Foto: Jakembradford / CC BY-SA.

Från toppen till botten – Sveriges cancerberedskap i spillror

557 Shares

Med sämst tillgång på strålkanoner i Norden, omfattande personalbrist, knappt någon forskning på området och inte ens var femte lungcancerpatient som får behandling inom den rekommenderade tiden är den tidigare svenska paradgrenen en skugga av sitt forna jag. ”Det är tragiskt att det ser ut så här i den svenska cancersjukvården. Det trodde jag verkligen inte”, säger en patient som inte fick behandling i tid.

Senast på 1970-talet ansågs Sverige vara världsledande på området. Omfattande forskning och teknikutveckling bedrevs. Nu anser många experter att strålterapin har slagit i produktionstaket vilket de senaste årens växande köer, framför allt i Stockholm, på Gotland och i Västra Götaland visar.

Förklaringen finns delvis i att Sverige i dag har 7,2 strålkanoner per en miljon invånare – lägst i Norden. Värst är läget i Stockholm, där man även tar emot patienter från Gotland. Här borde man ha 15-16 kanoner men i dag finns endast tolv. Sommaren 2019 tvingades man skicka 20 patienter med bröstcancer till Finland för behandling och ytterligare 100 till andra delar av landet.

Nya Karolinska slukar pengar

Situationen sägs bland annat bero på Nya Karolinska som krävt stora delar av det ekonomiska investeringsutrymmet. En annan anledning är enligt Oeter Rönnerfalk, tidigare chefsläkare och nu samordnare av prognoser för bland annat strålterapin i Stockholm, att utbyggnaden kom av sig för 4-5 år sedan då man trodde att strålterapin skulle minska rejält och ersättas av immunterapi – något man nu vet att det inte blir så. I stället kommer strålbehandlingarna att öka.

Fungerande maskiner skrotades

När den nya strålterapin kom igång vid Nya Karolinska 2019 hade man redan beslutat att skrota äldre maskiner vid Radiumhemmet i Solna. ”Ett oacceptabelt slöseri” menar Rolf Lewensohn, överläkare och senior professor i onkologi vid Karolinska institutet och expert på strålterapi.

Personalbrist

Utöver för få strålkanoner finns även en personalbrist som orsakar problem. Bara i Stockholm skulle det behövas 18 specialistsjuksköterskor för att nå upp till maxkapacitet och ytterligare 14 för att bemanna två nya strålkanoner.

Kjell Bergfeldt, chef för Skandionkliniken som leder en nationell expertutredning med landets alla onkologichefer, efterlyser en nationell samling för att höja kompetensen.

– Vi klarar inte de europeiska rekommendationerna och det får konsekvenser. Vi har få professorer och handledare och då är det svårt att locka de unga att satsa just på strålterapin. Pengarna finns inom den medicinska cancersjukvården och forskningen på nya läkemedel, inte inom det här specialistområdet, säger Kjell Bergfeldt.

Även hos Cancerfonden är man oroade.

– Det är väldigt olyckligt. Några bra projekt finns, men de starka forskningsmiljöerna är för få och vi har ingen återväxt av unga forskare. Här finns inga upptrampade stigar längre i Sverige, medan däremot Danmark storsatsat på senare år, säger Klas Kärre, ordförande i Cancerfondens forskningsnämnd.

”Någon bot finns inte längre för mig”

I december 2019 fick 64-åriga Marianne Mattsson sin lungcancerdiagnos. Operation av luftstrupen och cellgifter följde. Sedan drabbades hon av metastaser och behöver strålterapi så snabbt som möjligt. Men då hon står långt tillbaka i kön dröjer det. Trots att remissen till Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg skickades i början av maj hände inget.

När hon väl får svar, två månader senare, blir beskedet förödande.

– Nej, det har gått för långt. Metastaserna har hunnit bli för stora, så jag kommer bara att få palliativ strålning. Någon bot finns inte längre för mig, berättar hon i början av juli.

– Det är tragiskt att det ser ut så här i den svenska cancersjukvården. Det trodde jag verkligen inte.

557 Shares
Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.