KRÖNIKA • Det som pågår i Stockholm är inget misstag. Det är inte bara slarv eller otur. Det är en välregisserad dekonstruktion – långsam som erosion, men lika obeveklig – av människors frihet att färdas, arbeta, leva. En omsorgsfullt maskerad offensiv, insvept i det grönpolerade språket om klimatansvar och framtidstro. Men under fernissan: tvång, kontroll och en ideologisk besatthet vid att tygla vardagsmänniskan.

Jag vet, för jag ser det varje dag. Från höjden bakom bussens panoramaruta blickar jag ut över ett stadsliv i upplösning. Jag styr dubbeldäckare, ledbussar och boggibussar genom ett kaos av orange plast, betongfundament och hoprafsade körfält som slingrar sig fram likt åderförkalkade blodkärl.

Gator har blivit hinderbanor, trafikflöden har förvandlats till plågsamma pulsådror av stillastående stål.

LÄS ÄVEN: Bilister och företagare pressas bort – S och M offrar trafikmiljön för makten med MP

Jag är inte bara förare. Jag är också bilist. Cyklist. Fotgängare. Och medborgare – med rätt att leva i en fungerande stad. Människor lever här – det verkar många ha glömt.

Stockholm är inte längre en stad. Den är ett sår, ett ständigt pågående ingrepp i det urbana nervsystemet. Körbanor pressas ihop tills fordon skaver mot sarg, trottoarer stuvas undan, barnvagnar pressas ut i farozonen. Det är inte längre en plats för rörelse, utan för disciplinering. Inte en plats för planering, utan för påbud.

Det är ett angrepp på människans rörelsefrihet. Ett förakt mot det vardagliga, det organiskt fungerande, det levda livet. Allt detta har Lena Andersson begripit med kirurgisk precision i sin text “Det anonyma samhällets tyranni”. Hon blottlägger ett nytt maktspråk – det tysta, anonyma, undflyende – där ingen svarar, ingen ansvarar, och alla skyller på systemet.

Aldrig tycks någon känna en förpliktelse att klargöra, ge en bakgrund,
diskutera eller svara för det som sker och beslutas. Aldrig ett upplysande resonemang att förhålla sig till, bara smarta metoder för att ha ryggen fri. I den hukande feghetens tysta tyranni är det viktigaste att aldrig bära det ansvar man avlönas för.

Lena Andersson, krönika i Svenska Dagbladet

Det är i denna verklighet stockholmarna lever. I en stad där trafikkaoset inte längre är undantaget utan normen, där förbättring blivit synonymt med försämring och där varje ny idé om stadsutveckling tycks utgå från en grundregel: gör det svårare att ta sig fram. Mät aldrig kostnaden i mänsklig tid.

“Varför blir det aldrig klart?” frågar Lena Andersson. Frågan borde eka genom gatornas grävskopor, blomlådor och provisoriska plank. Vi är många som undrar detsamma. Hur kan det komma sig att stadens infrastruktur rivs upp i samordnade, men fullständigt oöverblickbara projekt? Vem är ansvarig? När blir det färdigt? Och viktigast av allt: varför känns det som att ingen ens försöker förklara?

Lena Andersson talar om frånvaron av samhällelighet. Den där fundamentala idén om att beslut som påverkar människors vardag måste bottna i respekt för tid, sammanhang och levt liv. Istället möter vi “en mörklagd labyrint av anonyma beslutsgångar”. Det är svårt att tänka sig en mer träffande beskrivning.

Ifall det gick lätt att köra bil skulle folk få för sig
att det var ett acceptabelt sätt att färdas.

Lena Andersson, krönika i Svenska Dagbladet

Men det är inte bara frånvaro av ansvar som är problemet. Det pågår en medveten kampanj. En grön ideologi, driven av Miljöpartiet men möjliggjord av Moderater och Socialdemokrater som hellre behåller makten än tar strid för medborgarnas rörelsefrihet. Det är en sektliknande övertygelse där bilen ses som syndens verktyg, oavsett om det rör sig om en barnfamilj, en sjuksköterska på nattskift, en rörmokare eller en äldre som inte orkar cykla.

LÄS ÄVEN: Inga parkeringar i Miljöpartiets vision för Stockholm

Det är samma förbättringsiver som Lena Andersson identifierar som totalitär i sin oförmåga att lyssna, anpassa och förklara. Där det borde stå ärliga besked om tidplaner, kostnader och avsikter, får vi floskler: “Vi förbättrar utomhusmiljön för stockholmarna.” Det är en omskrivningens tyranni, där saklighet bytts ut mot propaganda.

Det som pågår i Stockholm är inte framtidstro. Det är en långsam men målmedveten avveckling av ett fungerande samhälle, där människors frihet att röra sig, arbeta, leva och andas får stå tillbaka för ett ideologiskt experiment.

Jonas Andersson, journalist Samnytt

Och mitt i detta: medborgaren. Den faktiska stockholmsbon. Hon som ska hämta barn. Köra en förälder till vårdcentralen. Han som försöker leverera varor, ta sig till jobbet eller köra hem sent på natten. För dem har Stockholm blivit ett minfält av hinder, zoner, avgifter och godtycke.

Lena Andersson skriver: “Det auktoritära i vårt land kommer inte från auktoritära ideologier, utan från detta bortvändhetens maktmissbruk.” Det är en förvaltning som styr utan att synas, som förbjuder utan att förklara, som river upp utan att bygga klart. Som talar om miljö men lämnar efter sig en stad av stillastående bilar, sönderslagna trottoarer, flyttade busslinjer, och företagare som tvingas lämna stan.

Det som pågår i Stockholm är inte framtidstro. Det är en långsam men målmedveten avveckling av ett fungerande samhälle, där människors frihet att röra sig, arbeta, leva och andas får stå tillbaka för ett ideologiskt experiment. Det är en demokratins erosion, en attack mot medborgarnas vardag – och ett hat mot bilen som ytterst är ett förakt mot människors frihet.

För det är Miljöpartiet som bestämmer. Alltid, oavsett om det är Socialdemokraterna eller Moderaterna som vinner valet. Kom ihåg det, medborgare.

📣 Gillar du Samnytt?

Om du uppskattar Samnytts journalistik och vill att vi ska fortsätta med granskningar – bli gärna prenumerant!

HALVA PRISET på prenumerationer – klicka här.
Swish: Donera valfri summa till 123 083 3350
Vill du donera på andra sätt? Läs mer här.

👉 Bli prenumerant idag

LÄS ÄVEN: Bilister och företagare pressas bort – S och M offrar trafikmiljön för makten med MP

Läs DO-anmälan från “transmannen” som födde barn och blev kallad mamma