Före detta behandlingsassistent: ”Sverige klarar inte av att rehabilitera IS-barnen”

Delningar

Debatten kring de så kallade IS-barnen, barn till IS-terrorister med svenskt medborgarskap, går hög där ena sidan menar att det är självklart att dessa ska hämtas till Sverige medan andra anser att de utgör en fara och bör portförbjudas. En före detta behandlingsassistent med en unik insyn i problematiken menar att saken är klar – de ska inte hit. ”Jag känner en uppriktig skräck inför tanken på att ta emot dessa barn”, skriver personen.

Det är författaren och debattören Katerina Janouch som på måndagen publicerar brevet från den före detta behandlingsassistenten med sju års erfarenhet av arbete på Statens institutionsstyrelse (SiS) på en av Sveriges tyngsta avdelningar. ”Jag publicerar texten då den är ett skräckinjagande exempel på hur illa rustat Sverige är för att ta hand om individer, som av krig och andra omänskliga erfarenheter förstörts så pass att de inte går att rehabilitera”, skriver Janouch med förhoppning om att ”alla politiker läser detta”.

Kalla stickningar for genom mitt blod och spreds i varje cell i min kropp när det gick upp för mig att svenska politiker vill ta hem barn till IS-terrorister. Värre blev det när jag insåg att många ”vanliga människor” stöttar detta. Jag satte mig ner och tänkte att om de bara visste vad jag vet, om de bara hade sett det jag har sett så skulle de känna samma skräck som jag känner inför tanken på att ta hit dessa barn. Jag skriver detta i hopp om att alla där ute ska ta sitt förnuft till fånga, politiker såväl som mina medmänniskor. Jag vill berätta varför det är fullständigt vansinnigt att ta hit dessa barn.

På avdelningen kvinnan jobbade på tog man hand om ungdomar i åldrarna 9-21 med svårast problematik. Trots att jobbet ofta var tungt beskriver hon stämningen som hoppfull och man gjorde sitt yttersta för ungdomarna. Våren 2017 fick man in en pojke som ingen visste hur gammal han var. 11 påstod han själv, vilket antogs vara rimligt. Han hade fått ett par tår avskurna av IS-terrorister då han kidnappats och blivit våldtagen. Det han upplevt hade orsakat ett så pass starkt trauma att han blev en fara för sin egen familj.

Utöver ord kunde det vara färger, rörelser och dofter som triggade igång honom. Då behandlingsassistenten färgat håret blev hon påhoppad och hotad med att han skulle ”sprätta upp magarna på mina barn och våldta mig”. Blott rösterna tillhörande de arabiska män som fanns i personalstyrkan kunde trigga ett anfall. Han slog i dörrar och väggar tills han fick frakturer på handleder och fötter. Man provade alla metoder för att nå fram till honom men inget fungerade. Man fick ofta larma polis, ibland flera gånger i veckan.

En efter en orkade inte behandlingsassistenterna mer och begärde antingen att få byta avdelning med hot om uppsägning eller sjukskrev sig. Den dag hon själv blev brutalt attackerad beskriver hon som då hennes ideal rann av henne och hon stod öga mot öga med verkligheten – hon konstaterade att pojken inte gick att rehabilitera och hans blotta existens är ett hot mot andra människor. ”För första gången tänkte jag att det bästa för alla, inte minst för honom själv, vore om han inte levde”, minns hon.

För den typen av svårt trauma fallet gällde finns varken kompetens eller pengar för i Sverige. Till slut sade hon upp sig och är fortfarande idag rädd för pojken och befarar att han kan komma söka upp henne då han eventuellt släpps eller avviker.

Amir är inte ett barn till IS-terrorister. Amir är ett offer för IS. Han är givetvis helt oskyldig till alla de fasor som IS utsätter människor för. Likaså är IS-barnen oskyldiga. Men att vara oskyldig är inte ett argument för att vi ska ta hit dessa barn. Vi kan varken rehabilitera IS-barnen eller de barn som blivit utsatta för IS. Vi har helt enkelt inte det som krävs. Det här handlar om trauman och psykologiska tillstånd som är långt utanför vår begreppsvärld.

När jag läser om politiker och människor som tycker att vi ska ta emot IS-barnen blir jag rädd. De inser inte vad vi har att göra med. De förstår inte vilka faror dessa barns trauman kan utgöra och hur hjälplösa och orustade vi står inför detta. Vi klarade inte ens av att hantera lille Amir. Hur ska vi klara av en större mängd barn? Vilka institutioner ska de bo på? Vilken personal ska behandla dem? Vilka psykologer ska hjälpa dem? Det är redan stor brist på personal, pengar och kompetens. En enda vårdplats kostar som sagt 12.600 kr per dygn.

Sanningen är den att vi inte klarar detta. Vi klarar inte Amir och vi klarar ingen annan heller. Om dessa barn kommer hit kommer vi bli tvungna att sätta dem i vanliga familjer, för vårdplatser saknas. Och vad händer när deras obehandlade psyken exempelvis möter en ny hårfärg, en doft eller en viss rörelse på skolgården? Att förespråka att vi ska ta hit dessa barn utan att först ha gjort en grundlig konsekvensanalys och vara mycket väl förberedda, med allt vad det innebär, är fullständig omdömeslöst. Jag känner en uppriktig skräck inför tanken på att ta emot dessa barn och det borde alla med sunt förnuft göra.

Delningar

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.