EU-kommissionen i Bryssel vill ge sig själva större möjlighet att låna pengar i hela unionens namn för att finansiera gemensamma projekt och krisåtgärder. Förespråkarna talar om lägre räntor och starkare ekonomisk tyngd, men motståndarna ser hur en ”tillfällig” pandemiåtgärd nu riskerar att bli ett permanent steg mot en europeisk skuldunion.

Gemensamma EU-lån var länge otänkbara, särskilt för de så kallade frugala (sparsamma) länderna som Nederländerna, Sverige, Danmark och Österrike. Först under covid-19-krisen 2020 gick man med på att låna tillsammans, genom det stora återhämtningspaketet ”NextGenerationEU” på 750 miljarder euro – med uttrycklig försäkran om att det var en engångsföreteelse.

LÄS ÄVEN: EU ökar kontrollen över media

Men nu vill kommissionen kraftigt utöka denna möjlighet. Planen är att låna mer kapital på finansmarknaderna i EU:s namn för tre syften: stöd till Ukraina, finansiering av inte närmare preciserade gemensamma ”oförutsägbara” krisåtgärder och vissa inte heller tydligt preciserade direkta utbetalningar till medlemsländer.

LÄS ÄVEN: Ursula von der Leyen: ”Nödvändigt” att Ukraina går med i EU

Kritiker menar att detta i praktiken suddar ut gränsen mellan nationell och gemensam finanspolitik, och att det är ännu ett steg mot en de facto federal union med gemensamt skuldansvar.

Löften om begränsningar – men hur mycket är de värda?

Kommissionen betonar att det inte handlar om obegränsad skuldsättning. De hävdar att lånen ska vara knutna till specifika projekt och kriser. Men många skeptiker pekar på att samma ”tillfälliga” logik användes för pandemifonden – som nu blivit prejudikat för ytterligare gemensamma upplåningar.

EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen. Foto: EU

För länder som Tyskland och Nederländerna väcker detta oro. De vill undvika att behöva ta ansvar för skulder som andra medlemsstater dragit på sig. Rädslan är att gemensam upplåning ska skapa så kallad moral hazard, där högt skuldsatta länder tar större risker eftersom de vet att kostnaderna delas med övriga medlemsländer.

Vinnare och förlorare

Länder med redan hög statsskuld, som Italien och Frankrike, skulle gynnas mest av gemensamma EU-lån. Eftersom EU har hög kreditvärdighet kan unionen låna till betydligt lägre ränta än vad dessa länder själva kan. Därmed får de tillgång till billig finansiering utan att själva behöva genomföra lika hårda budgetsaneringar.

LÄS ÄVEN: Lantbrukarnas ilska mot von der Leyens budget: Konsumenter riskerar dyrare matpriser

Förespråkare menar att detta stärker unionens samlade finansiella kapacitet, minskar beroendet av medlemsländernas direkta avgifter och gör euron mer attraktiv globalt. Ekonomer som Olivier Blanchard hävdar att ”ett stort, konsekvent utbud av EU-obligationer är avgörande om de ska få global betydelse och stärka efterfrågan på euron”. Men han varnar också för att oregelbundna emissioner inte ger samma effekt, utan att det här i så fall måste sättas i system.

Marknaden lockas – och kräver mer

EU:s befintliga obligationer är redan populära på finansmarknaden. De ses som ett tryggt alternativ till amerikanska statsobligationer. Banker och fonder vill se en större och mer förutsägbar marknad för EU-obligationer – något som i praktiken skulle kräva att unionen lånar regelbundet och i stor skala.

Detta kan ge EU större ekonomiskt inflytande globalt, men det är också just denna utveckling som många medlemsländer fruktar: att gemensamma lån inte längre ses som undantag, utan som en ny normalitet.

Historien som varning

Minnet av eurokrisen och räddningspaketen till bland annat Grekland ligger fortfarande färskt. Då lovade man också att extraordinära åtgärder inte skulle upprepas, men dessa blev i stället startpunkten för en lång rad gemensamma finansiella åtaganden.

LÄS ÄVEN: EU:s budget föreslås öka kraftigt – Charlie Weimers (SD): ”Hota med veto”

Kritiker ser nu samma mönster: en kris ger upphov till en tillfällig lösning, som i efterhand permanentas och flyttar mer makt från medlemsländerna till Bryssel – denna gång inom själva kärnan av nationell suveränitet: skatte- och finanspolitiken.

EU:s gemensamma låneprogram

NextGenerationEU (2020)

Syfte: Återhämtningspaket efter covid-19-pandemin.
Volym: 750 miljarder euro (ungefär 8 000 miljarder kronor).
Finansiering: Gemensam upplåning av EU-kommissionen på kapitalmarknaderna.
Löfte: Engångsåtgärd, tidsbegränsad till pandemins följder.
Mottagare: Stöd och lån till medlemsländer, bl.a. högt skuldsatta som Italien, Spanien och Grekland.

Planerade nya lån (2025–2030)

Syfte:
- Ekonomiskt och militärt stöd till Ukraina.
- Gemensamma krisåtgärder.
- Direkt finansiering till medlemsstater.
Volym: Ej fastslagen, men kommissionen talar om ”utökad kapacitet” och regelbundna emissioner.

Tidigare EU-stödprogram

Greklandspaketen (2010–2015): Flera räddningsprogram finansierade via EU och IMF, totalt över 260 miljarder euro i lån och garantier.
Syfte: Förhindra statsbankrutt och eurokollaps.
Lärdom: Trots initiala löften om begränsning av stöd blev räddningsprogrammen omfattande och långvariga, vilket idag används som argument mot att normalisera gemensam upplåning.

LÄS ÄVEN: EU-kommissionen vill rusta militärt för 9 000 miljarder – pengarna kan tas från välfärden

L-topp: Skicka svensk trupp till Ukraina – gå ”all in”