LEDARE • Sveriges extremt höga invandring måste inte bara fortsätta utan också öka ytterligare – annars klarar vi inte välfärden. Det slår Sveriges kommuner och regioner fast i en färsk rapport. Att den slutsatsen är korrekt intygar den flerfaldigt brottsdömde och vänsterextreme forskaren i kritiska vithetsstudier Tobias Hübinette. Det borde räcka för att inse att den hör hemma i papperskorgen, men låt oss ändå syna alstret lite i sömmarna.

Om knappt tio år kommer det att finnas 1,8 miljoner utlandsfödda i arbetsför ålder i Sverige. Dessa utgör i sin tur bara en delmängd av det totala antalet utlandsfödda som i sin tur bara utgör en delmängd av det totala antalet personer med invandrarbakgrund, majoriteten med utomvästlig sådan.

Detta under förutsättning att det som av kritiker betecknas som “massinvandring” får fortsätta som hittills med i storleksordningen 100 000 utfärdade uppehållstillstånd om året. Tidigare hävdades av många att detta är en utveckling som berikar Sverige, kulturellt men också ekonomiskt.

Facit indikerar dock motsatsen. Kulturellt har Sverige dragit på sig stora utmaningar när det gäller bland annat synen på kvinnor, judar och homosexuella. Den eskalerande gängkriminaliteten har så gott som hela sin rekryteringsbas i invandrargrupper, liksom islamistiska terrorister.

Statistik visar också att sysselsättningsgraden i de största invandrargrupperna är mycket låg, liksom utbildningsnivån. Många lever på bidrag, än fler arbetar inte ihop så stora skatteintäkter som krävs för att ekonomin ska gå ihop för Sveriges offentligfinansierade välfärdstjänster. Ekonomiskt har invandringen varit en förlustaffär för Sverige på i storleksordningen 100 miljarder kronor om året.

De sista entusiasterna

Alla har dock inte gett upp hoppet om att den förda invandringspolitiken ändå ska visa sig bli en vinstaffär för välfärden lite längre fram och att det vi sett de senaste decennierna bara är barnsjukdomar och inkörningsproblem som kan åtgärdas med lite finjusteringar. Några menar till och med att invandringen behöver öka till än större volymer och att om så inte sker utgör det ett stort hot mot Sveriges välfärd.

Till skaran de sista entusiasterna hör arbetsgivararorganisationen Sveriges kommuner och regioner (SKR). I en färsk rapport menar de att invandringen på den nivå den är idag och har varit de senaste decennierna inte räcker till för att vård- och omsorgssektorn ska klara personalförsörjningen.

Expertstöd inte vad det varit

Det har jämfört med tidigare blivit svårare att hitta experter som vill gå i god för en sådan analys. Man får nu gå allra längst ut på den extrema vänsterkanten och se genom fingrarna med sådant som ett tungt brottsregister och ett grovt rasistiskt förflutet. SKR – och Dagens Nyheter som uppmärksammar rapporten stort – har genom att sänka kraven hittat Tobias Hübinette, forskare i kritiska vithetsstudier (?!) för att intyga att den offentliga vård- och omsorgsarbetsgivarorganisationen inte alls är ute och cyklar.

Han påtalar, utifrån tillgängliga invandringssiffror att “utlandsfödda och andra generationen kommer att vara i majoritet på arbetsmarknaden” inom en inte alls särskilt avlägsen framtid. Hübinette gör i sitt konstaterande ingen åtskillnad mellan att vara på arbetsmarknaden och att vara i arbetsför ålder.

I realiteten är det en enorm skillnad. Sverige har i decennier importerat män och kvinnor i arbetsför ålder från jordens alla hörn. Inte ens efter tio år i Sverige har hälften av dem kommit i arbete, och då är man ändå väldigt generös med vad som räknas som att vara sysselsatt. En timmes skattefinansierad sysselsättningsåtgärd en viss dag under året kan räcka.

Mer bidrag än bidrar

Mer än något har denna grupp blivit en försörjningsbörda för svenskar i arbetsför ålder (där begreppet är mer liktydigt med att också arbeta då sysselsättningsgraden bland “blonda och blåögda”, som en minister uttryckte det, är mycket hög). Utöver försörjningsstöd eller motsvarande för nyanlända för att klara hyra och uppehälle, har de arbetsföra men höggradigt icke arbetande migranterna full tillgång till alla offentligfinansierade tjänster.

Även om SKR utopiskt har räknat med att alla migranter som kommer till Sverige går direkt ut i arbete inom vård- och omsorgssektorn, blir det ändå inget tillskott för att “klara välfärden“. Migranter arbetar självfallet inte bara, utan behöver också vård och omsorg som alla andra.

I bästa fall blir det plus minus noll. Men i beaktande av att de migrantgrupper som SKR vill rekrytera har en i genomsnitt avsevärt sämre hälsostatus än svenskar blir det ett minus, eftersom gruppen kommer att efterfråga mer vård och omsorg än svenskar. Och det alltså under förutsättning att, som genom ett mirakel, alla nyanlända nu plötsligt anländer till Sverige på söndagen och går till jobbet på måndagen i stället för till socialtjänsten, något vi inte sett här sedan 1950-talet då den svenska industrin rekryterade arbetskraft från södra Europa.

Arbetsför inte detsamma som arbetande

Hübinettes och SKR:s påstående i rapporten ‘Välfärdens kompetensförsörjning‘ om att “antalet utlandsfödda 2033 i åldrarna 20-66 år kommer att utgöra drygt 1,8 miljoner” om massinvandringen fortsätter, är inte fel, även om man av hela sitt hjärta önskar att det vore det. Att en arbetsför migrant är detsamma som en arbetande migrant är däremot ett med facit i hand så naivt önsketänkande att man undrar under vilken sten SKR:s utredare bott de senaste decennierna.

Man skriver att “det betyder att uppemot vart tredje jobb då kommer att behöva utföras av en utrikesfödd, vilket är historiskt höga tal“. Men vad utlandsfödda skulle “behöva” göra är självfallet inte detsamma som vad de faktiskt kommer att göra – definitionsmässigt såväl som erfarenhetsmässigt.

Ökad invandring = ökad belastning på välfärden

När SKR i rapporten, utifrån ovanstående felaktiga premiss, i nästa andetag hävdar att det “behövs ytterligare tillskott av utlandsfödda om välfärden ska bibehållas“, blir man som läsare en smula matt. Ett ytterligare tillskott av utlandsfödda skulle i själva verket tvärtom enligt alla tillgängliga fakta och erfarenheter överbelasta den redan hårt ansträngda välfärden ytterligare.

Precis som idag och de senaste decennierna skulle den andel av detta nytillskott som arbetade i välfärden vara liten jämfört med den andel som tog välfärdens tjänster i anspråk. Och tankefelen fortsätter.

Strikt gästarbetarsystem skulle kanske fungera

I SKR:s och de “andra rapporter från bland annat från Svenskt Näringsliv som också visar på ett ökat behov av utländsk arbetskraft“, utgår man inte bara från vanföreställningen att nyanlända arbetar i stället för att leva på bidrag och att de inte belastar välfärden på något sätt. Man tycks också tro att de inte har med sig några personer i icke arbetsför ålder, exempelvis barn, och inte heller skaffar sådana efter ankomsten till Sverige.

Med ett strikt gästarbetarsystem, där personer i arbetsför ålder får komma hit och arbeta utan att ha med sig några anhöriga, bor i baracker i anslutning till arbetsplatserna, har en ytterst begränsad tillgång till de offentligfinansierade välfärdssystemen och reser hem så snart de inte behövs längre eller uppnår pensionsålder, skulle man kanske kunna komma i närheten av ett plus i resultaträkningen. Men det är långt ifrån detta SKR ser framför sig och lika långt ifrån hur det sett ut hittills.

“Dramatisk förändring” – mot kollapsens gräns

När Tobias Hübinette, intervjuad av DN, upplyser oss om att “om åtta år kommer utrikes födda och andra generationen att utgöra drygt hälften av den tillgängliga arbetskraften” och att “det är en dramatisk förändring“, bör vi ta honom på allvar – i bemärkelsen en allvarlig varning om vart Sverige är på väg.

Det som sker om så mycket som hälften av den tillgängliga arbetskraften i Sverige utgörs av invandrare, där en låg andel arbetar och en hög andel inte gör det, är att invandringens kostnader skenar ytterligare och välfärden överansträngs än mer än idag – sannolikt förbi kollapsens gräns. Den redundans för pandemier, kriser och krig det pratats om behövs kan vi helt glömma.

Äpplen och päron

Nästa tankefel i SKR:s rapport är när man skriver att “utrikes födda redan i dag utgör en betydande andel av personalstyrkan – mer än en tredjedel av undersköterskor och majoriteten av vårdbiträden“. Den demografiska sammansättningen inom en specifik yrkesgrupp säger noll och ingenting om sysselsättningsgraden för utrikes födda, som självfallet är den nationalekonomiskt intressanta siffran för huruvida välfärden kan bibehållas eller inte.

På varje utrikes född som går in på arbetsmarknaden som undersköterska kan det finnas tio eller hundra som inte gör det. Och det är inte spekulation utan väl belagda fakta att den här gruppen som helhet är kraftigt tärande. Och mest tärande av alla inom gruppen är de utomvästliga migranter som SKR ser framför sig ska serva oss andra med välfärdstjänster och tydligen göra det utan att själva ha några välfärdsbehov som kostar skattepengar.

Gamla slitna kort

SKR och Hübinette drar också de gamla slitna korten om att vi får färre i arbetsför ålder när nativiteten sjunker och många födda under goda år med höga födelsetal går i pension. Färre ska försörja fler, heter det. I motsats till det facit vi har av vilken katastrof för Sverige massinvandringen varit, säger facit för fluktuationer i födelsetal och pensionsavgångar att de inte skapar några problem att tala om när det gäller att hålla samhällshjulen rullande.

SKR skriver i sin rapport att “gruppen 85 år och äldre väntas bli 60 procent större än i dag 2033” och extrapolerar utifrån det att “för att möta vårdbehovet behövs därför 65 000 ytterligare tjänster enbart inom äldreomsorgen“. Om det finns mycket att säga som SKR utelämnar.

Svenskars folkhälsa och andras

Det första är att folkhälsan upp i åldrarna har förbättrats avsevärt och fortsätter att göra det – för svenskar. Om Sverige vore så etniskt homogent eller i varje fall dominerat av invånare från västvärlden som det i en inte alltför avlägsen dåtid fortfarande var, då skulle de allra flesta av oss vara friska och både kunna och vilja arbeta till högre ålder, och vi skulle även som folk vara friskare när vi uppnått 85 års ålder.

Det som motverkar den utvecklingen resursmässigt är den stadigt ökande andelen av befolkningen med utlandsfödda från tredje världen där folkhälsan med svenska mått är extremt låg och där man också kommer att ha ett avsevärt större vård- och omsorgsbehov på äldre dar.

Det som motverkar sagda utveckling ekonomiskt är att en betydande andel av denna höggradigt vård- och omsorgskrävande grupp under sin arbetsföra tid i Sverige inte arbetat ihop de skatteintäkter i en storleksordning som krävs för att en offentligfinansierad äldreomsorg ska går runt.

Tärande när de var arbetsföra – tärande när de blir gamla

Många av dem har tvärtom varit tärande också i arbetsför ålder och fortsätter att vara det när de uppnår pensionsåldern och ålderdomen. Andra är upp i åren komna redan när de anländer hit och går direkt ut i pension och äldreomsorg.

Så här skulle man enkelt kunna fortsätta att vederlägga varje påstående som ger intryck av att ytterligare ökad massinvandring är välfärdsstaten Sveriges räddning, när det i själva verket vore fullständigt förödande.

Rasistiskt önska svensktalande vård- och omsorgspersonal

Håller vi oss till vård och omsorg så är det redan idag vanligare än inte att svenska patienter och åldringar inte kan kommunicera med personalen av det enkla skälet att de som anställs inte kan vårt språk. Men att som svensk vilja träffa svenska läkare, sjuksköterskor och hemtjänstanställda har vi fått lära oss är rasistiskt, så SKR kanske tycker att man inte behöver ta upp den frågan.

Den kraftiga överrepresentationen av vård- och omsorgsanställda med utländsk bakgrund som stjäl från sina klienter, vanvårdar eller till och med våldtar dem – historier som vi på Samnytt tvingas rapportera om nästan varje vecka – och hur dylikt kan förväntas öka ytterligare med SKR:s lösning på välfärdens utmaningar, lyser också med sin frånvaro i rapporten.

Vad händer med vårt lands kultur, värderingar och demokrati?

Och naturligtvis nämner SKR inte med ett ord vad som händer med vårt lands kultur, värderingar, demokrati och så vidare när hälften av de som bor här kommer direkt från u-länder i tredje världen. Det är inte bara det geografiska avståndet som är stort mellan de länderna och Sverige.

Bodil Umegård, som är chef på sektionen för data och analys på SKR:s arbetsgivarpolitiska avdelning och en av hjärnorna (nåja) bakom SKR:s rapport, säger till DN att “vi kan inte lösa det ökade vårdbehovet genom att utbilda, det kommer inte att finnas tillräckligt många att rekrytera“.

Av det uttalandet kan man dra endera av två slutsatser. Den ena är att man ska skicka ut än mer låg- eller outbildad importerad arbetskraft i vården och omsorgen än idag. Den andra är att man ska dränera fattiga länder på de få utbildade invånare de har och därmed hålla dem fortsatt nere i fattigdom.

Sverige ska klara utbilda den arbetskraft man behöver

Tvärtemot vad Umegård säger, borde det vara självklart att ett land som Sverige ska klara av att utbilda sin egen vård- och omsorgspersonal. Det är också en fråga om anständighet och moral att inte nykolonialistiskt stjäla välutbildade från tredje världen, så kallad “brain drain“.

Att det inte skulle finnas tillräckligt många att rekrytera, är struntprat. Och att inte utbilda den enorma arbetskraftsreserv av utlandsfödda som redan finns här och idag går på bidrag, och i stället importera nya utlandsfödda till jobben, cementerar det utanförskap man så ofta annars säger sig vilja bryta. Mantrat om att språket och jobb är nyckeln till integration är plötsligt som bortblåst.

En närande in, en tärande ut skulle kanske fungera

För man tänker sig av rapporten att döma inte någon rockad med “en in, en ut” – att man för varje ny utlandsfödd man plockar in på en vakant tjänst i vården eller omsorgen, utvisar en utlandsfödd som visat sig inte platsa på den svenska arbetsmarknaden. Den “stora grupp arbetslösa utomeuropeiska invandrare” som SKR åtminstone parentetiskt erkänner finns i Sverige som ett resultat av decennier av vanskött invandringspolitik, verkar man se som något vi ska acceptera att fortsätta leva med och betala för utan att knota. Det är svenskarna i icke arbetsför ålder SKR vill att vi ska oja oss över som tärande.

Och beträffande anständighet borde det också vara självklart att välkomna de rimligare lönekrav som den nya regeringen och Sverigedemokraterna kommit överens om ska gälla för arbetskraftsinvandrare. Det är uppseendeväckande att man till och med på den politiska vänsterkanten protesterar och vill fortsätta på den utveckling som skapat ett etnifierat trasproletariat i Sverige.

Är det lönedumpning som ska lösa den svenska välfärdens ekonomi? Gäller inte här som överallt annars, att man får vad man betalar för? Bra vård och omsorg kostar mer än undermålig vård och omsorg. Vill man ha bra vårdpersonal får man erbjuda bra betalt.

Vad SKR finner obekvämt att prata om i sin rapport är också att vård- och omsorgsutbildningar som på papperet kan se likvärdiga ut inte är det. Utbildningsstandarden är på många håll betydligt lägre än i Sverige. Och till det kommer ett omfattande fusk med utbildningsdokumentation från lärosäten i andra länder.

Fixering vid utlandsfödda avslöjar dold agenda

Hela tiden talar SKR, Hübinette, Svenskt Näringsliv med flera om “utländsk arbetskraft”, aldrig bara om “arbetskraft”. Fixeringen vid att de som de vill ska jobba i Sverige ska vara utlandsfödda känns så tillkämpad att det inte går att värja sig från misstanken att här finns en annan bakomliggande och dold agenda.

Man hyser en fundamental aversion emot länder med homogena folk. Idén om att fullborda experimentet med ett multikulturalistiskt Sverige förefaller överordnad allt annat. Ingen av invändningarna mot resonemangen i SKR:s rapport kräver att man är raketforskare. Det är självklarheter där facit finns både här och i alla andra länder där dessa vänsterliberala idéer har prövats.

Det svenska samhället lyckades – det mångkulturella misslyckas

Naturligtvis är svenskarna kapabla att klara välfärden själva, utan hjälp av människor från länder som bevisligen inte lyckats bygga upp någon välfärd överhuvudtaget. Resan från fattig-Sverige till välfärds-Sverige gjordes i allt väsentligt av svenskarna själva.

Det är inte för att hjälpa till att bygga den svenska välfärden som man i stora skaror vallfärdar hit från tredje världen. Det är är för att skörda frukterna av och leva gott på vad vi svenskar har byggt upp. “Man ser Sverige som en bankomat“, som en av SVT:s mer profilerade korrespondenter för en tid sedan formulerade det.

Det var med massinvandringsepoken som det började gå utför med den svenska välfärden. Det var då som välfärdsreformerna började gå baklänges med åtstramningar, nedskärningar, personalminskningar, färre vård- och omsorgsplatser, försämringar i trygghetssystemen, sämre pensioner och så vidare och så vidare.

Det är en skrämmande fortsättning på vad allt fler beskriver som ett folkutbyte som SKR tecknar redan med nuvarande invandringsvolymer bibehållna. Än mer skrämmande är att en så tung aktör med nyspråk förordar att tempot på nedmonteringen av den svenska välfärden skruvas upp ytterligare.

”Inga tunga frågor” till statsrådet Bah Kuhnke