Högerextremism behöver inte komma förpackad i hat, hot och våld. Den kan också möta unga män i form av vackra fjäll, skogsvandringar, familjeidyller, mumintroll och söta djur. Det är utgångspunkten för en ny doktorsavhandling i genusvetenskap vid Örebro universitet, där forskaren Maria Darwish undersöker hur ”positiva känslor” kan användas för att göra radikal nationalism mer tilltalande – och svårare att upptäcka som politik.

Avhandlingen har titeln ”Gender, nature and ‘positive’ affect. A study of visual communication in Nordic digital ecofascism” och har lagts fram vid Örebro universitet. Maria Darwish har under fyra år följt vad hon beskriver som nordiska radikalnationalistiska miljöer på nätet.

Huvudmaterialet består av 11 107 bilder från 41 Telegramkanaler som hon klassificerat som ”ekofascistiska”. Materialet samlades in mellan 2020 och 2025. Därutöver ingår bland annat material från Nordiska motståndsrörelsen, Nordisk styrka och Alternativ för Sverige.

Extremism bland blommor och kattungar

Tidigare forskning har enligt Darwish framför allt försökt förklara högerextrem mobilisering genom negativa känslor som ilska, rädsla, bitterhet och hat. Hennes avhandling riktar i stället blicken mot det betydligt beskedligare bildspråk som förekommer i samma digitala miljöer.

Det handlar om pittoreska landskap, grönskande köksträdgårdar, lyckliga familjer, kvinnor på blomsterängar och män som vistas i stilla skogar. I avhandlingens inledning räknas också motiv som hembakad blåbärspaj, odlingstips och surkålsfermentering upp – sida vid sida med nazistiska symboler och explicita rasbudskap.

En av delstudierna handlar uttryckligen om ”cuteness” – gullighet. Ett exempel är ett fotografi av Adolf Hitler som matar ett rådjur. Ett annat är Snusmumriken placerad tillsammans med den så kallade svarta solen, en symbol som används i nazistiska och högerextrema miljöer. Darwish tolkar sådana kombinationer som ett sätt att göra fascistiska budskap mindre hotfulla och mer mänskliga och tilltalande.

Den kontemplative mannen

Särskilt intresserad är forskaren av bilder på män som inte motsvarar den aggressiva och våldsamma mansbild som hon menar annars förknippas med ytterhögern.

Tillsammans med genusforskarkollegan Lucas Gottzén har hon lanserat begreppet ”den kontemplative mannen”. Det kan vara en vit man som vandrar i bergen, sitter framför en lägereld eller stilla betraktar ett landskap. Två undertyper identifieras – den ensamme mannen i vördnad inför naturen och män som vandrar tillsammans, med betoning på kamratskap och självförsörjning.

Bilderna framstår vid första anblick som fredliga och närmast opolitiska. I avhandlingens genusanalys blir emellertid också stillheten politisk. Den kontemplative mannen sägs bidra till att framställa rasistiska föreställningar som naturliga, andliga och jordnära och till att göra etnisk exkludering till en moralisk plikt. Darwish säger att hon själv blev överraskad av materialet.

– Jag hade inte väntat mig att hitta så mycket utrymme för lugna och stillsamma skildringar av framför allt manlighet, i en ideologi som annars förknippas med hypermaskulinitet, aggression och våld.

Även den vackra kvinnan blir politisk

Ett motsvarande resonemang förs kring kvinnor. Darwish kallar ett återkommande motiv för ”the wheat girl”, ungefär ”veteflickan” – unga, konventionellt attraktiva vita kvinnor fotograferade i solbelysta sädesfält och andra idylliska naturmiljöer.

Här kopplar analysen kvinnlig skönhet, sexualitet, fertilitet, tradition och natur till nationalism och den nazistiska föreställningen om ”blod och jord”. Även folkdräkter och fornnordiska symboler analyseras inom denna ram. ”Veteflickan” beskrivs som en ”affektiv ingångsport” till ekofascistiskt innehåll.

LÄS ÄVEN: Det förbjudna genusperspektivet: Därför stoppades föreningen

Det centrala antagandet genom avhandlingen är alltså inte bara att politiska budskap förmedlas genom argument. Även känslor av lugn, kärlek, skönhet, gemenskap och tillhörighet tillskrivs en politisk funktion.

Enligt Darwish kan sådana bilder nå människor innan de själva har gjort något medvetet ideologiskt ställningstagande. Avhandlingen beskriver hur människor genom ”känslomallar” kan få känna sig exempelvis ädla som beskyddare eller bärare av ett arv – utan att nödvändigtvis vara medvetna om den ideologiska påverkan.

Utgår öppet från ett politiskt perspektiv

Avhandlingen är samtidigt tydlig med att den inte har skrivits från någon politiskt neutral utgångspunkt. Detta trots att den är finansierad med skattemedel och skriven inom ramen för en universitets- och högskoleinstitution. I metodkapitlets avsnitt om forskarens egen positionering skriver Darwish att arbetet har utvecklats utifrån hennes engagemang för ett ”ekofeministiskt perspektiv”, som hon beskriver som en ”progressiv politisk filosofi inriktad på social rättvisa och frigörelse”.

Hon skriver också att hennes ”feministiska och antirasistiska utgångspunkt” inte överges när hon försöker förstå de människor och uppfattningar hon studerar. Målet anges bland annat vara att bidra till en ”antifascistisk semiotik” och ge forskare, lärare och andra som arbetar ”mot radikalisering” redskap för att identifiera och ”avkoda högerextrem visuell kommunikation”.

Den politiska positioneringen märks även i förordet. Där tackar Darwish bland annat ”briljanta och ihärdiga forskare och aktivister” som arbetar för ekologisk rättvisa och mot den politiska ekologin inom ytterhögern, liksom kollegor som gett henne ”politisk inspiration”.

Samtidigt redovisar hon också reaktioner som komplicerar bilden. Darwish skriver att hon själv kunde känna sig dragen till materialets teman om frihet, frid, lantlig idyll, natur och bevarandet av den egna kulturen. Hon konstaterar uttryckligen att natur, tradition och önskan att bevara sin kultur inte i sig är problematiska – det är när de enligt hennes analys placeras i ett som hon uppfattar som högerextremt ideologiskt ramverk som hon betraktar dem som farliga.

Studerar budskapen – inte mottagarna

En viktig begränsning är att avhandlingen huvudsakligen analyserar kommunikation och bildspråk. De drygt 11 000 bilderna visar vad som publiceras och hur materialet kan tolkas, men är inte i sig en studie där unga män tillfrågats om varför de faktiskt blivit högerextrema eller hur en viss bild påverkat deras politiska uppfattningar.

Metoden är huvudsakligen multimodal kritisk diskursanalys. Darwish analyserar bland annat bildkomposition, symboler, blickar, miljöer och vilka element som framhävs för att tolka den ideologiska betydelsen.

Hon redovisar också metodproblem. De öppna Telegramkanalerna kan medvetet kurera den bild de visar utåt, och flera kanaler försvann eller stängdes under forskningsperioden. Urvalet byggdes dessutom delvis genom en snöbollsmetod där redan identifierade ekofascistiska kanaler ledde forskaren vidare till andra miljöer. Därmed hamnade även material från grupper som hon själv konstaterar inte är typiskt ”ekofascistiska” i materialet.

Begreppet ekofascism är heller inte oomstritt. Darwish skriver själv att det råder ”betydande akademisk förvirring och oenighet” om vad termen egentligen omfattar och beskriver den som något av ett modeord inom extremismforskningen.

Vill lära skolor att känna igen extremism utan hat

Slutsatsen är ändå långtgående. Darwish menar att radikalisering kan ske genom estetisk skönhet, positiva känslor och löften om gemenskap och tillhörighet. Naturbilderna och de söta djuren betraktas därmed inte bara som pynt kring en politisk ideologi, utan som möjliga delar av själva mobiliseringen.

Forskaren hoppas därför att resultaten ska användas även utanför universitetet – av bland andra lärare, ungdomsarbetare, myndigheter och organisationer som arbetar mot radikalisering.

– Positiva framtidsbilder och utopiska föreställningar är styrande för den yttersta högerns självbild. Vi behöver kunna upptäcka extremism även när den inte syns som uttalat hat, säger Maria Darwish.