➤ KRÖNIKA Två bilder som säger något om vårt tillstånd har nyligen fått stor spridning på nätet. Den ena bilden är tagen i Sverige och visar hur vår utrikesminister Margot Wallström bugar för Irans utrikesminister Javad Zarif.

Under Javad Zarif var på Sverigebesök 20-21 augusti blev han uppvaktad av vår så kallade ”feministiska regering”, som inte tycktes bry sig nämnvärt om kvinnoförtrycket i den Islamiska republiken Iran.

På bilden ser man Zarif och Wallström imitera någon slags av ”österländsk hälsning” à la Dalai Lama som varken är svensk eller islamisk. Jag har varit i Iran och känner många iranier – det där är inte en typisk iransk hälsning. Jag har också varit muslim i många år och det där är inte en islamisk hälsning. För att använda vänsterns språkbruk så gör sig bägge skyldiga till ”kulturell appropiering”.

När en svensk delegation besökte Iran i februari 2017 satte kvinnorna på sig sjalar. På bilderna från besöket kunde man se hur kvinnorna i den svenska delegationen, bland andra Sveriges handelsminister Ann Linde, paraderade framför Irans mullapresident Hassan Rouhani täckta i islamiska huvuddukar.

Då var vi gäster hos dem, nu är de gäster hos oss. I båda fallen gäller att vi ska anpassa oss. När vi är hos dem gör vi som dem, när de är hos oss, gör vi som dem. Det rimliga hade varit om Wallström hade sagt till Javad Zarif att nu är ni i Sverige, här tar vi i hand. Men icke. ”Iranier hälsar tyvärr inte på kvinnor i hand”, sa Wallström till Expressen. Det är rent nys, som både Hanif Bali och Tino Sanandaji, två kända svenska debattörer med iransk bakgrund, har förklarat.

På Facebook påminde Sanandaji om när shahen, Irans kung, tog drottning Elizabeth i handen vid ett statsbesök år 1959, gick hand med hand med Sveriges drottning Louise år 1960 i Stockholm och skakade hand med Tage Erlanders fru Aina när paret tidigare samma år besökt Iran.

Den andra bilden jag vill ta upp togs i vårt grannland Norge och visar kronprins Haakon vid ett besök i en moské utanför Oslo. Han sträcker fram handen för att hälsa. En av de muslimska kvinnorna vägrar att ta emot hans hand. Kronprinsen visar dem respekt, men får ingen respekt tillbaka.

Kronprinsen, Norges blivande kung, blir här avklädd sitt ämbete och reducerad till sitt kön. Han ses inte som en företrädare för den norska nationen utan bara som en man. Enligt de traditionella sharialagarna får en man inte vidröra en kvinna han inte är nära släkt med. Det som skulle vara ett värdigt möte blir gjort till något annat, ja, sexualiserat, genom kvinnans respektlösa uppförande.

Hur kommer det sig att vägran att ta en utsträckt hand provocerar. Är det illvilja eller rentav så kallad islamofobi? Nja, det kanske helt enkelt beror på att man faktiskt förstår vad denna vägran betyder, nämligen att man sätter sina fundamentalistiska, islamiska dogmer före de generösa västerländska värdländernas kultur. Man upplever det som fräckt och okänsligt.

När västvärlden har visat så stor generositet genom att ta emot invandrare från de misslyckade länderna i islamvärlden och gjort så mycket för att de ska ha det bra tycker man att det minsta muslimska invandrare kan göra är att ta en utsträckt hand i stället för att medvetet såra den som bara uppför sig som man ska i sitt eget hemland och inte har några som helst sexuella avsikter.

När NRK talar med 27-åriga Zeliha Acar som inte ville ta i kronprinsens hand förklarar hon just detta, att hennes tro är viktigare än norsk kultur:

”Jag måste förhålla mig till det jag tycker är rätt. Detta är är en tro jag har haft länge, om jag hade tagit kronprinsen i hand där, så skulle jag ha avstått från ett av de värden jag håller fast vid.”

Västerländska ledare vill gärna ta vara på varje tillfälle att visa sin respekt för islam. Men motsvarande iver att visa respekt för västerländsk kultur ser man inte från den andra sidan. Vi förstår inte att våra eftergifter, som vi tror ska tolkas som välvilja och respekt, i många fall leder till motsatsen: ett ökat förakt mot väst och en stärkt uppfattning om att väst är på nedgång.