I Italien är det fint att vara ung och nationalist

Delningar

➤ DEBATT Jag sitter i källaren till en osteria, där man namnet till trots inte bara äter ost, och gömmer mig undan det stormande florentinska aprilvädret. Min trendiga unga vän tillika tidigare studiekamrat kommer gående med våra pastatallrikar i händerna. Han är något nedstämd då han på grund av intensiva studier måste avsluta sin anställning som assistent på en Gucci-outlet, ett jobb han tagit för att kunna avlasta sina föräldrar ekonomiskt, men berättar stolt om uppgraderingarna som skett i Florens och övriga Italien sedan jag sist var där. Vi talar blandad engelska och italienska med varandra och han läxar upp mig när min grammatik blir lite väl galen. Min trendiga unga vän värnar det unika med sitt land.

En ung kille som avlastar sina medelklassföräldrar ekonomiskt? Nu kanske ni föreställer er den italienska nidbilden “mammas pojke”. För att ge den bilden mer rättvisa vill jag poängtera att familjen fortfarande är av stor vikt i Italien. Frigörelsen sker inte alls på samma vis som här i Sverige. Föräldrarna fortsätter axla rollen som en central del av sina barns identitet och det är hos dem grunden till de unga vuxnas ofta ansvarsfulla agerande återfinns. Min italienske vän studerar och arbetar för att avlasta sina föräldrar medan mina svenska vänner arbetar för att supa sig fulla om helgerna. I Sverige är dagens ungdomar uppfostrade till individualister som förväntas stå på egna ben den dag de levat i 18 år. Vad detta i själva verket lett till är att vi känner oss ensamma och har ett sämre mentalt mående än någonsin. Vi saknar grund. Vi tror att ensam är stark, men italienarna vet att familjen är starkast.

Vi äter upp och rör oss från osterian. En till synes afrikansk paraplyförsäljare räddar oss från att bli totalt dyngsura. Mannen talar bräcklig italienska, men han talar italienska. Vi passerar två sorters patrullerande poliser och tungt beväpnade militärer som står redo att försvara civilbefolkningen om någon fiende skulle attackera. Just när vi ska passera stadens mäktiga katedral, Heliga Marias blommas basilika, rusar ett dussin militärer förbi oss. Bara några meter framför oss har några män börjat bråka, skrika på arabiska och sprida obehag omkring sig. Militärerna omringar bråkstakarna och tar hand om situationen på ett lugnt och respektingivande sätt. Jag och min vän går tacksamma därifrån med känslan av att någon alltid är redo att skydda oss, oavsett var i staden vi befinner oss, till skillnad från hur det ser ut i svenska städer där polisen går på knäna nu när vi behöver dem som mest. Vad vi just såg var trygghet i en orolig tid. Nationell stolthet i utmanad frid.

Medan vi fortsätter vår fotgängarfärd genom Florens stadskärna börjar vi tala om att jag opinionsbildar som nationalist i Sverige. Han imponeras av mitt engagemang och säger att han vill klä mig när han är modedesigner i framtiden. När jag berättar att jag anses vara kontroversiell så undrar han varför det skulle vara ofint att värna sitt land, kulturen och dess medborgare. Jag berättar att en svensk som är utomlands är den första att skryta om sitt land, att man på sin solsemester kan falla i trans när man ser ett paket knäckebröd, men på hemmaplan är det fult att uppskatta det för nationen unika. Jag får tyvärr lämna hans fråga obesvarad. Oavklarad.

Italienare är stolta. De bär stolthet för sitt språk, sin vackra arkitektur, sin mat, sin hantverksskicklighet och sina traditioner. I Sverige demonterar vi vårt språk, vår vackra arkitektur och våra traditioner. Vi ska skämmas om vi älskar vårt land. Vi förnekar existensen av vår egen kultur och tror att innebörden av kulturell mångfald är att lägga alla ingredienser vi kan hitta i vår soppa utan att tänka på att smakerna kanske skär sig. Vi, till skillnad från italienarna, förglömmer att mångfaldens existens kräver homogenitet.

Innan vi skiljs åt insisterar min vän på att få bjuda mig på en espresso macchiato i en bar. Det är tradition att besöka sin barman flera gånger om dagen för energipåfyllning och sedan ett glas med transparent styrka efter dagens alla måsten. Ingen cappuccino efter kl 11 trots att jag vill ha det – det bara är så. Hellre dålig italienska än ingen italienska – det bara är så. Ingen skam för sitt arv – det bara är så.

Min trendiga unga vän värnar sitt land. Italien. Där kärleken till sitt eget land bärs med stolthet i stället för rädsla.

Mira Aksoy
Konservativ samhällsdebattör och utbildad kommunikatör

Delningar

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.