Försöker media oskadliggöra SD inifrån?

Delningar

GÄSTKRÖNIKA När etablissemanget inte kan stoppa SD:s tillväxt försöker de istället stoppa effekterna av tillväxten. Detta kan man göra genom att stödja förvaltarna och underminera förändrarna.

Prioritet nummer ett för etablissemanget är som alla vet att minimera SD:s röster. Detta har gjorts på olika sätt med varierande framgång men jag är rätt övertygad om att propagandan fungerat. Dels försenade man ett invandringskritiskt partis intåg i riksdagen och dels lade det grunden för en katastrofal invandringspolitik.

Plan B – få SD att förvalta
Men vad gör man om man inte lyckas stoppa SD:s tillväxt, som trots allt ser ut att fortsätta? Man kan se till att innehållet blir ofarligt. Lyckas den strategin så spelar det ingen roll om SD blir stora och tar makten i landet. Detta är vad jag kallar kampen mellan de som vill förändra och de som vill förvalta.

Historiskt sett har de politiska skillnaderna inom SD varit små men i takt med partiets tillväxt har vi kommit att inkorporera en större bredd av människor, bland annat sådana som tidigare inte vågade stå för sin åsikt. Det finns även personlighetsmässiga skillnader; de som på olika sätt är konflikträdda och gärna vill passa in och de som inte är det. Detta påverkar hur mottaglig man är för medias ris eller ros. Det påverkar om man är en förvaltare eller förändrare.

Motstånd mot kontroversiella förslag
Låt mig ge några exempel: jag har själv varit drivande i framförallt kriminalpolitiken och invandringspolitiken. Internt och externt förespråkade jag redan 2011 kraftigt höjda polislöner. Jag fick igenom att vi ska utvisa terrorister, oavsett vilket straff de riskerar i hemlandet, att vi ska införa vattenkanoner, tårgas och gummikulor samt vid behov användandet av militär vid upplopp. Jag övertalade också partiet att gå ut och klargöra att internationella konventioner är irrelevanta om de hindrar oss från att göra vad som krävs rörande bland annat invandringspolitiken. Jag föreslog transitläger för asylsökande, eftersom det är orimligt att folk som vi inte vet vilka de är eller om de får stanna ska röra sig fritt i landet. Och mycket mer.

Gemensamt för dessa förslag och flera andra är att det fanns, och kanske ännu finns, ett motstånd mot dem. Exempelvis tog det mig sex år att få igenom min idé om höjda polislöner. Internt fanns det från vissa ett motstånd eftersom det ansågs gå emot ”den svenska modellen” att politiker lägger sig i lönebildningen. När jag då visade att andra partier gör liknande utspel för jämnan (t.ex. rörande lärarlöner) viftades det bort med att ”då kommer andra kräva detsamma”. Jag svarade då att vi inte kan ärva ett felaktigt system och sen vidhålla det systemet för att andra politiker före oss gjort fel. I så fall, vad gör vi här, menade jag.

Vi måste FÖRÄNDRA, inte FÖRVALTA det som våra företrädare uppenbart misslyckats med. För vad vore alternativet? Att behålla ett system med alltför dåliga villkor för poliserna bara för att… systemet är så? Min inställning är och har alltid varit – det krävs att vi omvärderar stora delar av samhällsbygget för att få landet på fötter igen. Vi är här för att förändra, inte förvalta, och då kan inte dagens regler och system hindra oss från att göra det som är bra för landet.

Mina förslag ses ofta som kontroversiella, troligen för att de ofta bryter mot ”hur det ska vara” eller ”hur man ska tänka”. De går kanske emot den där kända svenska konsensusnormen där alla ska känna sig så bekväma med varandra hela tiden. Här går en skiljelinje tror jag mellan de inom partiet som vill och vågar förändra, där jag inte är ensam, jämfört med de som jag menar mer eller mindre verkar vara intresserade av att behålla status quo.

Få in SD i fållan
Jag är helt övertygad om att media har förstått denna dynamik. Vad de försöker göra, vilket visade sig tydligt bara häromveckan, är att få in SD i fållan, inom ramarna. Detta görs genom att lyfta/stödja förvaltarna inom partiet i hopp om att lyckas trycka fram de SD:are som de kan kontrollera eller som i varje fall tänker inom de mentala ramar som de vill att man ska tänka. Man skriver förlåtande eller till och med gillande om förvaltarna, ger dem utrymme och det hela blir rätt så gemytligt.

På detta sätt försöker de oskadliggöra SD genom att få oss att förvalta, istället för att förändra.

Smickrande för SD:are
För SD:are som under hela partiets existens i princip alltid blivit förtalade, nedskrivna, kritiserade eller utfrysta av media är det givetvis smickrande när vi omskrivs i gemytliga artiklar eller reportage. Bara åsynen av en företrädare som omskrivs i sådana sammanhang gör att medlemmar och sympatisörer hejar på och tycker det var bra gjort. Ofta säkert utan att reflektera över den manipulation som pågår.

När sedan partiets interna processer fortgår så har media planterat dessa förvaltare i medvetandet hos medlemmar och inte minst hos partiledningen. På sikt är målet givetvis att allt fler i just partiledningen ska bestå av förvaltarna, framlyftna av ett mediaetablissemang som hellre vill se dem vid makten. Och det är en smart strategi där SD är speciellt känsligt i och med vårt förhållande till media generellt.

Att förvalta duger inte
För egen del – och många andra håller med mig i partiet – är hela vitsen med mitt politiska engagemang att förändra Sverige. Förvalta duger inte. Ändra lite i marginalen duger inte. Ska SD göra ett varaktigt positivt avtryck på Sverige måste vi våga förändra. Det innefattar att gå utanför de mentala ramar som andra satt upp åt oss. Ingen av deras gamla förlegade regler, konventioner eller praxis, som skadar vårt land, är satt i sten.

Det krävs förändrare för att se helheten och våga agera självständigt. Men etablissemanget vill inte ha förändrare, de vill ha förvaltare. Det är ju trots allt etablissemangets egen makt som ska förvaltas, men som också kan hotas av ett orätt SD som inte är lojalt med dem.

På kort sikt kan det framstå som positivt om sverigedemokrater lyckas närma sig etablissemanget och få positiv uppmärksamhet, men detta kommer sällan gratis. Och om vi okritiskt söker denna vänskap så riskerar vi på lite längre sikt att oskadliggöra oss själva. I värsta fall kan då över 30 års kamp för att ta SD dit vi är idag, gå om intet.

För säkerhets skull bör vi ha en i grunden kritisk inställning till den som visar alltför mycket vilja att förvalta de maktstrukturer som Sveriges motståndare har byggt upp. SD må idag få allt mer tillgång till attraktiva förvaltningsposter, men det har aldrig varit därför som våra väljare, medlemmar och gräsrötter har slitit blod, svett och tårar för att ta oss hit.

Delningar

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.