Hån mot tittarna när SVT bjöd in Helle Klein till debatt om LO och SD

LEDARE. Det säger något om tillståndet för demokratin i Sverige när det slås upp som en kontroversiell nyhet att fackföreningsrörelsen LO överväger att börja samtala med landets inte bara näst största parti i riksdagen utan också det som näst flest – i vissa grupper flest – fackföreningsmedlemmar röstar på.

Rimligen borde den kontroversiella nyheten vara att stora delar av LO aviserar att man fortsatt avser att diskriminera och bedriva häxjakt på Sverigedemokrater även om partiet tar plats i regeringen. Rimligen borde den kontroversiella nyheten vara att Socialdemokraterna kan utöva den makten oavsett man regerar eller är i opposition och oavsett vad en majoritet av löntagarna anser.

Det säger något om svensk diskrimineringslagstiftning att den här typen av politisk förföljelse alls är tillåten samtidigt som lagtexten kontinuerligt broderas ut med nya udda vänsterorienterat identitetspolitiska diskrimineringsgrunder, inklusive sådana där till och med likabehandling klassas som diskriminerande om den krockar med rådande vänsterdoktrin.

Det säger något om den svenska modellen att arbetsmarknadspolitiskt beslutsfattande som i demokratier normalt hanteras av det folkvalda parlamentet, i Sverige inte bara har överlåtits i händerna på intresseorganisationer utan på sådana som utgör en integrerad del av ett av landets politiska partier.

Den här ordningen har sina historiska förklaringar och ägde legitimitet i arbetarrörelsens gryning. Men det av Socialdemokraterna från fascismen inlånade korporativa maktutövandet i Sverige hade överlevt sig själv redan för 50 år sedan och dess avskaffande borde ha stått överst på ”att göra”-listan när det drygt 40 år långa socialdemokratiska maktinnehavet bröts i valet 1976.

SVT: Ska facket behöva respektera demokratin?

Det säger något om svensk statstelevisions definition av public service-kravet på opartiskhet när man som i torsdags bjuder in två debattörer att dryfta huruvida facklig respekt för demokratin är bra eller dåligt och dessutom placerar en LO-kopplad socialdemokrat på bägge sidor om bordet.

På ena sidan stod Widar Andersson, tidigare både lokal- och riksdagspolitiker och sedermera profilerad åsiktsjournalist och redaktör på S-märkta Folkbladet. Honom kan jag känna ett visst släktskap med. Vi är båda uppvuxna med den gamla socialdemokratin och stadda i främlingskap inför partiets förflyttning från folkhemsnationalism för arbetssamma klassresenärer till världssamvete och humanitär stormakt med halva väljarbasen hos bidragsberoende migranter från tredje världen.

I motsats till undertecknad så klamrar sig Widar ännu kvar vid ett fromt hopp om att socialdemokratin i Sverige ska bli bra igen. Han tvingas i sin skriftställargärning därför gå balansgång mellan att erkänna att Sverigedemokraterna övertagit mycket av Socialdemokraternas gamla värderingar och att samtidigt signalera fortsatt lojalitet med de stora röda.

I duellen i SVT Aktuellt manifesterade sig detta i att han stod för de självklara demokratiska åsikterna i sak men också fadäsen att framhålla LO som en fortsatt självklar del av socialdemokratin. Detta när grundorsaken till Landsorganisationens antidemokratiska agerande och missbruk av sitt samhällsuppdrag är just att man på ett sedan länge förlegat sätt är en del av ett politiskt parti. Widar tycker att det LO gör är fel men vill inte göra något åt orsaken.

Med sådana ambassadörer behöver LO inga kritiker

SVT ska klandras för att man inte i stället bjöd in någon SD-politiker eller SD-nära medieperson till den sidan bordet. Men det är ändå ingenting jämfört med den kritik som måste riktas mot stats-TV för valet av motdebattör, Helle Klein, chefredaktör på LO-märkta facktidningen Dagens Arbete tillika vänsteraktivistisk präst i Svenska kyrkan.

Jag har svårt att se hur ens antidemokraterna på LO själva kan känna sig till freds med det valet av representant för sin fortsatta pogrom mot Sverigedemokrater. Det pågår en från vänsterliberalt håll omfattande kampanj för nedmontering av olika delar av demokratin men den bedrivs för det mesta på ett mer försåtligt sätt där man paketerar den i nyspråk. Helle Klein klampade här fram som en elefant i en porslinsbutik och försökte inte på minsta sätt linda in sina demokratifientliga åsikter eller maskera sina ur (vänster)luften tagna pejorativa påståenden om SD.

Möjligen kan man se som en förmildrande omständighet i sammanhanget att Helle Klein som få andra har förmågan att tydliggöra vad som är ruttet inom svensk fackföreningsrörelse och bildligt ge antidemokratin ett så frånstötande ansikte. Man skulle kunna hävda att med sådana ambassadörer behöver LO inte några kritiker och att man inte bör störa fackföreningsrörelsen i deras harakiri.

Men det var ändå ett hån mot tittarna att på bästa sändningstid tvinga dem se den ena grodan fulare än den andra hoppa ur Helle Kleins mun. Någon lägsta seriositet och kvalitet i utbudet har skattebetalarna ändå rätt att kräva för de 9 miljarder de varje år totalitärt tvingas betala för statsmedierna.

Det inbegriper också att det nyhetsankare som dubblar som moderator i sådana här debatter ska vara alerta nog att fånga upp de hoppande grodorna när det visar sig att man grovt felbedömt eller missat att kvalitetssäkra en inbjuden debattör. Det klarade inte Katia Elliott, eller så ville hon inte – det är inte alldeles ovanligt i SVT-sammanhang att moderatorn lierar sig med vänstersidan i debatterna.

Man kan ändå tycka att även en mindre reaktionssnabb eller partisk programledare borde fånga upp de allra största och fulaste grodorna för att åtminstone nödtorftigt upprätthålla skenet av att SVT är en professionell medieaktör som respekterar sitt public service-uppdrag om opartiskhet och saklighet. Men dessvärre.

Uppmanade till olaglig strejk med rasprofilering

Inte ens när Helle Klein kastade ur sig den befängda uppmaningen till LO att plocka ut alla löntagare med invandrarbakgrund i strejk trillade polletten ned hos fröken Elliott att något kanske inte står helt rätt till hos den inbjudna gästen och att någon form av ingripande parering var på sin plats.

Om vi börjar med det som tydligen inte är men rimligen borde vara mest självklart för en redaktör på en facklig tidning, så är strejk i ett modernt samhälle en reglerad stridsåtgärd som facket har rätt att ta till när förhandlingar med arbetsgivarsidan om löner och villkor strandar. Det vore direkt olagligt att missbruka strejkvapnet för att trycka till ett politiskt parti man inte gillar, i det här fallet Sverigedemokraterna.

Det vore till och med värre än en så kallad vild strejk, som åtminstone brukar ha sitt motiv i en konflikt mellan arbetstagare och arbetsgivare. Helle Kleins till någon partskonflikt orelaterade strejkuppmaning illustrerar ytterligare systemfelet med att låta facket vara sammanvuxet med ett politiskt parti och gå dess ärenden i stället för löntagarnas.

Helle Klein har profilerat sig som vänsterorienterad identitetspolitiker och vurmare för asylrelaterad massinvandring. En bärande kritik i det lägret är den mot det man kallar ”rasprofilering”, exempelvis vid inre gränskontroll för att hitta i varje fall några av de hundratusentals personer från tredje världen som uppehåller sig olagligt i Sverige eller i polisens visitationer i jakt på vapen och knark.

Den identitetspolitiska vänstern rasprofilerar samtidigt mer än någon annan. Ingenstans är man så fixerad vid hudfärg som i dessa kretsar. Så vi borde kanske inte förvånas över att Helle Klein vill selektera ut alla invandrare ur löntagarkollektivet och tvinga ut just den gruppen i strejk. Förvånad eller inte borde SVT:s nyhetsankare ändå ha reagerat och ifrågasatt.

Bland de invandrare som arbetar och sköter sig i motsats till att leva på bidrag och vara antisociala och/eller kriminella är det många som röstar på Sverigedemokraterna. Kritiken både mot den släpphänta invandringspolitik som Sverige bedrivit i decennier och de invandrare som inte anpassar sig och gör rätt för sig är i den gruppen ofta hårdare än bland svenskar.

Och det är begripligt eftersom skötsamma invandrare är de som drabbats hårdast av det migrationspolitiska vanstyret – både direkt av den skenande kriminaliteten i de områden där de bor och indirekt genom att som grupp dras i vanrykte av att andra migranter missköter sig.

Helle Klein förutsätter fördomsfullt när hon slänger ur sig sin uppmaning till olaglig strejk att alla arbetande invandrare skulle rösta rött och hata Sverigedemokraterna lika mycket som hon själv. Eller så ser Helle Klein, som så många andra inom vänstern, SD-sympatiserande invandrare som ”husblattar” som för sitt svek förtjänar att bestraffas genom att tvingas ut i strejk mot sitt eget parti. Det är ju så LO behandlar SD:are allmänt så varför skulle man tänka annorlunda här?

Slitet ”utan invandrarna stannar Sverige”-trick

Helle Kleins strejkuppmaning är också en variant på det billiga trick som vänstern länge ägnat sig åt och som kan sammanfattas med deras paroll: ”utan invandrarna stannar Sverige”. Det bygger på tankefelet att invandrarna som kommer till Sverige och arbetar skulle utgöra någon slag tjänarklass åt de etniska svenskarna där vi likt överklassen i antikens Rom ligger på divaner och dricker vin ur framburna bägare och äter druvor från serverade klasar. Sådana här etnovarianter på gammalt köksmarxistiskt vulgärnonsens borde man kunna begära att SVT:s nyhetsankare/moderator är vaksam på och kritiskt uppmärksammar när de kastas in i en debatt.

Det här bondfångeriet är så simpelt att det borde vara en enkel sak för var och en att genomskåda. Men eftersom det så ofta förekommer i den migrationspolitiska debatten har det fått en falsk legitimitet och det kan därför finnas anledning att ägna det några ord.

Det talas från vänsterhåll exempelvis återkommande om ”alla invandrare som sliter i vården” och att ”var fjärde läkare i Sverige är invandrare”. Men man hör aldrig dessa röda debattörer nämna att invandrare också är klienter och patienter i vården (och till och med överrepresenterade i den rollen till följd av generellt sämre hälsostatus). Om vänstern vill ägna sig åt att rasprofilera på produktionssidan bör de i konsekvensens namn också göra det på konsumtionssidan.

Om Helle Klein ska ta ut alla arbetande invandrare i strejk för att göra en samhällspoäng, måste hon följaktligen också låsa ute alla invandrare som konsumerar de varor och tjänster som de arbetande invandrarna producerar. Det är först då som det går att säga något om huruvida invandringen till Sverige är närande eller tärande i det här avseendet. Sverige stod ju inte stilla på den tiden vi var ett mer etniskt homogent folk och alla arbetare och konsumenter var svenskar.

Nu behöver man inte vare sig ta ut alla producerande invandrare i strejk eller stoppa alla konsumerande invandrare i dörren till butiken, vårdcentralen eller bussen för att få svar på den här frågan. Ett stort antal nationalekonomer har genom åren utifrån tillgänglig statistik räknat på invandringens samhällsekonomiska effekter. Det råder konsensus om att debet och kredit för invandringen inte går ihop. Det enda man är oense om är huruvida den kostar skattebetalarna 50, 100 eller 150 miljarder kronor om året.

Och ja, en del av dessa skattebetalare är naturligtvis invandrare. Men som grupp bär inte heller dessa sin egen börda utan belastar samhället med större kostnader i sin konsumtion av offentligfinansierade tjänster än vad de bidrar med i inbetalade skatter. Det beror på att invandrare generellt har lägre utbildning än svenskar och därför i större utsträckning arbetar i låglöneyrken. Det krävs en viss lönenivå (skatteavdrag) för att break even samhällsekonomiskt och många invandrare når inte upp till den. Många som arbetar idag har ofta också år bakom sig av bidragsförsörjning och därmed en samhällsekonomisk skuld att först betala av som inte sällan uppgår till mångmiljonbelopp.

Inget av detta är idag esoteriska kunskaper som bara professorer i nationalekonomi känner till. Det är sådant som varje kompetent journalist som arbetar brett med samhällsbevakning ska ha reda på – även Katia Elliott på SVT. Har hon inte det ska hon inte hålla i debatter om arbetsmarknad och migration. Delvis kan man lägga ansvaret för att detta fick passera på Helle Kleins motdebattör i studion, Widar Andersson, som i egenskap av samhällsbevakande opinionsjournalist också ska ha koll på de här sakerna. Men det fritar inte SVT från ansvar att Widar stod och sov medan Helle fabulerade.

Antidemokrater ska granskas – inte bjudas in som gäster

Slutligen kan man ifrågasätta om SVT överhuvudtaget ska bjuda in debattörer till studion som inte respekterar grundläggande demokratiska principer. Mot bakgrund av den imperativa demokratiparagraf som sändningstillståndet som public service-aktör inbegriper vore det rimligt att SVT begränsade sig till kritiskt granskade av alla som inte tar avstånd från facklig politisk förföljelse av Sverigedemokrater.

Helle Klein, som är prästvigd, deltar personligen och handgripligen i den här inkvisitionen mot socialkonservativa. I sociala medier okynnesblockerar hon systematiskt och utan konkret anledning de som hon anser vara SD-kopplade, även journalister, redaktörer och utgivare som undertecknad. Sådan obstruktion mot det demokratiska samtalet och den offentliga debatten borde enligt den påbjudande demokratiparagrafen räcka för att diskvalificeras från medverkan i public service i annan kapacitet än som granskningsobjekt.

Helle Klein är inte ensam bland fintyckereliten om det här antidemokratiska ofoget. Så här beter sig flera tunga medieprofiler, bland annat DN:s chefredaktör Peter Wolodarski, samtidigt som han får egna soloinslag i SVT Aktuellt för att kräva att medieprofiler han själv ogillar ska bannlysas från medverkan i public service – dubbelt antidemokratiskt alltså, trippelt om man också räknar in det som exempel på medienomenklaturans osunda nepotism.

I sakfrågan – LO:s strukturellt antidemokratiska missbruk av det förtroende man fått som arbetsmarknadspolitisk auktoritet och det systemfel som detta härrör från – får vi hoppas att den blågula regering som förhoppningsvis snart kommer att tillträda har som prioriterad uppgift att lagstifta om den maktdelning och rågång mellan politiska partier och fackförbund (och arbetsgivarorganisationer) som bör vara självklar i ett demokratiskt samhälle.

Det inkluderar att medlemmarnas avgifter inte som hittills ska få förskingras till politiska partiers valkampanjer. I år spenderade LO närmare 100 miljoner kronor på Socialdemokraternas valrörelse, fastän en majoritet av medlemmarna röstar på andra partier, varav flera står i direkt opposition till S. LO-ledningen gjorde det trots att inte bara de som röstar annorlunda var emot, också många som röstar på S anser att det är principiellt fel.

Räfst och rättarting borde som nämnts ovan ha hållits redan för 46 år sedan och är idag mer angeläget än någonsin i skenet av att LO:s agerande gentemot SD är en kraftig eskalering av ett gammalt problem. I det propositionspaketet bör också ligga att facket frånhänds ansvaret för a-kassorna, även det en otidsenlig kvarleva från arbetarrörelsens gryning. Kassorna finansieras idag och sedan länge till övervägande del via skattsedeln och det är därför självklart att de också bör administreras i offentlig regi.

Stötta Samnytt med Swish: 123 083 3350

Författare av texten

Mats Dagerlind

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Vill du slippa reklamen och samtidigt stötta Samnytt
Bli då prenumerant och välj annonsfritt eller om du hellre vill donera välj det alternativet!