Kommunismen fyller hundra år

44 Shares

➤ DEBATT  Oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 markerar hundraårsjubileet av den marxistiska ideologins praktiska genomförande. Tsarväldet hade störtats redan i februari samma år, men det är med övertagandet av regeringssätet i Vinterpalatset i S:t Petersburg som det kommunistiska partiet bolsjevikerna tar över makten.

Vad som sedan följde var ett terrorvälde utan like, som under ledning av Lenin och Stalin resulterade i att miljontals medborgare fick sätta livet till. Detta inhumana sociala experiment fick i Sovjetunionen fortgå i nästan 75 år innan man gav upp försöken att skapa en ny typ av kommunistisk människa, väsensskild från resten av människosläktet.

Detta styrelseskick lever dock fortfarande kvar i vissa länder och dödstalen i exempelvis Kina överträffar till och med de 30-50 miljoner som strök med i Sovjetunionen. Hur många som dött i Nordkoreas koncentrationsläger finns det inga säkra uppgifter om, men kanske är det lika många som svultit ihjäl i detta kommunistiska ”mönsterland”. Vi har inget att avundas resten av världen, sjunger de hårt drillade nordkoreanska barnen från tidig ålder i denna personkultsdiktatur som snart fyller 70 år.

Att i västvärlden idag bekänna sig till den kommunistiska ideologin verkar, trots dess blodiga och förtryckande historia, inte vara en hämsko för exempelvis akademiker eller kulturarbetare. Ofta betraktas kommunistiska åsikter snarare som en merit, som ett kännemärke på att man är en god människa.

De politiskt korrekta ideologier som idag dominerar debattklimatet – postmodernism, multikulturalism, feminism, globalism osv – är alla barn av kommunismen. När Sovjetunionen med sina lydriken kollapsade i början av 1990-talet, behövde de ”världsförbättrande” kommunisterna en ny frälsningslära att bekänna sig till och sökte sålunda ideologisk tröst i ovanstående ”ismer”.

För att inte helt förlora sin trovärdighet tog Vänsterpartiet i Sverige bort ordet ”kommunisterna” från partinamnet. Arbetarklassen – som enligt Karl Marx genom revolution skulle avskaffa kapitalismen – minskade drastiskt i antal, mycket tack vare den industriella mekaniseringen. Vänstern behövde nya ”förtryckta” offergrupper att legitimera sin existens med – invandrare, kvinnor, muslimer och sexuellt avvikande.

Sedan lät ju inte heller ”proletariatets diktatur”, det som enligt marxismen skulle bana vägen för det klasslösa samhället, speciellt trevligt, så det nya svenska Vänsterpartiet fick lägga revolutionen i malpåse och påstå sig företräda demokrati. Faktum är att när partiet bildades 1917 – grattis, en till hundraåring – hette det faktiskt Socialdemokratiska Vänsterpartiet, för att några år senare byta namn till det mer radikala och från Socialdemokraterna avståndstagande Sveriges Kommunistiska Parti, SKP.

När den unge Friedrich Engels fick jobb som bokhållare på sin fars garn- och tygfabrik i Manchester och på nära håll kunde se de usla levnadsvillkor som gällde för industriarbetarna, är det inte förvånande att han upprördes. Det gjorde han så mycket att han vid 24 års ålder skrev boken Den arbetande klassens läge i England (1845), i vilken han propagerar för arbetarklassens frigörelse och övertagande av fabrikerna. När han sedan träffar sin själsfrände Karl Marx och ihop med honom författar skriften Det Kommunistiska Manifestet (1848), blir det startskottet för en samhällsteori som mer än någon annan präglat 1900-talets historia.

Kommunismens idé och slutmål att skapa ett horisontellt klasslöst samhälle, bortser från människans nedärvda drift att organisera sig i meritokratiska hierarkier. Utan hierarkiska strukturer minskar också motivationen till att förkovra sig för att bli en skicklig yrkesman, en idrottsstjärna, en banbrytande uppfinnare, en karismatisk ledare osv. Vänsterns diffusa prat om ”allas lika värde” är dessutom en oxymoron, då ordet ”lika” står i motsatsförhållande till ordet ”värde” som förutsätter en gradering av exempelvis prestationer, relationer eller kvalitéer.

”Du tror inte på allas lika värde” är en fras som numera ofta används i debatten för att nedvärdera och förolämpa en person. För det första förekommer ordet ”tro” i anklagelsen, vilket har med religiositet att göra, inte med fakta, verklighet och vetande. För det andra motsäger frasen sig själv, eftersom den används för att tillskriva någon ett lägre värde – om du inte tror på allas lika värde är du mindre värd. Det är förbluffande att så många politiker och journalister inte inser denna (o)logiska kullerbytta.

De kommunistiska samhällen vi sett i sinnevärlden har också varit allt annat än klasslösa. Tvärtom har det varit samhällen med extrema privilegier för en härskande klass och fattigdom för stora delar av befolkningen. Klasslösheten tycks man endast ha lyckats förverkliga i Gulags fångläger, där alla svalt i princip likvärdigt.

I Sverige har vi – utan att införa kommunismen – skapat ett samhälle med en internationellt sett hög grad av jämlikhet och rättvisa. Vänstern har därför alltmer tvingats globalisera sin tes om ”allas lika värde”. Idag betyder den alla människors i världen lika rätt att få komma till Sverige och försörjas av svenska skattebetalare. Det är den rätten du måste tro på om du inte vill bli degraderad till ett lägre människovärde.

Kommunismens upprop ”Arbetare i alla länder förena er”, har i mångkulturalismens tappning modifierats till Arbetslösa i alla fattiga länder förena er (och migrera till välfärdsländerna i Europa). Ty vi behöver en ny underklass, ett nytt etnifierat trasproletariat, som med sitt religiösa hat mot förfallet i det sekulariserade och dekadenta västerlandet är beredda att genomföra den revolution som den europeiska arbetarklassen inte klarade av.

I kommunistens tankevärld har en person i samhället som har mer alltid stulit det från någon annan som därför har mindre. Den globala varianten på detta tema är att vi svenskar och västerlänningar har stulit vårt välstånd från tredje världen, inte byggt upp det med hårt arbete under generationer.

Bland de militanta vänsterextremisterna viftas det med röda fanor med hammaren och skäran eller med den blodtörstige revolutionäre ”frihetskämpen” Ernesto ”Che” Guevara avbildad. Också det en jubilar då det i år är femtio år sedan han dog.

Klasslöshet och allas lika värde rimmar också illa med den personkult som är ett av det kommunistiska samhällets signum. Ledare som Lenin, Stalin, Mao osv har varit föremål för en närmast gudalik status och dyrkan, något som dock i ärlighetens namn Karl Marx var motståndare till.

Kommunismen har officiellt bekämpat religion som ”ett opium för folket” men i realiteten tagit plats som den nya religionen, det nya opiumet. Inser man det blir det lättare att förstå kommunisternas dyrkan av gudalika figurer och dogmatiska skrifter som inte får ifrågasättas.

Troligen är hjältemyten en arketyp som sitter djup i människans medvetande då vi hela tiden tenderar att se upp till idoler och glorifiera ledare. Många av dessa förebilder har dock varit megalomana psykopater, som om de fått ett totalitärt styresskick – religiöst, kommunistiskt eller annat – som verktyg, blivit massmördare som i sin religions eller ideologis namn kunnat genomföra sina genocida idéer.

Håkan Johansson

P.S. Communism is always only one execution away from utopia.

Detta är en opinionstext. Den återspeglar skribentens personliga åsikter.

44 Shares

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.