I två år har Larysa Falaleyeva, 50, varit trakasserad av ett ungdomsgäng i Karlstad där hon bor och arbetar. Gänget från närliggande Norrstrandsskolan kallade henne hora, kastade mat på fönster i hennes syateljé och trakasserade henne sexuellt. Trots otaliga försök fick hon ingen hjälp från svenska myndigheter. ”Jag är ensam i detta”, säger hon till Samhällsnytt.

Larysa har rysk bakgrund och flyttade till Sverige och Karlstad för 11 år sedan från ukrainska Charkiv för att bo tillsammans med sin svenska sambo. Snart började hon arbeta som sömmerska:

– Jag har jobbat med det sedan jag var 16 år, så det var ett naturligt val för mig att jobba med det även i Sverige, berättar hon till Samhällsnytt.

Efter några år i Karlstad öppnade hon en syateljé. En högskoleutbildning från Institutet för mode och design i Charkiv och en lång erfarenhet hjälpte till att få kunder.

– Jag försöker att inte lyfta min utbildning egentligen – för att inte framstå överkvalificerad, skrattar hon.

– Det går upp och ner med min ateljé – som hos alla företagare.

Åren gick, och Larysa levde en lugn tillvaro i Karlstad – nu som ensamstående kvinna. Hon fortsatte att jobba  i sin lilla ateljé på Norrstrandsgatan.

Men i början av 2018 hände någonting:

– Jag vet inte varför och hur det började. De ungdomar som går på skolan i närheten började knacka på mina fönster och springa. Eller kasta jord. Ibland kunde de stå och vifta med handen – som om de skulle vilja säga hej till mig. Det gjorde de länge. Först svarade jag och vinkade tillbaka, men sedan förstod jag att det egentligen var ett sätt att håna och trakassera mig.

Larysa visste inte vad hon skulle göra:

– Jag kände mig stressad och obekväm. Det var för första gången jag hamnade i en sådan situation. Jag måste ju fokusera mycket när jag syr, och de brukade komma varje kvart ibland.

Hon hoppades att trakasserierna skulle gå över av sig själv – inte minst med tanke på sommarlovet. Under sommaren 2018 när skolan var stängd upphörde de. Men när barnen var tillbaka från sommarlovet återupptogs de strax igen – och det blev ännu värre.

Vid ett tillfälle visade en kille sitt kön för henne. Att kasta mat på hennes fönster och dörr har blivit vardagsmat:

Enligt Larysa handlar det om ett ungdomsgäng som är 13 till 15 år gamla med blandat ursprung – med både svenskar och invandrare.

– Jag blev så stressad att jag inte kunde sova. De skrämde bort mina kunder genom att visa finger till dem. Jag blev tvungen att tvätta fönster nästan varje dag. När jag satt och sydde var jag hela tiden på helspänn och försökte ha koll på om de närmade sig ateljén. Då brukade jag gömma mig bakom gardinerna så att de inte kunde se mig och stå där tills de gick. Jag trodde aldrig jag skulle hamna i en sådan situation. Men man kan inte gömma sig hela tiden, berättar hon till Samhällsnytt.

Vissa av ungdomarna var större och längre än hon själv så en fysisk konfrontation med dem var riskfylld – även om hon ibland sprang ut för att avbryta skadegörelsen mot hennes ateljé. Då brukade ungdomarna springa från henne. Men en gång i november 2019  lyckades hon att få tag på en av dem som höll på att kasta bär på hennes vägg:

Hon tog honom till rektorn på Norrstrandsskolan och bad henne att ta tag i problemet. Senare samma dag ringde rektorn tillbaka:

– Hon sa att hon pratade med pojken och att pojken sade att det inte var han som gjort det. Men hur är det möjligt att hon bara går på vad han säger – jag såg ju honom, säger Larysa.

Sedan uppgav rektorn att pojkarna gjort en polisanmälan mot Larysa.

– Jag fick ingen hjälp från henne alls. Men nu, när det gick ut i media, nu säger hon att det är allvarligt.

Samhällsnytt har försökt att komma i kontakt med Sofia Hedberg, rektorn på Norrstrandsskolan i Karlstad, – utan framgång.

Larysa försökte få hjälp av myndigheterna och gjorde en polisanmälan den 12 december. Samma dag blev anmälan nedlagd. I motiveringen stod:

”Det är uppenbart att brottet inte går att utreda”:

– Jag var helt desperat och visste inte vad jag ska ta mig till. Vart jag än vände mig för hjälp fick jag ”nej” överallt. Jag stod helt ensam med det.

– Jag fick ett telefonnummer av en kommunpolis. En gång när det här gänget redan var här ringde jag honom och bad att komma och hjälpa mig. Men han var bara… som en robot… Han upprepade bara ”Du får ringa 114 14 och göra en polisanmälan”. Men de var redan här…

Den sista utvägen var att vända sig till media. Den lokala tidningen NWT skrev om fallet den 10 januari i en betalartikel.

Plötsligt visade det sig att brottet går att utreda – trots allt. Samhällsnytt har pratat med förundersökningsledare Peter Fromen som inte kunde förklara varför den första anmälan lades ner direkt medan den andra utreds.

– Det är inte jag som är förundersökningsledare i nuläget. Men menar du att det är medieuppmärksamheten som gjort att man gjorde den här bedömningen?

Ja. Är det tänkbart?

– Det ska inte vara så självklart, men jag kan inte svara på om den som tagit beslutet påverkades av uppmärksamheten.

Hur kommer det sig att Larysa inte fick hjälp av polisen i två år trots att hon flera gånger vände sig till er?

– Det kan jag inte svara på heller eftersom det inte är mitt ärende nu.

Inte heller Peter Fromens chef Mattias Forssten kunde svara på den frågan:

– Jag känner till fallet bara ytligt och jag är egentligen på väg till ett möte nu.

När vi frågar Larysa varför hon tror att just hon blev måltavlan för trakasserierna har hon inget svar på frågan. Tydligen blev en ensam, känslig och kanske lite udda för den lilla svenska staden kvinna ett lätt mobbningsoffer för skoltonåringarna.

Tror du att detta – att ungdomarna inte var rädda för några konsekvenser samt likgiltigheten från myndigheterna – kan ha att göra med den hets och hat mot ryssar i Sverige som både etablissemanget och etablerade medier piskar upp i princip varje dag?

– Nej, det tror jag inte. De sade aldrig något sådant i alla fall. Men det är politik detta.

Nu, när du tittar tillbaka på de åren du bott i Sverige – ångrar du inte att du flyttade hit 2008?

– Det är en svårt fråga… Både ja och nej. Vissa av de förväntningar och stereotyper jag hade infriades aldrig… Men jag älskar den svenska naturen – och även svenskar som ser så ogenomträngliga ut på ytan, men som har goda hjärtan. Det är omöjligt att inte bli kär i detta land efter att man har bott här i elva år, svarar Larysa.

Hennes röst darrar.

LÄS ÄVEN: Förföljelser mot ryssar bör stoppas