De grova brott som begås av de invandrarkriminella gängen är nu så många att de långt överstiger det svenska rättsväsendets utredningsresurser. Det erkänner ställföreträdande rikspolischef Johan Olsson. En granskning som Svenska Dagbladet gjort ger en skrämmande bild av en poliskår där nyutexaminerade, oerfarna och inte sällan också inkompetenta poliser och civilanställda nu sätts in för att försöka lösa gängmord. Samtidigt som dessa brott drastiskt ökar, minskar uppklarningsprocenten kraftigt.

Den grova väpnade gängkriminaliteten eskalerar som en direkt konsekvens av en alltför hög invandring. Det erkänner numera även Socialdemokraterna. Ändå fyller man varje år på med uppemot 100 000 nya uppehållstillstånd, en majoritet till personer från de länder vars medborgare man redan har mycket stora svårighet att integrera i samhället.

S-regeringen berömmer sig för att storsatsa på polisen. I år får polisen nära tre miljarder mer än förra året. Den totala budgeten ligger på drygt 30 miljarder kronor. Inför höstens riksdagsval har justitieminister Morgan Johansson (S) lovat att polisen under en fortsatt S-regering kan komma att få så mycket som 40 miljarder i budget i framtiden. Han har också lovat att ”knäcka gängen” men av det löftet kan ännu inte mycket av infriande skönjas.

Tar tid att få fram kompetenta och erfarna mordutredare

Pengar kan dock inte trolla fram de många erfarna mordutredare som nu skulle behövas för att möta den mångkriminella explosion Sverige nu upplever med bland annat över 30 dödsskjutningar fram till och med maj månad, vilket är nytt rekord.

Skickliga mordutredare som når resultat erhålls bara med en gedigen polisutbildning följt av mångårig arbetslivserfarenhet. Men polisyrket har som en konsekvens av den galopperande grova brottsutvecklingen blivit alltmer impopulärt.

Tomma platser på polisutbildningen trots sänkta krav

Så många som en tredjedel av stolarna på polisutbildningen gapar tomma. Detta trots att intagningskraven sänkt under vad polisutbildarna själva menar är acceptabla om det ska komma ut en kompetent polis i slutet av utbildningen.

Situationen förvärras enligt kritikerna ytterligare genom att fokus vid intagningen idag ligger mer på sådant som kön, etnisk mångfald, sexuell läggning och religiös åskådning än på traditionella egenskaper för att bli en bra polis.

Förtroendet för polisen skadat efter fiaskot med korakravallerna

Allmänhetens förtroende för att polisen klarar att upprätthålla lag och ordning stärktes inte under påskhelgens korankravaller där 200 poliser skadades när de retirerade för islamisters och gängkriminellas stenar och lämnade kvar sina utryckningsfordon som våldsverkarna antingen eldade upp eller stal och körde runt i.

En djupdykning i de problem polisen brottas med som Svenska Dagbladet gjort ger en skrämmande bild av en myndighet i fritt fall där det saknas både resurser och kompetens för att hålla jämna steg med den grova invandringsrelaterade brottsligheten.

Ensamma och oerfarna sätts att utreda gängmord

Mordutredare kan få arbeta helt ensamma med att försöka klara upp ett gängmord. Och får man en medarbetare delegerad till sig så kan det vara en person som inte bara har noll erfarenhet av polisärt utredningsarbete, utan som även saknar polisutbildning och inte behärskar det svenska språket i vare sig tal eller skrift.

Andra mordutredare vittnar om att de fått assistans i arbetet av nyexaminerade poliser med så svagt psyke att de suttit och skakat i stolen av rädsla när misstänkta ska förhöras.

– Först tar det ju år för oss att få en färdigutbildad polis. Sedan tar det många år därifrån till de blir erfarna mordutredare. Så den här bristen, den är ju både när det gäller antal men också när det gäller erfarenhet. Därför kommer det att ta lång tid innan vi fyller den, berättar ställföreträdande rikspolischef Johan Olsson för statsradion.

Nödrop från poliser som går på knäna

Även om uppklarningsprocenten är låg menar Olsson att man, givet de dåliga förutsättningar Polismyndigheten har att arbeta med när det gäller resurser och kompetens, ändå inte når så urusla resultat som man kunnat befara. Han vill inte helt räkna ut sin myndighet som slutgiltig förlorare i kampen mot de kriminella invandrargängen.

Den bild som framträder i SvD:s reportage är dystrare. Här refereras till regelrätta rop på hjälp från polisutredare som upplever sig gå på knäna, utredare som säger upp sig i utbrändhet och omdömen som att situationen på Polismyndigheten när det gäller utredningar av gängmord relaterade grova brott är värre än någonsin.

Fler grova brott än polisen hinner utreda

Caroline Asplund är en av de utredare av grova brott som SvD har talat med. Hon är stationerad i Stockholm och har på sitt bord flera gängrelaterade dödsskjutningar. Hon instämmer helt med Johan Olssons bild av situationen, att den invandrade grova brottsligheten har nått en nivå som vida överstiger vad polisen klarar att hantera.

Asplund vittnar om hur resurs- och kompetensbrist leder till fel och slarv, exempelvis att avgörande DNA-bevisning inte kommer in i utredningen i tid och att utredningarna tar så lång tid att misstänkta hinner begå nya mord eller andra grova brott innan de frihetsberövas, lagförs och sätts bakom lås och bom.

Kriminella gängen barnens idoler

SvD redogör också för en situation där kriminella invandrargäng som Dödspatrullen inte bara finns i barnens och ungdomarnas närmiljö utan också är deras stora idoler. Hjälp med att etablera den bilden av sig själva får gängen av en kader av gangsterrappare som inte sällan själva är grovt brottsaktiva. Rapparna får i sin tur draghjälp av media – inte minst skattefinansierade SR och SVT – att marknadsföra sin våldsbrottsbejakande musik.

I artikeln berättas om barndomsvännerna ”Sixty” och ”Fishy”, två av de många invandrarungdomar i de ”utsatta” områdena på Järvafältet i Stockholm som sugits in i den antisociala och gängkriminella livsstilen.

Från hot av lärare i skolan till väpnat rån och mord

”Sixty” började sin utanförskapsbana med att hota skolpersonal, ta droger och slåss hemma. När han var 16 år genomförde han ett väpnat rån mot en butik där flera skott avlossades. Han dömdes till sluten ungdomsvård men fortsatte begå brott så snart han släppts ut.

Idag är han välkänd av polisen i Järva och är noterad för inte mindre än 47 misstankar om brott. De hårt pressade brottsutredarna har måst prioritera vad man ska gå vidare med och av de 47 misstänkta brotten står han nu tillsammans med kompisen och kumpanen ”Fishy” åtalad för tre – mord, medhjälp till mord och grovt vapenbrott. På fredagen föll dom i målet. ”Sixty (som egentligen heter Muhsin Ibrahim Hussein) döms till 13 år och 10 månaders fängelse, ”Fishy” (vars riktiga namn är Abdikarim Dahir Ibrahim) får 10 års fängelse.

Samtidigt har utredningen kritiserats för att båda dessa livsstilskriminella kunnat vistas på fri fot alldeles för länge till följd av långsam brottsutredning men också därför att den häktning i utevaro som utfärdades mot dem inte följdes upp med någon polisär åtgärd att försöka hitta och frihetsberöva dem.

Det var till och med så att de båda vid ett tillfälle visiterade av en polispatrull efter att ha uppträtt på ett misstänkt sätt i en park. En av dem var vid tillfället iförd skottsäker väst. Men eftersom patrullen inte hade fått någon information om att duon var efterlyst, släpptes de direkt efter kontrollen.

Fransk och amerikansk polis räddare i nöden

En omständighet som bidrar till att polisen inte gör fullt så dåligt ifrån sig trots den skriande resurs- och kompetensbristen är att man fått draghjälp från den franska och federala amerikanska polisen med uppgifter ur de chattappar som de gängkriminella använt för sin kommunikation i planeringen av brotten och vars kryptering de utländska polismyndigheterna knäckt.

Försvårar situationen gör i gengäld den tystnadskultur som råder i ”utanförskapsområdena” där ingen vill vittna om vad man vet – därför att man är rädd för repressalier men också på grund av etnisk identifikation och lojalitet där det svenska majoritetssamhället i allmänhet och polisen i synnerhet betraktas som fiender.

Repressiv tystnadskultur inom Polismyndigheten

En annan problematisk tystnadskultur finns inom rättsväsendet. SvD har i sin kartläggning av dess tillstånd stött på många som inte öppet vågar träda fram och berätta om hur illa ställt det är och kräver att få vara anonyma för att säga något. Den här rädslan finns överallt, berättar tidningen – bland förundersökningsledare, åklagare, utredare, kriminaltekniker, tidigare chefer inom grova brott och poliser på fältet.

En som vid sidan av Caroline Östlund ändå valt att träda fram är den tidigare gruppchefen Jacob van Rooij. Han berättar för SvD om hur han fattade det svåra beslutet att sluta som chef och brottsutredare.

Kan inte längre stå för hur polisarbetet utförs

På ett möte med sina medarbetare klargjorde han att det utvecklats så stora brister i utredningarna och polisoperationerna mot de invandrarkriminella nätverken under de 20 år han varit verksam att han nu inte längre ansåg sig kunna stå för hur arbetet leds och utförs.

Jacob van Rooij berättar också att en bidragande faktor till att lämna var att han inte fick något gehör från polisledningen för sina larm om hur det saknades en plan för att hantera den nya eskalerade nivån av dödskjutningar. Något hopp om att det skulle bli bättre fanns därför inte.

– Att sitta och hålla tummarna och hoppas att inga nya skjutningar sker de närmaste dagarna kan omöjligt vara polisens strategi, men det var så man sa, berättar han för SvD.

Jacob van Rooij arbetar kvar inom polisen men nu med helt andra saker. Den hopplöshet och frustration han under sin tid som utredare av den grövsta invandrarbrottsligheten upplevde kring hur illa polisarbetet utfördes tärde för hårt på honom för att han skulle kunna vara kvar.

– De senaste årens facit säger allt. Vårt resultat är för dåligt, vi avslutar för få ärenden och får för få domar. Men vi varken analyserar eller utvärderar varför vi inte når fram, menar han.

Polisen även felaktigt organiserad

Enligt Jacob van Rooij är det inte bara resursbristen som är boven i dramat. Han tillhör också de som kritiserar hur polisen är organiserad. Polismyndighetens omorganisationer har under lång tid varit föremål för bred och svidande kritik.

Men inte heller sådana invändningar upplevde han att det gick att få någon förståelse för uppifrån. Sammantaget menar Jacob van Rooij att Polismyndighetens bedrövliga tillstånd när det gäller att svara upp mot den grova organiserade brottsligheten är ett systemhotande demokratiproblem. Det är därför han nu träder fram och pratar med SvD.

Inkompetenta polistekniker och avslag på telefonavlyssning

Han redogör för en lång rad konkreta missförhållanden inom polisen som bidrar till att man inte kommer i mål med brottsutredningarna. Att tömma mobiltelefoner på innehåll för att säkra bevis är numera en ordinarie del i utredningsarbetet men många poliser som får den uppgiften tilldelad sig är varken tekniskt kompetenta att få ut materialet eller att sedan tolka det.

Det råder en enorm brist på kompetenta IT-forensiker och en förundersökningsledare kan få vänta upp till ett halvår på att få tillgång till en sådan resurs. Den hemliga dataavlyssning som S-regeringen berömmer sig för att han drivit igenom är enligt Jacob van Rooij lång ifrån den ”game changer” i brottsbekämpningen som Mikael Damberg (S) kallat den för. Alltför ofta blir det fortfarande avslag på att få avlyssna misstänkta brottslingar.

Långa väntetider på att få DNA-spår analyserade

En annan del av polisen som fungerar dåligt är enligt Jacob van Rooij Nationellt forensiskt centrum (NFC). Här kan väntetiderna på att få besked om DNA-spår att andra delar av bevisningen såsom övervakningsmaterial redan har måst raderas.

SvD har även talat med ansvariga på NFC. Där uppger man att handläggningstiderna har minskat men erkänner att det inte är som i CSI på TV där mordutredarna får svar på några timmar eller ett dygn. Sju veckor tar det i snitt att analysera ett inlämnat DNA-prov.

– Många av våra ärenden är komplicerade och kräver flera analyser. Vi trimmar på flera håll hela tiden för att bli effektivare. Men det tar tid att rekrytera och lära upp personal, säger Anna Stenfeldt Hennings på NFC till SvD.

Många rädda att kritisera öppet

En förundersökningsledare med 20 års erfarenhet hör av sig till SvD när ryktet inom myndigheten sprider sig att tidningen håller på med en granskning. Han har en hel del att berätta men är rädd för vad det kan innebära för hans fortsatta karriär om han gör det öppet.

– Jag behöver mitt jobb och min inkomst. Jag är faktiskt rädd för konsekvenserna om jag går ut öppet. Jag kommer inte få jobb någonstans, säger han.

Utredningar anpassas till låga kompetensnivån i stället för till brotten

Man kommer överens om att i den kommande artikeln kalla honom för ”Olsson”. Han berättar att det idag råder ett bakvänt förhållande där polisutredningarna måste anpassas till de begränsade resurser och den bristfälliga kompetens som finns tillgänglig i stället för att anpassas till vad som skulle behövas för att nå resultat. Det handlar enligt Olsson ofta om anpassning till en mycket låg nivå.

– I bästa fall finns det någon som vet hur man håller ett förhör.

Han berättar vidare att man ofta redan första utredningsdagen konstaterar att brottet man utreder aldrig kommer att kunna lösas med de resurser man har till förfogande, men fortsätter ändå för syns skull ett tag.

Problemen döljs bakom fasad av vackra ord

I en promemoria stoltserar Polismyndigheten med att man har höga krav på ”kompetenta förundersökningsledare” och understryker vikten av detta för ”framgångsrik uppklarning” av brott. Man skriver vidare att att polisens förundersökningsledare ska vara ”kunniga, intresserade, offensiva, ansvarsfulla och vilja klara upp brott”.

Men mellan den idealbilden av en förundersökningsledare och många av de som arbetar med den titeln idag är det långt, berättar Olsson för SvD. I motsats till hans egna 20 år i jobbet är det inte ovanligt att den yngre generationens förundersökningsledare bara fått en snabbutbildning på 25 dagar. Därefter kastas de direkt in i att leda de tyngsta utredningarna av kriminella nätverk och spaningsmord. Resultatet blir därefter.

Utredningsförstärkningen kunde inte tala svenska

Det är också Olsson som vittnar om hur han som förundersökningsledare för ett mord inte fick några att leda överhuvudtaget utan tvingade arbeta ensam med utredningen, vilket inte ens är tillåtet enligt polisens regelverk. Men detta tummas de regelmässigt på.

När Olsson arbetat solo i ett par veckor fick han dock en smula förstärkning – av en helt nybakad polis och en civilanställd som inte förstod svenska.

– Hur skulle jag kunna lösa ett mord med de här personerna? I bästa fall hade de kunnat hitta en bortsprungen katt.

Nyspråk: Ouppklarade brott kallas ”polisiärt uppklarade”

Mordet ifråga är fortfarande ouppklarat, trots att polisen är ganska säkra på vem som begick det. Om utredningsresurserna varit bättre hade det kanske kunnat bevisas också. för att semantiskt dölja att ett brott inte klaras upp har man börjat kalla utredningar läggs ned innan åtal för ”polisiärt uppklarade”.

SvD har talat med ytterligare en utredare, ”Sam”, som arbetar med gängkriminella mord i invandrarmiljö men också är orolig för konsekvenserna om han skyltar med sitt namn. Han ger samma bild av polisens resurser och kompetens och berättar samtidigt att han är på väg att lämna polisen.

”Som att ställa upp i Formel 1 med en gammal Volvo”

Att fortsätta arbeta med det han gör inom polisen liknar han vid att stanna kvar i en destruktiv relation eller som att ställa upp i Formel 1 med en gammal Volvo. Enligt Sam sprang den grova brottsligheten om polisen redan för tio år sedan och de senaste åren menar han att myndigheten inte bara halkar efter utan till och med springer baklänges.

– Under mina år har vi aldrig varit så dåliga som nu. Jag kan inte lura mig själv längre, förklarar han.

Även Sam vittnar om hur man från den högsta polisledningen slår ifrån sig kritiken nedifrån som kverulans eller enskilda händelser. Att erkänna missförhållandena sitter långt inne.

Outbildade utbildar andra outbildade

Ändå är det solklart att de finns där. Sam exemplifierar med när en hel utredningssektion skulle bemannas med bland annat flera nya förundersökningsledare. Ingen av dessa hade dock arbetat med brottsutredningar innan. Vid sidan av att nu leda utredningar ingick också i uppdraget att lära upp de utredare man fått tilldelade under sig som inte heller kunde nånting.

Sam tycker synd om de brottsoffer som råkar ut för en sådan utredningsgrupp och det är inget han skulle vilja ha om han själv eller nån nära anhörig blev utsatt för ett grovt brott.

Förundersökningssekretess försvårar granskning

En annan sak som framkommer i SvD:s granskning av Polismyndigheten är svårigheterna att lära av gamla misstag eller ens upptäcka dem. I många fall hålls förundersökningarna fortsatt öppna långt efter att alla slutat arbeta med dem. De omfattas då fortsatt av förundersökningssekretess. Det är oklart om det görs medvetet för att dölja fel och brister eller har andra skäl.

En som i motsats till ”Olsson” och ”Sam” är öppen med sitt namn är Andreas Ek. Men det beror främst på att han sagt upp sig efter 16 år i yrket och inte kan utsättas för bestraffningar av polisledningen.

Svek mot brottsoffer och deras anhöriga

Andreas arbetade först på fältet som ingripandepolis och sedan som instruktör och förundersökningsledare. Han vidareutbildade sig sedan till kriminaltekniker. Men idag har han alltså lämnat polisen helt och hållet. Han uppger den eskalerande grova brottsligheten tillsammans med den låga uppklarningsprocenten som skäl.

– Inflödet av grova brott är så högt, och när man sällan går i mål med ett ärende utan måste gå på nästa så tär det på en.

För Andreas har det jobbigaste med den tilltagande resurs- och kompetensbristen på Polismyndigheten sveket mot brottsoffren och deras anhöriga. Det känns inte bara när man meddelar dem att man lagt ned förundersökningen samtidigt som man vet att det fanns fler spår som man prioriterat bort att följa upp och som kunde ha lett fram till att brottet klarats upp. Brottsoffer- och målsägandeperspektivet existerar knappt längre med i den interna diskussionen, menar Andreas.

70 timmars sjudagarsvecka tär på orken

Utöver detta var det den rena arbetsbelastningen som tog ut sin rätt för Andreas. Att jobba 70 timmar i veckan var inget ovanligt. Inte heller att jobba sju dagar i veckan. När vanligt folk var lediga på helgerna kunde Andreas sitta med kriminalteknisk bevisning för tre gängskjutningar och en våldtäkt som förväntades vara färdiganalyserade till måndagen efter.

– Jättemånga tekniker har gått in i väggen eller håller på att jobba ihjäl sig. Om man mår dåligt gör man heller inte ett bra jobb.

Andreas vittnar också om att beviskraven i samband med ett gängmord är extremt höga. Samtidigt kan av resursskäl exempelvis vissa DNA-spår prioriteras bort, vilket i sin tur kan leda till att bevisningen i domstol inte anses hålla för en fällande dom. Inte sällan är det icke-poliser, ”räknenissar”, som tar sådana beslut ovanför huvudet på utredare och tekniker.

Sadlade om till brandman

Idag arbetar Andreas som brandman. som ny i det yrket innebär det att han fått gå ned i lön med inte mindre än 15 000 kronor i månaden jämfört med vad han hade som slutlön när han lämnade polisen efter 16 år.

Men i gengäld har han gått upp i livskvalitet och hälsa. Han har inte längre sömnproblem och behöver inte tandskena mot att gnissla tänder av stress. Han har också fått tid att skriva på sin bok.

Nödrop besvarades med tjusiga fraser från rikspolischefen

Mordutredaren Caroline Asplund som fick ett nödrop från en kollega skickade det vidare till rikspolischef Anders Thornberg. Han svarade men bara med att upprepa de högtidliga fraser som Polismyndigheter håller sig med för sin verksamhet.

”Ett av polismyndighetens mål är att uppnå framgångsrik brottsbekämpning och uppklarning, det är viktigt att vi arbetar för att uppnå effektiva processer i vårt utredningsarbete och i rättskedjan”, står det bland annat i svaret. Hur det ska uppnås med dagens nivå på resurser, bemanning och kompetens förklaras inte.

– Vår lägstanivå är fortfarande horribelt låg, reflekterar Caroline med Rikspolischefens svar i handen.

Samstämmig bild av allvarliga brister

Det 15-tal personer inom rättsväsendet som SvD har talat mer ger en samstämmig bild av allvarliga brister i utredningskedjan för grova brott. De beskriver en myndighet med oerfaren och inkompetent personal som leder till att utredningar saboteras, att analyser av bevismaterial inte genomförs på rätt sätt och att alla moment i utredningarna tar orimligt lång tid.

Från ett kategoriskt förnekande har den hösta polisledningen efter SvD:s granskning gjort vissa medgivanden om att det saknas erfarna utredare och även om att den tystnadskultur existerar som de anonyma visselblåsare som tidningen talat med vittnat om och varit rädda för att bryta mot.