➤ DEBATT Höstens valresultat ger anledning till funderingar såväl om det nuvarande som det framtida Sverige. Vi åser en iögonfallande kreativitet inom det politiska området. Vissa nymodigheter kanske inte är så farliga, men andra bör mana till eftertanke, särskilt fenomenet etnisk röstning.

Ivar Arpi (SvD 12/9) pekar på ett intressant förhållande mellan en massiv vänsterröstning och särskilt utsatta områden, som enligt omfattande dokumentation kännetecknas av hög kriminalitet, droghandel, klankultur, eget rättssystem, moralpolis och kvinnoförtryck. S står för ett generöst bidragssystem. S har som strategi, kan man säga, att tillhandahålla just bidrag.

I Rinkeby fick S hela 76,9 och V 11,8%. Samma mönster finner man i Gottsunda (Uppsala), Araby (Växjö) och Herrgården (Malmö). I det sistnämnda området fick S 79,6 och V 10,1%.

Det är väl få som tror att det är partiets värnande om arbetarklassen och om fackligt anslutna arbetare, som drar. Inte heller kan det vara den feministiska utrikespolitiken. Någon säger att ‘man har svårt att skilja mellan socialdemokrati och socialbidrag’.  Det ledande skiktet i dessa områden tycks ha ett ytterst begränsat intresse av att deras klaner skall integreras annat än genom bidragen.

Inspirerade eller ej, av 1975 års invandringslag med ledorden jämlikhet, valfrihet och samverkan har de byggt upp sina egna lukrativa projekt och genom anhöriginvandring och ingiften också byggt upp stora inflytelserika släkter. De har lagstadgad rätt att förbli icke-svenskar och ägna sig åt sina egna projekt, som sällan harmonierar med svensk kultur.

Varför lägger de, kvinnor som män, sina röster på S? Sannolikt för att de vill behålla sina bidrag. Vad man kanske inte tänker på är att staten inte har några egna pengar och att bidragen kommer från skattemedel.

Detta skapar ett för demokratin osunt beroende mellan S och ledarna i de utsatta områdena som, om det bevaras och vidareutvecklas, kommer att få mycket negativa konsekvenser.

Det är en helt omöjlig ekonomisk ekvation. Enligt Migrationsverkets prognoser kommer ca en halv miljon utomeuropeiska migranter med anhöriga att få asyl i Sverige t.o.m. 2021. De flesta kommer att rösta S. Och S i sin tur kommer att vilja ha en alltför generös invandringspolitik, eftersom den gör det möjligt för partiet att klamra sig fast vid makten.

I detta fall behöver det inte finnas några synliga aktörer i relationen parti-väljare. Det förekommer dock kollektiv röstning, där vi ser aktörer på invandrarsidan. Botkyrkafallet har diskuterats i media och till och med tagits upp i SVT Uppdrag Granskning.

Kortfattat går det ut på att en arabmuslimsk kommunalpolitiker från MP kontaktar en lokal representant för M och erbjuder ca 3000 röster från församlingen i utbyte mot bygglov för en moské. Det sägs att församlingen är “lyhörd” för sin imam. Här finns inte S med i bilden. Det blir inget av det hela för M tycker det är alldeles fel. Gott så.

Exemplet är tydligen inte alls unikt. Enligt kommunalpolitiker Staffan Werme (SvD 14/9-18) har politiska partier lokalt “erbjudits” den typen av röster tidigare och han befarar att fenomenet kommer att öka i omfattning. “Stora invandrargrupper har kommit från länder med bristande demokrati och tydliga klanstrukturer… Sannolikheten att de skulle bli fullblodiga individualister med en tydlig demokratisyn är ringa.”

Vi ser här tendenser till vad vi brukar kalla “feodalisering”, en fragmentering av det nationella territoriet. Enklaverna, parallellsamhällena, finns där redan och det som tillkommer är ett vasallförhållande mellan högre och lägre nivå. Detta är ett fenomen som hör hemma i u-länder och i samhällen på nedgång.

Ett ytterligare observandum är hur lätt muslimer/islamister tar sig in i de politiska partierna. Svenska politiker uppfattar tydligen muslimska invandrares intresse för politiska positioner som någonting positivt väl värt att stödja. Man ser det som en vilja att integreras, att bli som svenskar, att verkligen bli socialdemokrat, moderat eller miljöpartist, samt att denna identitet kommer att stå över den muslimska.

Så är det förmodligen inte. Islam har genom hela sin historia framhållit att religion och politik hör ihop, att politiken måste styras av islam, av sharia. De säger att Allah via sin profet givit människan de lagar hon måste följa. Har de ändrat sig på den punkten?

Det existerar ett samarbete mellan tidigare Broderskapsrörelsen, som numera heter Tro och Solidaritet, och Sveriges Muslimska Råd. Det finns en dokumenterad överenskommelse från 1999. Här förbinder sig de kristna socialdemokraterna att verka för att det under den kommande mandatperioden skall finnas “socialdemokratiska förtroendevalda muslimer på 15 kommunala fullmäktigelistor, 5 landstingslistor och på riksdagslistorna i minst fem län.” Det står också att man “aktivt (skall) föra fram muslimer för uppdrag i styrelser och nämnder” (Delaktighet, identitet & integration, Broderskapsrörelsen rapport 4/99).

Kanske är denna vilja hos svenska politiker att hjälpa muslimska ledare att ta sig in i den politiska maktsfären bara ett utslag av naivitet och aningslöshet. Men tänk om muslimska ledare verkligen vill ta den politiska makten i Sverige. Det är vad många svenskar befarar. De är rädda för att de själva i den pågående islamiseringsprocessen reduceras till en andra klassens medborgare.

De känner sig inte lugnade av Per Wästbergs (SvD 14/9-18) ord om hur det var förr och hur det är nu. “Dagens ‘barbarer’ anländer inte i form av stridbara legioner utan obeväpnade”, skriver han. Men just detta kan göra svensken särskilt alarmerad. Förr försökte araberna erövra Europa med militära medel. Det gick inte. Men nu kommer de, obeväpnade, och söker asyl. Genom ett sådant finurligt mänskligt påfund måste vi släppa in dem och också försörja dem, heter det.

Ändå framstår den etniska röstningen som särskilt oroande. Detta fenomen har visat sig kunna leda till etniskt våld och etnisk rensning. Jag har erfarenheter från 1990-talets Afrika söder om Sahara. Det räcker också med att tänka igenom själva logiken i etnisk röstning för att faran skall framträda.

Vid höstens val har flera somalier i Göteborgsområdet lyckats personkryssa sig in i kommunfullmäktige och en av dem i riksdagen. Om endast en etnisk grupp, somalierna, finns representerad i beslutande organ kan det nog passera. Det går att särbehandla somalierna utan att andra känner sig hotade. Men när vi får flera, även irakier, turkar, syrier etc. blir situationen en helt annan. De kommer då, antar jag, att hamna i konflikt med varandra – och givetvis med svenskarna som verkligen kommer att känna sig hotade.

Under 80-talet visste vi afrikanister att det stundade “demokratisering” i Afrika och vi talade i bekymrade ordalag med varandra om att ‘de kommer att rösta etniskt, och vad händer då!’. Den så kallade “demokratiseringsprocessen” framstod ju som något gott, som Afrika verkligen behövde, ett flerpartisystem med “free and fair election” som skulle efterträda den repressiva och utvecklingshämmande enpartistaten med dess diktatur.

I Kongo-Brazzaville, där jag bedrev fältforskning, inträffade detta. Det bildades tre partier, regionalt och etniskt baserade, och valet vanns av det parti, den etniska konstellation som hade flest invånare=väljare. Vi höll andan. Under hösten 1993 bröt helvetet lös. Antropologer drar sig ofta hemåt när kulorna börjar vina runt öronen och det slaktas ute på gatorna. Jag återvände inte förrän i maj 1994, då det lugnat ner sig. Och det jag mötte var alltför upprörande för att beskrivas i några få meningar.

Det fanns olika etniska grupper före införandet av parlamentarisk demokrati. De gillade inte varandra, de hade fördomar om varandra, och de hade svårt att bo grannar med varandra. Men det rådde ändå en någorlunda fredlig samexistens. Genom att en viss etnisk konstellation, via sina folkvalda, tog sig in den statliga maktsfären där resurserna fanns, förändrades relationen mellan dem.

Resurser är ändliga och lyckas den ene kapa åt sig en rejäl bit av kakan (det är så kongoleserna själva beskriver det), finns det risk för att den andre skall bli utan och kanske i slutändan utplånas helt. Uppjagade av rykten som sa att de andra dödade och våldtog, sprang de själva ut och gjorde detsamma. Det lugnade ner sig under våren 1994. Under 90-talet skedde dock två nya utbrott av etniskt våld, 1997 och 1998.

I dagens svenska samhälle ser vi redan ökade etniska konflikter. Och det som händer i riksdagen, där SD drabbas av total utestängning trots sin nyvunna storhet, skulle kunna få återverkningar på gatan.

Kajsa Ekholm Friedman
Professor emerita i socialantropologi vid Lunds universitet