråksundervisning i arabiska måste domstolen avstå ifrån att “upprätthålla respekten för utlänningslagstiftningen” och med stöd av Europakonventionen ge familjen vistelsetidsasyl.

En libanesisk tvåbarnsfamilj sökte asyl i Sverige första gången år 2006. År 2008 föddes ett tredje barn i familjen. Vi kan kalla pappan för ”A”, mamman för ”B” och barnen för ”C”, ”D” och ”E”. Ur en dom som Samhällsnytt fått tag på framgår att det nu är tredje gången familjen söker asyl i Sverige. Det senaste utvisningsbeslutet har preskriberats. Även denna gång nekade Migrationsverket till att bevilja asyl varefter familjen överklagade till migrationsdomstol. De asylskäl som familjen begagnat sig av vid tidigare asylprocesser beskrivs i den nu aktuella domen med att A:

”för många år sedan har utsatts för påtryckningar om att ansluta sig till Hizbollah samt att grannar har uppmanat familjemedlemmarna att följa vissa religiösa påbud. De har också anfört att det finns bomber, landminor från kriget kvar vid deras hus.”

Domstolen refererar familjens nu aktuella asylberättelse med följande stycke:

“Den allmänna situationen i Libanon är osäker och de är eftersökta av Hizbollah. A är nu avliden, vilket förstärker övriga familjens skyddsbehov. De riskerar bl.a. att tvångsrekryteras till Hizbollah och att hamna i en socioekonomiskt mycket svår situation i hemlandet. Skyddslösheten för kvinnor och flickor är svår och landet är därtill svårt drabbad av Coronapandemin. C och D har inte några minnen från hemlandet och har ingen anknytning till eller kontakt med personer i hemlandet.”

Inför rätten förklarar Migrationsverket att de inte anser att familjen är flyktingar eller alternativt skyddsbehövande.

Ska vistelsetiden ge asyl?

LÄS ÄVEN: Åtta år i Sverige ger Armenier asyl

Migrationsdomstolen avfärdar mycket kortfattat familjens möjligheter att få asyl som ”flyktingar” eller ”alternativt skyddsbehövande”. Sedan övergår domstolen till att diskutera huruvida barnen ska få vistelsetidsasyl.

Migrationsverket anför inför rätten att barnen inte ska få vistelsetidsasyl med en motivering som i domen refereras enligt:

”C, D och E har vistats länge i Sverige och har anpassat sig till landet men det har inte kommit fram omständigheter som talar för att de inte skulle kunna återanpassa sig till det libanesiska samhället. De har förutsättningar att där få tillgång till bl.a. skola och vård och har ett etablerat nätverk där. Deras psykosociala utveckling bedöms inte skadas av att återvända till Libanon. Sammantaget är omständigheterna inte sådana att de kan beviljas uppehållstillstånd enligt bestämmelsen om särskilt ömmande omständigheter.”

Domstolen noterar att uppehållstillstånd på särskilt ömmande omständigheter inte får beviljas såtillvida det inte anses strida mot ”svenskt konventionsåtagande” att utvisa. Detta gäller sedan den så kallade “tillfälliga lagen” infördes 2016.

Domstolen anser att E som är född 2008 har starkare band till sin familj än till landet Sverige och i princip skulle kunna följa med familjen till Libanon. Sedan tittar domstolen på de båda äldre barnen i familjen:

”C, som är 16 år gammal, och D, som snart ska fylla 15 år, får dock anses ha fått en mer betydande anpassning till förhållandena i Sverige. De har båda vistats i Sverige sedan hösten 2006 när de var i ett- respektive tvåårsåldern. De har således vistats i landet under en period i livet som får betraktas som mycket viktig i fråga om personlig utveckling och förankring i ett samhälle. Även med beaktande av att en betydande del av vistelsetiden har varit illegal måste de band de under denna tid har hunnit skaffa sig till landet beaktas (jfr MIG 2012:13). ”

Barnen deltar inte i hemspråksundervisning

Enligt domstolen har barnen gått i skola i Sverige, talar svenska och har vänner och fritidsintressen i Sverige. Domstolen slår fast att en bidragande faktor till att barnen borde få vistelsetidsasyl är att de inte deltar i hemspråksundervisning på arabiska och säger sig inte kunna skriva med arabiska bokstäver:

”Av utredningen framgår att såväl C som D huvudsakligen kommunicerar på svenska. De har uppgett att de inte deltar i någon hemspråksundervisning och att de inte kan skriva på arabiska. De har inte varit i hemlandet sedan de först kom till Sverige och uppger själva att de inte har några minnen av landet. De har visserligen släktingar i hemlandet men det har inte kommit fram att de har någon närmare kontakt med eller band till dessa.

Hemlandet måste således framstå som i stort sett främmande för dem. Vid en samlad bedömning får deras band till Sverige därmed anses betydligt starkare än banden till Libanon. Orsaken till den långa vistelsen i Sverige har varit att Cs och Ds föräldrar har valt att bli kvar i landet och att svenska myndigheter inte har verkställt familjen till hemlandet.”

Inte prioriterat upprätthålla respekten för utlänningslagstiftningen

Domstolen slår fast att C och D ska få uppehållstillstånd med följande motivering:

”Vid en sammantagen bedömning mot bakgrund av det ovan sagda anser migrationsdomstolen att statens intresse av att förebygga oordning och upprätthålla respekten för utlänningslagstiftningen inte överväger Cs och Ds intresse av skydd för det privatliv de har etablerat i Sverige. En utvisning av dem skulle därmed innebära ett oproportionerligt intrång i deras rätt till privatliv enligt Europakonventionen. Sammantaget får Cs och Ds situation också anses särskilt ömmande i utlänningslagens mening. En utvisning strider också, som konstaterats, mot Sveriges internationella åtaganden genom Europakonventionen. C och D ska därmed beviljas uppehållstillstånd i Sverige med stöd av 5 kap. 6 § UtlL och 11 § TUtlL.”

B och E får också uppehållstillstånd på ”särskilt ömmande omständigheter” så att de kan ”stanna i Sverige med sin minderåriga dotter respektive syster”. A har som tidigare nämnts avlidit.

Domen har målnumren UM 5531-18 och UM 1142-19 och går att beställa från förvaltningsrätten i Göteborg. De som dömde i målet var rådman Pia Espeland Nyhlén och nämndemännen Raoof Naghshbandi (S), Tony Näslund (S) och Tina Wallenius (MP).